Hur får man vännerna att stanna kvar? Måendeproblem.

[Grazing]

Antagligen är det en person som gillar att ta tag i saker och som vill hjälpa till när någon blir dålig. Den personen kanske behöver lär sig att säga nej och att hens roll i livet inte är att rädd andra.

Kan du inte göra så att du bara fyller er relation ett tag framöver med bra saker. Positiva saker.
Ditt mående får vården ta hand om.

Om vänner frågar hur du mår säger du "sådär." Och börjar prata om ngt annat. Blir de oroliga säger du att jag har en bra psykolog.

Jo, får göra så ett tag. Så får den styra det där lite. Fortsätter hen att dra ur mig hur saker och ting är och fungerar trots att jag inte ger någon större respons och sedan fortsätter att bli frustrerad när jag inte gör framsteg eller står still eller går bakåt så får jag väl avbryta det helt enkelt. Då är det ingen sund vänskapsrelation heller. Det är bara synd och tråkigt att känna någon så bra i så många år och sedan bara lägga ner det om hen då inte kan backa lite och låta mig ta det i den takten jag kan ta det. Vi har kanske kommit varandra för nära helt enkelt. Blir kanske bättre med en liten paus.

 

[Modest]

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

Uppvuxen med en sjuk anhörig, det där är ungefär arbetsbeskrivningen för en personlig assistent.
Jag skulle ALDRIG involvera mig i en väns liv (mer än om det någon enstaka gång gällde liv och död) så pass att jag skulle följa med på läkarbesök, förmedla vårdkontakter, etc.
Så ja, det där du beskriver är alldeles för involverat i mitt tycke.

 

[Monstermom]

Men jag har ju aldrig haft några förväntningar, jag har aldrig gett annat än ytligare information till mina vänner om hur läget är. Men det hindrar dom inte från att se hur jag mår och vad som händer. Det hindrar inte deras oro. Det är ju det som är mina erfarenheter. Jag har aldrig varit en sådan som hela tiden pratar om mitt mående och att allt ska handlar om det, jag har varit ärlig men inget mer, tydligen så har det ändå blivit väldigt jobbigt för dom.

Fast nog har du förväntningar på vad vänner och vänskap är? Sådana har du ju uttryckt här i tråden tex.

Sen blir det ju också så att framväxta mönster skapar förväntningar också.

Min poäng var dock i första hand att det behöver inte alls vara en ytlig vänskap bara för att man inte tar hand om varandra. Skillnaden mellan god vän och ytlig bekantskap avgörs inte av huruvida man sköter om varandras mående - och information om varandras mående är inte en inbjudan/ett krav på att bli omhändertagen.

Man kan ha full insyn över sina gränser, men man ser till att de inte klivs över. För allas skull.

 

[stjarnhimmel]

TS- kan du få mer hjälp från vården?

 

[Monstermom]

Jo, får göra så ett tag. Så får den styra det där lite. Fortsätter hen att dra ur mig hur saker och ting är och fungerar trots att jag inte ger någon större respons och sedan fortsätter att bli frustrerad när jag inte gör framsteg eller står still eller går bakåt så får jag väl avbryta det helt enkelt.

Eller så gör du klart för dig själv vad som är sunda gränser och börjar hålla på dem, istället för att passivt vänta på att vännen eventuellt ska göra fel/misslyckas. Och jag förstår att det eventuellt kan vara särskilt svårt för dig med din problematik, men var medveten om det teoretiska möjligheten i alla fall.

 

[stjarnhimmel]

Men jag har ju aldrig haft några förväntningar, jag har aldrig gett annat än ytligare information till mina vänner om hur läget är. Men det hindrar dom inte från att se hur jag mår och vad som händer. Det hindrar inte deras oro. Det är ju det som är mina erfarenheter. Jag har aldrig varit en sådan som hela tiden pratar om mitt mående och att allt ska handlar om det, jag har varit ärlig men inget mer, tydligen så har det ändå blivit väldigt jobbigt för dom.

De är väl oroliga?
Du kan väl bara säga att de inte behöver oroa sig och att du har bra kontakt i vården?

 

[Grazing]

Reflektion. Genom hela tråden kan vi läsa om dina krav, din syn, dina förväntningar - att dina vänner är som DU vill ha dem, de fyller DINA förväntningar.

Vad har dina vänner för förväntningar på dig (se ursprungsinlägget) och hur väl motsvarar DU deras förväntningar?

Menar du att du har vänner som du inte vill ha? Vänner som beter sig på ett sätt du inte tycker om? Om du läst vad jag skrivit så ställer jag alltid upp på mina vänner oavsett. Behöver dom hjälp med något så hjälper jag gärna upp, vill dom prata av sig så är det bara att ringa mig.

Tycker det är ganska så självklart att man umgås och är vänner med dom typerna som man tycker om helt enkelt. Jag har iallafall svårt att vara nära vän med folk som inte alls har personligheter jag uppskattar eller som ger mig någonting. Det är ett ständigt givande och tagande i alla relationer.

Som sagt för att skona mina vänner har jag valt att stänga ute dom ur den delen av mitt liv. Jag vågar inte dra upp det helt enkelt för jag vill inte förlora dom, dom ger mig otroligt mycket nu. Problemet nu är att efter såhär många år att jag inte fixar att hålla inne allt hela tiden för allt och alla, det börja ta på krafterna rejält. Men jag vågar inte dra upp det med rädslan att förlora dom också. Det är liksom därför jag skriver tråden för att undra hur man ska balansera detta med vänskap och dåligt mående utan att det blir för mycket för någon.

 

[Lovisaleonora]

Jo, får göra så ett tag. Så får den styra det där lite. Fortsätter hen att dra ur mig hur saker och ting är och fungerar trots att jag inte ger någon större respons och sedan fortsätter att bli frustrerad när jag inte gör framsteg eller står still eller går bakåt så får jag väl avbryta det helt enkelt. Då är det ingen sund vänskapsrelation heller. Det är bara synd och tråkigt att känna någon så bra i så många år och sedan bara lägga ner det om hen då inte kan backa lite och låta mig ta det i den takten jag kan ta det. Vi har kanske kommit varandra för nära helt enkelt. Blir kanske bättre med en liten paus.

Varför inte bara säga "åh, jag orkar inte prata mer om hur jag mår, låt oss strunta i det nu och göra något roligre".

Det är inte roligt att umgås med en diagnos. När personen blir sina sjukdomar och vänskap blir ett sätt att hantera sin sjukdom, då är det inte vänskap längre. Det du beskriver är precis som någon skriver ovan: ett jobb. Som personlig assistent.

 

[Lovisaleonora]

Menar du att du har vänner som du inte vill ha? Vänner som beter sig på ett sätt du inte tycker om?

Jag tror att problemet är att du har en väldigt... underlig... syn på vad vänskap är. Och det blir då väldigt svårt att uppfylla kravspecen.

Nej, jag har bara vänner jag ha. MEN de är inte mina vänner för att de uppfyller min kravspec och är som jag vill ha dem. De är mina vänner för att jag tycker om dem och de är sig själv. De är inte till för mig och mina behov. De har egna liv, är egna personer. Något du när du skriver ger intryck av att ha glömt bort.

Mina vänner gör ofta saker jag inte sympatiserar med. Tar beslut som jag aldrig livet skulle fattat. Gör livsval som känns helt galna. Jag älskar dem. Just för att de lever sitt eget liv, är sina egna personer och går sina egna vägar.

Det du skriver ger mig intrycket av att du har vänner och väljer dem utifrån vad de kan göra för dig.

 

[Monstermom]

Det du skriver ger mig intrycket av att du har vänner och väljer dem utifrån vad de kan göra för dig.

Och kanske vad TS kan göra för dem?

 

[Grazing]

Jag tror att problemet är att du har en väldigt... underlig... syn på vad vänskap är. Och det blir då väldigt svårt att uppfylla kravspecen.

Hur tror du egentligen jag ser på vänskap? Du har uppenbart inte fattat.

Nej, jag har bara vänner jag ha. MEN de är inte mina vänner för att de uppfyller min kravspec och är som jag vill ha dem. De är mina vänner för att jag tycker om dem och de är sig själv. De är inte till för mig och mina behov. De har egna liv, är egna personer. Något du när du skriver ger intryck av att ha glömt bort.

Det har mina vänner med. Tror du jag ringer upp dom och säger att nu är du min och jag äger dig, din roll i ditt liv är att vara min vän. Nej så är det inte direkt.

Mina vänner gör ofta saker jag inte sympatiserar med. Tar beslut som jag aldrig livet skulle fattat. Gör livsval som känns helt galna. Jag älskar dem. Just för att de lever sitt eget liv, är sina egna personer och går sina egna vägar.

Det gör mina med, fattar ofta beslut jag aldrig skulle göra. Har hästar på sätt jag aldrig skulle ja. Det har inte med vänskapsrelationen att göra överhuvudtaget.

Men faktum är att dom ger mitt liv mening, dom betyder mycket för mig. Därför har jag kvar dom i mitt liv, precis som dom har kvar mig i sitt liv antagligen för att jag ger dom mycket också. Man är ju aldrig vän med någon för dens skull, det blir väldigt galet. Man väljer att ha en människa i sitt liv för att det ger en någonting. Det ska vara ömsesidigt när det gäller det där, man ska berika varandras liv. När den ena börjar ta då är det kört.

Det jag vill hitta igen som är anledningen till tråden är en balansgång mellan att kunna prata om hur man faktiskt mår och ändå lyckas att inte oroa ihjäl vännerna så dom tillslut drar sig undan.

 

[Rina]

Jo, får göra så ett tag. Så får den styra det där lite. Fortsätter hen att dra ur mig hur saker och ting är och fungerar trots att jag inte ger någon större respons och sedan fortsätter att bli frustrerad när jag inte gör framsteg eller står still eller går bakåt så får jag väl avbryta det helt enkelt.

Alltså jag vet ju att jag som vän mot andra ställer ju upp. När mina vänner haft sina svårare perioder har jag alltid varit där när dom ringt, åkt och hämtat dom på olika platser, hjälpt till att dra in dom på psyk när det gått väldigt utför. När dom helt enkelt inte klarat av vardagen själva. Det är ju vad en vän i mina ögon ska göra, men jag har väl en skev bild av hur vänner ska vara kanske. Jag tycker ju att en vän är någon man kan lita på är där villkorslöst.

Dom är dock inga som stöttar och lyssnar på det sättet en vän kan göra, dom gör sitt jobb och thats it och det märks så tydligt.

Det är ju det där med både och. Jag om nåt är ju ett exempel på att vård och professionell hjälp utan vänner inte hjälper i längden. Ensamheten förstör iallafall mig. Och då inte ensam som i ensam aldrig träffar några människor utan ensam som i att inte ha någon vän att dela saker och ting med.

Sen är det också så att dom flesta har fått professionell hjälp också, det är bara vännerna som inte vetat om problemen där och då. Det är sällan personer som aldrig sökt hjälp för övrigt, dom flesta anhöriga säger att ja, jo den har ju mått dåligt för längesen osv men den mår ju bra nu... Sedan har dessa personer antagligen gjort som jag gör nu, slutat att prata om det med anhöriga för deras skull och så går det som det går.

Men hur involverade är för mycket involverande? Jag behöver någon som är lite dragande att kom igen nu, gör dig iordning så tar vi oss iväg till läkarbesöket. Är det verkligen för mycket begärt egentligen av en nära vän? Stötta helt enkelt. Dock så vågar jag helt enkelt inte dra upp något som har med mående att göra med någon av mina vänner längre, dom vet egentligen ingenting längre, förutom denna då. Och det är ju så det måste vara för att garantera att dom är kvar.

Vart har jag dom höga kraven någonstans? Jag begär inte att vännen tex ska fånga upp mig när jag fallerar helt på det sättet att den ska rädda mig utan snarare att den kan hjälpa mig till att komma till hjälpen. Jag skulle ju aldrig själv ringa efter ambulans eller polis eller liknande, då är det rätt skönt att ha någon jag vet att jag kan ringa och säga till att läget är skit och något behöver göras liksom typ nu.

Jag får inte ihop det?

 

[Lovisaleonora]

Därför har jag kvar dom i mitt liv, precis som dom har kvar mig i sitt liv antagligen för att jag ger dom mycket också. Man är ju aldrig vän med någon för dens skull, det blir väldigt galet.

Antagligen? Hur kan du inte veta det när du känner att det är så komplicerat med dina vänner? Har du inte frågat dem hur DE ser på er vänskap?

DU är aldrig vän med någon för dennes skull. Vem är man? Och vem är du att bestämma vad MAN är och inte är, gör och inte gör?

 

[Grazing]

Antagligen? Hur kan du inte veta det när du känner att det är så komplicerat med dina vänner? Har du inte frågat dem hur DE ser på er vänskap?

DU är aldrig vän med någon för dennes skull. Vem är man? Och vem är du att bestämma vad MAN är och inte är, gör och inte gör?

Det är inte ett dugg komplicerat med mina vänner? Jag har känt dom här personerna i över 20 år och vi har mer eller mindre daglig kontakt. Om dom inte tycker att jag ger dom någonting i sina liv så tror jag att dom skulle sluta höra av sig faktiskt. Dom är mina bästa vänner, jag har inga som helst problem med den relationen till dom. Det är inte vad tråden handlar om.

Den vännen jag har "problem" med nu är den nyaste vännen, inte känt så extremt många år men den enda vännen jag kunnat vara och är helt öppen och ärlig mot och som själv tagit en viss roll att hjälpa mig vid sidan om vänskapsrelationen så att säga.

Vet inte hur du gör med dina vänner men vi sitter inte och frågar varandra att vad ger jag dig, vad ger du mig etc, hur ser du på våran vänskap osv..kanske är vi ovanliga men sånt har vi nog aldrig frågat varandra. Jag antar att eftersom vi behåller kontakten och står varandra såpass nära som vi gör så antar jag faktiskt att jag ger dom lika mycket som dom ger mig.

Och näe, jag tror faktiskt inte jag hade orkat vara vän med någon enbart för dennes skull, det blir ju bara en envägsrelation på nåt sätt som bara gynnar en person.

Jag skrev tråden för att kunna få råd eller tips på hur man hittar balansgången mellan det svåraste i livet och ändå behålla vännerna utan att dom ska känna sådan oro att dom lämna en.

 

[Grazing]

Jag får inte ihop det?

Vad är det du inte får ihop?

 

[Lovisaleonora]

Jag skrev tråden för att kunna få råd eller tips på hur man hittar balansgången mellan det svåraste i livet och ändå behålla vännerna utan att dom ska känna sådan oro att dom lämna en.

Det är ju precis det jag menar. Är det inte bättre att diskutera detta med vännern? Det känns ju oerhört komplicerat att ha vänner man inte kan diskutera den aktuella vänrelationen med.

Känner jag att det finns obalans i vänrelationen, frågar jag så klart om jag har tagit för mycket plats. Om det finns 100 % plats, kan jag inte gång efter annan ta 85 % med mina bekymmer. Eller med min glädje. Det måste balansera, annars är det ju bara ett rent utnyttjande. Känner jag att jag haft det tufft och därför tagit för mycket plats, ger jag ju tillbaka i någon form. Ber om ursäkt att jag varit för stor ett tag, gör vad jag kan för att ge tillbaka. Inte på ett komplicerat sätt, men kanske genom en gest eller ett samtal. Ett kort eller ett brev, för att visa att jag är medveten om det och tacksam.

 

[stjarnhimmel]

Det är inte ett dugg komplicerat med mina vänner? Jag har känt dom här personerna i över 20 år och vi har mer eller mindre daglig kontakt. Om dom inte tycker att jag ger dom någonting i sina liv så tror jag att dom skulle sluta höra av sig faktiskt. Dom är mina bästa vänner, jag har inga som helst problem med den relationen till dom. Det är inte vad tråden handlar om.

Den vännen jag har "problem" med nu är den nyaste vännen, inte känt så extremt många år men den enda vännen jag kunnat vara och är helt öppen och ärlig mot och som själv tagit en viss roll att hjälpa mig vid sidan om vänskapsrelationen så att säga.

Vet inte hur du gör med dina vänner men vi sitter inte och frågar varandra att vad ger jag dig, vad ger du mig etc, hur ser du på våran vänskap osv..kanske är vi ovanliga men sånt har vi nog aldrig frågat varandra. Jag antar att eftersom vi behåller kontakten och står varandra såpass nära som vi gör så antar jag faktiskt att jag ger dom lika mycket som dom ger mig.

Och näe, jag tror faktiskt inte jag hade orkat vara vän med någon enbart för dennes skull, det blir ju bara en envägsrelation på nåt sätt som bara gynnar en person.

Jag skrev tråden för att kunna få råd eller tips på hur man hittar balansgången mellan det svåraste i livet och ändå behålla vännerna utan att dom ska känna sådan oro att dom lämna en.

Jag tror många reagerar på det som du skrev när du startade tråden.
Du skulle få panik om denna vän försvann för då skulle du inte ha någon som fångade upp dig, ingen hjälp att sköta kontakter med sjukvården etc.
Och många av oss reagerar då detta inte låter som en sund vänskap i mina ögon.

 

[Grazing]

Känner jag att det finns obalans i vänrelationen, frågar jag så klart om jag har tagit för mycket plats. Om det finns 100 % plats, kan jag inte gång efter annan ta 85 % med mina bekymmer. Eller med min glädje. Det måste balansera, annars är det ju bara ett rent utnyttjande. Känner jag att jag haft det tufft och därför tagit för mycket plats, ger jag ju tillbaka i någon form. Ber om ursäkt att jag varit för stor ett tag, gör vad jag kan för att ge tillbaka. Inte på ett komplicerat sätt, men kanske genom en gest eller ett samtal. Ett kort eller ett brev, för att visa att jag är medveten om det och tacksam.

Det handlar inte om att ta plats, det handlar inte om att inte tillföra en glädje i relationen, det handlar inte om det. Jag har aldrig tagit någon större plats annat än att varit förmodligen för ärlig när dom frågat hur det är. Dom vännerna jag hade hade jag jättekul med, större delen så var det inte ens tal om något mående. Men det faktum att dom visste att jag ofta var inlagd, att jag ofta hade det svårt gjorde att dom drog sig undan. Oavsett hur bra vi hade det annars, vad hjälper det när dom trots allt vet om att dom står maktlösa inför att hjälpa mig bli av med problemen. Då gör det ju inte någon skillnad i att vi har det kul och gör aktiviteter och annat ihop. Det är fortfarande lika jobbigt för dom, vetskapen och maktlösheten är ju påfrestande.

 

[Lovisaleonora]

Jag har aldrig tagit någon större plats annat än att varit förmodligen för ärlig när dom frågat hur det är.

Helt ärligt är det inte DU som ska svara på frågan. Det är dina vänner. Du kan inte tala för dem.

 

[Grazing]

Jag tror många reagerar på det som du skrev när du startade tråden.
Du skulle få panik om denna vän försvann för då skulle du inte ha någon som fångade upp dig, ingen hjälp att sköta kontakter med sjukvården etc.
Och många av oss reagerar då detta inte låter som en sund vänskap i mina ögon.

Jo, men det är ju vad jag känner. En viktig person i mitt liv som är påväg bort helt enkelt, vem får inte panik över det. Att jag känner det betyder ju inte att jag sagt det till personen, det skulle jag aldrig göra.

Och som jag skrev i ett svar sedan så handlar detta om att fånga upp när jag mår dåligt helt enkelt inte om att fånga upp och lös mina problem och att allt hänger på den utan att den kan hjälpa mig helt enkelt att få kontakt med vården i akuta situationer. Som för övrigt händer väldigt sällan som tur är. Det är ju inte direkt så att jag begär att den ska komma och hjälpa mig utan det räcker med ett samtal så är det problemet löst.

Det är för övrigt heller inget jag säger till personen, alltså att den är den enda jag kan kontakta i dom situationerna.