Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[skiesabove]

Ja, det blir ju i höst i så fall. Jag är mycket orolig för att hen kommer att fastna i förberedelserna för det kommande roliga evenemanget och inte kommer kunna bli klar med uppsatsen i höst heller bara.

Jag vill verkligen förtydliga att det inte är någon examen eller titel som är viktig från vårt håll utan bara att hen har större chans till ett jobb hen kan trivas med om hen tar examen/blir klar med uppsatsen. Ju snabbare hen får ett jobb desto bättre blir förutsättningarna att hen får en bättre självkänsla.

Efter gymnasiet jobbade hen under en tid på en snabbmatsrestaurang. Stressigt och bullrigt förvisso, men man såg på hen att hen byggde upp självkänslan och självförtroendet när hen kände sig viktig och värdefull. Detsamma har vi märkt när hen jobbar några veckor på sommaren t ex. eller under praktikperioder. När det blir viss kontinuitet och att hen känner att hen är en del i maskineriet så att säga. Jag upplever att hen inte vill ha pepp, men där emot är det viktigt för hen att få beröm när hen gör något bra. Jag berömmer varje gång hen ens säger att hen har läst en artikel eller någon text, men det räcker nog inte till för att hen ska känna motivationsbränsle och få bättre självkänsla.

Men det får stå för hen. Hen måste få göra sina egna val, och egna misstag. Det är inte upp till dig.

Det är helt enkelt inte ditt ansvar.

Och för övrigt så kan hen ta god tid på sig med sin examen, det är inte så att man inte får göra klart bara för att det tar lång tid. Alla poäng hen har tagit finns kvar - och dessutom så är det många arbetsgivare som är helt ok med att anställa trots ingen examen (egen erfarenhet).

Du behöver inte stressa över det här. Och det hjälper nog ditt vuxna barn om du slutar stressa över det. Speciellt autister är känsliga för "känslosmitta".

Hen behöver inte landa dröm-heltidsjobbet för att kunna flytta hemifrån. Men det är inte läge att börja rodda i det nu, medans examensprojektet pågår.

Till hösten kan du be hen prata med kommunen om stöd och alternativ för att kunna flytta hemifrån. Får ni inte ihop det ekonomiskt redan nu så kan du prata med dom nu, om vad det finns för alternativ till försörjningsstöd när hen bor hemma.

Fokusera på DITT liv istället . Vad har du för sommarplaner ?

 

[stjarnhimmel]

Ja, det blir ju i höst i så fall. Jag är mycket orolig för att hen kommer att fastna i förberedelserna för det kommande roliga evenemanget och inte kommer kunna bli klar med uppsatsen i höst heller bara.

Jag vill verkligen förtydliga att det inte är någon examen eller titel som är viktig från vårt håll utan bara att hen har större chans till ett jobb hen kan trivas med om hen tar examen/blir klar med uppsatsen. Ju snabbare hen får ett jobb desto bättre blir förutsättningarna att hen får en bättre självkänsla.

Efter gymnasiet jobbade hen under en tid på en snabbmatsrestaurang. Stressigt och bullrigt förvisso, men man såg på hen att hen byggde upp självkänslan och självförtroendet när hen kände sig viktig och värdefull. Detsamma har vi märkt när hen jobbar några veckor på sommaren t ex. eller under praktikperioder. När det blir viss kontinuitet och att hen känner att hen är en del i maskineriet så att säga. Jag upplever att hen inte vill ha pepp, men där emot är det viktigt för hen att få beröm när hen gör något bra. Jag berömmer varje gång hen ens säger att hen har läst en artikel eller någon text, men det räcker nog inte till för att hen ska känna motivationsbränsle och få bättre självkänsla.

Jag läste att ni försökt prata med personen. Men har ni satt er ner och lugnt berättat om situationen kring ekonomin. Dvs att ni har svårt att få det att gå runt. Och att be personen komma med förslag hur det ska lösas.
Hur tänker personen kring att flytta hemifrån- vill personen det? För det finns ju mkt fördelar med det dvs om man känner sig bevakad eller vill vara ifred utan att "någon tjatar". Jag tänker att om det lockar att flytta hemifrån är det ju lättare att prata utifrån det. Eller om det finns någon vän som man tex kan dela lägenhet med.

 

[manda]

Om jag förstår dig rätt så har ditt vuxna barn som nyligen fått en diagnos där kommunikation med neurotypiska kan vara svårt eller stressande aldrig kommunicerat med dig. Och samma barn har nyligen fått en diagnos som innebär svårigheter med exekutiva funktioner och är antagligen i den situation i livet som hittills krävt mest exekutiv förmåga; att skriva en master. Det är liksom en ny och extra utmanande situation, där svårigheter som tidigare inte kommit till ytan nu gör det.

Jag läste precis en så himla bra post som gav perspektiv på och sätt att stötta kravkänslighet vid neurodivergens. Det beskrivs som något som tar åratal men kanske kan själva sättet att samtala hjälpa dig ur det frysta läget genom redskap att hjälpa hantera förväntan och svårigheter.

Om ditt barn inte tidigare nått sin egen maxkapacitet i utbildningsvärlden (som egentligen inte behöver vara maxkapacitet utan snarare det tak där hen inte längre glider på räkmacka, så har hen inte varit tvungen att hitta strategier för hur sådana svårigheter kan hanteras, vilket barn som får kämpa i skolan tidigare tvingats lära sig. I yngre ålder är det också naturligt att föräldrar hjälper till att hitta sådana strategier men har det alltid varit enkelt så finns antagligen mycket mindre erfarenhet av hur en arbetar i motstånd) så är det inte så konstigt om ni inte känner igen svårigheterna sedan tidigare.

Förstår att situationen blir stressande för er alla om det inte riktigt finns en enkel och självklar kommunikation. Att förväntningarna byggs upp hos båda att klara en situation som kanske inte ens riktigt är definierad. Tex tänker jag mig att någon med så lätt för sig hittills i sin utbildning nog förväntar sig att prestera väldigt bra (inte bara en godkänd uppsats) medan dina förväntningar låter annorlunda; att få examen och ett bra liv. Kanske kan det hjälpa att lätta blockeringen att samtala om vad som förväntas/stressar för respektive?

 

[Roheryn]

Men det får stå för hen. Hen måste få göra sina egna val, och egna misstag. Det är inte upp till dig.

Det är helt enkelt inte ditt ansvar.

Och för övrigt så kan hen ta god tid på sig med sin examen, det är inte så att man inte får göra klart bara för att det tar lång tid. Alla poäng hen har tagit finns kvar - och dessutom så är det många arbetsgivare som är helt ok med att anställa trots ingen examen (egen erfarenhet).

Du behöver inte stressa över det här. Och det hjälper nog ditt vuxna barn om du slutar stressa över det. Speciellt autister är känsliga för "känslosmitta".

Hen behöver inte landa dröm-heltidsjobbet för att kunna flytta hemifrån. Men det är inte läge att börja rodda i det nu, medans examensprojektet pågår.

Till hösten kan du be hen prata med kommunen om stöd och alternativ för att kunna flytta hemifrån. Får ni inte ihop det ekonomiskt redan nu så kan du prata med dom nu, om vad det finns för alternativ till försörjningsstöd när hen bor hemma.

Fokusera på DITT liv istället . Vad har du för sommarplaner ?

I princip håller jag med dig - en vuxen människa får ta sina egna smällar, liksom, och TS barn är ju just en vuxen människa.

Men det BLIR ju TS problem eftersom TS förväntas försörja sitt vuxna barn så länge studierna pågår och det funkar inte ekonomiskt hur länge som helst? Den delen är liksom inte så lätt att bortse ifrån, och självklart blir "barnet" stressat när föräldern påpekar detta. En ond cirkel som jag tror inte är så lätt att komma ur? Håller med om att flytta hemifrån sannolikt vore mycket bra!

 

[machafuko]

Du behöver inte stressa över det här. Och det hjälper nog ditt vuxna barn om du slutar stressa över det. Speciellt autister är känsliga för "känslosmitta".

Hen behöver inte landa dröm-heltidsjobbet för att kunna flytta hemifrån. Men det är inte läge att börja rodda i det nu, medans examensprojektet pågår.

Till hösten kan du be hen prata med kommunen om stöd och alternativ för att kunna flytta hemifrån. Får ni inte ihop det ekonomiskt redan nu så kan du prata med dom nu, om vad det finns för alternativ till försörjningsstöd när hen bor hemma.

Fokusera på DITT liv istället . Vad har du för sommarplaner ?

This, very much. Jag tar mig själv som exempel igen. Jag är otroligt känslig för mina föräldrars stress/osäkerhet kring mina problem och min diagnos. Min mamma har fått lära sig att hantera mig, att inte uttrycka sin stress över mitt mående mer än att vara stöttande. Vet att hon läst ett gäng böcker, kan fråga vilka det var. Sedan fick hon ju en del från psykiatrin som satte min diagnos. Jag fick min diagnos runt 23-års ålder och är snart 29, så jag fick den också "sent".

Jag kan inte tala för ditt barn ts, jag vet ju inte vilka förutsättningar den har. Men de flesta med nivå 1 klarar sig bra i eget boende, som i mitt fall dock innebär med stöttning av boendestöd. Varför kan ditt barn inte bo hemifrån under studietiden? Bor ni i storstad?

Jag bor själv i Stockholm, men kan ju tvärtom inte bo hemma för att jag blir galen då. Har dessutom enormt behov av ensamtid, blir utbränd annars, så bo hos familj är big no no. Jag pluggar, men jobbar visserligen på sidan för att ha råd. Så vet hur jobbigt ekonomiskt det kan vara om man bor i tex Stockholm men inte kan jobba på sidan av. Annars propsar jag faktiskt för att det kanske kan vara bra för er alla om barnet flyttar ut, ni kanske får hjälpa till lite i början ekonomiskt - men frågan är om det inte är värt det för att få allt att gå ihop? Ni betalar ju ändå för personen nu iom uppehållet i ert hushåll. Jag menar självklart inte att ni ska betala för barnets leverne på annat håll, utan mer för att möjligheten ska finnas under den korta tiden av studierna som är kvar. Personen kan väl ta CSN för övrigt.

 

[Enya]

I princip håller jag med dig - en vuxen människa får ta sina egna smällar, liksom, och TS barn är ju just en vuxen människa.

Men det BLIR ju TS problem eftersom TS förväntas försörja sitt vuxna barn så länge studierna pågår och det funkar inte ekonomiskt hur länge som helst? Den delen är liksom inte så lätt att bortse ifrån, och självklart blir "barnet" stressat när föräldern påpekar detta. En ond cirkel som jag tror inte är så lätt att komma ur? Håller med om att flytta hemifrån sannolikt vore mycket bra!

Nej, försörjningen ska barnet stå för själv efter 21 års ålder, inte föräldrar. Fram tills man slutar gymnasiet eller högst till 21 års ålder. Är man 25-30 är en förälder inte skyldig att försörja. Så får barnet ingen inkomst kan hen söks försörjningsstöd. Så egentligen vore det en väg att gå om studier och jobb inte är av intresse för stunden och en försörjning måste ske.

 

[machafuko]

Angående att få diagnos sent i livet kan jag säga så här:

Det rubbar ens värld. Alla reagerar såklart olika, men för mig själv och flera vänner/bekanta till mig som fått diagnos sent så kan jag säga att mycket av ens liv och uppfattningar vänds upp och ned. Man kan ha kämpat med saker hela livet, vissa saker som man inte ens ville visa sin familj att man kämpade med och helt plötsligt finns det en förklaring för alla problem man haft. Det är väldigt svårt att förhålla sig till det. För mig var det väldigt svårt att förhålla mig till att allt miserabelt jag varit med om genom livet hade kunnat eventuellt hanteras bättre om jag visste om min diagnos tidigare. Helt plötsligt insåg jag att jag inte "är kass på allt" bara av ingen anledning alls, utan att det kanske finns vissa tydliga förklaringar till ett och annat. Den insikten gör att man väldigt lätt hamnar i self pity och det kan man ju sedan ta ut på helt olika sätt. För egen del blev det att läsa upp om allt jag kunde om kvinnor med aspergers, tycka synd om mig själv och känna "fan, den här skiten är icke botbar". För vissa andra jag känner blev det att de var tvungen att maniskt dela med sig av memes som rörde diagnosen, andra blev nästan handlingsförlamade - det kanske ditt barn blivit?

Det tar ett bra tag att smälta att man är en person med autism. Det gjorde det för mig, å då var jag ändå mestadels väldigt lugn och trygg i min diagnos och kände förhoppningar om att en satt diagnos skulle ge mig bättre hjälp.

 

[Lingon]

I princip håller jag med dig - en vuxen människa får ta sina egna smällar, liksom, och TS barn är ju just en vuxen människa.

Men det BLIR ju TS problem eftersom TS förväntas försörja sitt vuxna barn så länge studierna pågår och det funkar inte ekonomiskt hur länge som helst? Den delen är liksom inte så lätt att bortse ifrån, och självklart blir "barnet" stressat när föräldern påpekar detta. En ond cirkel som jag tror inte är så lätt att komma ur? Håller med om att flytta hemifrån sannolikt vore mycket bra!

Gäller det även universitetsstudier?? Försörjningskravet gäller väl bara gymnasiestudier? Inte högre än så.

 

[Mabuse]

Klipp navelsträngen är mitt tips. Om h*n känner sig pressad av att ni öht existerar i samma hus så kanske det är dags för h*n att flytta hemifrån? Ni ska inte behöva tassa på tå i ert eget hem. Jag kanske låter elak och orättvis nu men en del av att bli vuxen handlar om att stå på egna ben, klara sig själv och lösa sin egen situation. Hjälp h*n att hitta en billig lägenhet någonstans eller ett rum att hyra så att h*n kan flytta ut.

Det är nog min tanke också. Om det är en outhärdlig press om ni är i samma byggnad, så är enda lösningen jag kan se att flytta isär. Ni kan ju inte ligga och sova dygnet runt för att barnet ska få arbetsro och kunna arbeta? Det blir orimligt.

 

[Rosett]

Nej, det är ju så. Det känns som om det vore en enveten tonåring man hade med att göra om man skulle hota med att hen inte får göra det eller det.

Jag ska absolut prata med hen om skillnaden mellan innan och efter diagnos och om hen känner att hen är mer blockerad nu än innan + vad det är som gör att vi känns blockerande. Enligt hen känner hen press från oss bara av att vi inte ligger och sover. Vi behöver alltså inte ens vara i samma del av huset för att hen ska känna sig pressad och bli blockerad enligt hen.

Hen har skrivit kandidatuppsatser vid två tillfällen tidigare och det gick. Grejen är ju också att vi har inte tjatat. Hen upplever press ändå säger hen. Jag har frågat om vi kan göra något för att hjälpa hen att ta sig igenom det här. Det är det enda sättet jag har talat om studierna med hen plus berömmen när hen har lämnat in tentor och andra arbeten förstås.

Som sagt, hen hade inga problem med studierna tidigare, som vi fick reda på i alla fall.

Det är rätt vanligt att man efter man fått diagnos slutar maskera symtom och liksom slappnar av.
Jag gjorde det. Klarar av färre saker nu än innan. Det är ju för att jag trodde jag bara var lat och konstig så jag ansträngde mig mer än jag egentligen kunde. Efter diagnos blev jag lättad över att jag inte var lat och konstig utan har en funktionsnedsättning så då accepterade jag att jag inte behövde slå knut på mig själv.

Att hen känner sig pressad bara av att ni är i samma hus känner jag också igen. Autister kan vara väldigt känsliga för stämningar och sånt som inte sägs rakt ut men hänger i luften.
(Konstigt eftersom vi sägs vara dåliga på icke-verbal kommunikation och kognitiv empati).

Tror hen skulle behöva flytta hemifrån och du/ni ta ett steg tillbaka. Hen är vuxen nu.

 

[stjarnhimmel]

Finns det inte någon annan hjälp att få? Dels på universitetet/ skolan?
Eller i samband med att diagnosen gavs- finns det inte då hjälp att komma vidare?
Självklart måste hen själv vara villig att ta hjälp men jag tänker att det kanske blir lättare om någon utomstående hjälper till? Jag tror det kan bli väldigt känsligt och jobbigt om familjen ska finnas där och pusha.

 

[Rosett]

I princip håller jag med dig - en vuxen människa får ta sina egna smällar, liksom, och TS barn är ju just en vuxen människa.

Men det BLIR ju TS problem eftersom TS förväntas försörja sitt vuxna barn så länge studierna pågår och det funkar inte ekonomiskt hur länge som helst? Den delen är liksom inte så lätt att bortse ifrån, och självklart blir "barnet" stressat när föräldern påpekar detta. En ond cirkel som jag tror inte är så lätt att komma ur? Håller med om att flytta hemifrån sannolikt vore mycket bra!

Bara om barnet studerar på gymnasienivå och max till 21 års ålder. Sen får barnet ta studielån helt enkelt.

 

[stjarnhimmel]

I princip håller jag med dig - en vuxen människa får ta sina egna smällar, liksom, och TS barn är ju just en vuxen människa.

Men det BLIR ju TS problem eftersom TS förväntas försörja sitt vuxna barn så länge studierna pågår och det funkar inte ekonomiskt hur länge som helst? Den delen är liksom inte så lätt att bortse ifrån, och självklart blir "barnet" stressat när föräldern påpekar detta. En ond cirkel som jag tror inte är så lätt att komma ur? Håller med om att flytta hemifrån sannolikt vore mycket bra!

Som tur är så är det bara på gymnasiet och max 21 år.
Haha... annars så skulle ju folk kunna bli försörjda hela livet av sina föräldrar. Och TS barn är ju nästan 30 förstod jag det som. Då är det dags att försöka försörja sig själv.

 

[Enya]

Gäller det även universitetsstudier?? Försörjningskravet gäller väl bara gymnasiestudier? Inte högre än så.

Nej.
Ja.

 

[Lingon]

Nej.
Ja.

Bra, tack, då var jag inte helt fel ute.

 

[Roheryn]

Nej, försörjningen ska barnet stå för själv efter 21 års ålder, inte föräldrar. Fram tills man slutar gymnasiet eller högst till 21 års ålder. Är man 25-30 är en förälder inte skyldig att försörja. Så får barnet ingen inkomst kan hen söks försörjningsstöd. Så egentligen vore det en väg att gå om studier och jobb inte är av intresse för stunden och en försörjning måste ske.

Jo, jag vet hur regelverket ser ut. Men det är ju inte så verkligheten ser ut för TS.

 

[stjarnhimmel]

Jo, jag vet hur regelverket ser ut. Men det är ju inte så verkligheten ser ut för TS.

Hur menar du? Varför skulle TS ha försörjningsansvar?

 

[Roheryn]

Bara om barnet studerar på gymnasienivå och max till 21 års ålder. Sen får barnet ta studielån helt enkelt.

Jo, precis som jag svarade @Enya ovan så vet jag att det är så regelverket ser ut. Men verkligheten kan se annorlunda ut och självklart drar man sig också för att "slänga ut" ett vuxet barn även om man har rätten på sin sida.

 

[Roheryn]

Hur menar du? Varför skulle TS ha försörjningsansvar?

Jag menar att det finns en förväntan från "barnet" (?) att bli försörjt, eller en skyldighet som TS lagt på sig själv. Jag vet att det rent juridiskt inte finns något sådant ansvar för vuxna barn.

 

[Enya]

Jo, precis som jag svarade @Enya ovan så vet jag att det är så regelverket ser ut. Men verkligheten kan se annorlunda ut och självklart drar man sig också för att "slänga ut" ett vuxet barn även om man har rätten på sin sida.

Man behöver inte slänga ut, man kan kräva att barnet faktiskt försörjer sig. Inte fullt samma sak.