Alltså jag tycker den här tråden har skrämmande brist på empati för barnets pappa. Varför är det så svårt att sätta sig in i hans situation även om man inte håller med honom?
Självklart får man tycka allt möjligt kring att han inte tar ansvar för barnet, men vad hjälper det att pressa honom? Och alla inlägg kring att TS ska strunta i att han mår dåligt?
Ge människan lite tid för guds skull!
Jag kan förstå att du TS vill få det gjort, att du vill veta hur det kommer bli osv. Jag kan också förstå den där oron för att ngt ska hända med pappan. Men jag tycker verkligen att det är fullt mänskligt att vara livrädd i hans situation, och jag tycker att det vore väldigt mänskligt av dig att ge honom tid för att smälta det som har hänt. Strunt samma att du också har haft kort tid för att smälta det, uppenbarligen ville du ha barnet och står därför i ett helt annat läge än honom.
Du har gott om tid för att kontakta hans släktingar inom de närmsta åren om det är viktigt för dig. Och om något händer honom under tiden, ja då blir det väl så.
Nu är jag krass men jag tycker att du resonerar oerhört egoistiskt TS. Jag köper inte att det är för barnets skull som du känner behov av att kontakta farmorn NU, för barnet kommer inte undra än på länge.
Nu är jag inte så säker på att jag hade valt att kontakta farmodern i TS situation, det är givetvis väldigt svårt att tänka sig in i ett sådant läge på ett helt realistiskt sätt om man inte faktiskt levt/lever i det... Men jag tror att min rent praktiska sida hade varit det avgörande för mig, finns det information att få vill jag ha den och halva det genetiska arvet är ganska mycket info för mig att tacka nej till. Vad finns det för vanliga sjukdomar i släkten, finns det några ovanliga men allvarliga sjukdomar i släkten, blir alla dementa vid 60 års ålder, är halva släkten alkoholister, osv, osv. Förvarnad är beväpnad, ungefär.
Så jo, det är möjligt jag skulle vilja kontakta farmodern och få en länk till den sidan av barnets släkt. Och
om jag fattat det beslutet, då hade jag absolut velat gå vidare så snart som möjligt. Ska farmor vara med i bilden så hade jag velat ge henne en chans att vara en närvarande, viktig person i barnets liv, utveckla band från början och låta relationen utvecklas med barnets utveckling. Inte presentera en främling för ett äldre barn, och kanske dessutom skapa ett bagage av bitterhet för att jag hållit henne hemlig och dold i flera år.
Jag har sympati för pappan, han verkar minst sagt förvirrad och oförmögen att hantera det som hänt. Men läget är som det är, barnet existerar och livet går vidare. Han har haft ett år på sig hittills att hantera det hela, och även om det inte finns någon tidsgräns för när man ska bli "klar" med en kris så finns det absolut en gräns för hur mycket jag låter någon annan påverka mitt liv och de jag har ansvar för. Jag hade
absolut inte kontaktat farmor för att påverka pappan åt något håll - och jag håller med dig om att TS motiveringar verkar väldigt grumliga där - men jag hade inte låtit bli av den anledningen heller. Vänta ett eller ett par år till för att han kanske ska må bättre? Nej. Och hur ska TS ens veta hur det ligger till med honom, familjerättskontakten är slut nu och någon annan kontakt har de inte.
Jag hade funderat
rejält på om jag verkligen ville kontakta farmor över huvud taget, och jag hade verkligen velat ha klart för mig vilka motiveringar som drev mig. Men om jag kom fram till att jag ville att barnet och farmor skulle ha en chans till en relation, då hade jag tagit kontakt genast.
Pappan kommer helt enkelt inte först, för mig. Hänsyn ska tas där hänsyn kan ges, men på bekostnad av min bedömning av barnets bästa blir det inte.
(Pressa honom avsiktligt, tvinga honom att "facea" läget är däremot helt galet enligt mig.)
).
