En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

[malumbub]

Är du helt säker att det är ägglossning?

Nä. Jag är jätteförvirrad.
Tjockt slem, supersugen och svullen om magen. Cykeldag 9, så rent statistiskt alldeles för tidigt.
ÄL-stickorna reagerar knappt.

 

[Tora]

Nä. Jag är jätteförvirrad.
Tjockt slem, supersugen och svullen om magen. Cykeldag 9, så rent statistiskt alldeles för tidigt.
ÄL-stickorna reagerar knappt.

Uppladdning kanske?

 

[malumbub]

Uppladdning kanske?

Det vore ju rent ärligt jävligt najs.

 

[Tora]

Det vore ju rent ärligt jävligt najs.

Håller tummarna

 

[IsisEm]

@Monkie hur går det för dig? Hur länge smörjde du med progesterall och märkte du av någonting? Har din mens kommit igång eller har du rent av plussat? Här händer det fortfarande inte mycket.

 

[Monkie]

@Monkie hur går det för dig? Hur länge smörjde du med progesterall och märkte du av någonting? Har din mens kommit igång eller har du rent av plussat? Här händer det fortfarande inte mycket.

Jag skulle ju ha mens den 3/1, testade och slutade smörja på morgonen 3/1. Lite rött på pappret sent kvällen och nu har det kommit igång riktigt ordentligt! . Tänkte använda mig av stickor och börja igen vid äl. Har inte märkt någon skillnad som jag sätter i samband med krämen.

Har du tagit något mer test?

 

[Halali]

Angående tiden innan utredning så måste man också väga in att väldigt många inte är särskilt strukturerade i sina försök och tror att om man bara ligger utan skydd så blir man gravid. Vi är ju "uppfostrade" via samhälle osv att tro att man blir gravid plättlätt om man inte skyddar sig, det pratas ju väldigt lite om det motsatta problemet dvs svårighet att bli gravid. Men ska man väl bli gravid gäller det ju att ligga på rätt dagar osv och har man haft ett längre förhållande är det ju verkligen inte alla som ligger varje dag om man så säger och förvånande många verkar inte riktigt tänka på det. Majoriteten börjar ju inte med äl-stickor, appar etc. Sedan om man ska ta de äldre som försöker så har man inte ägglossning varje månad när man kommer upp lite i åren utan att det måste föreligga några stora fel. Så ja, jag kan förstå att de inte drar igång stora trumman direkt. Däremot tycker jag rådgivning borde komma tidigt för de som kontaktar vården, gör paret allt de kan för att det ska funka? Och enkla blodprov (ex TSH etc) kostar inte mycket att ta. Man måste ju inte gå på hssg etc direkt, men kan börja hjälpa till ändå steg för steg, typ. En tanke bara. Nu känns det som att det är allt eller inget, när man hade kunnat ha en 3 mån-6 mån- 1 år utan grav-trappa där man gör större utredning efter hand.. Då hade man kunnat förbereda för remiss o ha allt klart när deras obligatoriska tid gått så att remissen till fertilitetsklinik kan gå iväg direkt med all nödvändig info. Nu är det ju väntetid på väntetid.. I would know

 

[Halali]

Jag tycker ni är så coola och lugna här inne, jag känner en massa motstridiga känslor hela tiden, detta har verkligen ställt till det i min skalle. (Det följande gäller MIG och ingen annan så ingen tar illa upp.)

Massa tankar. Borde jag verkligen skaffa barn, jag som inte är frisk? Tänk om jag blir sämre och inte orkar ta hand om barnet, tänk om jag blir världens tråkigaste mamma som bara ligger på soffan och inte orkar ha kalas? Tänk om jag dör av ivf-komplikationer, har en vän som var riktigt illa ute och det skrämmer mig. Är jag villig att dö för att försöka? Jag är verkligen inte så säker på det, jag vill nog hellre leva barnlös än die trying. Tänk om endometriosen blir urjävlig efter behandlingarna så jag blir helt förstörd och måste sjukskrivas igen? Tänk om jag får jättesent missfall (högrisk pga mina sjukdomar), överlever jag det emotionellt? Sen går jag runt o känner mig ömsom som en stark kvinna som nog kan ha ett liv utan barn, ömsom som att jag nog kan bli världens sämsta mamma jag som är så trött, ömsom som ett vrak utan värde som har en stor hög med diagnoser och inte ens kan bli gravid..

Sorry för utbrott men det är så mycket känslor och tvivel på mig själv och allt runt om, och det finns verkligen ingen runt om som förstår. Försöker jag ta det med nån vän (alla mina närstående har flera barn) får man bara höra "det blir bra ska du se" eller lite hurtigt "barn är ändå överskattat tänk vad du kan resa" osv. Det hjälper inte.. Hur får ni er styrka? Tvivlar ni aldrig på hela cirkusen, om det är rätt för er, är ni aldrig rädda?

 

[Monifa]

@Halali jag och mina tjejkompisar satt och filosoferade en kväll. Från tidig ungdom och fram till det att man väl vill ha barn så tror man att det räcker med en spermie för att det ska ta sig. Visst det gör det men det är många faktorer som ska stämma för att den spermier ska resultera i en bebis. Inte så konstigt att kunskapen kring fortplantning är så dålig

En 3,6,12 månaders trappa hade vart riktigt bra. Slipper de göra alla undersökningar vid 12 månader och får det lite mer utspritt. Och fler kanske blir gravida innan 12 månader då

 

[Monifa]

@Halali en enorm kram!
Vad säger din partner? Är han beredd att ta ett större ansvar om du blir sjuk eller bara inte har energin?

Min partner har ett barn sedan innan, en vildingen på fyra år. Hade vi inte haft han hos oss varannan vecka hade jag nog velat vänta längre med att skaffa barn (jag är född 92 och han 86) men nu vet jag att vi fungerar och kan samarbeta (oftast) väldigt bra som föräldrar även fast att det inte är samma sak när det inte är ens egna kött och blod. Men vissa dagar kan jag känna att "det här går ju fan inte" men likt förbannat kissar man i den där koppen i hopp om ägglossning och när mensen närmar sig så är det lite julafton över det. Långt ifrån lika jobbig och svår situation som du har och känner. Lyssna på dig själv.

Kanske frågat innan men är adoption ett alternativ? För att inte belasta kroppen med en graviditet. Och det finns inget som säger att livet inte blir fullständigt utan barn. Även fast att det kanske inte blir som man tänkt sig.

 

[lil-sis]

Jag tycker ni är så coola och lugna här inne, jag känner en massa motstridiga känslor hela tiden, detta har verkligen ställt till det i min skalle. (Det följande gäller MIG och ingen annan så ingen tar illa upp.)

Massa tankar. Borde jag verkligen skaffa barn, jag som inte är frisk? Tänk om jag blir sämre och inte orkar ta hand om barnet, tänk om jag blir världens tråkigaste mamma som bara ligger på soffan och inte orkar ha kalas? Tänk om jag dör av ivf-komplikationer, har en vän som var riktigt illa ute och det skrämmer mig. Är jag villig att dö för att försöka? Jag är verkligen inte så säker på det, jag vill nog hellre leva barnlös än die trying. Tänk om endometriosen blir urjävlig efter behandlingarna så jag blir helt förstörd och måste sjukskrivas igen? Tänk om jag får jättesent missfall (högrisk pga mina sjukdomar), överlever jag det emotionellt? Sen går jag runt o känner mig ömsom som en stark kvinna som nog kan ha ett liv utan barn, ömsom som att jag nog kan bli världens sämsta mamma jag som är så trött, ömsom som ett vrak utan värde som har en stor hög med diagnoser och inte ens kan bli gravid..

Sorry för utbrott men det är så mycket känslor och tvivel på mig själv och allt runt om, och det finns verkligen ingen runt om som förstår. Försöker jag ta det med nån vän (alla mina närstående har flera barn) får man bara höra "det blir bra ska du se" eller lite hurtigt "barn är ändå överskattat tänk vad du kan resa" osv. Det hjälper inte.. Hur får ni er styrka? Tvivlar ni aldrig på hela cirkusen, om det är rätt för er, är ni aldrig rädda?

Jag tror vi alla funderar sådär i perioder.

Hurtiga kommentarer från andra har jag i princip kvävt sedan länge även om det kommer en groda här eller där från den yttre bekantskapskretsen. Det är inget jag tar åt mig av men jag brukar fräsa ifrån då det finns de som faktiskt blir ledsna.

Komplikationer är inget jag tänker på, det är inte jättevanligt och risken att dö på väg till jobbet är större.

 

[IsisEm]

Jag skulle ju ha mens den 3/1, testade och slutade smörja på morgonen 3/1. Lite rött på pappret sent kvällen och nu har det kommit igång riktigt ordentligt! . Tänkte använda mig av stickor och börja igen vid äl. Har inte märkt någon skillnad som jag sätter i samband med krämen.

Har du tagit något mer test?

Tog ju test tre dagar i rad som var neg för några dagar sedan. Kanske ska testa imorgon igen då. Tror bara det är min kropp som håller på med någon form av uppror...

 

[Monkie]

Tog ju test tre dagar i rad som var neg för några dagar sedan. Kanske ska testa imorgon igen då. Tror bara det är min kropp som håller på med någon form av uppror...

Typiskt att det ska jäklas!

Jag blir lite smått förbannad på mig själv som haft så dålig koll på cyklar, symptom och flöde! Nu haft jag haft mens i två (!!) decennier och har egentligen ingen aning om hur det brukar vara... Känns som att man är en newbie i sin egen kropp, som försöker motarbeta och bete sig skumt så att man minsann inte ska se några samband.

 

[MaBee]

Håller med om att man uppfostrats i tron om att man blir gravid så fort man inte använder skydd. Känner mig nästen lite lurad

Vi har ju uppenbarligen problem. Vad är vårt nästa steg? Har läst runt lite och verkar som att man skickar en egenremiss till (eller går man via vc?) till gynekologen som sedan gör en bedömning och skickar en kallelse. Eller?

Finns det inget "mellanting" att göra isf att dra igång en stor utredning på en gång? Kan man vända sig privat till någon?

 

[lil-sis]

Håller med om att man uppfostrats i tron om att man blir gravid så fort man inte använder skydd. Känner mig nästen lite lurad

Vi har ju uppenbarligen problem. Vad är vårt nästa steg? Har läst runt lite och verkar som att man skickar en egenremiss till (eller går man via vc?) till gynekologen som sedan gör en bedömning och skickar en kallelse. Eller?

Finns det inget "mellanting" att göra isf att dra igång en stor utredning på en gång? Kan man vända sig privat till någon?

Ja man kan ringa en privat gynekolog.

 

[Kilauea]

@Halali
Känner igen dina tankegångar. Har ett par sjukdomar som inte är så kul i perioder och har funderat mycket på hur det ska gå med barn samtidigt då. Med sambons hjälp är jag säker på att det kommer gå bra, även om jag visserligen har mina dagar då jag tvivlar.

Tror de flesta som planerar barn/är gravida har såna funderingar emellanåt.

 

[vinkelina]

Jag tycker ni är så coola och lugna här inne, jag känner en massa motstridiga känslor hela tiden, detta har verkligen ställt till det i min skalle. (Det följande gäller MIG och ingen annan så ingen tar illa upp.)

Massa tankar. Borde jag verkligen skaffa barn, jag som inte är frisk? Tänk om jag blir sämre och inte orkar ta hand om barnet, tänk om jag blir världens tråkigaste mamma som bara ligger på soffan och inte orkar ha kalas? Tänk om jag dör av ivf-komplikationer, har en vän som var riktigt illa ute och det skrämmer mig. Är jag villig att dö för att försöka? Jag är verkligen inte så säker på det, jag vill nog hellre leva barnlös än die trying. Tänk om endometriosen blir urjävlig efter behandlingarna så jag blir helt förstörd och måste sjukskrivas igen? Tänk om jag får jättesent missfall (högrisk pga mina sjukdomar), överlever jag det emotionellt? Sen går jag runt o känner mig ömsom som en stark kvinna som nog kan ha ett liv utan barn, ömsom som att jag nog kan bli världens sämsta mamma jag som är så trött, ömsom som ett vrak utan värde som har en stor hög med diagnoser och inte ens kan bli gravid..

Sorry för utbrott men det är så mycket känslor och tvivel på mig själv och allt runt om, och det finns verkligen ingen runt om som förstår. Försöker jag ta det med nån vän (alla mina närstående har flera barn) får man bara höra "det blir bra ska du se" eller lite hurtigt "barn är ändå överskattat tänk vad du kan resa" osv. Det hjälper inte.. Hur får ni er styrka? Tvivlar ni aldrig på hela cirkusen, om det är rätt för er, är ni aldrig rädda?

Jag har en jobbig sjukdom, eds, som det finns 50% risk att barnen ärver. Jag riskerar att bli sämre under graviditet och har högre risk för missfall... Men tänker i alla fall chansa och gärna flera barn

 

[IsisEm]

Nu är syndafloden i full gång! Tänkte spendera kvällen i soffan med en varm katt på magen.

 

[Eddisson]

Har inte riktigt fattat, men har plussat på 3 olika test nu på bim -5 och -4. Kanske vågar man tro på att det stämmer. Trodde inte jag skulle plussa innan bim.

 

[Tora]

Har inte riktigt fattat, men har plussat på 3 olika test nu på bim -5 och -4. Kanske vågar man tro på att det stämmer. Trodde inte jag skulle plussa innan bim.

Grattis

Kanske bäst att ta några test till?