Hjälp

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Jag tycker att det varje gång det kommer denna typen av trådar pushas rätt ordentligt för att behålla barnet. Det kommer kommentarer som att "det ordnar sig", "barn är det bästa som finns", "man ångrar sig aldrig", "man klarar det själv om det vill sig ill" m.m.

Ja exakt. Och faktum är att det finns massor av exempel där ute där resultatet inte blivit helt lyckat, med många vuxna som trots att de kanske inte ångrar sitt beslut att skaffa barn, inte är fullvärdiga föräldrar. Det romantiseras något enormt kring graviditet och hur allt bara faller på plats när barnet sedan ligger i famnen.

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

Vem har skrivit något om att skaffa barn med vem som helst eller att det inte spelar någon som helst roll att förhållandet spricker ?

Orkar inte kolla exakt vilka som skrivit det men senaste var det Stinaelin som skrev "Jag anser inte att man basera beslut på abort eller inte på hur mycket man älskar partnern, utan på om man kan/vill ta hand om ett barn eller inte." vilket jag tycker antyder att det inte spelar någon roll om förhållandet spricker.

Med risk för att låta hård så är ett tre månader gammalt förhållande så nytt så det är nästan som att skaffa barn med vem som helst. Och om förhållandet inte är en del i ekvationen så blir det ju att man skaffar barn med vem som helst. Har jag missförstått?

 

[Petruska]

Sv: Hjälp

Visst du har rätt i ditt antagande och nej man bör inte behålla ett barn mot sin vilja, det har jag aldrigt givit uttryck för att tycka.

Nej, jag menar inte att du sagt att någon borde föda barn de inte vill ha. Absolut inte.

Bäst är nog att inte pusha alls i frågan om andras familjebildning. Men här frågar ju TS själv, och då är det intressant att fundera över. Jag hoppas verkligen att TS inte läser mina inlägg som att jag tycker att hon ska göra abort.

Så sett tycker jag ingenting, förutom att jag tycker lite saker om vad andra skriver. Och jag är som sagt lite förvånad över att abort verkar ses som en så mycket större grej än att få barn - oavsett vad man känner för abort är det väl uppenbart att det är en väldigt stor grej att få barn, medan att fortsätta barnfri enligt den ursprungliga planen känns rätt odramatiskt.

Det romantiseras något enormt kring graviditet och hur allt bara faller på plats när barnet sedan ligger i famnen.

Med betoning på just de gulligste ögonblicken i den gulligaste fasen av föräldraskapet, dessutom. Själv skulle jag säga att det är inte barn som är små nog att ligga i famnen som nödvändigtvis är de svåraste att ta hand om och fostra.

(Undrar hur nativiteten skulle sett ut om barn föddes som tonåringar. )

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

Fast frågan var väl inte om de skulle skaffa barn ihop, utan vad de skulle göra med ett existerade foster i magen...

Jag anser inte att man basera beslut på abort eller inte på hur mycket man älskar partnern, utan på om man kan/vill ta hand om ett barn eller inte.

Det finns inga garantier, och ensamstående kan man bli trots ett välplanerat barnalstrande.

Jag anser inte att man bör pusha för det ena eller andra beslutet i TS fall, utan för att HON tar ett beslut hon är OK med, och inte går emot sin vilja för att hon inte är "kär nog".

Men är inte beslutet att skaffa barn eller inte nu = vad de ska göra med ett existerade foster?

Givetvis kan man bli ensamstående men för mig är det främmande att skaffa barn om man inte är så säker det går på att man vill leva resten av livet med den personen.

Nej, det ska inte pushas men de allra flesta pratar bara för att behålla barnet. Jag kan läser inläggen fel men jag tycker det är vinklade. Att skaffa barn är ju som sagt en mycket större händelse än en abort.

 

[Calazirya]

Sv: Hjälp

Men för några kanske det är en större grej än att skaffa barn ? En abort kan vara dramatisk och ångestfylld om man gör något man egentligen inte riktigt vill och det kanske är därför mängden puschar lite för mycket åt ena hållet ?

Du har egentligen rätt, att puscha någon i en riktning utan att känna/veta något mer om situationen än det man läser på ett forum är lite galet kanske, samtidigt som TS frågar så...

Det är en himla stor grej att få barn, att vara förälder och få allt att flyta så smärtfritt som möjligt, det är jag inte sen att sticka under stol med.

Att skaffa barn är ju som sagt en mycket större händelse än en abort.

Beror på hur man tolkar större händelse och vem du frågar skulle jag säga!

 

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

Men är inte beslutet att skaffa barn eller inte nu = vad de ska göra med ett existerade foster?

Givetvis kan man bli ensamstående men för mig är det främmande att skaffa barn om man inte är så säker det går på att man vill leva resten av livet med den personen.

Nej, det ska inte pushas men de allra flesta pratar bara för att behålla barnet. Jag kan läser inläggen fel men jag tycker det är vinklade. Att skaffa barn är ju som sagt en mycket större händelse än en abort.

Nej; att "skaffa barn" för mig är att ta beslutet att ha oskyddat sex, så det kan bli ett barn. Nu finns det ett barn, och då måste beslutet tas om abort eller inte.

Vill man då behålla barnet, men gör abort för den andre partnern inte vill ha barnet, ja då gör man våld på sig själv.

Men vill inte TS ha barnet, så är abort en bra lösning på problemet, ja.

 

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

Orkar inte kolla exakt vilka som skrivit det men senaste var det Stinaelin som skrev "Jag anser inte att man basera beslut på abort eller inte på hur mycket man älskar partnern, utan på om man kan/vill ta hand om ett barn eller inte." vilket jag tycker antyder att det inte spelar någon roll om förhållandet spricker.

Klart att det spelar roll. Men barnet finns ju redan. Och om TS vill behålla barnet, och fadern också vill ha barnet, borde det vara självklart att behålla, även om man kanske inte är 100 på att man kommer att fortsätta tilsammans.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Klart att det spelar roll. Men barnet finns ju redan. Och om TS vill behålla barnet, och fadern också vill ha barnet, borde det vara självklart att behålla, även om man kanske inte är 100 på att man kommer att fortsätta tilsammans.

I vecka 5 finns fanimig inget barn! Det är ett nagelstort - om ens det - embryo. Och du kan inte heller veta vad som är självklart - tala för dig själv!

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

Beror på hur man tolkar större händelse och vem du frågar skulle jag säga!

Ja, men jag tänker på själva händelsen och hur det förändrar livet. En abort sker under en dag(?) och är sen mer eller mindre jobbigt psykiskt. Men barn kräver mycket fysiskt och psykiskt under 15-20 år. På det viset ser jag det som en större händelse.
Man kan oftast bli gravid igen men man kan aldrig "lämna tillbaka" ett barn.

 

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

I vecka 5 finns fanimig inget barn! Det är ett nagelstort - om ens det - embryo. Och du kan inte heller veta vad som är självklart - tala för dig själv!

Vad arg du låter. Och självklart talar jag för mig själv; jag bestämmer inte över hur någon annan ska tycka, utan skriver det jag tycker. Som man gör i ett diskussionsforum.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Vad arg du låter. Och självklart talar jag för mig själv; jag bestämmer inte över hur någon annan ska tycka, utan skriver det jag tycker. Som man gör i ett diskussionsforum.

Du uttryckte att det borde vara självklart - det lät väldigt mycket som att det borde vara självklart för TS, eller vem riktar du det till? Och som sagt var, att hävda att det finns ett barn i vecka 5 låter som något som Sarah Palin hade kunnat säga.

 

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

Du uttryckte att det borde vara självklart - det lät väldigt mycket som att det borde vara självklart för TS, eller vem riktar du det till? Och som sagt var, att hävda att det finns ett barn i vecka 5 låter som något som Sarah Palin hade kunnat säga.

Ja, men läste du vad jag skrev?
"Och om TS vill behålla barnet, och fadern också vill ha barnet, borde det vara självklart att behålla".

Alltså (om):
Hon vill behålla
Han vill behålla
Slutsats; I min värld vore det då självklart att behålla. OM de båda vill. TROTS at de inte är 100% säkra på känslorna för varandra.


Nej, jag är inte abortmotståndare. Om det kallas barn eller embryo spelar mindre roll, vad jag menar är att barnet/embryot finns redan, så det är redan skaffat. Nu återstår beslutet om att ta bort det eller inte.

 

[Petruska]

Sv: Hjälp

Men för några kanske det är en större grej än att skaffa barn ? En abort kan vara dramatisk och ångestfylld om man gör något man egentligen inte riktigt vill och det kanske är därför mängden puschar lite för mycket åt ena hållet ?

Men då är det ändå underligt att en halv/blandad vilja att föda barn verkar räcka för många, medan ett beslut om abort tydligen måste vara mycket mer övertygat?

Jag tycker att det är för lätt att få stöd för att föda (från folk i allmänhet), jämförelsevis, just med tanke på vilken stor grej det är både att själv få barn och också att bestämma att en annan människa ska börja finnas.

För mig är det även en smula underligt att det är så självklart att man försöker skydda sig från oönskade graviditeter, men sen ändå en så väldigt laddad grej när detta vid enstaka tillfällen misslyckas och man behöver bryta en graviditet i tidigt skede. Det väldigt vanliga bruket av olika p-medel visar ju ändå att vi faktiskt inte är riktigt villiga att kärleksfullt ta emot barn i en massa fall. Jag menar, väljer bort barn är ju något många av oss gör aktivt hela tiden, genom p-medel.

Sen finns det ju för all del folk som jämställer abort med mord, men där är vi väl inte, hoppas jag. Det finns ju även de som vill förbjuda preventivmedel.

Klart att det spelar roll. Men barnet finns ju redan.

Nej, Hiddeous har rätt, barnet finns inte. Inte ens ett foster.

Ja, men jag tänker på själva händelsen och hur det förändrar livet.

Det är delvis så jag också tänker. Jag upplever att väldigt många nästan vill att man ska våndas före aborter och må dåligt efteråt. Jag undrar hur många som skulle må så dåligt som de nu gör, om de slapp allt det där skuldbeläggandet och förväntningar om att må dåligt.

Många har tex sagt till mig att abort var något jag alltid skulle minnas - pytt! Jag kan räkna ut att det är i runda slängar 21-26 år sen, så väl minns jag det. Och den beräkningen bygger på att jag minns i vilken stad jag bodde samt att jag vet att det var innan min son föddes, inte på några känslor kopplade till aborten.

 

[Hiddeous]

Sv: Hjälp

Ja, men läste du vad jag skrev?
"Och om TS vill behålla barnet, och fadern också vill ha barnet, borde det vara självklart att behålla".

Alltså (om):
Hon vill behålla
Han vill behålla
Slutsats; I min värld vore det då självklart att behålla. OM de båda vill. TROTS at de inte är 100% säkra på känslorna för varandra.

Men din värld har ju faktiskt väldigt lite med TS värld att göra. Och dina slutsatser har inget med TS att göra, heller. Det finns en mängd faktorer som kan spela in och ge för eller emot, varför ens försöka lägga sina egna högst personliga värderingar på andra?

 

[Stinaelin]

Sv: Hjälp

Men din värld har ju faktiskt väldigt lite med TS värld att göra. Och dina slutsatser har inget med TS att göra, heller. Det finns en mängd faktorer som kan spela in och ge för eller emot, varför ens försöka lägga sina egna högst personliga värderingar på andra?

Det är ju upp till TS själv att ta till sig det hon tycker verkar applicerbart på sin värld, sina vädreringar. Den risken tar man när man frågar om något sådant här på ett diskussionsforum.

Jag kanske uttrycker mig oklart, men vad jag menar är att det verkade som om båda egentigen vill ha barnet, men eftersom det är så tidigt i deras förhållande så är de inte säkra på att de kommer att vara ihop livet ut, därför vill han göra abort, men inte hon. Kanske har jag missuppfattat det.

Jag tror dock abort är ett mycket bra alternativ ifall man känner att det är rätt. Och nej, ett barn som sådant finns inte, det vara bara slarvigt skrivet.

 

[heartbeat]

Sv: Hjälp

Tack! Det känns väldigt mycket bättre nu när vi är sams och kan ta ett gemensamt beslut. Det är möjligt att det bästa är göra en abort, se om det fungerar mellan oss och sen ev skaffa barn senare. Det verkar som vi är ganska fertila så det borde fungera.

Hur som helst så är jag bara i sjätte veckan så det är inte superbråttom, om än otroligt påfrestande och gå runt och fundera i tid och otid. Vi låter det gå några dagar nu, jag pratar med kuratorn, vi pratar med varandra och känner efter vad vi vill.

 

[heartbeat]

Sv: Hjälp

Jag har tidigare i livet alltid sagt att sker det en olycka så är det självklart att jag gör abort, inget att ens diskutera. Men då ville jag heller inte ha barn, någonsin trodde jag. Så en abort ser jag inte som nåt stort egentligen, om det är vad man vill. Efter min separation i februari, slog det mig att jag faktiskt ville ha barn, innan honom var det snarare tvärnej på den frågan. Att bli ensam när man är 29 år kändes ganska otäckt ur familjebildningssynpunkt så det är klart att det här känns lite som en andra chans. Men jag har inte förlorat varken mitt rationella tänkande eller min förmåga att vända och vrida på allt till förbannelse, så valet är inte enkelt. Det här var inte enbart riktat till dig, ville mest förklara att jag inte ser på en abort som något speciellt stort om det är vad man vill.

Pratade med min Pappa igår, och han sa en abort inte behöver vara speciellt stort, att behålla barnet är mycket större. Han sa även att det kan vara positivt med lite mindre känslor i ett förhållande, då slapp man den jobbiga passionen och kunde ägna sig åt barnet istället. Haha underbart med cynism i generna.

 

[Marit I]

Sv: Hjälp

Du har varit med om mycket under en ganska kort tid, så att det är jobbigt lär bara vara förnamnet... Man hamnar nog lite i ett chocktillstånd, och då är det ju också svårt att både tänka och känna efter vad man egentligen vill. Men jag tror lite som några andra har varit inne på här redan, att livet ger inga garantier - du kan ha ett hur stabilt förhållande som helst och det kan ändå gå åt pipan. Ingen vill naturligtvis börja sitt föräldraskap med att vara ensamstående, men vad jag förstår av det du skriver i början känner du ändå att han skulle bli en bra pappa. Eftersom du skriver en del om att han känner sig ifrågasatt vill jag i en förhoppning att det ska vara till någon hjälp berätta hur jag kände det när jag blev gravid. Vi hade varit gifta ett bra tag och varit tillsammans ännu längre, och dessutom fått kämpa ganska rejält för att kunna få barn. När jag äntligen blir gravid kommer jag på mig med att kritiskt börja studera min underbare man och fundera på om han verkligen fixar det här med att vara pappa (- det har han gjort med den äran i 7 år nu)... Man ska nog inte underskatta de instinkter man har när det gäller att beskydda sitt barn. De hormoner som går igång är heller inte att leka med... Det jag menar är att om du känner dig tveksam till lite av varje så kan en del av funderingarna också ha en mer biologisk orsak. Kanske inget som löser några stora frågor, men kanske en liten tröst om du inte riktigt känner igen dig själv...

Men biologi eller inte - ni är två om det och förhoppningsvis hittar ni en väg som båda känner är OK.

 

[Minna86]

Sv: Hjälp

För mig är det även en smula underligt att det är så självklart att man försöker skydda sig från oönskade graviditeter, men sen ändå en så väldigt laddad grej när detta vid enstaka tillfällen misslyckas och man behöver bryta en graviditet i tidigt skede. Det väldigt vanliga bruket av olika p-medel visar ju ändå att vi faktiskt inte är riktigt villiga att kärleksfullt ta emot barn i en massa fall. Jag menar, väljer bort barn är ju något många av oss gör aktivt hela tiden, genom p-medel.

Det är delvis så jag också tänker. Jag upplever att väldigt många nästan vill att man ska våndas före aborter och må dåligt efteråt. Jag undrar hur många som skulle må så dåligt som de nu gör, om de slapp allt det där skuldbeläggandet och förväntningar om att må dåligt.

Jag trodde jag var ensam
Ser ingen större skillnad på att använda p-medel och en abort, båda sättet förhindrar ju att man får barn. Sen är abort givetvis inget alternativ till p-medel men om man använder p-medel vill man ju inte ha barn så då förstår jag inte det fruktansvärda i abort.

 

[Calazirya]

Sv: Hjälp

Sen finns det ju för all del folk som jämställer abort med mord, men där är vi väl inte, hoppas jag. Det finns ju även de som vill förbjuda preventivmedel



Det är delvis så jag också tänker. Jag upplever att väldigt många nästan vill att man ska våndas före aborter och må dåligt efteråt. Jag undrar hur många som skulle må så dåligt som de nu gör, om de slapp allt det där skuldbeläggandet och förväntningar om att må dåligt.

Många har tex sagt till mig att abort var något jag alltid skulle minnas - pytt! Jag kan räkna ut att det är i runda slängar 21-26 år sen, så väl minns jag det. Och den beräkningen bygger på att jag minns i vilken stad jag bodde samt att jag vet att det var innan min son föddes, inte på några känslor kopplade till aborten.

Nej huvva verkligen inte!! Rätten till fri abort är något vi ska värna starkt om. Det bör aldrig ens diskuteras i termer som döda/mörda eller stifta lagar kring när man får genomföra en abort och när man inte får... Vi har fri abort, punkt!

Däremot finns det dom som alltid minns och aldrig glömmer, så det är väl olika hur man är kanske!?