Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

[Grazing]

Jag har gått länge nu med åsikten om att för min del iallafall att det är bättre att dölja allt vad dåligt mående är för närstående och vänner. Iallafall dom jag vill ha kvar i mitt liv. Jag har haft en person i mitt liv dom senaste åren nu som jag så att säga öppet kan visa hur jag är, alltså hur jag mår, visa mina "sämre" sidor, vara ärlig mot helt enkelt. Min bästa vän ska sägas att det är. Nu är det så att hen har tröttnat, verkar det som, och jag börjar få lite panik i ensamheten.

Precis som faktiskt alla andra i min närhet så kom dom där orden tillslut att jag inte försöker tillräckligt, att det den gör för mig inte uppskattas eller hjälper, att det känns meninglöst att försöka osv. Och den där meningen att ''vad är det som är så svårt med att äta och sköta om sig själv, det är väl det minsta du kan försöka med''. Liksom, ja..vad svarar man på sådant? Jag har ju inte ord för varför det ska vara så svårt. Som hen säger att jag ju faktiskt klarar av att äta tex när hen är med mig, vad är det som är så svårt att själv ta fram maten, laga/värma maten, äta maten. Jag vet inte. Jag vet inte och det svaret duger inte.

Jag förstår frustrationen som måste komma över att aldrig helt räcka till. Att det är svårt att "bara" vara ett stöd utan att aktivt försöka hjälpa till, jag har försökt säga att lämna vården så att säga till dom som kan och att för min del räcker det att hen bara är där, bara kan var där som ett stöd helt enkelt. Dock så klarar den inte det, uppenbarligen, utan vill och känner att den aktivt vill hjälpa till med att få igång rutiner och sådant. Men då blir det ju såhär, jag klarar det inte, den vill ha svar, jag kan inte ge svar.

Jag vill så jäkla gärna förklara hur det är att må såhär så min vän kan förstå, alltså varför det är så svårt att göra så "enkla" saker. Det känns som att det enda sättet att ha kvar denna vännen är att börja ljuga även för den, att säga att jag mår bra, att maten fungerar, att livet rullar på bra etc. Det är ju skit att det alltid ska sluta såhär men känner att jag inte har något val.

Det hade väl egentligen inte varit ett problem att stänga ute även denna vännen från mitt mående men då kommer problemet att jag inte har någon som kan fånga upp mig längre om det börjar gå utför, jag har isåfall ingen som kan hjälpa mig med kontakterna inom sjukvården osv. Jag är helt ensam helt enkelt och det är ju som bekant inte helt enkelt att stå ensam mot sjukvården och få den hjälpen som man vill ha/behöver osv. Har en aning panik för detta.

Är det såhär för flera av er som mår dåligt? Detta med vänner och så? Kan ni behålla vännerna år ut och år in trots att måendet inte förändras till stabilitet så att säga. Hur balanserar man en vänskap när man är sånhär? Jag kämpar ju på själv men det syns väl inte så mycket utåt då jag inte tar så mycket aktiva egna beslut i vardagen i dagsläget. Hur får man en sådan här vän som så hysteriskt gärna vill hjälpa till att förstå vilket kaos det är i huvudet, en vän som inte nöjer sig riktigt med att bara se på. För jag vill så gärna ha kvar denna vännen i mitt liv, denna vännen ger liksom mitt liv en viss mening.

Långt och kanske rörigt men någon som förstår mitt problem?

 

[Magiana]

Det är svårt att vara anhörig till någon som är sjuk. Nu skriver du inte vad du har för problem men kanske finns det någon anhörigförening du kan tipsa din vän om? Det är givetvis inget du kan förvänta dig, det är en chansning.

Jag tycker också det låter som om du behöver en boendestödjare som hjälper dig med praktiska saker, så som t.ex. kontakter med sjukvården. Sådana saker bör din vän slippa.

Jag misstänker att ditt problem är av psykisk art och då finns det också (åtminstone i en del kommuner) verksamhet som man kan gå på för att träffa folk och ha rutiner. Jag har själv gått på sådant och tyckte om det.

 

[escodobe]

Jag har gått länge nu med åsikten om att för min del iallafall att det är bättre att dölja allt vad dåligt mående är för närstående och vänner. Iallafall dom jag vill ha kvar i mitt liv. Jag har haft en person i mitt liv dom senaste åren nu som jag så att säga öppet kan visa hur jag är, alltså hur jag mår, visa mina "sämre" sidor, vara ärlig mot helt enkelt. Min bästa vän ska sägas att det är. Nu är det så att hen har tröttnat, verkar det som, och jag börjar få lite panik i ensamheten.

Precis som faktiskt alla andra i min närhet så kom dom där orden tillslut att jag inte försöker tillräckligt, att det den gör för mig inte uppskattas eller hjälper, att det känns meninglöst att försöka osv. Och den där meningen att ''vad är det som är så svårt med att äta och sköta om sig själv, det är väl det minsta du kan försöka med''. Liksom, ja..vad svarar man på sådant? Jag har ju inte ord för varför det ska vara så svårt. Som hen säger att jag ju faktiskt klarar av att äta tex när hen är med mig, vad är det som är så svårt att själv ta fram maten, laga/värma maten, äta maten. Jag vet inte. Jag vet inte och det svaret duger inte.

Jag förstår frustrationen som måste komma över att aldrig helt räcka till. Att det är svårt att "bara" vara ett stöd utan att aktivt försöka hjälpa till, jag har försökt säga att lämna vården så att säga till dom som kan och att för min del räcker det att hen bara är där, bara kan var där som ett stöd helt enkelt. Dock så klarar den inte det, uppenbarligen, utan vill och känner att den aktivt vill hjälpa till med att få igång rutiner och sådant. Men då blir det ju såhär, jag klarar det inte, den vill ha svar, jag kan inte ge svar.

Jag vill så jäkla gärna förklara hur det är att må såhär så min vän kan förstå, alltså varför det är så svårt att göra så "enkla" saker. Det känns som att det enda sättet att ha kvar denna vännen är att börja ljuga även för den, att säga att jag mår bra, att maten fungerar, att livet rullar på bra etc. Det är ju skit att det alltid ska sluta såhär men känner att jag inte har något val.

Det hade väl egentligen inte varit ett problem att stänga ute även denna vännen från mitt mående men då kommer problemet att jag inte har någon som kan fånga upp mig längre om det börjar gå utför, jag har isåfall ingen som kan hjälpa mig med kontakterna inom sjukvården osv. Jag är helt ensam helt enkelt och det är ju som bekant inte helt enkelt att stå ensam mot sjukvården och få den hjälpen som man vill ha/behöver osv. Har en aning panik för detta.

Är det såhär för flera av er som mår dåligt? Detta med vänner och så? Kan ni behålla vännerna år ut och år in trots att måendet inte förändras till stabilitet så att säga. Hur balanserar man en vänskap när man är sånhär? Jag kämpar ju på själv men det syns väl inte så mycket utåt då jag inte tar så mycket aktiva egna beslut i vardagen i dagsläget. Hur får man en sådan här vän som så hysteriskt gärna vill hjälpa till att förstå vilket kaos det är i huvudet, en vän som inte nöjer sig riktigt med att bara se på. För jag vill så gärna ha kvar denna vännen i mitt liv, denna vännen ger liksom mitt liv en viss mening.

Långt och kanske rörigt men någon som förstår mitt problem?

En viktig sak är att låta en vän vara en vän och inte en krycka. Det låter som du är i behov av professionell hjälp för att få tex myndightskontakter att fungera. Som ett personligt ombud, bostöd eller liknande.

 

[kamomillo]

Vet DU hur din vän mår då? Vissa tider i livet har man fullt upp med sig själv, man orkar helt enkelt inte hålla någon ovanför ytan, när man inte orkar trampa vatten själv.
De flesta av oss vill hjälpa vänner, men en vän som mår dåligt drar ner min livskvalite så pass mycket att ibland kan det vara omöjligt att räcka till.
Speciellt som man kommer med tips, lånar ut sitt öra, sparkar i baken, hjälper med vårdkontakter osv i all oändlighet. Och INGENTING hjälper.
Ett evigt tjatande om dåligt mående kan knäcka även den bästa vän.

Be din vän hjälpa dej till vårdkontakt, ett bra tips var boendestödjare. Då känner Hen att Hen kan vara till hjälp, och att det händer något. Låt sedan Boendestödjaren göra sitt jobb, och din vän kan vara bara din vän, och inte din räddningsplanka.

Hårda ord från mej, Ja kanske? Men jag har själv slagit knut på mej själv för att hjälpa vänner, men ärligt talat tror jag att jag mer gjorde hen en otjänst.. Jag blev som medberoende i det dåliga måendet. Och inget gott hände.
Hen själv hade ingen som helst lust att ta tag i sitt eget liv, utan hade fastnat i "tyck synd om mej träsket"
Det drog mej helt under ytan, och halva min vakna tid funderade jag på hur JAG skulle lösa Hens problem

Jag blev otroligt lessen på mej själv när jag slutade svara i telefonen när hen ringde, men jag blev bara arg och lessen, så jag fick sätta stopp.
Nu är det många år sedan, och jag vet inte riktigt hur hen mår. Men ses vi pratar vi och skrattar, men samma goda kontakt kommer vi aldrig att få. TYVÄRR! Jag saknar Hen

De jag försöker säga är att det inte är lätt att vara "vännen" heller..

Jag önskar dej all lycka, ingen ska behöva må så dåligt som du, men det finns hjälp att få. Av proffs!

* Jenny *

 

[stjarnhimmel]

Precis som Magiana skriver så tänker jag att boendestödjare eller någon annan hjälp kunde vara bra? För jag tror inte det är bra att du och din vän hamnar i diskussioner om mat och liknande. Det är lätt att man hamnar i en barn- förälder/ relation.
Självklart ska man ställa upp för sina vänner men jag kan tänka att det blir tungt om vännen känner att den behöver ta ansvar för dig.
Hur är det när ni umgås? Gör ni något roligt? Skrattar ni ihop? För jag tror det är viktigt att er relation innehållet mkt mer än bara ditt mående. Frågar du hur det är med vännen? Vad den gör i sitt liv?

Det är jättesvårt hur mkt man ska berätta om sin sjukdom. Jag har andra sjukdomar (ibs och fibromyalgi) och det kan vara svårt hur mkt man ska belasta andra. Jag berättar inte för alla utan bara vissa vänner och jag biter ofta ihop. Det är mitt sätt att hantera det.

Jag har en kollega på jobbet som har samma sjukdomar som mig. Och hen sitter dagligen vid fikabordet och berättar om hur dåligt hen mår, vad läkaren sagt etc. Och det har gått så långt att kollegor tycker det är jobbigt att fika med den personen.

Får du någon annan hjälp tex psykolog?
För vännen kan inte ersätta det som vården ska göra.

Jag hade för ett antal år sedan en vän som ringde varje dag och berättade hur dåligt hon mådde. Jag skämdes för det men tillslut orkade jag inte svara varje gång. Jag orkade inte en timme varje kväll få höra hur jobbigt det var. Det drog ner mig och att vännen aldrig frågade hur det var med mig.

Jag tror nyckeln är att er relation måste innehålla mer än bara ditt mående. Ni måste ha roligt ihop. Och vännen måste också få utrymme.

 

[Görel]

Man måste ge någonting tillbaka till sina vänner, någonting som gör att det är meningsfullt för dem att fortsätta vara ens vän. Ingen orkar i längden med någon som bar tar och tar, men som aldrig ger något tillbaka. Det låter kanske hårt, men vänskap är ju ett ömsesidigt utbytande, båda i en relation måste ju få ut någon positivt av den.

Klart att man försöker hjälpa sina vänner genom en tuff period men få vill känna sig utnyttjade. Hade själv en vän för flera år sedan som inte mådde så bra, men min tillvaro var inte heller så stabil. Hon ringde upp och vräkte ur sig allt hon tyckte var svårt, hon kunde berätta evighetslånga poänglösa historier för att komma fram till det hon ville säga, hon kunde ringa mig på jobbet och bli sur om jag inte hade tid för henne. När jag ville prata om det som tyngde mig sa hon att hon inte orkade, och hon drog även ut sitt telefonjack.
Sista gången jag pratade med henne ringde hon mig dagtid, jag hade fullt med klienter på jobbet den dagen och sa att jag kunde ringa henne på kvällen. Jag ringde, hon hade dragit ut jacket, hon ringde aldrig mer och jag blev lättad. Vi hade känt varandra till och från i 25 år men jag saknar henne inte för hon blev bara en börda och gav inget tillbaka.

 

[Grazing]

Vet DU hur din vän mår då? Vissa tider i livet har man fullt upp med sig själv, man orkar helt enkelt inte hålla någon ovanför ytan, när man inte orkar trampa vatten själv.
De flesta av oss vill hjälpa vänner, men en vän som mår dåligt drar ner min livskvalite så pass mycket att ibland kan det vara omöjligt att räcka till.
Speciellt som man kommer med tips, lånar ut sitt öra, sparkar i baken, hjälper med vårdkontakter osv i all oändlighet. Och INGENTING hjälper.
Ett evigt tjatande om dåligt mående kan knäcka även den bästa vän.

Hade det varit så så hade jag förstått det men det är inget evigt tjatande från min sida och vi har otroligt roligt ihop precis som "vanliga" människor när vi ses. Det är hen som är den drivande i det där och frågar hur det är och hur det går osv och jag är där även för henom väldigt mycket också.

Be din vän hjälpa dej till vårdkontakt, ett bra tips var boendestödjare. Då känner Hen att Hen kan vara till hjälp, och att det händer något. Låt sedan Boendestödjaren göra sitt jobb, och din vän kan vara bara din vän, och inte din räddningsplanka.

Jag får hjälp, jag har ju tex boendestöd, dock så hjälper ju dom mest till med vardagen så som får igång mig att tvätta och städa och handla osv.

Hårda ord från mej, Ja kanske? Men jag har själv slagit knut på mej själv för att hjälpa vänner, men ärligt talat tror jag att jag mer gjorde hen en otjänst.. Jag blev som medberoende i det dåliga måendet. Och inget gott hände.
Hen själv hade ingen som helst lust att ta tag i sitt eget liv, utan hade fastnat i "tyck synd om mej träsket"
Det drog mej helt under ytan, och halva min vakna tid funderade jag på hur JAG skulle lösa Hens problem

Jag har aldrig varit den typen som lägger sånt på mina vänner, det räcker med oron för att dom ska dra sig undan, att se på bara och inte kunna göra så mycket. Jag gör ju vad jag kan, jag går till psyk och har läkarkontakt osv, Jag är inte "tyck synd om mig" typen. Däremot när dom vännerna som jag förlorat har frågat hur jag mår så har jag förut varit ärlig och det har uppenbart räckt för att dom ska dra sig tillbaka. Och jag förstår dom där till stor del.

Jag blev otroligt lessen på mej själv när jag slutade svara i telefonen när hen ringde, men jag blev bara arg och lessen, så jag fick sätta stopp.
Nu är det många år sedan, och jag vet inte riktigt hur hen mår. Men ses vi pratar vi och skrattar, men samma goda kontakt kommer vi aldrig att få. TYVÄRR! Jag saknar Hen

Det är ju så jag inte vill ha det med denna vännen, vi har så otroligt roligt ihop och vi känner en väldigt tillit till varandra åt båda håll. Därför är det jag nu som har slutat höra av mig efter det här, så får väl se när hen har tänkt till lite om den vill fortsätta ha kontakt med mig eller inte. Sen tog det mig väldigt hårt att höra sådant just från denna vännen faktiskt, jag trodde efter allt som hänt att det märktes hur mycket jag kämpar. Att jag inte bara sitter och väntar på att någon ska rädda upp allt.

De jag försöker säga är att det inte är lätt att vara "vännen" heller..

Det är därför jag frågar här, hur ska man vara mot vännerna om man mår skit och har problem? I mitt fall har folk dragit sig undan bara för orons skull, även ifall jag inte har lagt något på dom. Att bara vara ärlig med hur jag mår helt enkelt har fått dom förr eller senare att dra sig undan. Oavsett hur kul vi har däremellan. Ska jag verkligen behöva ljuga och hålla undan en så stor del av mitt liv. Som sist när jag var på psyk på lpt så ringde många vänner och jag sitter där och låtsas vara hemma, låtsas vara på semester, hittar på lite vad jag gör osv...men vad ska jag göra liksom, jag vill ju inte förlora dom jag har kvar heller, och nu när den sista som jag kunnat vara ärlig mot börjat tröttna så känner jag bara att f'**n också. Nu vågar jag ju inte be den följa med till till läkaren nästa gång för jag vågar inte be om hjälp med något, jag blev ju också förvånad då den inte gjort någon antydan innan på att tycka det är jobbigt att veta om mina problem. Därför kom det ännu mera faktiskt som en liten chock. Men iofs, många år av mådålighet gör väl att alla tröttnar. Men denna vännen har ju varit drivande själv, jag har inte bett om det så att säga, därför jag också kunnat lita på den, vart trygg med att den faktiskt vill ha den "rollen" så att säga som vän och inte bara en vän att ha kul ihop med eller bara prata vardagsproblem med.

Liksom vart går gränserna för vad man får prata med vänner om? Även om inte jag säger någonting så ser ju dom mig ändå fallera och halvt tyna bort och därför nu har jag ju även börjat undvika dom flesta som jag vet tänker på det pga det. Iallafall tills/om jag får ordning på det här, och tills det blir kallt ute då man kan ösa på med kläder och se biffig ut iallafall. Nu är det lite för varmt för det.

 

[Fan of Bill]

Jag har gått länge nu med åsikten om att för min del iallafall att det är bättre att dölja allt vad dåligt mående är för närstående och vänner. Iallafall dom jag vill ha kvar i mitt liv. Jag har haft en person i mitt liv dom senaste åren nu som jag så att säga öppet kan visa hur jag är, alltså hur jag mår, visa mina "sämre" sidor, vara ärlig mot helt enkelt. Min bästa vän ska sägas att det är. Nu är det så att hen har tröttnat, verkar det som, och jag börjar få lite panik i ensamheten.

Precis som faktiskt alla andra i min närhet så kom dom där orden tillslut att jag inte försöker tillräckligt, att det den gör för mig inte uppskattas eller hjälper, att det känns meninglöst att försöka osv. Och den där meningen att ''vad är det som är så svårt med att äta och sköta om sig själv, det är väl det minsta du kan försöka med''. Liksom, ja..vad svarar man på sådant? Jag har ju inte ord för varför det ska vara så svårt. Som hen säger att jag ju faktiskt klarar av att äta tex när hen är med mig, vad är det som är så svårt att själv ta fram maten, laga/värma maten, äta maten. Jag vet inte. Jag vet inte och det svaret duger inte.

Jag förstår frustrationen som måste komma över att aldrig helt räcka till. Att det är svårt att "bara" vara ett stöd utan att aktivt försöka hjälpa till, jag har försökt säga att lämna vården så att säga till dom som kan och att för min del räcker det att hen bara är där, bara kan var där som ett stöd helt enkelt. Dock så klarar den inte det, uppenbarligen, utan vill och känner att den aktivt vill hjälpa till med att få igång rutiner och sådant. Men då blir det ju såhär, jag klarar det inte, den vill ha svar, jag kan inte ge svar.

Jag vill så jäkla gärna förklara hur det är att må såhär så min vän kan förstå, alltså varför det är så svårt att göra så "enkla" saker. Det känns som att det enda sättet att ha kvar denna vännen är att börja ljuga även för den, att säga att jag mår bra, att maten fungerar, att livet rullar på bra etc. Det är ju skit att det alltid ska sluta såhär men känner att jag inte har något val.

Det hade väl egentligen inte varit ett problem att stänga ute även denna vännen från mitt mående men då kommer problemet att jag inte har någon som kan fånga upp mig längre om det börjar gå utför, jag har isåfall ingen som kan hjälpa mig med kontakterna inom sjukvården osv. Jag är helt ensam helt enkelt och det är ju som bekant inte helt enkelt att stå ensam mot sjukvården och få den hjälpen som man vill ha/behöver osv. Har en aning panik för detta.

Är det såhär för flera av er som mår dåligt? Detta med vänner och så? Kan ni behålla vännerna år ut och år in trots att måendet inte förändras till stabilitet så att säga. Hur balanserar man en vänskap när man är sånhär? Jag kämpar ju på själv men det syns väl inte så mycket utåt då jag inte tar så mycket aktiva egna beslut i vardagen i dagsläget. Hur får man en sådan här vän som så hysteriskt gärna vill hjälpa till att förstå vilket kaos det är i huvudet, en vän som inte nöjer sig riktigt med att bara se på. För jag vill så gärna ha kvar denna vännen i mitt liv, denna vännen ger liksom mitt liv en viss mening.

Långt och kanske rörigt men någon som förstår mitt problem?

Har lite kort om tid här, så svarar snabbt: Vänner ska berika ens liv, inte tynga ner en med en massa problem hela tiden. För om det ska dealas med negativa saker hela tiden och vara allvarligt så är det inte kul.

Ibland, javisst! Självfallet ska man kunna prata med varandra om saker. Men inte älta.
Det finns det psykologer att hjälpa en med.

Själv tar jag bara de mest tunga sakerna och vädrar med en alternativt två närmaste vännerna. Och oftast inte ens det, för jag vill ha glädjefyllda relationer som får en att må bra, skratta och hitta på bus och tokigheter istället för att gräva ner sig ihop.

 

[Petruska]

Jag tänker i ungefär samma banor som andra som har svarat. Jag tycker inte riktigt att det du beskriver är vänskap, det är du som behöver ha människor omkring dig för att klara dig. Det är inte vänners uppgift, i alla fall inte ensidigt och inte i längden.

En av mina närstående har haft en lång depressionssjukdom - många år - och hens vänner stannade kvar. Det är ganska ovanligt, det vanliga är tyvärr att deprimerade blir ensamma. En stor skillnad mellan dig och min närstående är att hen inte har fördjupat sig i att beskriva för sina vänner hur dåligt hen mår, hen har inte bett sina vänner vara hens stöd för att klara vardagen. Under hens sjukdomstid umgicks de när hen orkade, och då handlade umgänget inte om hens sjukdom, utan om vanliga saker. Det är klart att hen oftast inte sprudlade särskilt mycket, efter dagar med ångest, men att inte sprudla är en sak - att förvänta sig fullt deltagande i sin sjukdom är en annan.

Jag ser inte det som att vara "falsk" eller "hålla fasaden uppe" eller något sådant. Jag ser det som att skona sina vänskapsrelationer från sin egen sjukdom, att inte belasta vännerna med sådant som de ändå inte kan göra något åt.

 

[Grazing]

Man måste ge någonting tillbaka till sina vänner, någonting som gör att det är meningsfullt för dem att fortsätta vara ens vän. Ingen orkar i längden med någon som bar tar och tar, men som aldrig ger något tillbaka. Det låter kanske hårt, men vänskap är ju ett ömsesidigt utbytande, båda i en relation måste ju få ut någon positivt av den.

Sådan har jag aldrig varit som sagt, i alla mina vänskapsrelationer har jag gett otroligt mycket av mig själv, mycket därför det även gått som det gått då jag inte kan säga nej till folk. Jag ställer alltid upp, jag kan sitta i timmar och höra vänners problem, visserligen är det inga stora psykiska problem men vardags/hästproblem osv. Framför allt denna vännen ger jag mycket tillbaka till, vi har otroligt kul ihop jämt men det hindrar inte oron, den vet ju om hur jag mår när jag är ensam, hur jag mår hemma och att läget mer eller mindre alltid är smått kritiskt framförallt nu när både häst och hund är borta. Jag har inget kvar och det vet den om och det är väl därför kanske det blir ännu mera frustrerande för den. Jag är ju som sagt bara ärlig mot hen när den frågar. Jag ringer väldigt sällan upp och klagar på något, förutom när det varit väldigt krisartat då.

 

[stjarnhimmel]

Hade det varit så så hade jag förstått det men det är inget evigt tjatande från min sida och vi har otroligt roligt ihop precis som "vanliga" människor när vi ses. Det är hen som är den drivande i det där och frågar hur det är och hur det går osv och jag är där även för henom väldigt mycket också.

Jag får hjälp, jag har ju tex boendestöd, dock så hjälper ju dom mest till med vardagen så som får igång mig att tvätta och städa och handla osv.

Jag har aldrig varit den typen som lägger sånt på mina vänner, det räcker med oron för att dom ska dra sig undan, att se på bara och inte kunna göra så mycket. Jag gör ju vad jag kan, jag går till psyk och har läkarkontakt osv, Jag är inte "tyck synd om mig" typen. Däremot när dom vännerna som jag förlorat har frågat hur jag mår så har jag förut varit ärlig och det har uppenbart räckt för att dom ska dra sig tillbaka. Och jag förstår dom där till stor del.

Det är ju så jag inte vill ha det med denna vännen, vi har så otroligt roligt ihop och vi känner en väldigt tillit till varandra åt båda håll. Därför är det jag nu som har slutat höra av mig efter det här, så får väl se när hen har tänkt till lite om den vill fortsätta ha kontakt med mig eller inte. Sen tog det mig väldigt hårt att höra sådant just från denna vännen faktiskt, jag trodde efter allt som hänt att det märktes hur mycket jag kämpar. Att jag inte bara sitter och väntar på att någon ska rädda upp allt.

Det är därför jag frågar här, hur ska man vara mot vännerna om man mår skit och har problem? I mitt fall har folk dragit sig undan bara för orons skull, även ifall jag inte har lagt något på dom. Att bara vara ärlig med hur jag mår helt enkelt har fått dom förr eller senare att dra sig undan. Oavsett hur kul vi har däremellan. Ska jag verkligen behöva ljuga och hålla undan en så stor del av mitt liv. Som sist när jag var på psyk på lpt så ringde många vänner och jag sitter där och låtsas vara hemma, låtsas vara på semester, hittar på lite vad jag gör osv...men vad ska jag göra liksom, jag vill ju inte förlora dom jag har kvar heller, och nu när den sista som jag kunnat vara ärlig mot börjat tröttna så känner jag bara att f'**n också. Nu vågar jag ju inte be den följa med till till läkaren nästa gång för jag vågar inte be om hjälp med något, jag blev ju också förvånad då den inte gjort någon antydan innan på att tycka det är jobbigt att veta om mina problem. Därför kom det ännu mera faktiskt som en liten chock. Men iofs, många år av mådålighet gör väl att alla tröttnar. Men denna vännen har ju varit drivande själv, jag har inte bett om det så att säga, därför jag också kunnat lita på den, vart trygg med att den faktiskt vill ha den "rollen" så att säga som vän och inte bara en vän att ha kul ihop med eller bara prata vardagsproblem med.

Liksom vart går gränserna för vad man får prata med vänner om? Även om inte jag säger någonting så ser ju dom mig ändå fallera och halvt tyna bort och därför nu har jag ju även börjat undvika dom flesta som jag vet tänker på det pga det. Iallafall tills/om jag får ordning på det här, och tills det blir kallt ute då man kan ösa på med kläder och se biffig ut iallafall. Nu är det lite för varmt för det.

Jag tror det blir för mkt för en vän att tex följa med till läkare.
Det är VÄLDIGT jobbigt att se någon man bryr sig om må dåligt. Jag får känslan av att du inte förstår hur det kan bryta ner en av att se någon må dåligt.
Man blir ledsen och frustrerad och desperat. Och orolig.
Det påverkar hela ens liv om det är en nära vän.

 

[Grazing]

Jag tänker i ungefär samma banor som andra som har svarat. Jag tycker inte riktigt att det du beskriver är vänskap, det är du som behöver ha människor omkring dig för att klara dig. Det är inte vänners uppgift, i alla fall inte ensidigt och inte i längden.

Men det är ju inte så, visst, just nu är läget så att jag inte har ork att göra så mycket i vardagen själv, om ingen drar med mig. Men samtidigt så är det heller inte någonting som jag begär av någon heller.

En av mina närstående har haft en lång depressionssjukdom - många år - och hens vänner stannade kvar. Det är ganska ovanligt, det vanliga är tyvärr att deprimerade blir ensamma. En stor skillnad mellan dig och min närstående är att hen inte har fördjupat sig i att beskriva för sina vänner hur dåligt hen mår, hen har inte bett sina vänner vara hens stöd för att klara vardagen.

Dom vännerna jag har kvar har jag haft sen dagistiden. Det är helt enkelt vanlig vänskap, vad det nu är, jag känner mer och mer att jag inte vet vad vänner ska göra för en. Alltså jag vet ju att jag som vän mot andra ställer ju upp. När mina vänner haft sina svårare perioder har jag alltid varit där när dom ringt, åkt och hämtat dom på olika platser, hjälpt till att dra in dom på psyk när det gått väldigt utför. När dom helt enkelt inte klarat av vardagen själva. Det är ju vad en vän i mina ögon ska göra, men jag har väl en skev bild av hur vänner ska vara kanske. Jag tycker ju att en vän är någon man kan lita på är där villkorslöst. Men som givetvis ger något tillbaka. Ingen som mår dåligt mår ju dåligt 24/7 så att säga oftast, jag passar ju på att ringa mina vänner dom få stunderna jag känner mig lite mera aktiv så att säga. När jag känner att jag kan ge något av mig själv.

Jag ser inte det som att vara "falsk" eller "hålla fasaden uppe" eller något sådant. Jag ser det som att skona sina vänskapsrelationer från sin egen sjukdom, att inte belasta vännerna med sådant som de ändå inte kan göra något åt.

Som sagt, så får man helt enkelt hitta på, ljuga och säga att allt är bra. Att inte belasta dom med sitt mående. Jag tar ju aldrig mera risken kan jag säga att förlora någon mer vän, och antagligen får jag ju då fortsätta som jag gör. Dock kommer det förr eller senare att förgöra mig, trots att jag har boendestöd, psykkontakt, läkarkontakt. Dom är dock inga som stöttar och lyssnar på det sättet en vän kan göra, dom gör sitt jobb och thats it och det märks så tydligt.

 

[Petruska]

Som sagt, så får man helt enkelt hitta på, ljuga och säga att allt är bra. Att inte belasta dom med sitt mående. Jag tar ju aldrig mera risken kan jag säga att förlora någon mer vän, och antagligen får jag ju då fortsätta som jag gör. Dock kommer det förr eller senare att förgöra mig, trots att jag har boendestöd, psykkontakt, läkarkontakt. Dom är dock inga som stöttar och lyssnar på det sättet en vän kan göra, dom gör sitt jobb och thats it och det märks så tydligt.

Nej, att inte lägga ut texten om hur dåligt man mår, betyder inte att man ljuger eller måste ljuga. Frågar någon hur läget är, kan du ju svara "sådär", och så är den frågan ur världen.

Naturligtvis gör boendestödjare osv sitt jobb. Det är det som är deras jobb.

Just det du skriver om att stötta och lyssna som en vän kan göra, säger mig att du ställer väldigt höga krav på dina vänner. Att det du vill ha av dem, kanske är lite orimligt att förvänta sig.

Min närstående som genom många års depression och ångest lyckades behålla sina vänner, skulle aldrig falla sig in att ens förvänta sig att de stöttar och lyssnar i nämnvärd omfattning. Umgänget handlade nog snarare om att avleda uppmärksamheten från allt det dåliga, och prata om vadsomhelst istället, tex filmer och musik. Sådana saker.

 

[Grazing]

Har lite kort om tid här, så svarar snabbt: Vänner ska berika ens liv, inte tynga ner en med en massa problem hela tiden. För om det ska dealas med negativa saker hela tiden och vara allvarligt så är det inte kul.

Ibland, javisst! Självfallet ska man kunna prata med varandra om saker. Men inte älta.
Det finns det psykologer att hjälpa en med.

Själv tar jag bara de mest tunga sakerna och vädrar med en alternativt två närmaste vännerna. Och oftast inte ens det, för jag vill ha glädjefyllda relationer som får en att må bra, skratta och hitta på bus och tokigheter istället för att gräva ner sig ihop.

Det är ju så jag vill ha det med och har det nu. Men att inte ha någon i bekantskapen att faktiskt prata med börjar bli otroligt tyngande.

Jag blir så förvirrad för jag vet när folk har tagit livet av sig, jag hjälper till på olika håll där sådant händer och får framförallt träffa en del anhöriga, vänner osv och alla nästan, säger att "men varför sa den inget", "vi hade ju kunnat hjälpa" "hur kunde detta hända från ingenstans" osv osv. Då har tanken slagit mig väldigt att näe, men det är ju inte så konstigt egentligen då det inte verkar som att vänner ska ha den rollen. Ska bara vänrelationer vara glädjande och givande så får inte sådant plats sådant som att hjälpa till att få vännen till läkare eller psyk osv. Och trots att många säger såhär som i denna tråden att det blir för tungt etc så står ändå alltid anhöriga och vänner som frågetecken och undrar varför inte personen kom till dom.

Jag förstår varför, och jag förstår ännu mera varför efter svaren i denna tråden. Det är mycket som jag trott. Jag förstår dock ännu mindre hur en vänskapsrelation egentligen ska vara. Utnyttjar mina vänner mig då samtidigt då dom ringer ofta och pratar vardagsproblem? Det är kan jag säga inte alltid roligt att lyssna på direkt men jag vet att vissa behöver prata av sig. Framförallt när jag mår som jag gör nu så orkar jag knappast egentligen med dom problemen men jag lyssnar ändå, och sedan grubblar på hur vännen kan lösa problemen. Även om jag egentligen inte orkar med det.

Jag är smått förvirrad.

 

[Monstermom]

Det finns för många problem anhöriggrupper där sådana som din vän kan få stöd och råd av andra som har liknande problem i sin omgivning. Som jag uppfattat det handlar det ganska mycket om att lära sig dra gränser kring sig själv och den andres mående, att inte försöka "ta över" svårigheterna, att få stöd i frustrationer och "men varför kan hen inte bara vara normal"-utbrott, osv. Dessa grupper verkar finnas för en mängd olika svårigheter, fysiska såväl som psykiska, så kanske finns någon dit din vän kan vända sig om hen vill.

Jag har ingen egen erfarenhet (mina anhöriga såg samtliga ut såhär ... när de fick information, och sen var den saken avklarad ), men det var en mycket stark rekommendation från habiliteringen att de borde ha den kontakten. Så om/hur det funkar vet jag egentligen inte, men med tanke på att grupperna finns, folk fortsätter gå dit, och det är en rekommenderad hjälp så antar jag att det faktiskt hjälper folk.

För jag är rätt säker på att ni båda behöver se över era gränser och vilken plats dina problem har i ert förhållande. Det är jättebra att du försöker vara medveten om att hen inte är någon du ska dumpa alla bekymmer på, men hen behöver nog också hjälp att inte försöka ta dina bekymmer - det är lätt hänt, "jag som är frisk kan ju..." fast det kan man sällan... Och definitivt inte i längden.

 

[stjarnhimmel]

Det är ju så jag vill ha det med och har det nu. Men att inte ha någon i bekantskapen att faktiskt prata med börjar bli otroligt tyngande.

Jag blir så förvirrad för jag vet när folk har tagit livet av sig, jag hjälper till på olika håll där sådant händer och får framförallt träffa en del anhöriga, vänner osv och alla nästan, säger att "men varför sa den inget", "vi hade ju kunnat hjälpa" "hur kunde detta hända från ingenstans" osv osv. Då har tanken slagit mig väldigt att näe, men det är ju inte så konstigt egentligen då det inte verkar som att vänner ska ha den rollen. Ska bara vänrelationer vara glädjande och givande så får inte sådant plats sådant som att hjälpa till att få vännen till läkare eller psyk osv. Och trots att många säger såhär som i denna tråden att det blir för tungt etc så står ändå alltid anhöriga och vänner som frågetecken och undrar varför inte personen kom till dom.

Jag förstår varför, och jag förstår ännu mera varför efter svaren i denna tråden. Det är mycket som jag trott. Jag förstår dock ännu mindre hur en vänskapsrelation egentligen ska vara. Utnyttjar mina vänner mig då samtidigt då dom ringer ofta och pratar vardagsproblem? Det är kan jag säga inte alltid roligt att lyssna på direkt men jag vet att vissa behöver prata av sig. Framförallt när jag mår som jag gör nu så orkar jag knappast egentligen med dom problemen men jag lyssnar ändå, och sedan grubblar på hur vännen kan lösa problemen. Även om jag egentligen inte orkar med det.

Jag är smått förvirrad.

Antagligen menar de att man tex hade kunnat hjälpa till så personen får vård. Men- en person som du nämner som tex tar livet av sig tror jag inte bara vänner kan hjälpa, Den behöver professionell hjälp och inte bara vänner.

Vänner kan hjälpa till med vardagssproblem. Men depressioner etc behövs professionell hjälp.

 

[Grazing]

Nej, att inte lägga ut texten om hur dåligt man mår, betyder inte att man ljuger eller måste ljuga. Frågar någon hur läget är, kan du ju svara "sådär", och så är den frågan ur världen.

Det är så jag gör med ytliga bekanta som folk i stallet tex när jag varken har tid eller lust att få ett ärligt svar. Dock hade jag faktiskt blivit lessen om mina vänner inte kände att dom kunde belasta mig med hur dom faktiskt mår.

Naturligtvis gör boendestödjare osv sitt jobb. Det är det som är deras jobb.

Då undrar jag lite vad du tror boendestödjare ska göra? För min erfarenhet och så som jag blivit upplyst om så ska dom hjälpa till med vardagliga grejer helt enkelt. Skulle ju vara isåfall om jag skaffar en ledsagare då dom är sådana som man faktiskt kan komma nära.

Just det du skriver om att stötta och lyssna som en vän kan göra, säger mig att du ställer väldigt höga krav på dina vänner. Att det du vill ha av dem, kanske är lite orimligt att förvänta sig.

Jag kan ju bara se på hur jag är som vän, jag hade blivit lite stött om mina vänner kom och sa att nej, jag kan inte vara ärlig mot dig. Att inte ens ge mig en chans att få stötta i en jobbig situation. Det som beskrivs här är för mig ganska ytliga kontakter, vänner som jag umgås med när man går ut och festar, eller går och fikar med..alltså ytliga bekantskaper helt enkelt där man inte går in på det privata.

 

[Grazing]

Det finns för många problem anhöriggrupper där sådana som din vän kan få stöd och råd av andra som har liknande problem i sin omgivning. Som jag uppfattat det handlar det ganska mycket om att lära sig dra gränser kring sig själv och den andres mående, att inte försöka "ta över" svårigheterna, att få stöd i frustrationer och "men varför kan hen inte bara vara normal"-utbrott, osv. Dessa grupper verkar finnas för en mängd olika svårigheter, fysiska såväl som psykiska, så kanske finns någon dit din vän kan vända sig om hen vill.

Jag har ingen egen erfarenhet (mina anhöriga såg samtliga ut såhär ... när de fick information, och sen var den saken avklarad ), men det var en mycket stark rekommendation från habiliteringen att de borde ha den kontakten. Så om/hur det funkar vet jag egentligen inte, men med tanke på att grupperna finns, folk fortsätter gå dit, och det är en rekommenderad hjälp så antar jag att det faktiskt hjälper folk.

För jag är rätt säker på att ni båda behöver se över era gränser och vilken plats dina problem har i ert förhållande. Det är jättebra att du försöker vara medveten om att hen inte är någon du ska dumpa alla bekymmer på, men hen behöver nog också hjälp att inte försöka ta dina bekymmer - det är lätt hänt, "jag som är frisk kan ju..." fast det kan man sällan... Och definitivt inte i längden.

Jag ska fråga min vän som faktiskt vill hjälpa och stötta om den kan tänka sig att gå på en anhöriggrej, jag har inte fattat hur det fungerar riktigt men det går säkert att ta upp på nästa möte med psyk. Dom måste ju veta lite om hur anhöriga behöver stöd och vart man ska vända sig. Habiliteringen har jag ju gått på en längre tid också, ska ta upp detta med vännen, har jag inte riktigt ens tänkt på att det finns sådan hjälp faktiskt.

 

[Grazing]

Antagligen menar de att man tex hade kunnat hjälpa till så personen får vård. Men- en person som du nämner som tex tar livet av sig tror jag inte bara vänner kan hjälpa, Den behöver professionell hjälp och inte bara vänner.

Vänner kan hjälpa till med vardagssproblem. Men depressioner etc behövs professionell hjälp.

Det är ju det där med både och. Jag om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden. Ensamheten förstör iallafall mig. Och då inte ensam som i ensam aldrig träffar några människor utan ensam som i att inte ha någon vän att dela saker och ting med.

Sen är det också så att dom flesta har fått professionell hjälp också, det är bara vännerna som inte vetat om problemen där och då. Det är sällan personer som aldrig sökt hjälp för övrigt, dom flesta anhöriga säger att ja, jo den har ju mått dåligt för längesen osv men den mår ju bra nu... Sedan har dessa personer antagligen gjort som jag gör nu, slutat att prata om det med anhöriga för deras skull och så går det som det går.

 

[stjarnhimmel]

Det är ju det där med både och. Jag om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden. Ensamheten förstör iallafall mig. Och då inte ensam som i ensam aldrig träffar några människor utan ensam som i att inte ha någon vän att dela saker och ting med.

Sen är det också så att dom flesta har fått professionell hjälp också, det är bara vännerna som inte vetat om problemen där och då. Det är sällan personer som aldrig sökt hjälp för övrigt, dom flesta anhöriga säger att ja, jo den har ju mått dåligt för längesen osv men den mår ju bra nu... Sedan har dessa personer antagligen gjort som jag gör nu, slutat att prata om det med anhöriga för deras skull och så går det som det går.

Jag får bilden av att du har väldigt höga krav på vad en vänskap är?
Tex du sa att du inte längre ska fråga om vännen ska följa med på läkarbesök.
Det kan man väl göra ngn gång men räknar du med att vänner ska vara så involverade?