Farmor vet inte om sitt barnbarn, berätta?

[Cocos]

@Cocos Jag har inte lusläst tråden, så jag kan ha missat något. Men hade familjerätten några tankar eller råd?

Skriver lite kortfattat om du inte orkar leta.
Familjerätten tycker att jag inte ska kontakta farmodern förens om nått år pga att kk är i kris. Dom kan inte ge mig adressen till farmodern (vilket jag fixar själv men iaf)
Dom tjatar bara om att han och dottern ska bygga upp en relation och tycker att jag ska lämna dottern till honom så dom två kan gå en promenad. Det faktum att kk valt att inte va närvarande verkar dom inte ta riktigt på allvar är min känsla när jag pratat med dom.

 

[aprilmaj]

Skriver lite kortfattat om du inte orkar leta.
Familjerätten tycker att jag inte ska kontakta farmodern förens om nått år pga att kk är i kris. Dom kan inte ge mig adressen till farmodern (vilket jag fixar själv men iaf)
Dom tjatar bara om att han och dottern ska bygga upp en relation och tycker att jag ska lämna dottern till honom så dom två kan gå en promenad. Det faktum att kk valt att inte va närvarande verkar dom inte ta riktigt på allvar är min känsla när jag pratat med dom.

Tack för svar!
Vad tänker du om det familjerätten säger?

 

[Cocos]

Jag tycker du ska skriva ett brev och berätta. Men var beredd på att hon kan behöva lite tid att smälta det då hon kanske blir chockad. Att berätta på telefon tror jag inte är så bra. Hur chockad skulle man inte bli om någon ringde och sa ngt liknande.

Så skriva brev och ge henne lite tid.

Sen är min tanke att ta det som set kommer. I de bästa av världar blir hon jätteglad och de får en bra relation. Men det kan också vara så att hon inte vill ha kontakt. De kan ju också bli så att hon misstror dig i början och inte tror det är sant om hon inte hört ngt om dig och dottern.

Men jag tycker du ska skriva brevet och skriva ngt om att du vill berätta om att dottern finns och att om hon önskar så får hon gärna träffa barnet.
Så hoppas på det bästa men ha realistiska förväntningar.

Jag velar mycket kring hur jag ska kontakta henne bla för som du skriver finns ju risken att hon tror att jag ljuger.. Känns lite drygt att hänvisa henne till folkbokföringen där det står att hennes son är pappa till Dottern. Detta är rätt lättlöst, om jag skickar med en bild på dottern så kommer hennes eventuella tvivel att utplånas då dottern iaf för tillfället är en kopia av sin far

Jag tror att chansen/risken är stor att hon inte kommer vara mottaglig för kontakt förrens senare.
Tänker bara själv på hur jag reagerat och att jag hade blivit besviken på sonen för att han inte berättat.
Sen finns ju risken såklart att hon inte vill ha kontakt pga sonen inte är närvarande men då får det va så. Jag vill iaf försöka och hoppas att det blir bra!

 

[stjarnhimmel]

Jag velar mycket kring hur jag ska kontakta henne bla för som du skriver finns ju risken att hon tror att jag ljuger.. Känns lite drygt att hänvisa henne till folkbokföringen där det står att hennes son är pappa till Dottern. Detta är rätt lättlöst, om jag skickar med en bild på dottern så kommer hennes eventuella tvivel att utplånas då dottern iaf för tillfället är en kopia av sin far

Jag tror att chansen/risken är stor att hon inte kommer vara mottaglig för kontakt förrens senare.
Tänker bara själv på hur jag reagerat och att jag hade blivit besviken på sonen för att han inte berättat.
Sen finns ju risken såklart att hon inte vill ha kontakt pga sonen inte är närvarande men då får det va så. Jag vill iaf försöka och hoppas att det blir bra!

Jag tycker absolut du ska försöka. Mina fd grannar var med om en liknande situation. De fick reda på att de skulle få ett barnbarn om ca två månader. Sonen hade haft ett ONS som resulterade i graviditet.
I början var relationen komplicerad till mamman. De menar idag att de tog sonens parti och han hade en dålig relation till barnets mamma. Men-Så småningom blev det bättre och idag då barnet är några år så trägnar de barnet lite då och då.

Jag berättar det för att visa att det kan ibland bli bättre med tiden. I ovanstående situation tog det ett par år innan allt föll på plats. Och idag känner barnet alla hens släktingar.

 

[stjarnhimmel]

Jag velar mycket kring hur jag ska kontakta henne bla för som du skriver finns ju risken att hon tror att jag ljuger.. Känns lite drygt att hänvisa henne till folkbokföringen där det står att hennes son är pappa till Dottern. Detta är rätt lättlöst, om jag skickar med en bild på dottern så kommer hennes eventuella tvivel att utplånas då dottern iaf för tillfället är en kopia av sin far

Jag tror att chansen/risken är stor att hon inte kommer vara mottaglig för kontakt förrens senare.
Tänker bara själv på hur jag reagerat och att jag hade blivit besviken på sonen för att han inte berättat.
Sen finns ju risken såklart att hon inte vill ha kontakt pga sonen inte är närvarande men då får det va så. Jag vill iaf försöka och hoppas att det blir bra!

Men då tänker jag att då kan du berätta för henne om barnet och sen kan hon själv ta kontakt när hon är mogen?
Jag tror det är viktigt att säga till henne att hon är välkommen att träffa er men att du inte kräver det. För jag tror det kommer skapa mkt tankar hos henne. Hennes relation till sonen kanske förändras dvs hon kanske blir arg på honom för att han inte berättat. Och då tror jag inte du ska komma in och räkna med en relation mellan henne o g barnet direkt. Berätta om barnet men låt relationen mogna fram Om hon inte är redo direkt.

 

[tolksele]

Men då tänker jag att då kan du berätta för henne om barnet och sen kan hon själv ta kontakt när hon är mogen?
Jag tror det är viktigt att säga till henne att hon är välkommen att träffa er men att du inte kräver det.

Tycker jag var ett jättebra förslag. Och just det här med att det kan ta tid för farmor att smälta det hela är i alla fall i mina ögon ett skäl för att inte vänta.

 

[Cocos]

Tack för svar!
Vad tänker du om det familjerätten säger?

Dom säger hela tiden att "barnet har rätt till båda sina föräldrar" vilket jag håller med om. Men jag vet att det inte kommer vara bra för min dotter att umgås med en person (kk) som inte vill veta av henne. Därför ignorerar jag helt enkelt deras åsikter kring det. Och att jag skulle släppa iväg dottern ensam med kk kommer inte att hända, däremot får han gärna träffa henne i sällskap av min gudfar.
Att jag ska vänta med att kontakta farmodern pga att kk krisar kan jag förstå om man bara ska ta hänsyn till honom. jag har dock tagit en massa hänsyn och tassat runt honom i ett års tid så det lutar åt att jag kontaktar farmodern ganska snart.

Jag tycker absolut du ska försöka. Mina fd grannar var med om en liknande situation. De fick reda på att de skulle få ett barnbarn om ca två månader. Sonen hade haft ett ONS som resulterade i graviditet.
I början var relationen komplicerad till mamman. De menar idag att de tog sonens parti och han hade en dålig relation till barnets mamma. Men-Så småningom blev det bättre och idag då barnet är några år så trägnar de barnet lite då och då.

Jag berättar det för att visa att det kan ibland bli bättre med tiden. I ovanstående situation tog det ett par år innan allt föll på plats. Och idag känner barnet alla hens släktingar.

Alltid kul att höra om liknande situationer där det gått bra

 

[Cocos]

Men då tänker jag att då kan du berätta för henne om barnet och sen kan hon själv ta kontakt när hon är mogen?
Jag tror det är viktigt att säga till henne att hon är välkommen att träffa er men att du inte kräver det. För jag tror det kommer skapa mkt tankar hos henne. Hennes relation till sonen kanske förändras dvs hon kanske blir arg på honom för att han inte berättat. Och då tror jag inte du ska komma in och räkna med en relation mellan henne o g barnet direkt. Berätta om barnet men låt relationen mogna fram Om hon inte är redo direkt.

Självklart! Jag kan ju inte och tänker inte tvinga mig på henne på något sätt utan bara ge henne möjlighet att träffa dottern om hon vill.
Jag kommer skriva att hon är hjärtligt välkommen nu eller om 10 år men att hon självklart inte måste.

 

[stjarnhimmel]

Självklart! Jag kan ju inte och tänker inte tvinga mig på henne på något sätt utan bara ge henne möjlighet att träffa dottern om hon vill.
Jag kommer skriva att hon är hjärtligt välkommen nu eller om 10 år men att hon självklart inte måste.

Haha.. Nä jag tror inte att du tänker tvinga dig på henne. Jag tycker du resonerar klokt i tråden.

 

[Nenii]

Jag har funderat på den här situationen ett tag nu och det är verkligen ingen enkel frågeställning. För mig hade det dock inte varit någon tvekan kring att kontakta farmor, ganska så snart.

Jag tycker familjerätten resonerar märkligt. Naturligtvis har barnet rätt till sina föräldrar, men det är knappast så att du nekar ditt barn sin pappa? Han har ju själv valt att hålla sig utanför?

Utav vad du beskrivit tänker jag att fadern i fråga kommer fortsätta hitta saker att skylla på oavsett vad du gör/inte gör tills den dag då han förhoppningsvis vaknar upp och inser att ens liv ligger i de egna händerna och inte andras.
Om farmor vill ha en relation eller ej till sitt barnbarn kan bara hon avgöra, det beslutet bör inte fadern lägga sig i.

Det känns logiskt att skriva ett brev, försök att på ett enkelt vis förklara att hon har ett barnbarn och undvik att vara anklagande. Var tydlig med att du är öppen för kontakt men också att du inte har några förväntningar eller krav, och att det kan ske när hon är redo.

 

[Cocos]

Jag har funderat på den här situationen ett tag nu och det är verkligen ingen enkel frågeställning. För mig hade det dock inte varit någon tvekan kring att kontakta farmor, ganska så snart.

Nej det är tyvärr allt annat än enkelt..
Vore intressant att höra hur länge "ganska så snart" är? Alla definierar snart på olja sätt har jag märkt

Jag tycker familjerätten resonerar märkligt. Naturligtvis har barnet rätt till sina föräldrar, men det är knappast så att du nekar ditt barn sin pappa? Han har ju själv valt att hålla sig utanför?

Jag håller med, dom har meddelat att jag kan lämna dottern till min gudfar som tar med henne till kk. Detta har dom sagt till kk och han är såklart inte intresserad så fattar knte varför DOM inte låter/lät honom vara..

Utav vad du beskrivit tänker jag att fadern i fråga kommer fortsätta hitta saker att skylla på oavsett vad du gör/inte gör tills den dag då han förhoppningsvis vaknar upp och inser att ens liv ligger i de egna händerna och inte andras.
Om farmor vill ha en relation eller ej till sitt barnbarn kan bara hon avgöra, det beslutet bör inte fadern lägga sig i.

Ja det där med att hitta på ursäkter är han bra på. Synd att han inte bara kunde säga "nej jag vill inte" det hade kännt mer ärligt.
Om jag spekulerar så tror jag att han kommer försöka få henne att inte umgås med dottern men är hon verkligen intresserad av att umgås med min dotter lär hon hitta ett sätt som funkar för alla. Vilket jag såklart hoppas på!

Det känns logiskt att skriva ett brev, försök att på ett enkelt vis förklara att hon har ett barnbarn och undvik att vara anklagande. Var tydlig med att du är öppen för kontakt men också att du inte har några förväntningar eller krav, och att det kan ske när hon är redo.

Inga anklagelser kommer med i brevet (eller senare heller för den delen) jag accepterar kk's beslut även om jag inte gillar det. Dörren till umgänge med dottern står öppen för alla som är intresserade och kan vara bra för henne. Tar det farmodern 10 år så gör det, jag hoppas dock att hon vill lära känna sitt barnbarn innan hon blir allt för stor

 

[Nenii]

Hur gammal är E nu? Jag hade siktat på att låta barnet bli 5-6 månader när jag kontaktade farmor. Då har i alla fall pappan haft god chans att "krisa klart", om man nu tror på det.. Han har väl rimligen haft något år på sig då åtminstone att smälta det hela.

 

[Cherarriduracell]

Jag vet inte hur jag hade gjort, jag har funderat på det en del. Iom att jag själv har en pappa som valt bort föräldrarollen vet jag om att man överlever det och vet hur man som barn till sådan förälder kan resonera.

Jag hade kontaktat farmorn. Jag tyckte att det var supermysigt att vara hos mormor när jag var liten, en farmor på det hade säkert varit twice the fun, om farmodern var mysig och bra. Jag tror inte att det skulle påverka pappans beslut öht, vill han inte så vill han inte och "surnar han till" och väljer bort dottern för livet, "för att du kontaktade hans mamma bakom hans rygg" som ursäkt, hade han sannolikt gjort det oavsett, bara att det är bekvämt att skylla ifrån sig ansvaret.

Min pappa hade koll på min uppväxt via mammas och hans gemensamma vänner ett tag. Han visste var vi bodde och åkte ofta förbi, och förhörde sig gärna om mig när deras gemensamma vänner hälsat på. Trots det tog han aldrig steget till att vilja träffa mig eller ens kontakta mig förrän han fick "egna" barn 10 år senare. Då träffades vi ett fåtal gånger tills kontakten dog ut igen, sedan ville han ha kontakt igen i mitten av tonåren. Det är väldigt mycket undanflykter till varför han inte ville vara pappa innan, tunna sådana som genomgående innebär att han är ett offer i situationen som resulterat i att tonårsdottern inte vill ha honom när han dyker upp som gubben i lådan efter 15år.

Men man överlever. Dotterns liv och välmående står inte och faller med att han väljer bort kontakt. När jag var i dagisålder och började fatta att man brukade ha både mamma och pappa "byggde" jag en familj av mammas sambos släkt. Fick på så sätt både en fantastisk fadersfigur, farmor, farfar och gammelfarmor. De betyder fortfarande betydligt mer för mig än mitt "kött och blod", för mig består inte familjeband av blodsband utan av gemenskap och omtanke. Man kan få barn, men en förälder väljer man att bli och vara.

Ditt barns pappa får tycka att livet suger och att du har fel, men ibland suger livet och nu finns det ett barn som ska ha det bra och det får han väl förhålla sig till, ta den tid det vill. Kan det ligga i hennes best interest att få en biologisk farmor så är det väl inget att orda om. Han måste ju inte träffa henne för det. Kanske ångrar han sig bittert i framtiden men då får han väl göra det, och vilken relation de ev kommer ha då blir ett framtidsproblem.

 

[Miks]

Jag vet inte hur jag hade gjort, jag har funderat på det en del. Iom att jag själv har en pappa som valt bort föräldrarollen vet jag om att man överlever det och vet hur man som barn till sådan förälder kan resonera.

Jag hade kontaktat farmorn. Jag tyckte att det var supermysigt att vara hos mormor när jag var liten, en farmor på det hade säkert varit twice the fun, om farmodern var mysig och bra. Jag tror inte att det skulle påverka pappans beslut öht, vill han inte så vill han inte och "surnar han till" och väljer bort dottern för livet, "för att du kontaktade hans mamma bakom hans rygg" som ursäkt, hade han sannolikt gjort det oavsett, bara att det är bekvämt att skylla ifrån sig ansvaret.

Min pappa hade koll på min uppväxt via mammas och hans gemensamma vänner ett tag. Han visste var vi bodde och åkte ofta förbi, och förhörde sig gärna om mig när deras gemensamma vänner hälsat på. Trots det tog han aldrig steget till att vilja träffa mig eller ens kontakta mig förrän han fick "egna" barn 10 år senare. Då träffades vi ett fåtal gånger tills kontakten dog ut igen, sedan ville han ha kontakt igen i mitten av tonåren. Det är väldigt mycket undanflykter till varför han inte ville vara pappa innan, tunna sådana som genomgående innebär att han är ett offer i situationen som resulterat i att tonårsdottern inte vill ha honom när han dyker upp som gubben i lådan efter 15år.

Men man överlever. Dotterns liv och välmående står inte och faller med att han väljer bort kontakt. När jag var i dagisålder och började fatta att man brukade ha både mamma och pappa "byggde" jag en familj av mammas sambos släkt. Fick på så sätt både en fantastisk fadersfigur, farmor, farfar och gammelfarmor. De betyder fortfarande betydligt mer för mig än mitt "kött och blod", för mig består inte familjeband av blodsband utan av gemenskap och omtanke. Man kan få barn, men en förälder väljer man att bli och vara.

Ditt barns pappa får tycka att livet suger och att du har fel, men ibland suger livet och nu finns det ett barn som ska ha det bra och det får han väl förhålla sig till, ta den tid det vill. Kan det ligga i hennes best interest att få en biologisk farmor så är det väl inget att orda om. Han måste ju inte träffa henne för det. Kanske ångrar han sig bittert i framtiden men då får han väl göra det, och vilken relation de ev kommer ha då blir ett framtidsproblem.

Bra skrivet tycker jag! Ledsen att du också har en papphatt till pappa men du verkar blivit vettig ändå

Mvh Miks

 

[Mia_R]

Det finns värre saker än en frånvarande pappa. Mina systerbarn har en farsa som är helt dum i huvudet och han håller på förstöra den äldste helt. Grabben såg sin mamma misshandlas innan de separerade, från det att han var två och i flera år hade han förfärliga mardrömmar efteråt. Lilltjejen ville han inte ens ta i när hon var liten, tror aldrig hon fått en kram i hela sitt liv av honom, undrar om lillkillen ens fått det? Farsan gapar, skriker och svär i telefon åt dem, behandlar dem orättvist då flickan inte räknas alls och sonen får bara skit men månadspeng.

Det är inte utan att jag många gånger tänker att det bästa vore om de inte hade kontakt alls, för barnens skull. Synd jag inte hann komma dit när han bråkade med syrran sist och slängde henne i väggen. Så snabbt hade han aldrig kommit nerför trapporna utan min hjälp om jag varit där.

 

[Cocos]

Hur gammal är E nu? Jag hade siktat på att låta barnet bli 5-6 månader när jag kontaktade farmor. Då har i alla fall pappan haft god chans att "krisa klart", om man nu tror på det.. Han har väl rimligen haft något år på sig då åtminstone att smälta det hela.

Hon är drygt 4 månader, tanken är att kontakta henne om cirkus 1-2 månader..
Han har krisat sen jag va gravid i vecka 15 (minns inte exakt) så ska jag ta hänsyn till krisen lär jag vänta tills dottern är myndig
Kk fyller år i början på maj och jag ska ha namngivningsfest för dottern nånstans i början-mitten av maj så det blir nog att jag kontaktar farmodern efter det.
Känns sjysst att låta kk fira sin födelsedag i lugn och ro med sin släkt utan att jag precis släppt bomben att det finns en till liten släkting..

 

[Cocos]

Jag vet inte hur jag hade gjort, jag har funderat på det en del. Iom att jag själv har en pappa som valt bort föräldrarollen vet jag om att man överlever det och vet hur man som barn till sådan förälder kan resonera.

Jag hade kontaktat farmorn. Jag tyckte att det var supermysigt att vara hos mormor när jag var liten, en farmor på det hade säkert varit twice the fun, om farmodern var mysig och bra. Jag tror inte att det skulle påverka pappans beslut öht, vill han inte så vill han inte och "surnar han till" och väljer bort dottern för livet, "för att du kontaktade hans mamma bakom hans rygg" som ursäkt, hade han sannolikt gjort det oavsett, bara att det är bekvämt att skylla ifrån sig ansvaret.

Min pappa hade koll på min uppväxt via mammas och hans gemensamma vänner ett tag. Han visste var vi bodde och åkte ofta förbi, och förhörde sig gärna om mig när deras gemensamma vänner hälsat på. Trots det tog han aldrig steget till att vilja träffa mig eller ens kontakta mig förrän han fick "egna" barn 10 år senare. Då träffades vi ett fåtal gånger tills kontakten dog ut igen, sedan ville han ha kontakt igen i mitten av tonåren. Det är väldigt mycket undanflykter till varför han inte ville vara pappa innan, tunna sådana som genomgående innebär att han är ett offer i situationen som resulterat i att tonårsdottern inte vill ha honom när han dyker upp som gubben i lådan efter 15år.

Men man överlever. Dotterns liv och välmående står inte och faller med att han väljer bort kontakt. När jag var i dagisålder och började fatta att man brukade ha både mamma och pappa "byggde" jag en familj av mammas sambos släkt. Fick på så sätt både en fantastisk fadersfigur, farmor, farfar och gammelfarmor. De betyder fortfarande betydligt mer för mig än mitt "kött och blod", för mig består inte familjeband av blodsband utan av gemenskap och omtanke. Man kan få barn, men en förälder väljer man att bli och vara.

Ditt barns pappa får tycka att livet suger och att du har fel, men ibland suger livet och nu finns det ett barn som ska ha det bra och det får han väl förhålla sig till, ta den tid det vill. Kan det ligga i hennes best interest att få en biologisk farmor så är det väl inget att orda om. Han måste ju inte träffa henne för det. Kanske ångrar han sig bittert i framtiden men då får han väl göra det, och vilken relation de ev kommer ha då blir ett framtidsproblem.

Trist att höra att din pappa också är av tratt-typ
Men som Micks skriver verkar du blivit vettig så det inger hopp
Just det där fram och tillbaka kontakten är jag väldigt oförtjust i, antingen är man eller så är man inte.
Jag kommer inte gå med på att varkenfarmodern eller kk träffar min dotter 1/år utan vill nån av dom umgås med henne så får det bli såpass ofta att hon känner sig trygg med dom och kommer ihåg vilka det är!
Och som du skriver så är kk och dotterns relation ett framtidsproblem och inget jag orkar grubbla mer över nu

 

[Cocos]

Det finns värre saker än en frånvarande pappa. Mina systerbarn har en farsa som är helt dum i huvudet och han håller på förstöra den äldste helt. Grabben såg sin mamma misshandlas innan de separerade, från det att han var två och i flera år hade han förfärliga mardrömmar efteråt. Lilltjejen ville han inte ens ta i när hon var liten, tror aldrig hon fått en kram i hela sitt liv av honom, undrar om lillkillen ens fått det? Farsan gapar, skriker och svär i telefon åt dem, behandlar dem orättvist då flickan inte räknas alls och sonen får bara skit men månadspeng.

Det är inte utan att jag många gånger tänker att det bästa vore om de inte hade kontakt alls, för barnens skull. Synd jag inte hann komma dit när han bråkade med syrran sist och slängde henne i väggen. Så snabbt hade han aldrig kommit nerför trapporna utan min hjälp om jag varit där.

Har du jaktlicens? Har nämligen hört ett rykte om att dumma karlar ser vildsvin i skymningen

Nej men ärligt, är han polisanmäld? Tycker verkligen inte att han borde ha nån som helst kontakt med sina barn, han är uppenbarligen direkt olämplig att vara nått annat än inspärrad

 

[Amha]

Jag tycker absolut du ska försöka. Mina fd grannar var med om en liknande situation. De fick reda på att de skulle få ett barnbarn om ca två månader. Sonen hade haft ett ONS som resulterade i graviditet.
I början var relationen komplicerad till mamman. De menar idag att de tog sonens parti och han hade en dålig relation till barnets mamma. Men-Så småningom blev det bättre och idag då barnet är några år så trägnar de barnet lite då och då.

Jag berättar det för att visa att det kan ibland bli bättre med tiden. I ovanstående situation tog det ett par år innan allt föll på plats. Och idag känner barnet alla hens släktingar.

Hm, jag hade faktiskt en på jobbet som varit med om det med, som farmor. Hon berättade att första mötet var lite konstigt iom att de aldrig mött mamman innan och sådär. Hur relationen ser ut idag vet jag inte. Jag har glömt att fråga men jag fick berättat att han var iväg på gallej och MMS:ade en bild på kondomer så hon visste att han lärt sig något och skyddar sig numer

 

[Mia_R]

Har du jaktlicens? Har nämligen hört ett rykte om att dumma karlar ser vildsvin i skymningen

Nej men ärligt, är han polisanmäld? Tycker verkligen inte att han borde ha nån som helst kontakt med sina barn, han är uppenbarligen direkt olämplig att vara nått annat än inspärrad

Nej, är nog svårt att anmäla honom då syrran inte gör det. Hon vill ju att de ska ha kontakt eftersom "de har rätt till en pappa", kruxet är ju bara att de hade mått bättre om han inte hörde av sig alls eller var död. Jag vet inte om grabben kommer att orka, han är på väg in i puberteten nu men har alltid varit känslig och jag tror det hänger ihop med sina tidiga barndomsminnen och den ångest han burit i så många år. Inte mycket hjälp heller från BUP.

Ville bara säga att det finns värre saker än en frånvarande pappa och det är en pappa som förstör sina barn.