Hur länge vågar man vänta?

[lil-sis]

Fast din sambo vill att alla i familjen alltid ska vara hemma, så innefattar det väl ändå dig också?

Äh han får nöja sig med barnet och hundarna

 

[inverterad]

Jag förstår din oro för att barn ska påverka din relation negativt. Vi är inte jämställda men strävar efter det. Vi var absolut mycket mer jämställda innan barnet kom. Nu blir det bättre och bättre, mycket blev markant mycket bättre när jag började jobba 20% när bebis var 3 månader. Det föll liksom på plats när partner var ensam hemma med vår dotter. Nu är hon 7 månader och gällande henne skulle jag säga att vi projektleder lika mycket (ser till att det finns rena kläder, packar skötväska, planerar aktiviteter, skickar bilder till släkten, osv). Nätterna är dock helt min domän pga amning. Tyvärr.

Det handlar liksom inte bara om vem som UTFÖR grejer. Det handlar om ANSVARET. Jag tar inte allt ansvaret längre. Vi är ju överens om att detta måste ske för att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni, men det är svårt och kräver jobb och medvetenhet, från oss båda, och en hel del uppfostran av omgivningen (nej, partner är inte "duktig" som tar alla blöjbyten, det är vårt gemensamma beslut, osv osv osv).

Jag skulle säga att en kan göra rätt mycket saker för att minska risken för ojämställdhet när barn kommer.
- Prata massor om det innan och under tiden och hela tiden.
- Amning är en fälla, praktiskt och smidigt men fan vad det binder ihop bebis och mamma. Om du vill amma, ha en plan för att kompensera för detta.
- Låt partner ta så mycket som möjligt med bebis, ex alla blöjbyten, klädbyten, vagnspromenader osv, särskilt om du ammar, men även annars.
- Dela på föräldraledigheten. Bra om partner TIDIGT tar åtminstone nån/några dagar i veckan.

Sen: jag är samma person som innan barn. Jag gillar samma saker (resor, hundträning, att läsa, osv). Barnet får följa med på saker, partner får ta barnet medan jag gör saker själv, tja, det mesta går att lösa lite beroende på hur barnet är förstås. Det viktigaste är att din partner och du har samma filosofi och samma mål, inte bara i teorin utan i praktiken också. Och det är ju skitsvårt att veta innan om en verkligen har det.

 

[Badger]

Jag förstår din oro för att barn ska påverka din relation negativt. Vi är inte jämställda men strävar efter det. Vi var absolut mycket mer jämställda innan barnet kom. Nu blir det bättre och bättre, mycket blev markant mycket bättre när jag började jobba 20% när bebis var 3 månader. Det föll liksom på plats när partner var ensam hemma med vår dotter. Nu är hon 7 månader och gällande henne skulle jag säga att vi projektleder lika mycket (ser till att det finns rena kläder, packar skötväska, planerar aktiviteter, skickar bilder till släkten, osv). Nätterna är dock helt min domän pga amning. Tyvärr.

Det handlar liksom inte bara om vem som UTFÖR grejer. Det handlar om ANSVARET. Jag tar inte allt ansvaret längre. Vi är ju överens om att detta måste ske för att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni, men det är svårt och kräver jobb och medvetenhet, från oss båda, och en hel del uppfostran av omgivningen (nej, partner är inte "duktig" som tar alla blöjbyten, det är vårt gemensamma beslut, osv osv osv).

Jag skulle säga att en kan göra rätt mycket saker för att minska risken för ojämställdhet när barn kommer.
- Prata massor om det innan och under tiden och hela tiden.
- Amning är en fälla, praktiskt och smidigt men fan vad det binder ihop bebis och mamma. Om du vill amma, ha en plan för att kompensera för detta.
- Låt partner ta så mycket som möjligt med bebis, ex alla blöjbyten, klädbyten, vagnspromenader osv, särskilt om du ammar, men även annars.
- Dela på föräldraledigheten. Bra om partner TIDIGT tar åtminstone nån/några dagar i veckan.

Sen: jag är samma person som innan barn. Jag gillar samma saker (resor, hundträning, att läsa, osv). Barnet får följa med på saker, partner får ta barnet medan jag gör saker själv, tja, det mesta går att lösa lite beroende på hur barnet är förstås. Det viktigaste är att din partner och du har samma filosofi och samma mål, inte bara i teorin utan i praktiken också. Och det är ju skitsvårt att veta innan om en verkligen har det.

Vi hade tur med amningen att vi kunde dra ut 3 timmar mellan gångerna och vi kunde ge flaska som reserv om det inte gick att vänta 3 timmar. Så jag kunde vara borta precis så länge, dvs lite mindre bunden än många av amning. Pappan kunde trösta gråt fint även om jag var där. Det var inte bara hunger som orsakade gråt hos oss som tur var. Jag fick inte bebin om den grät. (samma med min lillebror, om han grät som bebis kunde jag trösta även om mamman var i rummet, trots att vi inte sågs såå ofta.)

 

[inverterad]

Vi hade tur med amningen att vi kunde dra ut 3 timmar mellan gångerna och vi kunde ge flaska som reserv om det inte gick att vänta 3 timmar. Så jag kunde vara borta precis så länge, dvs lite mindre bunden än många av amning. Pappan kunde trösta gråt fint även om jag var där. Det var inte bara hunger som orsakade gråt hos oss som tur var. Jag fick inte bebin om den grät. (samma med min lillebror, om han grät som bebis kunde jag trösta även om mamman var i rummet, trots att vi inte sågs såå ofta.)

Så gjorde vi också, jag pumpade ur och partner gav ur flaska, och det underlättade massor. Men det är fortfarande så att är mamman hemma så är ofta bebis där brösten är, om en ammar, och det är superlätt att det liksom blir normaltillståndet, och det blir svårare och svårare för partner att också bli primärförälder ju längre tid som får gå på det viset.

 

[Badger]

Så gjorde vi också, jag pumpade ur och partner gav ur flaska, och det underlättade massor. Men det är fortfarande så att är mamman hemma så är ofta bebis där brösten är, om en ammar, och det är superlätt att det liksom blir normaltillståndet, och det blir svårare och svårare för partner att också bli primärförälder ju längre tid som får gå på det viset.

Lyckades inte pumpa ur så vi körde ersättning. Men önskar att det hade gått.
Vi körde inte på att bebisen är med brösten alls faktiskt. Men min man gillar bebisar. Vi körde mer av, bebisen hänger på pappas axel och sover för han gillade att sova där det rörde sig. Så kunde man ju sträcka över den om det gällde hunger och tvärtom.

Protesterar inte igen självklart kan man göra så. Tänker bara att det är inte vad som kändes självklart för mig eller för oss. Så det känns inte så självklart utan mer konstigt när alla skriver det, för mig alltså. Det andra känns nog underligt för andra. Min styvmor tex räckte ju alltså över lillebror till mig när han började gråta och jag var 24, han månader gammal, inte tvärtom, dvs jag har bebin glad och räcker över när han gråter. Jag kunde trösta, då kan väl en pappa trösta? Mormor kunde trösta A, Farmor kunde trösta A, pappa kunde trösta A, jag kunde trösta (även utan att ge mat). Eller så kunde ingen.

 

[MiniLi]

Kan inte diskussionen kring hur tidskrävande barn är eller inte är fortsätta i en egen tråd? Känns som att det kommer lite långt ifrån tråden, även om jag såklart ser beröringspunkterna

 

[BernT]

Alltså jag hade aldrig funderat över barn innan. Satsade på annat och tänkte att ska jag ha barn så får de bli när jag är runt 40 eller så har jag bara massa hästar istället.

Så blev jag oplanerat gravid 2014 (24 år gammal då) och kände bara att jag faktiskt ville. Men pappan ville inte så han tvingade mig göra abort. Kände då att jag absolut vill ha barn, i framtiden( tänk tio år framåt). Satte in spiral under hösten 2014 som antagligen trillade ut lika fort för våren 2015 blev jag gravid med min sambo (inte samma som puckot) och vi ville båda behålla och det är det bästa vi gjort. Jag är glad över att jag är såpass ung ändå för jag orkar hur mycket som helst. Kan jobba, driva företag, ta hand om barn och hem (vi delar väldigt lika på allt, väldigt jämställda), träna osv. Hade nog inte orkat det om jag var 10 år äldre.

Hästen fick stryka på foten men det är mest för att jag var trött på den. Hade jag haft en jag tyckte mer om hade jag behållt hästen och löst det. Kommer köpa ny om några år (ska spara ihop till en riktigt bra först).

Iaf, jag kände ingen längtan alls innan. Inte förrens jag faktiskt blev gravid.

 

[Ems]

Vad landade du i för ålder när du räknade baklänges?

32 för att vara exakt Då började jag med tydligaste ägglossningstesten direkt - första gången en hel månad för att säkerställa att det var rättvisande - och hade nog sökt hjälp efter max ett halvår om det inte tagit sig. Men det handlar kanske mer om min personlighet än att jag var stressad för åldern..

Vad gäller rädslorna för ojämställdhet och allmän påverkan på relationen så hängde de iaf kvar ett bra tag efter förlossningen, jag blev aldrig någon "lejonhona" som vissa talar om utan har hela tiden vaktat på att föräldraskapet ska vara delat. I efterhand kan jag känna att det hade varit betryggande om jag känt till det innan, jag är liksom fortsatt lika kapabel att värna om mig som individ och om min och partnerns relation, även om såklart mycket i de yttre förutsättningarna förändrats.

 

[Lena Furberg]

Alltså jag hade aldrig funderat över barn innan. Satsade på annat och tänkte att ska jag ha barn så får de bli när jag är runt 40 eller så har jag bara massa hästar istället.

Så blev jag oplanerat gravid 2014 (24 år gammal då) och kände bara att jag faktiskt ville. Men pappan ville inte så han tvingade mig göra abort. Kände då att jag absolut vill ha barn, i framtiden( tänk tio år framåt). Satte in spiral under hösten 2014 som antagligen trillade ut lika fort för våren 2015 blev jag gravid med min sambo (inte samma som puckot) och vi ville båda behålla och det är det bästa vi gjort. Jag är glad över att jag är såpass ung ändå för jag orkar hur mycket som helst. Kan jobba, driva företag, ta hand om barn och hem (vi delar väldigt lika på allt, väldigt jämställda), träna osv. Hade nog inte orkat det om jag var 10 år äldre.

Hästen fick stryka på foten men det är mest för att jag var trött på den. Hade jag haft en jag tyckte mer om hade jag behållt hästen och löst det. Kommer köpa ny om några år (ska spara ihop till en riktigt bra först).

Iaf, jag kände ingen längtan alls innan. Inte förrens jag faktiskt blev gravid.

Fast ... åldern tror jag inte spelar någon roll i frågan hur mycket man "orkar" som småbarnsförälder. Eller förälder överhuvudtaget. Nu är du väldigt ung, 26 (?) och då kanske man tänker sig att en person som är 35 - 45 är "gammal" och därmed trött och sliten eller nåt sånt. Tack och lov är det inte så. Man blir INTE tröttare eller orkeslösare som äldre - möjligtvis kring 80 men då lär det knappast vara aktuellt med bebis Så, att man ska skaffa sina barn medan man är i 20-årsåldern för att orka med, håller jag definitivt inte med om.

 

[Lazy Lady]

Fast ... åldern tror jag inte spelar någon roll i frågan hur mycket man "orkar" som småbarnsförälder. Eller förälder överhuvudtaget. Nu är du väldigt ung, 26 (?) och då kanske man tänker sig att en person som är 35 - 45 är "gammal" och därmed trött och sliten eller nåt sånt. Tack och lov är det inte så. Man blir INTE tröttare eller orkeslösare som äldre - möjligtvis kring 80 men då lär det knappast vara aktuellt med bebis Så, att man ska skaffa sina barn medan man är i 20-årsåldern för att orka med, håller jag definitivt inte med om.

Jag väntar vårt andra barn och är 36, fick första när jag va 35. Ser mej absolut inte som nån fossil!
När jag blev gravid med första va jag i mitt livs form och återhämtade mej kroppsligt väldigt fort efteråt (mentalt en annan femma eftersom bebis dog i min mage)
Men 5dagar efter förlossningen va jag ute på 5km promenader, efter 6veckor va jag tillbaks på gymmet.
Efter 3,5 månad gravid igen och bebis kommer nästan på dagen 1år efter första.
Så man är inte för gammal så tidigt

 

[BernT]

Fast ... åldern tror jag inte spelar någon roll i frågan hur mycket man "orkar" som småbarnsförälder. Eller förälder överhuvudtaget. Nu är du väldigt ung, 26 (?) och då kanske man tänker sig att en person som är 35 - 45 är "gammal" och därmed trött och sliten eller nåt sånt. Tack och lov är det inte så. Man blir INTE tröttare eller orkeslösare som äldre - möjligtvis kring 80 men då lär det knappast vara aktuellt med bebis Så, att man ska skaffa sina barn medan man är i 20-årsåldern för att orka med, håller jag definitivt inte med om.

Fast det skrev jag inte heller. Men bla en i vår bekantskapskrets fick barn som 47åring. Hen säger att det är sjukt mkt jobbigare nu än med de barn hen fick när hen var i 20års åldern (ja hen fick en sladdis). Har flera andra liknande som säger samma. Jag skrev ingenstans att man ska skaffa barn i 20-års ålder för att orka med. Jag skrev att JAG är glad att JAG skaffade barn då för att jag orkar mer. Kan jämföra mig med typ alla jag känner som är 40+, de orkar inte hålla samma tempo, vilket jag väl skiter i, är ingen värdering i det utan jag är glad att jag inte väntade eftersom JAG hade tyckt det varit jobbigt att inte orka allt jag vill.

 

[BernT]

Vi pratade nog inget om jämställdhet osv innan vi fick barn. Var typ "vi delar på det va? Japp! Ok bra." Vi är tillomed så jämställda att vi fått belöning från staten, så vi måste ju vara ett alldeles fantastiskt par i statistiken. Min sambo är inte efterbliven så jag hade blivit förvånad om han betett sig som en idiot faktiskt.

 

[lil-sis]

Fast det skrev jag inte heller. Men bla en i vår bekantskapskrets fick barn som 47åring. Hen säger att det är sjukt mkt jobbigare nu än med de barn hen fick när hen var i 20års åldern (ja hen fick en sladdis). Har flera andra liknande som säger samma. Jag skrev ingenstans att man ska skaffa barn i 20-års ålder för att orka med. Jag skrev att JAG är glad att JAG skaffade barn då för att jag orkar mer. Kan jämföra mig med typ alla jag känner som är 40+, de orkar inte hålla samma tempo, vilket jag väl skiter i, är ingen värdering i det utan jag är glad att jag inte väntade eftersom JAG hade tyckt det varit jobbigt att inte orka allt jag vill.

Men du skrev ju om tio år, då är du 30+

 

[lil-sis]

Vi pratade nog inget om jämställdhet osv innan vi fick barn. Var typ "vi delar på det va? Japp! Ok bra." Vi är tillomed så jämställda att vi fått belöning från staten, så vi måste ju vara ett alldeles fantastiskt par i statistiken. Min sambo är inte efterbliven så jag hade blivit förvånad om han betett sig som en idiot faktiskt.

Staten har slutat belöna jämställdhet från och med i år.

Lite lustigt för SÅ dyrt kan det inte ha varit

 

[BernT]

Men du skrev ju om tio år, då är du 30+

Ja jag tänkte så innan jag hade barn/precis efter att jag gjort abort, jag är också bekant med matematik.

 

[BernT]

Staten har slutat belöna jämställdhet från och med i år.

Lite lustigt för SÅ dyrt kan det inte ha varit

Vet, vi fick förra året. Vi köpte en Porsche för det. En leksaks.

 

[Ray]

Staten har slutat belöna jämställdhet från och med i år.

Lite lustigt för SÅ dyrt kan det inte ha varit

Vi har fått det varje år.
Men det är rätt lite pengar så gissningsvis motiverar det inte som planerat?

 

[Lena Furberg]

Fast det skrev jag inte heller. Men bla en i vår bekantskapskrets fick barn som 47åring. Hen säger att det är sjukt mkt jobbigare nu än med de barn hen fick när hen var i 20års åldern (ja hen fick en sladdis). Har flera andra liknande som säger samma. Jag skrev ingenstans att man ska skaffa barn i 20-års ålder för att orka med. Jag skrev att JAG är glad att JAG skaffade barn då för att jag orkar mer. Kan jämföra mig med typ alla jag känner som är 40+, de orkar inte hålla samma tempo, vilket jag väl skiter i, är ingen värdering i det utan jag är glad att jag inte väntade eftersom JAG hade tyckt det varit jobbigt att inte orka allt jag vill.

Jag är väl lite känslig när det där med mammor och ålder kommer på tal, skulle jag tro. För min personliga del har jag mer energi idag än när jag var ung. Mer energi, mer uthållighet (både fysiskt och mentalt) och jag upplever absolut inte att min ork befinner sig i en nedåtgående spiral direkt.

Jag fick barn vid 43. Enda nackdelen är väl, att mina egna föräldrar hann bli rätt gamla och fick inte vara kvar för att uppleva barnbarnet som tonåring t.ex. Och hon själv har bara en farmor kvar. Och jag själv kanske kommer att vara 80 innan jag får några barnbarn - om jag får några alls. Det är den enda nackdel jag kan se.

Men det är jag det.

 

[Brandgul]

Vi hade tur med amningen att vi kunde dra ut 3 timmar mellan gångerna och vi kunde ge flaska som reserv om det inte gick att vänta 3 timmar. Så jag kunde vara borta precis så länge, dvs lite mindre bunden än många av amning. Pappan kunde trösta gråt fint även om jag var där. Det var inte bara hunger som orsakade gråt hos oss som tur var. Jag fick inte bebin om den grät. (samma med min lillebror, om han grät som bebis kunde jag trösta även om mamman var i rummet, trots att vi inte sågs såå ofta.)

Nu är detta inte riktat enbart till detta inlägg, utan jag hänger på det här.

Men amning och jämställdhet. Det är ett väldigt kort perspektiv. Från någon månad till något år.

Men sju år senare. Vem packar gympapåsen? Håller ordning på när barnen är bjudna på kalas, urvuxna kläder, ser till att persiennerna på rummet är uppdragna och sängen bäddad innan det kommer kompisar, ser till att läxorna görs, betalar medlemsavgifter, klipper naglarna, hämtar-lämnar på skolan och eventuellt jobbar deltid.

Listan tar aldrig slut och för mig känns amning och någon extra föräldramånad rätt litet i sammanhanget.

Vi kör lite varannan gång var och just nu gör jag allt. Precis allt. Men detta har föregåtts av det omvända året innan. (Och mitt ansvar innan det osv. Vi har rullat några varv nu)

 

[Kilauea]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Jag tänkte väl på barn nån gång innan jag träffade min sambo (var då 27 år). Hade aldrig känt av den där biologiska klockan innan det, men ett par år senare började vi prata om barn men valde att vänta då jag kämpade för att få min legitimation. Blev även sjuk. Nånstans här hade min längtan börjat växa till sig.
När vi fick ok från läkaren att försöka med graviditet så kom sjukdom och sedermera dödsfall i familjen som gjorde att vi sköt på det.
Nu har vi försökt i två år utan att lyckas. Om jag hade vetat det hade vi börjat för ett par år sen, då vi valde att vänta. Stressen över att min ålder stiger är jobbig (blir 34 i år).
Sen är det såklart väldigt individuellt, men jag hoppas ha fått första innan jag är 36.