Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

[Grazing]

Jag får bilden av att du har väldigt höga krav på vad en vänskap är?
Tex du sa att du inte längre ska fråga om vännen ska följa med på läkarbesök.
Det kan man väl göra ngn gång men räknar du med att vänner ska vara så involverade?

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

 

[Monstermom]

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans?

Det är för mycket begärt att det ska vara en stadig roll för en vän. Att någon enstaka gång ta i och dra, det är inte för mycket. Men att göra det jämt är ett jobb...

 

[kamomillo]

Men jag tänker som så, att när min vän mådde pest, och jag inte orkade lyssna längre, pratade jag om mitt...
Dels för att slippa lyssna, när Hen ändå inte förstod när jag försökte hjälpa.
Dels för att belysa att INGEN går genom livet i evig lycka. Alla har vi våra trubbel.
Jag vet att det var fel väg att tackla problemet
Men det var lite överlevnad från mej. För fick min vän varva upp, och komma igång med sitt "tycka synd om" så blev det minst 1 timma av Hens.
Jag skäms över mitt handlande men så var det där och då.

Sedan att du skriver att du gör allt för dina vänner, det är inte säkert att dina vänner ser det så.
Så var det med min vän också. Hen pratade ofta om hur hen brydde sig om, och tog ansvar, och hjälpte, och lyssnade...
Men ingen av oss vänner uppfattade hen så. Vi såg bara hens "tycka synd om"

De kan vara så enkelt att man inte pratade samma språk, just då. Och kanske ingen ORKAR förstå den andra?
De finns alltid 2 sidor på ett mynt.
Det är inte lätt att vara människa!

Jag kan lägga till att jag blev väldigt mycket klokare på att se min väns dåliga mående, jag såg sidor av mej själv, tex att jag trodde att jag gjorde något bra, när jag bara drog ner mej själv i skorna, och inte hjälpte någon!
Visst hade jag önskat att jag hjälp denna vän mer, men det gick inte! Hen gick inte att nå
Jag är och var ju bara en människa jag också!

* Jenny *

 

[stjarnhimmel]

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

Du skrev att du behöver vän till att ha kontakt med vården och hjälp på läkarbesök.
För mig personligen skulle jag aldrig orka det i längden. Enstaka perioder visst... Men jag skulle aldrig orka ta hand om någon på det sättet.
Jag har gjort det när min pappa och mormor var sjuka. I kortare perioder och det sliter.

 

[Grazing]

Det är för mycket begärt att det ska vara en stadig roll för en vän. Att någon enstaka gång ta i och dra, det är inte för mycket. Men att göra det jämt är ett jobb...

Men då önskar jag ju att den kan säga det och inte dra i det själv för det är den som drar i det. Det är den som drar ur mig hur jag mår. Jag ringer nästan aldrig för att prata om mitt mående.

Men om min vän där kan prata med någon anhöriggrupp eller vad det är så kanske den kan orka vara kvar trots att den vet hur jag mår.

 

[Grazing]

Du skrev att du behöver vän till att ha kontakt med vården och hjälp på läkarbesök.
För mig personligen skulle jag aldrig orka det i längden. Enstaka perioder visst... Men jag skulle aldrig orka ta hand om någon på det sättet.
Jag har gjort det när min pappa och mormor var sjuka.

Näe, jag skrev att jag behöver stöttning i det. Det är inget nytt att det är svårt att slå sig fram i vården för att få någon hjälp. Jag tar ju uppenbarligen tag i det själv oavsett, annars hade jag inte suttit här nu.

 

[Grazing]

Men jag tänker som så, att när min vän mådde pest, och jag inte orkade lyssna längre, pratade jag om mitt...
Dels för att slippa lyssna, när Hen ändå inte förstod när jag försökte hjälpa.
Dels för att belysa att INGEN går genom livet i evig lycka. Alla har vi våra trubbel.
Jag vet att det var fel väg att tackla problemet
Men det var lite överlevnad från mej. För fick min vän varva upp, och komma igång med sitt "tycka synd om" så blev det minst 1 timma av Hens.
Jag skäms över mitt handlande men så var det där och då.

Fast det där kan jag mycket väl förstå, det är svårt att sluta prata om något när man börjat så att säga. Det är inte fel att vännen börjar prata om annat alls alltid tycker jag. Det är ganska skönt att någon annan kan avbryta ens tankar också med något annat.

Sedan att du skriver att du gör allt för dina vänner, det är inte säkert att dina vänner ser det så.
Så var det med min vän också. Hen pratade ofta om hur hen brydde sig om, och tog ansvar, och hjälpte, och lyssnade...
Men ingen av oss vänner uppfattade hen så. Vi såg bara hens "tycka synd om"

Men vadå, den tyckte synd om sig själv när den menade på att den hjälpte alla andra? Jag vet ju att jag hjälper mina vänner då dom ju faktiskt ringer mig om det ofta. Jag vet ju bensinkostnaderna jag fick när jag var tvungen att rycka ut mitt i nätterna för att hjälpa och vara där. Jag gör allt för mina vänner, dom betyder allt för mig. Vi ger och tar, just nu är det mest att givande från min sida då jag aldrig längre begär något av dom.

 

[Monstermom]

Men då önskar jag ju att den kan säga det och inte dra i det själv för det är den som drar i det. Det är den som drar ur mig hur jag mår. Jag ringer nästan aldrig för att prata om mitt mående.

Och jag misstänker som sagt att ni båda behöver bli bättre på att dra era gränser.

 

[stjarnhimmel]

Men då önskar jag ju att den kan säga det och inte dra i det själv för det är den som drar i det. Det är den som drar ur mig hur jag mår. Jag ringer nästan aldrig för att prata om mitt mående.

Din vän kanske är dålig på att säga ifrån? Medberoende?
Personen kanske känner ansvar?
Du skriver ju att du inte har någon annan?
Det vet kanske personen om och känner att den är tvungen?

 

[Grazing]

Personen kanske känner ansvar?
Du skriver ju att du inte har någon annan?
Det vet kanske personen om och känner att den är tvungen?

Absolut, och det är ju en sådan som inte riktigt kan sitta passiv och titta på om den ser att någon har problem och som har mycket idéer och tankar om hur jag bör kunna förändra saker och ting. Den vet ju att jag inte har någon annan som jag kan prata med det om, jag har ju annars kontakter och "vänner" som dock inte vet något. Om det ens är vänner egentligen längre då jag ju inte pratar med dom längre om mitt liv, allt handlar ju om dom hela tiden. Dock kan jag tycka det är lite kul att hänga med lite passivt i deras liv..det tar bort mina problem för tillfället plus att dom ju får prata av sig, lite win win där på det sättet.

Jag blir bara mer och mer förvirrad när det gäller det här känner jag. Är förmodligen bäst att ha ytlig kontakt med folk och vad gäller denna vännen så får Hen helt enkelt avgöra själv. Jag tror inte den nånsin kommer kunna veta om mina problem och vara passiv, då är ju alternativet att säga upp kontakten egentligen helt. Får vara upp till den iallafall, fast det kanske iofs kan tolkas som att jag inte bryr mig alls...suck och stön..hur jag än gör blir det lite fel.

 

[Petruska]

Jag tycker att du både i ditt svar till mig och i dina svar till flera andra i tråden, visar en för mig väldigt främmande idé om vänskap och vänner.

Du beskriver vad du vill ha av en vän, vad du vill att vänner ger dig, hurdana vänskaper du vill ha. Men om nu de som du ser som dina vänner inte är den sortens personer som har de saker som du vill ha att ge, hur ska du göra då? Det är ett väldigt jobbigt sätt att relatera, det där när man målar upp vissa förväntningar på andra och blir besviken när de inte lever upp till förväntningarna. Det skapar väldigt lätt besvikelse, skuld och dåligt samvete i relationen.

Det gäller även när du skriver att du hade blivit stött om dina vänner inte hade delat med dig, sådant som du vill dela med dem. Men varför har du bestämda idéer om hur andra människor ska vara i relationer? Du blir ju stött om de sedan inte är sådana som du vill att de är, det skriver du ju. Det är ju ett tydligt exempel på hur lätt det kommer dåliga känslor i en relation när man har förväntningar på varandra istället för att låta varandra vara som man är.

 

[escodobe]

Näe, jag skrev att jag behöver stöttning i det. Det är inget nytt att det är svårt att slå sig fram i vården för att få någon hjälp. Jag tar ju uppenbarligen tag i det själv oavsett, annars hade jag inte suttit här nu.

Fast det där ska ett bostöd kunna hjälpa till med. Att sparka iväg till läkare osv Prata med din handläggare och bostödet om hur uppdraget ska se ut.

Visst har jag som vän gjort akututryckningar det händer ibland, men det får inte vara det som utgör relationen.

Sen finns det en del personer som går igång på att"rädda" vänner i kris och det är inte heller helt sunt i mitt tycke.

Att ljuga om att du tex är på semester när duär inlagd låter märkligt, och jag hade haft svårt att vara vän med en sådan person, däremot att hitta ett mellanläge typ "inget vidare, jag är inlagd" där man inte låter det dominera hela relationen och samtalet.

 

[Grazing]

Du beskriver vad du vill ha av en vän, vad du vill att vänner ger dig, hurdana vänskaper du vill ha. Men om nu de som du ser som dina vänner inte är den sortens personer som har de saker som du vill ha att ge, hur ska du göra då? Det är ett väldigt jobbigt sätt att relatera, det där när man målar upp vissa förväntningar på andra och blir besviken när de inte lever upp till förväntningarna. Det skapar väldigt lätt besvikelse, skuld och dåligt samvete i relationen.

Dom vännerna jag har nu har varit där under en lång tid och då även när dom visste hur jag mådde, redan som liten besökte dom mig på psyk flera gånger om, dom jag har just nu har jag valt att stänga ute då jag vill ha kvar dom i mitt liv för vi har det jäkligt roligt också jämt och ständigt när vi ses, dom är liksom anledningen till att jag finns kvar. Jag vet att det måste vara jobbigt för dom och jag vill inte riskera att det blir för mycket och därför stänger jag ute dom ur den delen av mitt liv.

Jag hade väldigt många vänner förut, sen började dom dala bort en efter en då jag inte blev bättre och när det inte var många kvar så bestämde jag mig för att jag börjar låtsas må bättre för att behålla dom som var kvar. Det gick upp för mig också då hur jobbigt det måste vara för dom och jag vill skona dom från det.

Jag ger dom för tillfället inte chansen att hjälpa mig eftersom att jag inte säger något till dom, jag älskar mina vänner, dom har alltid ställt upp för mig och var där under tiden när min häst gick bort och hund osv. Kan hända att dom hade varit kvar idag trots att jag inte stängt ute dom från den delen av livet, det vet jag ju inte och jag vill inte ta reda på det heller. Hellre ha dom som nu än inte alls för dom som sagt förgyller mitt liv väldigt.

Det gäller även när du skriver att du hade blivit stött om dina vänner inte hade delat med dig, sådant som du vill dela med dem. Men varför har du bestämda idéer om hur andra människor ska vara i relationer? Du blir ju stött om de sedan inte är sådana som du vill att de är, det skriver du ju. Det är ju ett tydligt exempel på hur lätt det kommer dåliga känslor i en relation när man har förväntningar på varandra istället för att låta varandra vara som man är.

Om någon vän säger till mig att den är i behov av hjälp och stöttning men att den inte litar på mig, den litar inte på att jag hjälper den vid behov och därför inte ber mig om någon hjälp. Då blir jag ledsen, då skulle jag känna mig som världens sämsta vän. Om jag har gett dom intrycket att nej, du kan inte lita på mig när du har det svårt, att du kan ha mig som vän när ditt liv är bra, men inte annars. Jag vill att mina vänner ska kunna lita på mig och det gör dom. Dom berättar det mesta och jag är där även om jag inte orkar egentligen med något annat än mig själv, precis som dom var under tiden dom var involverade i mitt dåliga mående. Dom nekade mig aldrig hjälp eller stöttning.

Dom kanske också hade velat vara där för mig nu men som sagt så har jag valt att stänga ute dom pga att jag redan förlorat många bra vänner som jag inte ett dugg klandrar för att inte orka.

Mina vänner är som jag vill ha dom. Dom som jag har nu har alltid varit som jag vill ha dom och det är därför som vänskapsrelationen hållit nu sen dagistiden.

Jag ser ju livet som högst meningslöst om man ska gå igenom det enbart med ytliga kontakter som man hör av sig till när livet är på topp.

Jag känner att det måste kunna finnas en viss balansgång, att man faktiskt kanske inte behöver stänga ute alla för att ha dom kvar i livet, att kunna berätta saker utan att deras oro ska göra att dom drar sig undan förr eller senare.

 

[Lovisaleonora]

Det hade väl egentligen inte varit ett problem att stänga ute även denna vännen från mitt mående men då kommer problemet att jag inte har någon som kan fånga upp mig längre om det börjar gå utför, jag har isåfall ingen som kan hjälpa mig med kontakterna inom sjukvården osv. Jag är helt ensam helt enkelt och det är ju som bekant inte helt enkelt att stå ensam mot sjukvården och få den hjälpen som man vill ha/behöver osv. Har en aning panik för detta.

Det här säger väl egentligen allt om relationen? Du utnyttjar dina vänner som trygghetsnät. Vad ger du tillbaka?

Även trogna vänner tröttnar på att bli dränerade på energi utan att få samma tillbaka.

 

[Monstermom]

Jag ser ju livet som högst meningslöst om man ska gå igenom det enbart med ytliga kontakter som man hör av sig till när livet är på topp.

Jag tror du kanske drar lite för svartvita definitioner av vänskapstyper? Man kan ha nära vänner som vet att/hur man mår dåligt, som får höra att man tex ligger inlagd på sjukhus, att man har en dipp, osv - men själva relationen är inte centrerad kring det. En djup vänskap kan väl sägas vara någon som finns där när man mår dåligt, men det är inte (enligt mig) någon som själv mår dåligt. Utan istället ett slags andningshål.

En god, nära vän kan få någon variant av inget vidare som svar på en fråga hur man mår, men sen handlar inte allt om det utan det är bara information. Vännen får veta, men det läggs inga förväntningar till det. Och så kan man gå på bio, gå och fika, eller vad man nu vill, och vännen vet att man inte mår så bra just då så saker kanske går lite långsamt, kanske stannar man inte ute så länge, osv, men vännen behöver inte göra något alls mer än att veta om hur det ligger till.

När "mitt mående" blir "ditt mående", då har man ohälsosamma gränser i ett förhållande.

 

[Rina]

Jag tycker ju att en vän är någon man kan lita på är där villkorslöst.

Vänskap mellan två vuxna individer är aldrig villkorslös. Föräldrar kan väntas ställa upp villkorslöst på sina barn så länge de är barn

Kanske är det så att du blandar ihop vänskap med omsorg.
Så som du beskriver vänskapsrelationer verkar mycket handla om att ta hand om någon hjälplös som inte klarar sig själv, köra till akuten, ställ upp och lyssna, lyssna på anhöriga vars närstående tagit livet av sig osv. Där du ibland ställer upp och andra ibland ställer upp för dig. Det är ganska dramatiska och tunga situationer du beskriver. Är du helt säker på att du orkar lyssna på anhöriga? Det måste ta enormt på dina krafter. Kanske ska du vara mer rädd om dig. Förstår att du gärna vill ha någon som finns där för dig och därför gärna ställer upp själv men kanske är det inte vänskap du söker utan omsorg. Jag tror det är bättre att låta dina vänner vara dina vänner och att sjukvården får hjälpa dig med det andra.

 

[Grazing]

Fast det där ska ett bostöd kunna hjälpa till med. Att sparka iväg till läkare osv Prata med din handläggare och bostödet om hur uppdraget ska se ut.

Men det gör dom inte, dom ska vad jag fått höra hjälpa till med vardagssysslorna. Sen har det kommit på tal nånstans att dom ska hjälpa till att få iväg en till tandläkare och annat sådant också men jag har aldrig fått en tid då dom kan vara med. Det matchar inte tiderna och jag blir utan den hjälpen. Det fungerar inte direkt som det ska det där. Har varit mycket tjafs med dom där.

Visst har jag som vän gjort akututryckningar det händer ibland, men det får inte vara det som utgör relationen.

Jag har aldrig haft en vänskapsrelation där det är huvudsysslan så att säga, så är det inte nu heller. 80% av tiden har vi bara väldigt kul och är normala vänner.

Sen finns det en del personer som går igång på att"rädda" vänner i kris och det är inte heller helt sunt i mitt tycke.

Jag börjar undra om inte denna vännen är lite sådan, och då är det kanske bättre att avsluta allt om den inte kan vara passiv i sitt stöd så att säga. För jag kan nog säga att jag vet att den inte kommer acceptera heller att jag över en natt bara säger att japp, allt är okej när den vet att det inte är bra.

Att ljuga om att du tex är på semester när duär inlagd låter märkligt, och jag hade haft svårt att vara vän med en sådan person, däremot att hitta ett mellanläge typ "inget vidare, jag är inlagd" där man inte låter det dominera hela relationen och samtalet.

Men vad ska jag göra då? Alla mina vänner vet om hur otroligt lätt det är att ta livet av sig inne på avdelningarna. Om jag säger att jag är där så skulle dom bli jätteoroliga, framförallt för att dom vet att jag inte är det minsta mer skyddad där än vad jag är hemma.

Det är ju den där oron som gjort att dom andra dragit sig undan mig, oavsett om jag pratar om det eller inte så har dom en oro att något ska hända. Och jag kan inte klandra dom, men i mina ögon känns det omöjligt att ha kvar en nära vän och berätta vad som händer utan att den vännen går och oroar sig. Den oron som tillslut gör att vännen väljer att dra sig undan från.

 

[stjarnhimmel]

Absolut, och det är ju en sådan som inte riktigt kan sitta passiv och titta på om den ser att någon har problem och som har mycket idéer och tankar om hur jag bör kunna förändra saker och ting. Den vet ju att jag inte har någon annan som jag kan prata med det om, jag har ju annars kontakter och "vänner" som dock inte vet något. Om det ens är vänner egentligen längre då jag ju inte pratar med dom längre om mitt liv, allt handlar ju om dom hela tiden. Dock kan jag tycka det är lite kul att hänga med lite passivt i deras liv..det tar bort mina problem för tillfället plus att dom ju får prata av sig, lite win win där på det sättet.

Jag blir bara mer och mer förvirrad när det gäller det här känner jag. Är förmodligen bäst att ha ytlig kontakt med folk och vad gäller denna vännen så får Hen helt enkelt avgöra själv. Jag tror inte den nånsin kommer kunna veta om mina problem och vara passiv, då är ju alternativet att säga upp kontakten egentligen helt. Får vara upp till den iallafall, fast det kanske iofs kan tolkas som att jag inte bryr mig alls...suck och stön..hur jag än gör blir det lite fel.

Antagligen är det en person som gillar att ta tag i saker och som vill hjälpa till när någon blir dålig. Den personen kanske behöver lär sig att säga nej och att hens roll i livet inte är att rädd andra.

Kan du inte göra så att du bara fyller er relation ett tag framöver med bra saker. Positiva saker.
Ditt mående får vården ta hand om.

Om vänner frågar hur du mår säger du "sådär." Och börjar prata om ngt annat. Blir de oroliga säger du att jag har en bra psykolog.

 

[Grazing]

Jag tror du kanske drar lite för svartvita definitioner av vänskapstyper? Man kan ha nära vänner som vet att/hur man mår dåligt, som får höra att man tex ligger inlagd på sjukhus, att man har en dipp, osv - men själva relationen är inte centrerad kring det. En djup vänskap kan väl sägas vara någon som finns där när man mår dåligt, men det är inte (enligt mig) någon som själv mår dåligt. Utan istället ett slags andningshål.

En god, nära vän kan få någon variant av inget vidare som svar på en fråga hur man mår, men sen handlar inte allt om det utan det är bara information. Vännen får veta, men det läggs inga förväntningar till det. Och så kan man gå på bio, gå och fika, eller vad man nu vill, och vännen vet att man inte mår så bra just då så saker kanske går lite långsamt, kanske stannar man inte ute så länge, osv, men vännen behöver inte göra något alls mer än att veta om hur det ligger till.

När "mitt mående" blir "ditt mående", då har man ohälsosamma gränser i ett förhållande.

Men jag har ju aldrig haft några förväntningar, jag har aldrig gett annat än ytligare information till mina vänner om hur läget är. Men det hindrar dom inte från att se hur jag mår och vad som händer. Det hindrar inte deras oro. Det är ju det som är mina erfarenheter. Jag har aldrig varit en sådan som hela tiden pratar om mitt mående och att allt ska handlar om det, jag har varit ärlig men inget mer, tydligen så har det ändå blivit väldigt jobbigt för dom.

 

[Lovisaleonora]

Mina vänner är som jag vill ha dom. Dom som jag har nu har alltid varit som jag vill ha dom och det är därför som vänskapsrelationen hållit nu sen dagistiden.

Reflektion. Genom hela tråden kan vi läsa om dina krav, din syn, dina förväntningar - att dina vänner är som DU vill ha dem, de fyller DINA förväntningar.

Vad har dina vänner för förväntningar på dig (se ursprungsinlägget) och hur väl motsvarar DU deras förväntningar?