Flikar in här med en liknande historia.
En bekant till mig hade också en kk/något liknande som blev gravid. De hade gjort slut när hon en dag berättade att hon var gravid. Killen ville hon skulle göra abort, hon funderade och valde att behålla barnet.
Killen hade väldigt svårt att vänja sig vid tanken på att han skulle bli far. "Det var inte såhär det skulle bli! Jag vill inte". Även denna killen har haft en något strulig uppväxt, sett till sin familj. Han hade tankar kring att när han skaffar familj och barn ska de vara en "riktig" familj, en fungerande, kärleksfull familj. Ett barn som föds efter att föräldrarna redan gjort slut för länge sedan var inte något som han hade tänkt och han fastnade liksom i detta. Han berättade dock för sina nära om vad som hänt.
Han kände sig också osäker på om det verkligen var han som var pappa till barnet.
De hade lite kontakt under graviditeten och han träffade barnet kort efter förlossningen, men han kände inget för barnet. Han var inte mentalt förberedd för det och ville inte vara pappa. Han sa det till mamman och åkte hem.
Mamman accepterade, och pappan träffade inte barnet på 1,5 år men fick lite mms och så från mamman. Sen kom det en dag när mamman ringde och sa något i stil med "Jag kommer ner med barnet i helgen. Nu ska ni träffas." Och sedan fortsatte de så.
Gradvis så vande sig pappan vid tanken på att han var pappa, och gradvis började han också känna sig som en pappa. Det blev lättare när dottern blev äldre.
Idag bor dottern hos sin pappa varannan helg och han känner sig som en pappa. Men det tog många år innan deras relation var lika självklar som relationen mellan dotter och mamma.
Även om denna situation inte är exakt lika dan som eran eftersom pappan direkt berättade för alla, ville jag bara berätta för dig
@Cocos för trots den struliga starten så fungerar det idag. Även denna dotter har en mamma som agerar utifrån vad som är bäst för barnet, och då brukar det bli bra i slutändan
