Jag skulle påstå att nästan alla som har fler barn kände exakt samma sak som du när första barnet var nyfött och undrade hur man skulle klara av det på egen hand. Och att nästan alla som har fler barn nu tänker tillbaka på tiden med bara en bebis som att det i princip var som att inte ha något barn alls och man undrar vad man gjorde av all tid.
Anledningen är såklart att man kommer in i det! Man lär sig vad som funkar och inte funkar, man blir coolare och lugnare själv och lär känna sitt barn. Och då menar jag alltså under de där första veckorna av första barnets liv, inte mellan barn ett och två.
Jag minns mycket väl när jag skulle gå till BVC med första barnet när han var ungefär 3 veckor gammal. Det var ett besök på 15 minuter, en promenad på 10 minuter och ett projekt som tog hela förmiddagen
När andra barnet var 3 veckor var jag på lekplatsen med medhavd picknick med båda barnen. Det berodde inte på att jag blivit någon sort ubermänniska utan på att jag fått en hel del träning sen första barnet föddes
Det jag önskar att jag vetat (eller i praktiken insett kanske) första tiden ensam på dagarna med fösta barnet är att en bebis inte avlider av att skrika i 30 sekunder medan du går och kissar eller byter kläder. Det blir i regel det bästa i slutändan om man ser till att snabbt fixa sånt där ändå :P
När det gäller mat så förbered matlådor! Och helst sånt som enkelt äts med en hand
Be sambon koka kaffe eller tevatten i termos på morgonen. Och om du har en bebis som sover på andra ställen än på dig. När barnet sover, passa på att dricka den där kaffekoppen, duscha eller gör absolut ingenting. Strunta i allt som har med dammsugning och sånt att göra iaf tills ni har kommit in i det litegrann
Och försök vänja barnet med bärsjal eller bärsele. Livet blir ljusår lättare med en bebis som trivs i en sån.