Va tvungen att kika in här och höll ju på att svimma, har ni fastnat med tummen upp på mitt inlägg
Vad många som engagerat sig i oss alltså
Jag minns inte allt i tråden men en fråga jag vet jag ställde va hur jag pratar med dottern om hennes biologiska pappa.
Nu har jag ju snart 9 års erfarenhet så tänkte skriva ner lite iaf om nån kanske söker för tips osv.
Jag har alltid svarat ärligt på frågor. (Vissa vita lögner förekommer)
Aldrig sagt ett ont ord om pappan (Så hon hör).
”tror du han äter godis nu?”
”Nej han äter nog kex för han gillar det mer än godis”. Nöjt barn!
Många frågor är enkla så gör de inte krångliga.
”Kan vi träffa pappa?”
”Nej det är inte möjligt tyvärr.”
Återigen, förklara inte en relation för en 5 åring utan förklara att det inte går inte varför..
Nu är min Edith en klok filur och hon fattar ju att nått är ”fel” men nu när hon är större så har jag sagt att hennes pappa är arg på mig. Förklarat att ibland blir vuxna människor så arga på varandra att de inte kan prata, supertråkigt men sånt är livet ibland.
Efter det så upplever jag att hon släppt sin biologiska pappa allt mer.
Senast för ett par veckor sen frågade hon mig vad han heter, hennes minne är fenomenalt så jag mest glodde på henne och hon sa bara ”jag tänker så sällan på honom så jag har glömt bort”.
Tror att både hon och jag finner en stor lättnad i det.
Hon har varit lite ”fixerad” i perioder och hon har bla hittat på att hon inte har nån pappa på förskolan tex. Så skönt att det släppt.
Sen kanske anledningen att jag skriver just nu idag är att hon självmant kallade sin bonuspappa för just Pappa idag för första ggn så där helt naturligt så vi nöjer oss så fint med honom samt gänget vi fick på köpet bestående av: farmor, farfar, farbror+2 kusiner, faster+2 kusiner.
Sen ska jag säga att om det hade fortsatt va bara hon och jag så hade det varit bra det med, vi trivdes så också och kan båda sakna den tiden ibland
men undrar också hur det gått för er.
