Sv: "Hästgalna tanter/gubbar" - vad håller ni på med?
delvis KL*
Åh jag känner igen mej när ni skriver om rädslan.
Jag har de senaste 3-4 åren varit livrädd för att rida. Har mått illa, blivit svettig, ont i magen, benen har vikt sig, jag har darrat och allt detta innan jag ens kommit upp i sadeln.
Skyllt på huvudvärk, trötthet, mensvärk, magont, regn, snö, sol osv för att slippa.
Vågade till slut inte ens ta in och ut från hagen.
Vågade inte kratsa hovarna bak, vågade inte sadla för hon brukade i början hugga efter en.
Inte kul, när man har häst hemma som behöver komma ut.
Lägg samtidigt på detta ca 25 kg övervikt efter sladdisarna vilket inte gjorde självförtroendet bättre.
tror jag blivit av med ca hälften nu sista månaderna för att jag kämpat med hästen istället för att tröstäta. man får ju en lyckokänsla när man kommer in på kvällen efter framstegen och då behövs inga bullar eller godis
Men jag mådde samtidigt så dåligt av att se andra rida förbi här ute och själv vågade jag inte.
Startade en tråd i feb tror jag, där andra skrev som oxå var rädda, ganska skönt att se att man inte var ensam iaf.
Sen började jag fundera på vad jag var rädd för egentligen.
Att ramla av
Att släpas efter hästen
Att sitta fast i stigbygeln och fastna
att hästen ska ramla och jag ska hamna under
Att hästen ska skada sig
Att hästarna ska rusa över mej i insläppet.
Till slut kom jag på ett fel jag gjorde.
Jag avskärmade mej från hästen och vågade inte lita på henne och hon vågade väl inte lita på mej då heller.
Så jag började i vintras att gå in varje kväll och borsta av henne i boxen.
Kände att hon inte var dum på nåt sätt.
fortsatte så hela våren och började våga mer och mer.
Började sadla och tränsa själv och även sitta på henne på stallplan för att sen testa att rida iväg ensam.
Det gick inte alls, hon vägrade, MEN hon var inte dum. Det gjorde stor skillnad för mej, och sen har det bara fortsatt . Grät av glädje första gången vi kom 700 meter på egen hand när jag red iväg medans sambon jobbade.
Ju mer jag umgås med henne ju mer vågar jag själv.
Nu sköter jag allt ensam med hästarna. Tar in dem och kratsar hovar.
Sadlar , tränsar och rider iväg , vilket var min högsta dröm för 6 mån sen.
Så det som hjälpte mej mest var att ta tillbaka min roll som hästens ägare, vilket jag givit över till min sambo.
Förstår att det är svårare att göra detta om man samtidigt har en fysisk sjukdom eller skada, mitt satt ju bara i huvudet.
Nu återstår för mej att våga galoppera, vilket är svårt då jag automatiskt tar ner henne i trav, vilket är idiotiskt av mej för hennes galopp är fin medans traven är superskumpig.
Så det finns en del kvar att jobba på