Hur länge vågar man vänta?

[Badger]

Ja och då måste partnern våga att försöka trösta och inte bara göra det lätt för sig och lämna över allt till den som ammar.

Och även om det inte skulle gå just då så rör det sig om runt 4 månader. Men det gäller ju att inte fastna i det.

Jag tror att det för det mesta är så otroligt bekvämt för partnern att bara lämna över ett pipande barn så man skyller på amningen. Man blir bekväm. Ingen idé att jag försöker trösta det kan bara mamman göra.

Som sagt så måste partnern anstränga sig och vilja och inte bara göra det lätt för sig. Det är för mig jämställdhet.

Uhm jo det var väl lite vad alla skriver, att partnern måste våga trösta. Att det är viktigt att partnern får sin del de fyra månaderna trots att de är yttepyttiga och korta och att även icke ammande partners kan trösta, för att inte tala om diverse kreti och pleti i omgivningen (farmödrar, syskon, mormödrar, morfäder, väninnor osv osv). (nu ammade jag i tio månader och om man väl börjat med principen att ammande barn är mammans grej så lär man fortsätta tills ammandet är slut, minst... men ok, vi kan säga fyra för sakens skull.)

Spelar roll om det bara är fyra månader om en person känner sig ledsen, deppig och bunden de fyra månaderna. Fyra månader då hon väl gärna får vara lycklig och glad om det kan ordnas. (alla brukar ju säga att det är en tid som inte kommer tillbaka...)

Sedan om helamning, jag vet att det inte är helamning om barnet kan få ersättning en till två gånger i veckan i ett mål, om mamman inte kom hem innan bebin blev jättehungrig. Men är det så farligt?

 

[Badger]

Och, på temat om jämnställdhet i föräldraskap, för att inte tala om alla som upplever att pappans föräldraledighet enbart består av att passa barn - hushållssysslor som mamman gjorde under sin föräldraledighet utförs plötsligt inte så mamman får både barn och disk/tvätt/städ efter jobbet.
Det har ju till och med forskats på fenomenet, att det bränner ut kvinnor.
Självklart är det olika i olika relationer, men jag kan räkna upp flertalet relationer där detta inträffat.

Tror tricket är att mamman lämnar över disk/städ/barn till mannen när han kommer hem också rent förebyggande. (fick vi prata om det här i tråden, nåja jag svarar bara i alla fall).

 

[Hyacinth]

Okej. Ja jag håller med dig där. Men grundproblemet är inte amningen i sig utan att partnern (eller för all del mamman ibland som inte släpper in mannen) blir/är bekväm.

Hade man varit jämnställd på riktigt från början så tror jag inte att det varit några problem.

Orsaken till ojämställdheten är inte amningen. Däremot kan amningen påvisa hur ojämställt förhållandet egentligen är.

Jag tror problemet ockdå är att man är trött och har sömnbrist och därför väljer det som funkar snabbast. Ren överlevnad.

 

[Tora]

Uhm jo det var väl lite vad alla skriver, att partnern måste våga trösta. Att det är viktigt att partnern får sin del de fyra månaderna trots att de är yttepyttiga och korta och att även icke ammande partners kan trösta, för att inte tala om diverse kreti och pleti i omgivningen (farmödrar, syskon, mormödrar, morfäder, väninnor osv osv). (nu ammade jag i tio månader och om man väl börjat med principen att ammande barn är mammans grej så lär man fortsätta tills ammandet är slut, minst... men ok, vi kan säga fyra för sakens skull.)

Spelar roll om det bara är fyra månader om en person känner sig ledsen, deppig och bunden de fyra månaderna. Fyra månader då hon väl gärna får vara lycklig och glad om det kan ordnas. (alla brukar ju säga att det är en tid som inte kommer tillbaka...)

Sedan om helamning, jag vet att det inte är helamning om barnet kan få ersättning en till två gånger i veckan i ett mål, om mamman inte kom hem innan bebin blev jättehungrig. Men är det så farligt?

Jag tycker det är en stor skillnad på det jag skriver och det du skriver.

Amningen är inte orsaken till ojämställdheten. Amning är inget hot mot jämställdheten. Jämställdheten hänger inte på om mannen kan mata eller inte.

Även om barnet är väldigt mammigt (som min yngsta var) de första månaderna i livet så betyder det inte att det blir ojämställt.

Alla barn tar inte flaska eller vill ha ersättning.

 

[Tora]

Jag tror problemet ockdå är att man är trött och har sömnbrist och därför väljer det som funkar snabbast. Ren överlevnad.

Ja och det är där partnern måste komma in. Är man nu två om barnet så måste den andra personen göra sin del och inte bara skylla på "Den vill ju bara till mamman för att hon ammar".

Jag har gjort det här fyra gånger. Eftersom jag har barnen så tätt så har amningarna och graviditeterna gått ihop i en en lång graviditet och amning (det blir tyvärr så när man upptäcker hur roligt det är med barn vid 33 års ålder). Trots det kan jag inte säga att jag direkt lidit av sömnbrist mer än någon enstaka dag här och där.

Varför? Jo för att min partner har sett till att jag orkat amma våra barn. Speciellt då alla barnen i princip ätit 3ggr i timmen 20 minuter åt gången de första fyra månaderna.

 

[MiniLi]

Man helammar kanske i 4-6 månader. Jag tycker att många ser lite fel på det här med amning. För att kunna och orka helamma utan problem så betyder det att ens partner måste göra allt annat.

Amning är en sån extremt liten detalj i det stora hela och egentligen rätt så betydelselös.

Vill den icke ammande partnern kunna trösta barnet så måste denne engagera sig i barnet och ta för sig av sitt föräldraskap. Det är jämnställdhet inte vem som ammar eller inte.

Fast nu är vi där igen. JAG (och flera andra i tråden) ser helamning som ett stort potentiellt problem och jag baserar det på hur jag observerat att det brukar bli i många relationer. Dels människor i min omgivning men också ex berättelser här på internet.
Att du inte tycker att helamning är ett problem spelar väl ingen roll? Vem är du att hävda att min oro och mina önskemål är fel?
Åter igen. Alla äruppenbarligen inte överens om hur ett jämställt föräldraskap ser ut. Min bild av hur ett jäställt föräldraskap ser ut matchar helt enkelt inte med helamning.

Det här blir liksom bara "mansplaining" av kvinnor mot kvinnor.

 

[MiniLi]

Jag tycker det är en stor skillnad på det jag skriver och det du skriver.

Amningen är inte orsaken till ojämställdheten. Amning är inget hot mot jämställdheten. Jämställdheten hänger inte på om mannen kan mata eller inte.

Även om barnet är väldigt mammigt (som min yngsta var) de första månaderna i livet så betyder det inte att det blir ojämställt.

Alla barn tar inte flaska eller vill ha ersättning.

Fast nu missar du att det troligen inte finns så många relationer som är 100% jämställda. Vi lever inte i ett jämställt samhälle.
De mest jämställda paren måste kämpa hårt varje dag för att inte ramla i fällan. Det handlar om aktiva val som kommer bli besvärliga ibland.
Gör man inte det och ändå tror att man är jämställd så lurar man nog sig själv.
Och eftersom knappast någon har en helt jämställd relation och vi alla lever i samma skeva samhälle så finns det alltid svaga punkter där man kan råka glida iväg. Amning verkar vara en typisk sån punkt, helt enkelt en enorm riskfaktor.
Sen gör ju alla som de vill, och i slutändan måste man göra de val som barnet mår bra sv. Men så långt det är möjligt vill JAG undvika de klassiska riskzonerna.

 

[Hyacinth]

Jag gav ersättning förra vändan, och den stora fördelen var just att vi kunde dela på nätterna, dagarna och vi kunde båda försvinna iväg ett par timmar. Det jobbiga var ju det där med att släpa flaskor/vatten/pulver och att man trodde barnet var hungrig, blandade en flaska och konstaterade att nä.
Men vi kunde båda mata och trösta kolikbarnet, vilket var en himla tur.

 

[Badger]

Jag tycker det är en stor skillnad på det jag skriver och det du skriver.

Amningen är inte orsaken till ojämställdheten. Amning är inget hot mot jämställdheten. Jämställdheten hänger inte på om mannen kan mata eller inte.

Även om barnet är väldigt mammigt (som min yngsta var) de första månaderna i livet så betyder det inte att det blir ojämställt.

Alla barn tar inte flaska eller vill ha ersättning.

Då tror jag inte du har läst vad jag har skrivit. Alls faktiskt.

(Jag har ju i inlägg efter inlägg skrivit att jag ammade och att barnet Inte var mammigt första månaderna. Har också påpekat att min lillebror ammades och att jag kunde trösta honom trots det.)

Så jag har ganska tydligt skrivit att man kan försöka tänka på att inte bestämma sig för att pappor är värdelösa när mammor ammar.

 

[Lena Furberg]

Jag tycker det är en stor skillnad på det jag skriver och det du skriver.

Amningen är inte orsaken till ojämställdheten. Amning är inget hot mot jämställdheten. Jämställdheten hänger inte på om mannen kan mata eller inte.

Även om barnet är väldigt mammigt (som min yngsta var) de första månaderna i livet så betyder det inte att det blir ojämställt.

Alla barn tar inte flaska eller vill ha ersättning.

Jag håller med dig. Jag ammade väldigt länge, och var naturligtvis mitt barn väldigt "nära" på alla sätt och vis. Hon vägrade ta flaska även med utpumpad bröstmjölk. Men - hennes pappa var den som lättast fick henne att somna, var en alldeles utmärkt tröstare och bar förmodligen runt på henne mer än jag gjorde när hon var bebis. Så det ena behöver absolut inte utesluta det andra.

Amningen var så obeskrivligt praktisk, inte minst då vi reste en hel del. Praktisk i alla avseenden.

Då jag och pappan båda jobbar hemifrån hade vi givetvis en viss fördel där.

 

[Tora]

Fast nu är vi där igen. JAG (och flera andra i tråden) ser helamning som ett stort potentiellt problem och jag baserar det på hur jag observerat att det brukar bli i många relationer. Dels människor i min omgivning men också ex berättelser här på internet.
Att du inte tycker att helamning är ett problem spelar väl ingen roll? Vem är du att hävda att min oro och mina önskemål är fel?
Åter igen. Alla äruppenbarligen inte överens om hur ett jämställt föräldraskap ser ut. Min bild av hur ett jäställt föräldraskap ser ut matchar helt enkelt inte med helamning.

Det här blir liksom bara "mansplaining" av kvinnor mot kvinnor.

Men jag måste ju också få berätta om mina erfarenheter. Förstår inte varför du hugger så mot mig? Eller är det bara dom som håller med dig och bekräftar det du tycker är rätt som får uttala sig? Men du kanske inte är intresserad av att höra att man faktiskt kan lösa det?

Jag tycker inte bara att helamning inte är ett problem. Jag har även upplevt att det inte är ett problem. Är det verkligen än jämställd relation från början och ens partner har lite vett mellan öronen så spelar de få månaderna ingen roll i det stora hela.

Kalla det mansplaining om du behöver det men jag har i alla fall personlig erfarenhet av det jag skriver om.

 

[Tora]

Fast nu missar du att det troligen inte finns så många relationer som är 100% jämställda. Vi lever inte i ett jämställt samhälle.
De mest jämställda paren måste kämpa hårt varje dag för att inte ramla i fällan. Det handlar om aktiva val som kommer bli besvärliga ibland.
Gör man inte det och ändå tror att man är jämställd så lurar man nog sig själv.
Och eftersom knappast någon har en helt jämställd relation och vi alla lever i samma skeva samhälle så finns det alltid svaga punkter där man kan råka glida iväg. Amning verkar vara en typisk sån punkt, helt enkelt en enorm riskfaktor.
Sen gör ju alla som de vill, och i slutändan måste man göra de val som barnet mår bra sv. Men så långt det är möjligt vill JAG undvika de klassiska riskzonerna.

Jag har aldrig skrivit att någon är 100% jämställd.
Jag har skrivit att amningen i sig inte behöver vara orsaken till ojämställdheten utan att det snarare är ens partners inställning som är det avgörande.

Förstår faktiskt inte vad det är som är så kontroversiellt med det.

 

[Lyraolissy]

Denna tråd skrämmer mig. Varför skaffa barn alls ?? Varför ens fundera på det ?
Alla ni som vill att livet ska kunna vara precis som innan ? Har ni inget intresse för barn så skaffa inte. Barnet blir bra föräldrars hobby nr ett . det handlar inte längre om att sticka iväg regelbundet på egna aktiviteter utan det mesta blir ihop med barnet om man skaffar barn.
Känns som flera här i tråden söker tips på hur man slipper umgås med barnet och hur ni ska kunna fortsätta ert liv som om ni vore utan barn.
Glöm det. Låt bli att skaffa barn istället. Är inte folkbrist i världen.

 

[Lyraolissy]

Då är det husarrest som gäller? Det är just det tankesättet jag tror gör att många oroar sig för att skaffa barn.

Jag tänker att om jag gör en apporteringsövning är det väl ingen omöjlighet att barnet kan följa med till skogen? Eller hänga med på en promenad?
Jag har ju vänner som har både hund och barn och löser det bra. Mamma och pappa får turas om och barnet får vara med och se världen.

Självklart håller med dig. Hund och barn är en ganska lätt kombo jämfört med häst .
Långpromenader med vagn.
Träning med hund går utmärkt när barnet sover.
Agility är väl drömmen . det lite större barnet kan leka vaktmästare med hindren.

 

[Lyraolissy]

F

Fast det skrev jag inte heller. Men bla en i vår bekantskapskrets fick barn som 47åring. Hen säger att det är sjukt mkt jobbigare nu än med de barn hen fick när hen var i 20års åldern (ja hen fick en sladdis). Har flera andra liknande som säger samma. Jag skrev ingenstans att man ska skaffa barn i 20-års ålder för att orka med. Jag skrev att JAG är glad att JAG skaffade barn då för att jag orkar mer. Kan jämföra mig med typ alla jag känner som är 40+, de orkar inte hålla samma tempo, vilket jag väl skiter i, är ingen värdering i det utan jag är glad att jag inte väntade eftersom JAG hade tyckt det varit jobbigt att inte orka allt jag vill.

Förlåt men varför skriver du hen ? är väl bara en hon som kan få barn

 

[Ray]

F

Förlåt men varför skriver du hen ? är väl bara en hon som kan få barn

Va?
Bara hon kan föda barn men båda kan väl ändå få barn!

 

[Raderad medlem 6459]

Men - hennes pappa var den som lättast fick henne att somna, var en alldeles utmärkt tröstare och bar förmodligen runt på henne mer än jag gjorde när hon var bebis. Så det ena behöver absolut inte utesluta det andra.

Hur vanligt tror du att det här är? Seriöst nu alltså.

 

[ako]

Nu är detta inte riktat enbart till detta inlägg, utan jag hänger på det här.

Men amning och jämställdhet. Det är ett väldigt kort perspektiv. Från någon månad till något år.

Men sju år senare. Vem packar gympapåsen? Håller ordning på när barnen är bjudna på kalas, urvuxna kläder, ser till att persiennerna på rummet är uppdragna och sängen bäddad innan det kommer kompisar, ser till att läxorna görs, betalar medlemsavgifter, klipper naglarna, hämtar-lämnar på skolan och eventuellt jobbar deltid.

Listan tar aldrig slut och för mig känns amning och någon extra föräldramånad rätt litet i sammanhanget.

Vi kör lite varannan gång var och just nu gör jag allt. Precis allt. Men detta har föregåtts av det omvända året innan. (Och mitt ansvar innan det osv. Vi har rullat några varv nu)

Håller fullkomligt med! Jag kan inte riktigt förstå de som tycker att det är fel och ojämställt att ett nyfött spädbarn är mer knutet till mamman den allra första tiden (det handlar ju om månader). Att gå så all in om att allt ska vara lika är ju att förneka verkligheten liksom. Kvinnan bär barnet i magen och kan amma. Hästar är gjorda för att äta grovfoder. Ganska tydlig jämförelse liksom. Föräldraskap är livslångt, amning handlar om månader, och dessutom finns det ju miljarder nyttigheter i hemmet som den icke ammande föräldern kan göra.

Många bäbisar kan ju dessutom växla mellan flaska o bröst, vilket gör att man som mamma kan komma i väg en stund redan när bäbis är ganska nyfödd. Att man följer bäbis önskan om att få vara nära mamman och kanske vid bröstet när hon är hemma och kan/orkar känns väl rätt naturligt. Är mamman inte hemma är min erfarenhet att det går lättare för pappan att trösta. Våra tre barn har t ex bara skrikit om jag försökt ge flaska men köpt läget och slurpat glatt när pappan gjort det.

 

[ako]

Nu är detta inte riktat enbart till detta inlägg, utan jag hänger på det här.

Men amning och jämställdhet. Det är ett väldigt kort perspektiv. Från någon månad till något år.

Men sju år senare. Vem packar gympapåsen? Håller ordning på när barnen är bjudna på kalas, urvuxna kläder, ser till att persiennerna på rummet är uppdragna och sängen bäddad innan det kommer kompisar, ser till att läxorna görs, betalar medlemsavgifter, klipper naglarna, hämtar-lämnar på skolan och eventuellt jobbar deltid.

Listan tar aldrig slut och för mig känns amning och någon extra föräldramånad rätt litet i sammanhanget.

Vi kör lite varannan gång var och just nu gör jag allt. Precis allt. Men detta har föregåtts av det omvända året innan. (Och mitt ansvar innan det osv. Vi har rullat några varv nu)

Nyfiken bara: kör ni uppdelat vartannat år med ansvar på riktigt? Blir inte det gruvligt jobbigt i ett år för den som gör allt? Varannan veckas huvudansvar (och att den andra hjälper till men kan chilla lite mer) låter ju rimligt men vartannat år!? Om det funkar för er så är det ju toppen men jag tycker det lät superjobbigt .

 

[Milosari]

Hinner inte läsa hela tråden just nu, men för mig var det verkligen "nej nej nej ja okej då" i barnfrågan. Jag var osäker på att relationen skulle överleva barn (det gjorde den inte. Trots alla diskussioner om hur jämlikt det skulle vara så var det ändå så att jag tog/tar ett större ansvar för en massa "osynliga" saker som att hålla koll på BVC-tider, frysa in små barnportioner, kolla upp dagisplatser, sortera kläder. Vi byter lika många blöjor men det räcker liksom inte). Men jag var helt okej med att den blivande fadern skulle finnas i mitt liv för alltid. Så på den vägen blev det. Att få barn var det bästa beslutet jag tagit i mitt liv, mycket lättare och mycket roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Nu vill jag nästan ha ett till, men det blir ju svårt utan partner... Är 36 år och både min mamma och mormor har fått barn en bit efter 40 så omöjligt är det kanske inte. Jag är ändå glad att jag väntade så länge som jag gjorde. Jag tror att jag hade känt mig hindrad av barnet om jag fått ett vid 25. Det gör jag inte alls nu, det har inte blivit någon stor omställning egentligen.