Ensamma Mammor? Var är Papporna?

50/50 på föräldraledigheten när barnen är små.
Pappor som knyter an till sina barn ordentligt överger dem inte.
Det finns det forskning på.

Ett större ekonomiskt ansvar för de pappor som struntar i sina barn.
De får betala mera för den tid som de håller sig undan helt enkelt.
Att höja underhållet är en enkel politisk åtgärd.
Tanken är jättebra, så länge det inte sker på barnens bekostnad.
Fick under åren på familjerätten möta så många pappor som tyvärr inte satte barnens bästa i första rummet, som inte ville lyssna på andra om hur barn tas omhand. Tänker basala saker som mat, sömn och uppmärksamhet. Barn for direkt illa.

Vilket jag tycker är oerhört sorgligt, eftersom jag själv hade en pappa med mycket stor omsorgsförmåga som jag hade en väldigt nära relation till innan han försvann in i demensdimman när jag var 50. Hade mina föräldrar separerat hade jag valt att bo med honom på heltid.
 
Förhoppningsvis så skaffar man inte barn med en man som man precis har träffat utan man lever ihop ett tag först. Och då borde det inte vara omöjligt att lära känna mannen. Men ofta ursäktas ojämställda parförhållanden och det livas guld och gröna skogar för framtida familjebildning, men vi som kvinnor kanske inte ska lita blint på tomma ord utan döma på handlingar?
Det är ju det som är så märkligt. När man skaffar familj med en man som i flera år talat om sin barnlängtan, har varit en fantastisk farbror och morbror till sina syskonbarn, tar väl hand om sina djur, och jobbar normalt som vilken medelsvensson som helst.

Och sedan då barnet är fött, på något vis blir som ombytt, och inte bryr sig om barnet alls, och blir direkt elak mot mamman. Håller till på jobbet till långt in på kvällen, sitter och stirrar på tv medan barnet ligger bredvid och skriker utan att notera det alls, meddelar att han tycker att det är helt onödigt att gå upp på natten för att sköta bebis, låter barnet ligga i bajsblöja för att han inte är bekväm med att byta, osv osv.

Medan han fortsätter att umgås med syskonbarn och ta väl hand om sina djur.

Hur ska man kunna förutse en sådan förändring?
 
Tanken är jättebra, så länge det inte sker på barnens bekostnad.
Fick under åren på familjerätten möta så många pappor som tyvärr inte satte barnens bästa i första rummet, som inte ville lyssna på andra om hur barn tas omhand. Tänker basala saker som mat, sömn och uppmärksamhet. Barn for direkt illa.

Vilket jag tycker är oerhört sorgligt, eftersom jag själv hade en pappa med mycket stor omsorgsförmåga som jag hade en väldigt nära relation till innan han försvann in i demensdimman när jag var 50. Hade mina föräldrar separerat hade jag valt att bo med honom på heltid.
Folk som inte har upplevt totalt oengagerade pappor verkar ha mycket svårt att tro på att de finns. Jag har fått höra hur många gånger som helst att det kan inte vara möjligt att han gör/ inte gör det jag berättar. Det är ju klart att han sköter om sina barn, även om han gör annorlunda än jag.

Men tyvärr, när det handlar om att inte ens ge sina barn ordentlig mat, annat än en skål gröt tre gånger per dag, veckoslut efter veckoslut, och barnen kommer hem hungriga som utsvultna vargar, skitiga och med smutsiga kläder. Då handlar det inte om att göra saker annorlunda än mamman, utan om att vanvårda sina barn.
 
Folk som inte har upplevt totalt oengagerade pappor verkar ha mycket svårt att tro på att de finns. Jag har fått höra hur många gånger som helst att det kan inte vara möjligt att han gör/ inte gör det jag berättar. Det är ju klart att han sköter om sina barn, även om han gör annorlunda än jag.

Men tyvärr, när det handlar om att inte ens ge sina barn ordentlig mat, annat än en skål gröt tre gånger per dag, veckoslut efter veckoslut, och barnen kommer hem hungriga som utsvultna vargar, skitiga och med smutsiga kläder. Då handlar det inte om att göra saker annorlunda än mamman, utan om att vanvårda sina barn.
Ja jag förstod tidigt att min pappa var annorlunda än andra pappor. Sen fick jag under mina år som socialsekreterare höra flera sorgliga historier om fäder som inte ville ta in vilka grundläggande behov deras barn har.
 
Tyvärr går det i arv med dåliga fäder. Män som är uppvuxna utan manliga förebilder saknar en hel massa socialisering och sammanhang i samhället. De löper högre risk att bli både missbrukare och kriminella, men framför allt har de aldrig lärt sig hur en manlig relation ska se ut och klarar heller därför inte av att ta det ansvaret när de själva får barn.

När vi tittar på vilka som blir kriminella så har det inte så mycket med att göra ifall man är uppvuxen i ett hem med en ensamstående mamma, vilket många verkar tro. Utan det handlar om hur mycket föräldrarna bryr sig. Hur engagerade föräldrarna är helt enkelt. Det är det som är avgörande för för hur barnen blir i vuxen ålder. De allra flesta blir ju faktiskt inte kriminella, även de som kommer från socioekonomiska missgynsamma förhållanden.

Sen är det aldrig kvinnors fel att män blir mansbebisar, men tyvärr är det många kvinnor som curlar männen så att de aldrig behöver ta ansvar. Jag som är singel och dejtar märker så himla tydligt vilka män som varit singlar och haft barnen varannan vecka och vilka de är som kanske inte ens har några barn eller som varit i längre förhållanden där kvinnan tagit mest ansvar. De som varit singlar och haft barnen varannan vecka klarar av att sköta sitt hem, ta hand om barnen och styra upp och ta ansvar.

Och tyvärr hör jag många av mina vänner säga att det inte var förrän de separerade och mannen hade barnen varannan vecka som han blev en bra förälder. Det är nog väldigt vanligt.
 
Återigen den giftiga mansrollen. Vi som samhälle kopplar ihop de egenskaper som borgar för goda relationer med "kvinnlighet". Sådant som att lyssna, hänsyn och att ibland sätta andras intressen först. Och så tränar samhället små flickor till att alla ska få sin tur och små pojkar till att det är deras tur.

PS pappor som inte tar ansvar finns i alla samhällsklasser och mammor riskerar ofta att bli fattiga efter en separation. Ensam med ett par ungar som du får 1200 per styck från FK för, behöver du en hyfsad lön för att ha marginaler. Och hur gör man som mamma med ekonomin om pappan säger sig vilja ha delad vårdnad, men beter sig så illa att barnen inte vill bo hos honom?
 
Jag hade en pappa som inte ville bo kvar i samma förort efter skilsmässan. Och som på fullt alvar trodde att barn med två hem skulle åka buss ca 30 minuter, tåg ca 50 minuter, tunnelbana ca 50 minuter inklusive ett byte, buss ca 50 minuter. Med väntetider i samband med bytena i bästa fall 3,5 timmar - i helgtrafik ibland det dubbla. Enkel väg.

Mamma fick ensam vårdnad. Men det var väldigt synd om vår pappa för vi hälsade inte på honom särskilt ofta.
 
Och hur gör man som mamma med ekonomin om pappan säger sig vilja ha delad vårdnad, men beter sig så illa att barnen inte vill bo hos honom?
Här måste ju alla föräldrar ta ansvar för att barnens bästa blir tillgodosedda. Vill barnen inte vara hos den ene föräldern borde man som den andre föräldern se till så att det blir någon typ av utredning till varför. Barn mår i de flesta fall bäst när de har en relation med båda föräldrar så det är ju dit målet ska vara. Men mår barnen inte bra av att vara hos pappan måste man ju ta reda på varför. Tyvärr är det inte alltid familjerätten eller domstolen ens ser till barnens bästa, utan väljer att gå på förälderns rätt till sina barn. Och här har både mammor och pappor i så många år ljugit och förstört av helt andra anledningar än att barnens bästa ska prioriteras, så tyvärr kan man inte lita på någon utan riktiga bevis.

Delad vårdnad kommer man dock aldrig ifrån så länge pappan är normalfuntat. Däremot kan man ju göra någonting åt boendet. Och i all ärlighet så tycker jag nog att de flesta föräldrar ska ha vårdnaden om sina barn. För tappar man bestämmanderätten så tappar man också den nära relationen.
 
Tanken är jättebra, så länge det inte sker på barnens bekostnad.
Fick under åren på familjerätten möta så många pappor som tyvärr inte satte barnens bästa i första rummet, som inte ville lyssna på andra om hur barn tas omhand. Tänker basala saker som mat, sömn och uppmärksamhet. Barn for direkt illa
Men är det något fel på män?
Någon del som fattas eller tillsätts i Y-kromosomen?
Typ en "Egoist-gen".
 
Och tyvärr hör jag många av mina vänner säga att det inte var förrän de separerade och mannen hade barnen varannan vecka som han blev en bra förälder. Det är nog väldigt vanligt.
Och samtidigt så visar ju det att många män kan, om de måste.
Det går att tvinga de män som är som de skall i huvudet att ta ansvar för sina barn.
De män som inte är på rätt sätt i huvudet får man ju hantera på ett annat sätt.
 
Men är det något fel på män?
Någon del som fattas eller tillsätts i Y-kromosomen?
Typ en "Egoist-gen".
Jag tänker att det är ett dåligt resonemang, eftersom det kan användas som ursäkt till att misslyckas. För mig känns det självklart att det inte handlar om ett biologiskt hinder, och skulle då de män som tar ett fullgott ansvar för sina barn då inte vara riktiga män?

Jag upplever för övrigt att en stor andel män tar stort ansvar för sina barn i mina observationskretsar. Det var betydligt mer vanligt med ojämlikhet i ansvarstagande vid tiden när jag blev ung förälder.

Vissa borde förmodligen inte fått föräldraskapslicens alls. Och den oförmågan verkar en större andel män än kvinnor fostras till att bejaka.
 
Återigen den giftiga mansrollen. Vi som samhälle kopplar ihop de egenskaper som borgar för goda relationer med "kvinnlighet". Sådant som att lyssna, hänsyn och att ibland sätta andras intressen först. Och så tränar samhället små flickor till att alla ska få sin tur och små pojkar till att det är deras tur.

PS pappor som inte tar ansvar finns i alla samhällsklasser och mammor riskerar ofta att bli fattiga efter en separation. Ensam med ett par ungar som du får 1200 per styck från FK för, behöver du en hyfsad lön för att ha marginaler. Och hur gör man som mamma med ekonomin om pappan säger sig vilja ha delad vårdnad, men beter sig så illa att barnen inte vill bo hos honom?
Nu blandar du ihop begreppen. Vårdnad handlar om rätten att bestämma över barnet, det du skriver om är boendet. Det heter växelvis boende.

Man använder begreppen vårdnad, boende och umgänge.
 
Men är det något fel på män?
Någon del som fattas eller tillsätts i Y-kromosomen?
Typ en "Egoist-gen".
Jag tänker att det mer är socialt än gener.

Jag har omkring mig många manliga vänner som är goda fäder på samma nivå som min pappa var. Han var ovanlig på sin tid men hade inte upplevts som det idag. Och givetvis träffade jag flera väldigt goda pappor på familjerätten.

Har funderat kring det här med lättkränkthet och oförmåga att vilja lyssna på andra. Eller så är det strategisk inkompetens.
 
Vissa borde förmodligen inte fått föräldraskapslicens alls. Och den oförmågan verkar en större andel män än kvinnor fostras till att bejaka.
Ja antagligen.
Men allmän oförmåga i livet är ju till viss del genetisk.
Vissa verkar inte kunna få ihop sina liv oavsett övriga förutsättningar.
Och om man inte får ihop sitt eget liv så får man ju inte heller ihop att ta hand om ett barn.
 
Jag tänker att det är ett dåligt resonemang, eftersom det kan användas som ursäkt till att misslyckas. För mig känns det självklart att det inte handlar om ett biologiskt hinder, och skulle då de män som tar ett fullgott ansvar för sina barn då inte vara riktiga män?

Jag upplever för övrigt att en stor andel män tar stort ansvar för sina barn i mina observationskretsar. Det var betydligt mer vanligt med ojämlikhet i ansvarstagande vid tiden när jag blev ung förälder.

Vissa borde förmodligen inte fått föräldraskapslicens alls. Och den oförmågan verkar en större andel män än kvinnor fostras till att bejaka.
Det beror på vad man lägger in i begteppet "ta ett stort ansvar".

Har de familjerna där papporna "utåt sett" tar ett stort ansvar, gått igenom och fördelat ansvaret för hem/barn/jobb tillsammans med mamman?
Sannolikt inte. Mer sannolikt visar de upp en yta av att vara en fantastisk och engagerad pappa medan vi applåderar deras s.k. bedrift samtidigt som mammorna sköter allt i bakgrunden.
 
Det beror på vad man lägger in i begteppet "ta ett stort ansvar".

Har de familjerna där papporna "utåt sett" tar ett stort ansvar, gått igenom och fördelat ansvaret för hem/barn/jobb tillsammans med mamman?
Sannolikt inte. Mer sannolikt visar de upp en yta av att vara en fantastisk och engagerad pappa medan vi applåderar deras s.k. bedrift samtidigt som mammorna sköter allt i bakgrunden.

Det varierar såklart vilken grad av insyn jag har, men nej, i flera fall så är det ingen ”yta”. Men brasklappen är att det är väldigt få observationer i en ganska smal krets. Vilket inte speglar riktigt det vi vet i mer generell mening.

Jag håller med om att det finns en tendens att ”applådera” trots att det är sådär hälften-fördelat ansvar. Något ingen mamma hade fått applåder för. Skevt.

När jag var yngre kunde det räknas till applåder om män följde med på fotbollsträningen och hämtade en gång i veckan på fritids. Dvs sådär 1% av ansvaret. Jag upplever att det är annorlunda idag.
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
8 581
Senast: Enya
·
Relationer Min son (26 år) är sambo med en jämnårig tjej, de har fått två underbara barn (3,5 år och 2 år). Nu till problemet, tjejen har inget...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
10 867
Senast: Oh_really
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 284
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 936
Senast: Anonymisten
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp