Hur hantera vuxet barn med autism nivå 1?

[Mkb]

Efter diagnosen har hen jobbat lite (vi pratar två-tre halvtidspass i månaden i snitt) vid sidan om studierna (som har varit någon dag i veckan). I nuläget är det masteruppsatsen som gäller och hen har då haft hela vårterminen på sig men kommer inte att kunna lämna in i vår utan kommer få slutföra uppsatsen till senhösten istället.

Vi upplever att hen efter att hen fick sin diagnos tar den som en förevändning till att hen inte pluggar/skriver. Hen säger att hen blir stressad och blockerad av att hen känner press från oss föräldrar. Vi har inte sagt ett pip annat än om hen diskuterar sina problem med habiliteringen och om vi kan göra något för att hjälpa hen. Och hen tog sig ju igenom både grundskolan, gymnasiet och fyra års studier på universitetet, men det var innan diagnosen det.

Angående detta tänker jag att ni antagligen inte har haft total insyn i vad som har krävts för att klara de tidigare studierna. Det känns lite som om ni tror att problemen har uppstått på senare tid i samband med diagnosen, för att hen utifrån sett har klarat studierna, men om det inte hade funnits några problem tidigare så hade hen ju sannolikt inte ens sökt hjälp till att börja med. Sen är grundskola och gymnasieskola knappt jämförbart med uppsats-skrivande på universitetsnivå sett till hur det är strukturerat, eller i fallet med uppsats kanske man ska säga inte strukturerat alls.

Kan relatera lite i och med att jag skriver uppsats och utifrån sett klarat i princip allt hittills men nu funderar på huruvida det kommer gå eller om jag kommer behöva skjuta på att slutföra det hela till hösten. Utifrån sett har jag förstås klarat saker men jag sökte hjälp redan för flera år sedan för stress då jag kände att ska det vara såhär så kommer det absolut inte gå i längden. Sedan har jag pressat mig genom flera år av studier och av att folk sagt saker i stil med "det går säkert bra, det brukar ju göra det". Och sen anser de sig ha fått rätt när man klarat ytterligare en tenta eller fått vg på den där uppsatsen som man skrev till största delen natten innan inlämning och nojade över om den var bra nog. Jo, det har väl gått bra enligt alla som bara ser till vilket betyg man får i slutet, eller hur många hp man klarat av, men inte vad det kostat i stress eller hälsa att ta sig dit. Eller hur studierna sannolikt ändå lidit utifrån oförmåga att lägga upp arbetet och så vidare i någon form av oanvänd potential. Så jag skulle vara väldigt försiktig med att anta att det här är problem som inte funnits tidigare, bara för att hen tagit sig genom utbildningssystemet hittills. Har man haft det lite lätt för sig i skolan krävs det inte så mycket för att ta sig igenom det, förrän det plötsligt krävs alldeles för mycket och man nästan slår i väggen.

För att få studiero, kan hen boka rum (grupprum eller så) på universitet eller skriva på bibliotek eller liknande? För att komma bort från pressen hen känner av er närvaro.

 

[a1agnlju]

Min spontana tanke är att om en person som är 25+ och som har arbete och universitetsstudier bakom sig nu ligger på sitt rum och tittar på film, så är det något mer "bara" en diagnos bakom. Jag tänker depression eller liknande...? Som ju absolut kan ha sin koppling till diagnosen i att den var utlösande. Men inte att det är diagnosen i sig som är problemet.

Jag känner väl lite så också. Att diagnosen kanske inte hjälpte hen som hen trodde och att hen därför mår ännu sämre nu? Jag har ingen aning egentligen, famlar efter halmstrån känner jag...

 

[skiesabove]

Straff funkar varken på 5-åringar, 15-åringar eller 25-åringar när man är pluggblockerad.

Jag kan väl relatera till uppsatspaniken. Det blir för stort, oöverstigligt. Dessutom är hen fortfarande mitt i att handskas med att bearbeta sin diagnos.

Ni skulle kunna stötta och uppmuntra, hjälpa till med strukturen, lyfta på locket och pysa ur stressen - om ni kan göra det utan skuldbeläggande. Annars är det bättre att hen ansöker om studiestöd via universitetet. Det finns, tipsa hen om det.

Eftersom hen verkar plugga på program och i normal takt så har väl hen CSN? Hur kommer det sig att hen fortfarande bor hemma och inte betalar hyra?

Ni skulle kunna diskutera (i normal samtalston, inte aggressiv eller anklagande) om alternativ för att kunna flytta hemifrån. Hen kommer säkert behöva boendestöd för att klara av att rodda både jobb och hem själv, men det finns ju.

 

[Badger]

Nej, det är ju så. Det känns som om det vore en enveten tonåring man hade med att göra om man skulle hota med att hen inte får göra det eller det.

Jag ska absolut prata med hen om skillnaden mellan innan och efter diagnos och om hen känner att hen är mer blockerad nu än innan + vad det är som gör att vi känns blockerande. Enligt hen känner hen press från oss bara av att vi inte ligger och sover. Vi behöver alltså inte ens vara i samma del av huset för att hen ska känna sig pressad och bli blockerad enligt hen.

Hen har skrivit kandidatuppsatser vid två tillfällen tidigare och det gick. Grejen är ju också att vi har inte tjatat. Hen upplever press ändå säger hen. Jag har frågat om vi kan göra något för att hjälpa hen att ta sig igenom det här. Det är det enda sättet jag har talat om studierna med hen plus berömmen när hen har lämnat in tentor och andra arbeten förstås.

Som sagt, hen hade inga problem med studierna tidigare, som vi fick reda på i alla fall.

Ja mer osynliga än så kan ni ju inte vara så då är det kanske bättre att ta tjuren vid hornen och diskutera monstret och se om det krymper i dagsljus.

 

[a1agnlju]

Jag tror visst ditt barn förstår, hen har ju flera års universitetsstudier bakom sig, så hen förstår nog en hel del egentligen om hen får chans till det. Det är nog bara så att hen inte riktigt tänker att det är så farligt. Du finns ju där, du tar ansvar. Du tjatar om studier och jobb, du förser med hem och mat. Hur ska hen förstå allvaret när hen inte ser det, behöver se det?

Jag vet bara inte hur jag ska göra. Tjatat har jag inte gjort iof, annat än att tala om att vi inte klarar det ekonomiskt om hen inte börjar bidra snart. Ja, kanske kan uppfattas som tjat, men hur ska man annars säga liksom. Att slänga ut hen är inte ett alternativ för att visa allvaret och att tala om vikten av att hen bidrar till hushållet verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra.

 

[Badger]

Jag tänker att det kan vara tufft med tjatande föräldrar, så om man backar så kanske hen lockas in det igen, av sig själv. Och kravet- du kan inte bo hemma om du inte pluggar eller arbetar, så är det. Och sedan låter barnet fundera på det själv utan att tjata om plugget tex. Det verkar ändå vara något hen vill göra.

Jag utgick från att de inte tjatat alls pga vad som stod i ts och att de i allmänhet inte behövt hjälpa i studier.

Dvs att den vägen så långt inte fungerat.

Om de hade tjatat skulle jag föreslagit att sluta
(Jag föreslog att flytta hemifrån vore en bra idé oavsett, dvs även om de vill hjälpa)

Enligt devisen att om det jag gör inte fungerar så måste jag göra någonting annat.

Just nu känns ju föräldrarna som en oerhörd press, och de gör ingenting, så kan pressen minska om de gör någonting osv.

 

[skiesabove]

Jag vet bara inte hur jag ska göra. Tjatat har jag inte gjort iof, annat än att tala om att vi inte klarar det ekonomiskt om hen inte börjar bidra snart. Ja, kanske kan uppfattas som tjat, men hur ska man annars säga liksom. Att slänga ut hen är inte ett alternativ för att visa allvaret och att tala om vikten av att hen bidrar till hushållet verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Men har ni suttit ner i soffan med en kopps kvällste och bara pratat? Eller snarare, lyssnat?

Vad säger hen? Hen är ju vuxen. Hen har egna tankar. Hur går dom?

 

[EmmaBovary]

Nej, det är ju så. Det känns som om det vore en enveten tonåring man hade med att göra om man skulle hota med att hen inte får göra det eller det.

Jag ska absolut prata med hen om skillnaden mellan innan och efter diagnos och om hen känner att hen är mer blockerad nu än innan + vad det är som gör att vi känns blockerande. Enligt hen känner hen press från oss bara av att vi inte ligger och sover. Vi behöver alltså inte ens vara i samma del av huset för att hen ska känna sig pressad och bli blockerad enligt hen.

Hen har skrivit kandidatuppsatser vid två tillfällen tidigare och det gick. Grejen är ju också att vi har inte tjatat. Hen upplever press ändå säger hen. Jag har frågat om vi kan göra något för att hjälpa hen att ta sig igenom det här. Det är det enda sättet jag har talat om studierna med hen plus berömmen när hen har lämnat in tentor och andra arbeten förstås.

Som sagt, hen hade inga problem med studierna tidigare, som vi fick reda på i alla fall.

Min spontana tanke är att det kan skilja sig ganska mycket åt gällande kandidat och masteruppsats, de första är så pass små att problematiken som barnet verkar ha kanske maskerades, och att det snarare har med masteruppsatsens omfattning att göra som problematiken märks - snarare än att diagnosen blev satt i samma veva.

 

[a1agnlju]

Det här evenemanget, är det du som arrangerar det och ditt barn arbetar för dig då? Eller hur hade du tänkt att du skulle kunna säga till ditt vuxna barn att det inte "får" vara med på ett evenemang?

Annars tänker jag att barnet är vuxet och ansvarar själv för arbete och studier?

Eftersom barnet bor hemma tänker jag att det vore en idé att komma överens om att barnet ska betala hyra eller studera? (om barnet inte redan betalar hyra men jag antar inte pga så lite arbete och inga studier...?)

Nej, det är ju så. Barnet är vuxet, men mamman är desperat och kommer på knäppa idéer för att få ungen att göra något åt sin situation.

 

[Enya]

Jag utgick från att de inte tjatat alls pga vad som stod i ts och att de i allmänhet inte behövt hjälpa i studier.

Dvs att den vägen så långt inte fungerat.

Om de hade tjatat skulle jag föreslagit att sluta

Enligt devisen att om det jag gör inte fungerar så måste jag göra någonting annat.

Just nu känns ju föräldrarna som en oerhörd press, och de gör ingenting, så kan pressen minska om de gör någonting osv.

Jag tänkte mer att det inte tjatat tidigare, men kanske gör nu så att hen känner press. Men tanke på att TS skrev tråden också och om evenemanget, då kändes det lite som att där är någon form av press och förväntningar som barnet inte klarar av riktigt.

Men är det inte så är det ju bra.

 

[iNHALE]

Klipp navelsträngen är mitt tips. Om h*n känner sig pressad av att ni öht existerar i samma hus så kanske det är dags för h*n att flytta hemifrån? Ni ska inte behöva tassa på tå i ert eget hem. Jag kanske låter elak och orättvis nu men en del av att bli vuxen handlar om att stå på egna ben, klara sig själv och lösa sin egen situation. Hjälp h*n att hitta en billig lägenhet någonstans eller ett rum att hyra så att h*n kan flytta ut.

 

[a1agnlju]

Hur kommer det sig att hen bor hemma fortfarande?

För att hen inte har haft något fast jobb och inte kunnat flytta hemifrån av den anledningen, har inte aktivt sökt egen bostad. I samband med den senaste omgången studier föreslog jag att hen skulle flytta till studentlägenhet, men så blev det inte. Det hade kanske blivit så om jag hade fixat det åt hen. För hen gör inte något självmant.

 

[Badger]

Men har ni suttit ner i soffan med en kopps kvällste och bara pratat? Eller snarare, lyssnat?

Vad säger hen? Hen är ju vuxen. Hen har egna tankar. Hur går dom?

Och bett hen ta fram hela materialet och visa och berätta och så kan man fråga intresserade frågor som -vad är nästa steg osv. (kallad mormorsmetoden av inlärning dvs lyssna intresserat och nyfiket och kärleksfullt.)

Då kan någonting lossna och hen bli entusiasmerad och få -ja men det är ju såååå jag ska göra härnäst. Så kan man återkoppla en gång i veckan eller något.

Eller så kan hen berätta -det är det här som känns helt omöjligt. Och då kan man fråga -men går det inte att börja här istället?

Och vara beredd på en del panikandning osv vid framtagandet av materialet antar jag.

Ja jag har många gånger haft panik inför uppsatser... och vet precis hur det känns. Men har haft tur att ha arbetat i grupp även D-uppsats.

Måste tillägga att man mår också oerhört dåligt av att ha fastnat i en blockering av det här slaget. (och paniken i magen kan få en fräsig och upprörd.)

 

[a1agnlju]

Men har ni suttit ner i soffan med en kopps kvällste och bara pratat? Eller snarare, lyssnat?

Vad säger hen? Hen är ju vuxen. Hen har egna tankar. Hur går dom?

Tyvärr säger hen inte så mycket om någonting. Frågar man något så är det axelryckningar och "vet inte" man får till svar. Det känns som om jag inkräktar och att hen inte vill berätta för mig.

 

[skiesabove]

Tyvärr säger hen inte så mycket om någonting. Frågar man något så är det axelryckningar och "vet inte" man får till svar. Det känns som om jag inkräktar och att hen inte vill berätta för mig.

Så kommunikationen är inte så bra då, kan man säga - ni pratar liksom inte med varandra? Bor ihop men umgås inte?

Har hen någon som hen har förtroende för och pratar med? En vän, fysisk eller online? En terapeut?

 

[a1agnlju]

För att få studiero, kan hen boka rum (grupprum eller så) på universitet eller skriva på bibliotek eller liknande? För att komma bort från pressen hen känner av er närvaro.

Har föreslagit det. Det vill hen inte. Hen säger att blockeringen börjar redan när hen vet att hen ska till skolan, eller bara plockar fram grejerna. Jag tror ärligt talat inte hen vet själv varför det låser sig och själv försöker hitta anledningen.

Sedan kan jag tycka att den press och stress som uppstår i samband med tentor och examensskrivningar etc. är ju en del av pluggandet. Sedan är det vissa som klarar pressen mindre bra. Själv klarade jag aldrig av muntliga tentor (och de flesta skriftliga egentligen) och mådde fruktansvärt dåligt både före och under dem. Men, jag hade inget val och fick göra minst en omtenta i varje ämne. Hade jag gett efter för stressen och ångesten hade jag nog inte tagit mig igenom mina studier tror jag.

 

[a1agnlju]

Så kommunikationen är inte så bra då, kan man säga - ni pratar liksom inte med varandra? Bor ihop men umgås inte?

Har hen någon som hen har förtroende för och pratar med? En vän, fysisk eller online? En terapeut?

Nej, vi har ingen kommunikation i stort sett och har aldrig haft. Får man inga svar när man försöker ha ett samtal så ger man till slut upp.

Hen har chatkompisar, en nära vän och en terapeut som hen pratar med. Dock inte om detta tror jag.

Det är bara för sorgligt och jag känner mig som den sämsta morsan i världen som inte klarar av att hantera detta.

 

[Badger]

Har föreslagit det. Det vill hen inte. Hen säger att blockeringen börjar redan när hen vet att hen ska till skolan, eller bara plockar fram grejerna. Jag tror ärligt talat inte hen vet själv varför det låser sig och själv försöker hitta anledningen.

Sedan kan jag tycka att den press och stress som uppstår i samband med tentor och examensskrivningar etc. är ju en del av pluggandet. Sedan är det vissa som klarar pressen mindre bra. Själv klarade jag aldrig av muntliga tentor (och de flesta skriftliga egentligen) och mådde fruktansvärt dåligt både före och under dem. Men, jag hade inget val och fick göra minst en omtenta i varje ämne. Hade jag gett efter för stressen och ångesten hade jag nog inte tagit mig igenom mina studier tror jag.

Ok men då tycker jag ändå att den biten får ni riva av tillsammans, plocka fram grejorna tillsammans och diskutera dem. Med te eller vad som nu gillas bäst och mycket godis eller chips eller något. Det måste bli som att riva av ett plåster, block av den karaktären tycker jag snarare växer över tid än krymper och det blir ännu värre i höst. Men i ljus, under en diskussion kan de krympa och bli hanterliga.

Vet inte och rycka på axlarna, det är kanske inte dig han inte vill berätta för utan att hen inte alls vill ta i uppsatsen mentalt.

 

[skiesabove]

Nej, vi har ingen kommunikation i stort sett och har aldrig haft. Får man inga svar när man försöker ha ett samtal så ger man till slut upp.

Hen har chatkompisar, en nära vän och en terapeut som hen pratar med. Dock inte om detta tror jag.

Det är bara för sorgligt och jag känner mig som den sämsta morsan i världen som inte klarar av att hantera detta.

Det tycker jag inte att du är, tänk på vad ditt vuxna barn klarar av! Det är inte många som ens tar sig till att börja med en masters, ännu färre med diagnoser.

Du har gett hen så mycket verktyg att hen klarat sig ovanligt bra. Förr eller senare stöter vi alla på svårigheter och våra egna "tak". Ibland var taket bara en platå, ibland inte.

Det verkar som att hen har ett socialt liv, har kontakt med terapeut, kämpar på med svårt plugg, och har ett roligt mål att se fram emot.

Kan du ha lite is i magen och njuta av tillvaron och sommaren som kommer ? Och så tar ni itu med att leta eget boende och försörjningsalternativ till hösten, efter disputeringen oavsett om den är i vår eller till hösten?

 

[a1agnlju]

Det tycker jag inte att du är, tänk på vad ditt vuxna barn klarar av! Det är inte många som ens tar sig till att börja med en masters, ännu färre med diagnoser.

Du har gett hen så mycket verktyg att hen klarat sig ovanligt bra. Förr eller senare stöter vi alla på svårigheter och våra egna "tak". Ibland var taket bara en platå, ibland inte.

Det verkar som att hen har ett socialt liv, har kontakt med terapeut, kämpar på med svårt plugg, och har ett roligt mål att se fram emot.

Kan du ha lite is i magen och njuta av tillvaron och sommaren som kommer ? Och så tar ni itu med att leta eget boende och försörjningsalternativ till hösten, efter disputeringen oavsett om den är i vår eller till hösten?

Ja, det blir ju i höst i så fall. Jag är mycket orolig för att hen kommer att fastna i förberedelserna för det kommande roliga evenemanget och inte kommer kunna bli klar med uppsatsen i höst heller bara.

Jag vill verkligen förtydliga att det inte är någon examen eller titel som är viktig från vårt håll utan bara att hen har större chans till ett jobb hen kan trivas med om hen tar examen/blir klar med uppsatsen. Ju snabbare hen får ett jobb desto bättre blir förutsättningarna att hen får en bättre självkänsla.

Efter gymnasiet jobbade hen under en tid på en snabbmatsrestaurang. Stressigt och bullrigt förvisso, men man såg på hen att hen byggde upp självkänslan och självförtroendet när hen kände sig viktig och värdefull. Detsamma har vi märkt när hen jobbar några veckor på sommaren t ex. eller under praktikperioder. När det blir viss kontinuitet och att hen känner att hen är en del i maskineriet så att säga. Jag upplever att hen inte vill ha pepp, men där emot är det viktigt för hen att få beröm när hen gör något bra. Jag berömmer varje gång hen ens säger att hen har läst en artikel eller någon text, men det räcker nog inte till för att hen ska känna motivationsbränsle och få bättre självkänsla.