Hemmafruar utan barn?

[Sleepy]

Räck upp handen alla ni som skulle klara er utan make/sambo utan att sänka eran nuvarande standard över huvudtaget.

Jag höjde min standard när jag blev singel.

 

[Riru]

Jag har läst hela tråden men kan faktiskt inte påminna mig att jag sett några wannabes? Slippa jobba, ja, bli försörjd av ens partner, nej? Jag skulle lätt kunna fylla mina dagar med utvecklande och roliga saker utan att gå till jobbet men aldrig i livet att jag skulle vilja vara beroende av någon annan för min försörjning! Tack men nej tack.

Hade jag haft en egen förmögenhet som gjort att jag aldrig någonsin hade behövt jobba och valt att stanna hemma pga det, så hade jag (fram tills denna tråden) kallat mig för hemmafru. Men som sagt så är det bättre att kalla sig för annat.
Så det menades nog troligtvis inte att det endast handlade om att folk hade en önskan aty bli försörjda av sin partner. Utan alla som gärna hellre spenderat tid till annat än lönearbete om möjligheten fanns.
Men det är ju min tolkning.

 

[Riru]

Vilket ingen hävdat.

Däremot är jag av åsikten att kunna prestera arbete som någon annan part än make/maka uppskattar och värderar till den grad att de är beredda att betala skäligt för det, är något alldeles eftersträvansvärt i jämställdhets-, självständighets- och beroendemening.

Och om man presterar ett arbete som någon är villig att betala skäligt för, men som man av någon anledning inte vill ta tillräckligt betalt för. Duger det?
Om inte det duger så handlar det ju endast och enbart om inkomsten och inte arbetet.

 

[Petruska]

Jag har läst hela tråden men kan faktiskt inte påminna mig att jag sett några wannabes? Slippa jobba, ja, bli försörjd av ens partner, nej? Jag skulle lätt kunna fylla mina dagar med utvecklande och roliga saker utan att gå till jobbet men aldrig i livet att jag skulle vilja vara beroende av någon annan för min försörjning! Tack men nej tack.

När jag var föräldraledig (ca 27 år sedan) träffade jag till min förvåning rätt många wanna-be hemmafruar eller hemmamammor. Väldigt många kvinnor i den lågstatusförort jag bodde då, ville verkligen kunna slippa jobba tills det minsta barnet var sådär sex, sju år. Jag tolkade det som lägre klassers idealiserande kopiering av högre klassers livsstil - se tex de rätt många hemmafruarna i utpräglade överklassmiljöer.

 

[Inte_Ung]

Hade jag haft en egen förmögenhet som gjort att jag aldrig någonsin hade behövt jobba och valt att stanna hemma pga det, så hade jag (fram tills denna tråden) kallat mig för hemmafru. Men som sagt så är det bättre att kalla sig för annat.

I ett sådant fall så är man ekonomiskt oberoende.
Jag är faktiskt det även om det är på en låg nivå som motsvara pensionär som aldrig har arbetat.
Men jag gillar att jobba för litet extra inkomster, sociala kontakter och för att bidra till samhället rent handgripligen.

 

[Inte_Ung]

Väldigt många kvinnor i den lågstatusförort jag bodde då, ville verkligen kunna slippa jobba tills det minsta barnet var sådär sex, sju år.

Men det är ju egentligen något annat, då så är man hemma-mamma och inte fru.
Jag kan mycket väl förstå den biten med att vara hemma med sina barn även om jag inte riktigt uppskattar det för egen del.
Nu så är min yngsta 15 år och går i gymnasiet så situationen är stora (vuxna?) barn eller inga barn alls.
Det är ju en helt annan sak tycker jag.

 

[Petruska]

Men det är ju egentligen något annat, då så är man hemma-mamma och inte fru.
Jag kan mycket väl förstå den biten med att vara hemma med sina barn även om jag inte riktigt uppskattar det för egen del.
Nu så är min yngsta 15 år och går i gymnasiet så situationen är stora (vuxna?) barn eller inga barn alls.
Det är ju en helt annan sak tycker jag.

Ja, med små barn är man ju sysselsatt på ett väldigt speciellt vis.

 

[Riru]

varje yrke har sina utmaningar, särskilt om man tar dem på allvar och verkligen vill göra ett riktigt bra jobb. Men jag lutar nog lite åt att den som kan tänka sig "hemmafru" inte är riktigt i den kategorin.

Nu citerar du på samma nivå som Hänt Extra, varsågod att fortsätta själv på den nivån.

Varsågod.
Kan man tänka sig att vara hemmafru så menar du att man inte kan vara i kategorin som tar ett jobb på allvar och göra ett bra jobb, och därmed inte förstå att alla jobb har sina utmaningar och utveckling.
Det jag skrev förut var en kortare sammanfattning bara.

 

[Riru]

Det är ju en helt annan sak tycker jag.

Ja som jag har förstått det så kan man inte kalla sig hemmafru om man gör något mer än fikar och städar, för då är det en helt annan sak.
Har man barn så är man hemma-mamma.
Läser man kurser för att det är ett intresse så är man studerande.
Odlar man som intresse så är man en svartarbetande jordbrukare.
Osv.
Så ja. Hemmafrun existerar nog inte för man kan sätta ett annat ord för allt man gör just för tillfället.

 

[sjoberga]

Och om man presterar ett arbete som någon är villig att betala skäligt för, men som man av någon anledning inte vill ta tillräckligt betalt för. Duger det?
Om inte det duger så handlar det ju endast och enbart om inkomsten och inte arbetet.

Nja, du kommer aldrig att få veta om någon är villig att betala skäligt för det, om du inte följer linan ut och faktiskt tar det i betalning. Lite moment 22 blir det.

Jag tänker att man ska vara villig att utföra något som någon annan är beredd att betala för och därmed ställa upp på de krav denna andra ställer för utförandet, och på ett professionellt sätt arbeta för att uppfylla kraven och ibland överträffa dem av ren yrkesstolthet. Och ibland misslyckas och ta de erfarenheterna för att bli bättre framöver.

Om du då låter bli att ta betalt vad som är skäligt så är det lite som att du vill backa från att ta emot kraven. Du vågar inte acceptera andras krav och göra dem till egna mål, och uppfylla dem och arbeta med överträffande/effektivisering. Det blir som att sätta målet för sin kapacitet som människa så lågt så att man kan lata sig och skita i att vara bra på nåt alls. Jag tror det är mycket onyttigt för människor att vara i den situationen under längre perioder, där man inte utvecklas genom krav genom kontakter med andra medmänniskor, oavsett vilket yrke det gäller.

Nu är vi delvis ganska långt utanför huvudämnet.

 

[Ramona]

Där så handlar det ju om delaktigheten i samhället och inte om individens eget nöje.
Jag anser faktiskt att om man vill ha del av den fria sjukvården, fria skolan och infrastrukturen som vi har här i Sverige så skall man också bidra till den efter förmåga.
Annars så åker man ju snålskjuts på andra.

Fast det kallas för moms. All inkomst till staten är inte inkomstskatt i inkomstlaget tjänst.

 

[Mia_R]

Hade jag haft en egen förmögenhet som gjort att jag aldrig någonsin hade behövt jobba och valt att stanna hemma pga det, så hade jag (fram tills denna tråden) kallat mig för hemmafru. Men som sagt så är det bättre att kalla sig för annat.
Så det menades nog troligtvis inte att det endast handlade om att folk hade en önskan aty bli försörjda av sin partner. Utan alla som gärna hellre spenderat tid till annat än lönearbete om möjligheten fanns.
Men det är ju min tolkning.

Nu var jag som sambo den som hade bättre ekonomi och ryckte upp exet som istället hade utmätning av lön några gånger under åren vi var tillsammans, men hade jag haft en privat förmögenhet hade jag definitivt inte kallat mig hemmafru för det. Jag är sedan några år singel. Jag hade aldrig sysslat med vård av frisk man även om jag hade varit sambo och jag gjorde det inte då heller. Min inkomst var min egen och han hade eget ansvar för sin inkomst och sina utgifter, de gemensamma delade vi på och jag hade aldrig valt annorlunda.

För mig har det varit viktigt att aldrig bli beroende av någon annans inkomst, mina intressen och hobbies betalade jag själv som sambo och jag har kvar mina hästar idag som singel. Visst är det dyrare att leva själv med allt, men heller ha det tight än att inte kunna gå pga ekonomin när jag tröttnade.

 

[Petruska]

Nu var jag som sambo den som hade bättre ekonomi och ryckte upp exet som istället hade utmätning av lön några gånger under åren vi var tillsammans, men hade jag haft en privat förmögenhet hade jag definitivt inte kallat mig hemmafru för det. Jag är sedan några år singel. Jag hade aldrig sysslat med vård av frisk man även om jag hade varit sambo och jag gjorde det inte då heller. Min inkomst var min egen och han hade eget ansvar för sin inkomst och sina utgifter, de gemensamma delade vi på och jag hade aldrig valt annorlunda.

För mig har det varit viktigt att aldrig bli beroende av någon annans inkomst, mina intressen och hobbies betalade jag själv som sambo och jag har kvar mina hästar idag som singel. Visst är det dyrare att leva själv med allt, men heller ha det tight än att inte kunna gå pga ekonomin när jag tröttnade.

Oavsett vad man tänker sig att en hemmafru ägnar sig åt på dagarna, så ingår det ju rimligtvis i begreppet att hon är ekonomiskt beroende av sin partner. Det ekonomiska beroendet bryts ju inte av att partner tex betalar in pensionsförsäkring osv åt hemmafrun. Tvärtom, det är ju bara ett av många tecken på att hon är beroende. Hon arbetar inte själv ihop sin pension.

En kvinna som inte arbetar därför att hon genom eget kapital är ekonomiskt oberoende, måste ju anses försörja sig själv. Hon är alltså inte beroende av sin partner i det avseendet och är alltså inte hemmafru i den meningen.

 

[Inte_Ung]

Fast det kallas för moms. All inkomst till staten är inte inkomstskatt i inkomstlaget tjänst.

Den som betalar för vård och omsorg samt skola är det.
Sjukvård och kollektivtrafik betalas av landstingsskatten och skola samt äldrevård av kommunen.
Dessutom så handlar det också om den faktiska arbetsinsatsen, att göra det jobb som behöver göras rent handgripligen.
Att inte arbeta är ju att förvänta sig att andra skall göra det jobbet åt en.

 

[Riru]

Nja, du kommer aldrig att få veta om någon är villig att betala skäligt för det, om du inte följer linan ut och faktiskt tar det i betalning. Lite moment 22 blir det.

Jag tänker att man ska vara villig att utföra något som någon annan är beredd att betala för och därmed ställa upp på de krav denna andra ställer för utförandet, och på ett professionellt sätt arbeta för att uppfylla kraven och ibland överträffa dem av ren yrkesstolthet. Och ibland misslyckas och ta de erfarenheterna för att bli bättre framöver.

Om du då låter bli att ta betalt vad som är skäligt så är det lite som att du vill backa från att ta emot kraven. Du vågar inte acceptera andras krav och göra dem till egna mål, och uppfylla dem och arbeta med överträffande/effektivisering. Det blir som att sätta målet för sin kapacitet som människa så lågt så att man kan lata sig och skita i att vara bra på nåt alls. Jag tror det är mycket onyttigt för människor att vara i den situationen under längre perioder, där man inte utvecklas genom krav genom kontakter med andra medmänniskor, oavsett vilket yrke det gäller.

Nu är vi delvis ganska långt utanför huvudämnet.

Första stycket håller jag med om, inte resten dock.

På dig låter det som att pengar skulle vara den enda motivationen för att ställa krav på sig själv och utföra ett bra jobb.
Jag anser att det finns mängder av andra sätt, och även olika för samma person beroende på vad det är för jobb som ska utföras.

 

[Inte_Ung]

Men det är ju min tolkning.

Att diskutera med dig känns som att bolla med ett plank.
Bollen kommer tillbaka precis som man kastade den.
Det ger ingen ytterligare information i ämnet.

 

[Riru]

Att inte arbeta är ju att förvänta sig att andra skall göra det jobbet åt en.

Det tycker jag är lite fult sagt med tanke på alla arbetslösa. Det finns inte jobb åt alla.

 

[Inte_Ung]

Det tycker jag är lite fult sagt med tanke på alla arbetslösa. Det finns inte jobb åt alla.

Jag ser en stor skillnad i att vilja göra rätt för sig och att inte vilja.
En stor skillnad i att inte vilja arbeta och att vilja arbeta.
En stor skillnad på att kunna arbeta och att inte vilja arbeta.
En stor skillnad på att tycka att det där kan väl någon annan göra och att inte ha lyckats att få en anställning.
Det finns alltid saker som behöver göras även om det inte alltid finns pengar till att betala för det.
Vården går på knäna.
Skolorna saknar lärare.
Kollektivtrafiken saknar förare.

 

[Riru]

Att diskutera med dig känns som att bolla med ett plank.
Bollen kommer tillbaka precis som man kastade den.
Det ger ingen ytterligare information i ämnet.

Ja att ge en ytterligare tolkning för att någon ska förstå hur ett uttalande kanske var menat på ett annat sätt är ju dumt.

 

[Riru]

Jag ser en stor skillnad i att vilja göra rätt för sig och att inte vilja.
En stor skillnad i att inte vilja arbeta och att vilja arbeta.
En stor skillnad på att kunna arbeta och att inte vilja arbeta.
En stor skillnad på att tycka att det där kan väl någon annan göra och att inte ha lyckats att få en anställning.
Det finns alltid saker som behöver göras även om det inte alltid finns pengar till att betala för det.
Vården går på knäna.
Skolorna saknar lärare.
Kollektivtrafiken saknar förare.

Inte sjutton kan du väl förvänta dig att folk vill jobba inom något där både arbetsmiljö och lön är skit. Det har knappast med brist på arbetare att göra att det ser ut som det gör. Folk tar jobben men lämnar för det är helt oacceptabelt.
Nu pratar jag om vården.
Jag har jobbat inom vården och hade planer på att vidareutbilda mig inom området men det kommer aldrig hända så länge det ser ut som det gör.