Hjälp

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

Jag trodde jag var ensam
Ser ingen större skillnad på att använda p-medel och en abort, båda sättet förhindrar ju att man får barn. Sen är abort givetvis inget alternativ till p-medel men om man använder p-medel vill man ju inte ha barn så då förstår jag inte det fruktansvärda i abort.

Är det någon som sagt att det är fruktansvärt med abort? Det jag diskuterade var att det verkade som om TS skulle göra abort mot sin vilja för att hon inte var tillräckligt kär.

Jag är definitivt för fri abort.

 

[Skogstrollet]

Sv: Hjälp

Pratade med min Pappa igår, och han sa en abort inte behöver vara speciellt stort, att behålla barnet är mycket större. Han sa även att det kan vara positivt med lite mindre känslor i ett förhållande, då slapp man den jobbiga passionen och kunde ägna sig åt barnet istället. Haha underbart med cynism i generna.

Skön farsa!

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Är det någon som sagt att det är fruktansvärt med abort? Det jag diskuterade var att det verkade som om TS skulle göra abort mot sin vilja för att hon inte var tillräckligt kär.

Jag är definitivt för fri abort.

Och hon blev gravid mot sin vilja, också.

 

[Bebben]

Sv: Hjälp

När jag var 19 år blev jag gravid, trots preventivmedel. Jag älskade verkligen mannen ifråga. vi bodde ihop sen 1 år tillbaka och jag tvivlade ändå. Dels på min egna förmåga som mamma, och dels hur han skulle bli som pappa.

Jag dryftade det med många, som var föräldrar, och fick höra hur underbart det var med barn! Hur man alltid kommer att ångra en abort, hur barnet skulle föra oss ännu närmare varandra och bla bla bla.
Och jag kände då att det var ju helt underbart. Jag beslutade mig för att behålla (Pappan ifråga ville ha barn, men ansåg att jag fick bestämma)!

Vad jag undrar i efterhand är liksom, varför berättade ingen hur otroligt jobbigt det kan vara att ha barn? Hur extremt mycket det skulle påverka ens liv? Varför var det så svartvitt med barn = perfekt liv och lycka, abort = ångra sig, sorg, fel.

Missförstå mig inte, jag älskar vår son över allt annat, och jag kommer aldrig att ångra just honom! Men jag med facit i hand så var kanske barn inte rätt för just mig egentligen, och det är något av det mest psykiskt påfrestande jag varit med om i mitt liv.
Jag håller just nu på och ansöker hos socialstyrelsen om för tidig sterilisering, och jag vill absolut inte ha fler barn. Blir jag gravid igen, kommer jag att genomgå en abort utan tvekan. Oavsett hur mycket jag älskar Sebbe, så skulle mitt psyke nog inte klara av det en gång till. Och jag längtar tills han blir än mer självgående, och äldre.

Att välja att föda ett barn är en mycket större grej, än att göra en abort. Ur min synvinkel i alla fall.

 

[uva]

Sv: Hjälp

Ursprungligen postat av Hiddeous
Det romantiseras något enormt kring graviditet och hur allt bara faller på plats när barnet sedan ligger i famnen.

Med betoning på just de gulligste ögonblicken i den gulligaste fasen av föräldraskapet, dessutom. Själv skulle jag säga att det är inte barn som är små nog att ligga i famnen som nödvändigtvis är de svåraste att ta hand om och fostra.

Kan inte detta hänga samman med småbarnsföräldradominansen på ett forum som detta? Just bebistiden ligger nära, många funderar på syskon och för egen del skulle det liksom inte vara aktuellt med abort även om graviditeten kom lite "fel" i tidsschemat eftersom man ändå på något sätt är mentalt i barnskaffartagen?

 

[cirkus]

Sv: Hjälp

Det tror jag absolut ! Och därför måste det vägas in i många utav svaren när man läser dem.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Kan inte detta hänga samman med småbarnsföräldradominansen på ett forum som detta? Just bebistiden ligger nära, många funderar på syskon och för egen del skulle det liksom inte vara aktuellt med abort även om graviditeten kom lite "fel" i tidsschemat eftersom man ändå på något sätt är mentalt i barnskaffartagen?

Min erfarenhet säger att personer som har barn väldigt gärna vill sprida läran till andra. Om jag säger till en väninna som har en bebis: "jag funderar på att försöka få barn", får jag i 9 fall av 10 ett rungande "jaaaa - det är klart att du ska ha en bebis, det är det bästa som finns!" Tillbaka. Det är ju oerhört mycket mer spännande att någon går och blir gravid, än att allt bara fortsätter som förut. Det finns en inbyggd dramaturgi i barnaalstrande. Men det betyder som sagt var inte att alla individer bör skaffa barn. Framför allt måste de fatta det tunga beslutet själva.

 

[Petruska]

Sv: Hjälp

Kan inte detta hänga samman med småbarnsföräldradominansen på ett forum som detta? Just bebistiden ligger nära, många funderar på syskon och för egen del skulle det liksom inte vara aktuellt med abort även om graviditeten kom lite "fel" i tidsschemat eftersom man ändå på något sätt är mentalt i barnskaffartagen?

Så är det säkert! Just därför är det ju viktigt att lyfta fram andra sidor av saken, som tex Bebben (som väl är småbarnsmamma fortfarande?) gör i sitt utmärkta inlägg. Det där lite nyfrälsta som många småbarnsföräldrar visar tecken på, och som handlar väldigt mycket om vilken enastående personlighetsutveckling de genomgått sedan de fick barn (ofta då rätt nyligen) samt hur underbart söta barn är - ja, mot en något längre erfarenhet av att vara förälder så ser man ju att det där inte är särskilt typiskt för föräldraskap, det är möjligen rätt typiskt för småbarnsföräldraskap.

Och framförallt är det i väldigt hög grad i linje med normerna kring särskilt kvinnors småbarnsföräldraskap. Jag tycker att det behöver diskuteras. Den här enorma ivern för att TS ska föda barn, är i mina ögon en bra utgångspunkt för en sådan diskussion (oavsett vad TS än sedan beslutar sig för).

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

Är det någon som sagt att det är fruktansvärt med abort? Det jag diskuterade var att det verkade som om TS skulle göra abort mot sin vilja för att hon inte var tillräckligt kär.

Jag är definitivt för fri abort.

Abort har här omnämnts i negativa ord därmed slutsatsen att det skulle vara något fruktansvärt.
Personligen så har jag enormt svårt att tänka mig att jag skulle må speciellt dåligt eller ens fundera speciellt mycket över en abort. Jag skulle ha ångest över att behöva gå till läkaren men det har ju mer med min läkarskräck att göra

Att (småbarns)föräldrar har en väldigt vinklad syn på det hela har jag även märkt i min bekantskapskrets. En vän som har barn blev helt när det kom upp att jag skulle göra abort om jag blev gravid (hon har alltid vetat att det är min inställning). Men jag visste redan innan hon fick barn att det blev bebis av en graviditet så jag var helt för jag förstod vad som skulle förändrats bara för att hon fått barn.

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

En släkting till mig hade bestämt sen länge att om hon blev gravid skulle hon behålla (använde p-medel) det så när hon blev gravid var det aldrig något tveksamhet.
Och jag har som sagt bestämt mig att om jag blir gravid så gör jag abort och min sambo vet om det så skulle det ske en olycka så finns det inget jobbigt beslut att ta och man slipper eventuellt bli ovänner/göra slut.

Är det inte ganska bra att ha bestämt sådant innan så man gör ett "nyktert" beslut? Vad jag har hört av bekanta blir man lite knäpp när man väl är gravid. Som min kompis sa "jag fick sluta drömma och bli lite vuxen för en stund och då finns det ju faktiskt bara ett alternativ".

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Är det inte ganska bra att ha bestämt sådant innan så man gör ett "nyktert" beslut? Vad jag har hört av bekanta blir man lite knäpp när man väl är gravid. Som min kompis sa "jag fick sluta drömma och bli lite vuxen för en stund och då finns det ju faktiskt bara ett alternativ".

Det kan man nog bli, men så tidigt som v 5 tror jag snarare att många blir överraskade av hur förbannat illa man kan må - och börjar räkna dagarna tills det ska ta slut !

 

[uva]

Sv: Hjälp

Min erfarenhet säger att personer som har barn väldigt gärna vill sprida läran till andra. Om jag säger till en väninna som har en bebis: "jag funderar på att försöka få barn", får jag i 9 fall av 10 ett rungande "jaaaa - det är klart att du ska ha en bebis, det är det bästa som finns!" Tillbaka. Det är ju oerhört mycket mer spännande att någon går och blir gravid, än att allt bara fortsätter som förut. Det finns en inbyggd dramaturgi i barnaalstrande. Men det betyder som sagt var inte att alla individer bör skaffa barn. Framför allt måste de fatta det tunga beslutet själva.

Visst är det roligt när det äntligen händer något

Den situation du beskriver tycker jag dock är rätt annorlunda mot trådens ursprungsinlägg - om vännen precis övervägt att skaffa, fixat tillverkningen , och sett sig själv som lämplig som förälder, så ska det nog mycket till för att denne ska svara "nejmen, har du verkligen tänkt igenom det ordentligt?" - det skulle jag uppleva som en rätt rejäl misstroendeförklaring. "Funderar på" i din formulering uppfattas nog som att du i princip bestämt dig, inte som att du vill föra en diskussion om livet med eller utan barn, dina förutsättningar just nu eller senare, etc etc.

 

[uva]

Sv: Hjälp

Och framförallt är det i väldigt hög grad i linje med normerna kring särskilt kvinnors småbarnsföräldraskap. Jag tycker att det behöver diskuteras. Den här enorma ivern för att TS ska föda barn, är i mina ögon en bra utgångspunkt för en sådan diskussion (oavsett vad TS än sedan beslutar sig för).

Jag vet inte om jag helt hänger mid i vilka normer om kvinnors småbarnsföräldraskap som du avser? Att barn är meningen med livet? Att man aldrig kommer kunna glömma/förlåta sig själv för en abort? Att barnaskaffandet är viktigare än att (i den mån man kan) veta att personen man skaffar barn med är en vettig förälder som man kommer att orka dras med de närmaste 18 åren?

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Visst är det roligt när det äntligen händer något

Den situation du beskriver tycker jag dock är rätt annorlunda mot trådens ursprungsinlägg - om vännen precis övervägt att skaffa, fixat tillverkningen , och sett sig själv som lämplig som förälder, så ska det nog mycket till för att denne ska svara "nejmen, har du verkligen tänkt igenom det ordentligt?" - det skulle jag uppleva som en rätt rejäl misstroendeförklaring. "Funderar på" i din formulering uppfattas nog som att du i princip bestämt dig, inte som att du vill föra en diskussion om livet med eller utan barn, dina förutsättningar just nu eller senare, etc etc.

Jag tycker nog att det är rätt jämförbart. Om någon av mina kompisar hade sagt till mig att h*n funderade på att skaffa häst, hade jag inte bara sagt: självklart, go ahead! Det är jätteroligt, hela tiden!
Och då är en häst ett lätt ansvar jämfört med ett barn. Hade en väninna nämnt sina barnfunderingar till mig, hade jag nog svarat: Hur känner din partner inför det? Eller något liknande, men jag hade absolut inte sagt: JAAAAA - KLAAAAART att du SKAAAA.

 

[cirkus]

Sv: Hjälp

Jag vet inte om jag helt hänger mid i vilka normer om kvinnors småbarnsföräldraskap som du avser? Att barn är meningen med livet? Att man aldrig kommer kunna glömma/förlåta sig själv för en abort? Att barnaskaffandet är viktigare än att (i den mån man kan) veta att personen man skaffar barn med är en vettig förälder som man kommer att orka dras med de närmaste 18 åren?

ffa den sista tyycker jag är intressant. Flera har ju helt klart visat med sina inlägg att barnalstringen i sig är viktigare än relationen.

Jag *tror* att TS har en bild över hur eventuellt barnplanerande och alstrande skall se ut för att vara optimalt, dvs en tillräckligt bra och stabil relation för att åtminstone utgångspunkten skall vara att man fortsätter tillsammans. Är det inte så är abort ett alternativ och det är ju precis där TS står nu. Att då många företrädesvis nyblivna föräldrar ganska hårt förespråkar dels att det inte är så fasligt att bli ensamstående, dels att man kan bli det närsomhelst och dessutom tolka TS pojkvän som om han utpressar till något som TS är absolut emot, känns inte fair.

Att bli ensamstående är ingen picknick. Det räcker med att läsa trådarna om de som just fått nya barn hur många uttrycker att de inte klarar sig utan den andra föräldern.

Och egentligen har jag ingen aning om hur TS och hennes pojkvän känner, så detta är mina tolkningar.

 

[Mitten]

Sv: Hjälp

Jag tycker nog att det är rätt jämförbart. Om någon av mina kompisar hade sagt till mig att h*n funderade på att skaffa häst, hade jag inte bara sagt: självklart, go ahead! Det är jätteroligt, hela tiden!
Och då är en häst ett lätt ansvar jämfört med ett barn. Hade en väninna nämnt sina barnfunderingar till mig, hade jag nog svarat: Hur känner din partner inför det? Eller något liknande, men jag hade absolut inte sagt: JAAAAA - KLAAAAART att du SKAAAA.

När min vän sa något liknande till mig sa jag att det var roligt. Typ, å vad trevligt och roligt. Om jag hade sagt 'ojoj tänk på att det blir vakennätter och att det sliter på förhållandet' så skulle hon nog bli sårad. Som om hon inte vet det, på något sätt. Det är väl en sak om personen i fråga är 16 år, men en vuxen kvinna som luftar barnlängtan och att de börjar bebisverkstad... klart jag tycker det är roligt. Och jag skulle säga precis samma om hon skulle skaffa häst - vad roligt. Alla ev nackdelar antar jag att hon tagit ställning till, hon är en vuxen och tänkande människa! Om hon inte frågar mig rakt ut - vad är det negativa med det här, borde jag vänta tills... Då hade jag säkert luftat mina erfarenheter.

Jag blev till exempel rätt sur när min pappa började rabbla massa saker när jag skaffade katt - tänk på att du blir låst och att de är svåra att bli av med sen och bla bla bla. Djur och barn antar jag folk inte skaffar utan att tänka först. Ja, nu under förutsättningen att det är planerat och allt sånt.

 

[Mitten]

Sv: Hjälp

ffa den sista tyycker jag är intressant. Flera har ju helt klart visat med sina inlägg att barnalstringen i sig är viktigare än relationen.

Jag *tror* att TS har en bild över hur eventuellt barnplanerande och alstrande skall se ut för att vara optimalt, dvs en tillräckligt bra och stabil relation för att åtminstone utgångspunkten skall vara att man fortsätter tillsammans. Är det inte så är abort ett alternativ och det är ju precis där TS står nu. Att då många företrädesvis nyblivna föräldrar ganska hårt förespråkar dels att det inte är så fasligt att bli ensamstående, dels att man kan bli det närsomhelst och dessutom tolka TS pojkvän som om han utpressar till något som TS är absolut emot, känns inte fair.

Att bli ensamstående är ingen picknick. Det räcker med att läsa trådarna om de som just fått nya barn hur många uttrycker att de inte klarar sig utan den andra föräldern.

Och egentligen har jag ingen aning om hur TS och hennes pojkvän känner, så detta är mina tolkningar.

Jag hade personligen också haft MYCKET svårt att behålla barnet om jag visste att det inte var rätt pappa. Jag har aldrig setat i den sitsen men det är ingen walk in the park med barn och framför allt inte som ensamstående, självklart inte.

Och när jag nämnde killen var det mer att det kändes lite som att han reagerade i affekt, att han egentligen ville ha hela paketet men blev lite "om du inte älskar mig skiter vi i alltihop då" om du förstår vad jag menar? Inget ont mot honom för det. Jag reagerar också så ibland. Ibland är det bra att se på en situation lite strippat från känslor - vad händer OM vi gör så här, om vi gör så, är vi villiga att testa om isen håller, vilken väg ut skall vi ta. Det var iallafall det jag tyckte att jag förespråkade. Sedan tar man in känslorna... på något sätt. Det är ju mitt sätt att hantera svåra situationer och kanske inte något som passar TS, men eftersom vi inte känner henne så vet vi ju inte.

Och apropå att barnalstringen är viktigare - jag skulle säga att pappaegenskaperna är det viktigaste. Oavsett om man håller ihop eller inte.

Källan är ändå, det finns ingen "fel väg". Och ingen annan än TS kan ta beslutet. Och jag vill mest krama om henne och önska lycka till.

 

[FannyN]

Sv: Hjälp

Och samma till kloka Petruska.

Jag blir rädd för den där iställningen att allt ordnar sig. Att barn är det bästa som finns och alltid lattjolajbanskul och gulligt. Det som skrämmer mig är inte att en del av dem skriker första året eller att andra har adhd så inget blir sig likt. Det som skrämmer mig är villfarelsen att det alltid kommer upp en föräldralycka och en anknytning för det gör det inte. Många ångrar sina barn och tycker livet är slut för de är föräldrar. Även om barnet är friskt kärleken i relationen stark och pengarna och sömnen räcker.

Den här attityden som kan läsas i tråden är vanlig och ställer till med obeskrivlig skam för dem som inte passar in. Det ska liksom komma ett glädjerus över föräldraskapet annars är man inte normal.

Till ts. Jag tycker det är viktigt att du tar reda på vad du egentligen tycker om mannen. När man blir dumpad och knäckt så tar det tid att läka och innnan dess tror jag inte man kan värdera en ny relation. Jag säger inte att man ska vara själv för sällskap närhet och kärlek är bra. Det lindrar. Men min erfarenhet är att sedan när förlusten över den som lämnande läkt så är inte känslan för den nya riktigt samma. Frågan är om man varit ihop alls om det vore så att man träffats när båda mådde toppen.
Jag har varit i alla tre rollerna och som väldigt sårad hade jag nytta av en relation som var trevlig och bra just då absolut men en dag så kom jag på att jag behövde inte vara ledsen över sveket längre för den personen var inget att ha och då ville jag vara helt ensam istället. Orkade det då. Jag har dumpade ex som rusar in i nya relationer där det ska gå undan som sjutton. Efter ett år när vi summerat varför vi gjorde slut så har de också velat vara singlar. Men de hade inte orkat innan.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Jag blev till exempel rätt sur när min pappa började rabbla massa saker när jag skaffade katt - tänk på att du blir låst och att de är svåra att bli av med sen och bla bla bla. Djur och barn antar jag folk inte skaffar utan att tänka först. Ja, nu under förutsättningen att det är planerat och allt sånt.

Alltså, det är ju ingen idé att måla fan på väggen inför fullbordat faktum och om personen ifråga har bestämt sig. Inte annars heller, måste jag tillägga. Men jag omges dagligen av unga kvinnor som inte alls har kommit dit hän att de fattat något beslut, som fortfarande väger för och emot och analyserar delarna av ett EV föräldraskap. Det jag menar är att man som bisittare inte behöver varken pusha eller avråda. Jag föredrog själv de som berättade, ärligt, hur de var för dem och vad de har sett som fördelar och nackdelar, men inte propsat på att det sas ska överföras rakt av till mig. Jag tycker att det är för personliga frågor för att någon annan egentligen ska lägga sig i på det planet.

 

[Mitten]

Sv: Hjälp

Ja jag håller säkert med egentligen - det beror ju lite på vilket fokus och vilket 'fall' man ser framför sig. Jag ser ju mina vuxna vänner framför mig... men diskuterat plus och minus har vi ju gjort, både i vilken fas i livet och lämplig skillnad mellan syskon... hade en kamrat som blev gravid på en gång igen när hon hade en bebis (kolikbebis dessutom...). Skillnaden mellan barnen skulle bli 11 månader... vi ältade en del och hon gjorde faktiskt abort - hon ville inte ha så tätt, hon ORKADE inte. Jag hörde ju på henne att hon ville verkligen inte ha barnet, men var rädd mer moraliskt och att det skulle tolkas som att hon inte älskade sitt barn hon faktiskt redan hade. Då behövde hon mer höra att det var OK att välja det hon faktiskt ville.