Gravid som "äldre"

[MML]

Har för mig att man hos mödravården räknas lite som "förstföderska" om det gått mer än tio år sen man var gravid senast. Och du har väl barn i övre tonåren om jag minns rätt? Men oavsett det så minns ju DU, tänker jag Alltså - DU vet hur det känns att vara gravid, föda barn, ha en nyfödd. Så även om din kropp kanske är att betrakta som om den alrig fött barn, så har din hjärna erfarenheten. Jag tror det betyder mycket!

Det stämmer bra, har en dotter som är 18 nu Och så var jag även gravid 2003-2004, vilket ju är en evighet sedan!

 

[MML]

Hur länge man kan rida under en graviditet tror jag egentligen är så individuellt att man inte kan säga så mycket om det innan, men jag tror att det hjälper mycket att vara stark och i god form (både som ryttare och generellt) INNAN man blir gravid. Då kan man förhoppningsvis fortsätta länge med alla sina aktiviteter OCH har gjort det man kan för att ge sig själv en så "bra" graviditet som möjligt. Själv red jag tills 4-5 veckor innan förlossningen. Inte lika aktivt mot slutet, men det var ändå så jag kunde kravla mig upp och rida en liten tur i fler gångarter än skritt Och hundpromenaderna fortsatte tills dagen innan förlossningen! För mig var det superviktigt mentalt att få fortsätta känna att "jag är jag" och göra mina egna aktiviteter, både under graviditeten och som förälder till en nyfödd. Så jag gjorde det, trots att det kanske inte alltid var bekvämt (ridning i 8:e månaden till exempel). Inte helt förvånande blev det där barnet en hästtjej (hon hade ingen chans, stackaren!)

Lite så känner jag också. Jag vill gärna bli gravid igen, men jag vill kunna fortsätta "vara jag" och ägna mig åt mina intressen även med en liten i magen. Om jag sedan inte kan rida sista månaderna är det väl inte hela världen, men jag hoppas att jag (om jag blir gravid) kommer att kunna hålla i gång i alla fall bra länge. Både hästar och hundar gör så mycket för mig mentalt, och jag tror att det är en viktig aspekt i att vara en så bra förälder som möjligt.

Blir det något mer barn här blir det nog en påtvingad hästtjej eller -kille, det också Med en hästtokig mamma och en hästtokig storasyster, som dessutom drömmer om ett litet engelskt ponnysto, lär hen bli styrd åt rätt håll från tidig ålder

 

[Fjordfrälst]

Har för mig att man hos mödravården räknas lite som "förstföderska" om det gått mer än tio år sen man var gravid senast. Och du har väl barn i övre tonåren om jag minns rätt? Men oavsett det så minns ju DU, tänker jag Alltså - DU vet hur det känns att vara gravid, föda barn, ha en nyfödd. Så även om din kropp kanske är att betrakta som om den alrig fött barn, så har din hjärna erfarenheten. Jag tror det betyder mycket!

Har hört likadant

 

[sthu]

Fick barn förra året, då 35 år, min man 40 år. Det tog över ett år innan det "tog sig".
Det var fruktansvärt att vara gravid. Jag kräktes, hade foglossning deluxe, var konstant yr, fick graviditetsdiabetes, mådde skit i största allmänhet. Sista tre månaderna kunde jag knappt gå.
Förlossningen var också hemsk. Latensfas och förvärkar i flera dagar, kunde inte sova på en vecka. Åkte in till förlossningen på fredag eftermiddag och ungen kom ut natten till söndag (00:30 ). Fick en infektion i livmodern under tiden och fick massa antibiotika. Hade slangar överallt. Sugklocka och två klipp för att få ut honom.

Men kroppen är fantastisk och återhämtade sig på ca två månader. Och ungen, vilken unge! Han är otrolig
Det är dock ingenting jag är speciellt sugen på att göra igen.

 

[jeennnnyy]

Har för mig att man hos mödravården räknas lite som "förstföderska" om det gått mer än tio år sen man var gravid senast. Och du har väl barn i övre tonåren om jag minns rätt? Men oavsett det så minns ju DU, tänker jag Alltså - DU vet hur det känns att vara gravid, föda barn, ha en nyfödd. Så även om din kropp kanske är att betrakta som om den alrig fött barn, så har din hjärna erfarenheten. Jag tror det betyder mycket!

Det måste väl ändå vara en skröna? Jag är verkligen ingen barnmorska men det låter för mig helt osannolikt.

 

[FeatherCloud]

Of topic för tråden kanske men jag bara älskar att reflektera över generationsbegreppet på min fars sida. Extra roligt blir det när man träffar på släktingar och kan konstatera att jag är typ tremänning med farfadern till den den jag träffars morfar, dvs att vår släktmatchning från min sida ligger flera generationsled bort från dem

Jag är alltså född -79, min far -36, min farmor 1905 och min farfar 1891. Jag fortsätter att möjliggöra långa generationsspann genom att jag inte skaffade mitt första förrän vid 33 år och den andra vid 35 :0 (inte jättegammalt men )

Åh, det är samma här! Jag och min bror skojar ibland om att vi är världens yngsta 40-talister. Jag är född -85, pappa -45 och farfar/farmor 1890-tal respektive 1906. Hade de fått barn i en yngre, lite "vanligare" ålder kunde vi alltså varit födda på 40talet istället för pappa. Skyller på detta när jag inte beter mig som förväntat

Sorry mer OT!

Tillägg: och jag fick mina barn vid 32 och 36 års ålder

 

[jeennnnyy]

För att svara på ursprungsfrågan; är 41 och har två barn. Har sista månaderna blivit jättesugen på ny bebis. Tänker kanske beror på att verkligen sista chansen om nu ens möjligt fortfarande.. lite obekväm med hur gammal jag kommer vara innan det barnet riktigt vuxen, annars hade vi nog gett det ett seriöst försök

 

[Tualma]

Jag fick mitt fjärde och sista barn några månader innan jag fyllde förtio.
Våra andra barn var då tolv, tio och sex år gamla.
Det var inget aktivt försök, utan mer ett gemensamt beslut att vara lite mindre försiktiga bara.
Min man kände sig nöjd och klar vid tre barn, men det gjorde inte jag och flera händelser ledde fram till att även min man kände, att vi nog inte vara klara... .
Det tog kanske 2-3 månader innan jag blev gravid, jag minns inte riktigt, men så har det aldrig varit problem tidigare heller.

Jag var oroligare under denna sista graviditet. Det var mer som stod på på spel. Om det skulle vara något fel på barnet skulle det inte bara drabba oss som föräldrar utan även våra andra barn. Ett barn som skulle behöva extra mycket av oss skulle påverka hela vår familj. Och var det då egoistiskt av mig att vilja ha ett barn till? Så har jag aldrig känt innan, utan tänkt att vi klarar allt.
Graviditeten gick smidigt, men så älskar jag att vara gravid också. Jag hade mest foglossningsbesvär med barn nummer tre, tror jag.

Förlossningen är det inte mycket att säga om, då lilla Fyran liksom Trean förlöstes med planerat snitt med anledning av att Ettan & Tvåan båda drabbades av syrebrist pga komplikationer i samband med förlossningen.
Detta lilla A-barn föddes med 10 på Apgarskalan. Vilken välsignelse!
Jag mådde bra efter snittet och stannade bara en natt på BB.
Men dagen för hemgång drabbades jag av en komplikation relaterat till vad som (efter utredning ett par år senare) visade sig vara en troligt medfödd defekt hos mig och jag var ganska immobiliserad under de första 14 dagarna efter hemkomst. Men bebisen mådde toppen.
Och jag låg i min sköna soffa med urinkateter och fötter som ballonger och ammade och skötte min lilla bebis och tyckte att allt var fantastiskt ändå, hög på kärlek.
Man och barn pysslade om mig och bebisen och den där lilla Fyran fick förstås fortsatt uppmärksamhet av sina syskon. Det var verkligen lyxigt och völdigt smidigt att ha en liten med så stora syskon.
För mig (oss) var det verkligen grädden på moset att få bli föräldrar igen (även om det ryktas att mannen har hörts muttra "nu har jag hållit på med den här skiten i 20 år" vid något tillfälle .

 

[MML]

Fick barn förra året, då 35 år, min man 40 år. Det tog över ett år innan det "tog sig".
Det var fruktansvärt att vara gravid. Jag kräktes, hade foglossning deluxe, var konstant yr, fick graviditetsdiabetes, mådde skit i största allmänhet. Sista tre månaderna kunde jag knappt gå.
Förlossningen var också hemsk. Latensfas och förvärkar i flera dagar, kunde inte sova på en vecka. Åkte in till förlossningen på fredag eftermiddag och ungen kom ut natten till söndag (00:30 ). Fick en infektion i livmodern under tiden och fick massa antibiotika. Hade slangar överallt. Sugklocka och två klipp för att få ut honom.

Men kroppen är fantastisk och återhämtade sig på ca två månader. Och ungen, vilken unge! Han är otrolig
Det är dock ingenting jag är speciellt sugen på att göra igen.

Vilken tur att det blev en fantastisk unge av det hela!

Jag kände lite likadant när dottern kommit. Under graviditeten var det flera (kvinnor med flera barn) som glatt sa att så fort dottern kommit ut, skulle jag glömma hur jobbigt det var att vara gravid och vilja ha fler. Det gjorde jag inte. Tvärt om, det tog 18 år innan den viljan kom

 

[MML]

För att svara på ursprungsfrågan; är 41 och har två barn. Har sista månaderna blivit jättesugen på ny bebis. Tänker kanske beror på att verkligen sista chansen om nu ens möjligt fortfarande.. lite obekväm med hur gammal jag kommer vara innan det barnet riktigt vuxen, annars hade vi nog gett det ett seriöst försök

Det låter ganska likt mina tankar - sista chansen o. s. v. Jag tänker att om det blir något barn nu, så är hen vuxen när jag går i pension. Förhoppningsvis har jag då fortfarande många år kvar, så det är jag helt okej med

 

[MML]

Jag fick mitt fjärde och sista barn några månader innan jag fyllde förtio.
Våra andra barn var då tolv, tio och sex år gamla.
Det var inget aktivt försök, utan mer ett gemensamt beslut att vara lite mindre försiktiga bara.
Min man kände sig nöjd och klar vid tre barn, men det gjorde inte jag och flera händelser ledde fram till att även min man kände, att vi nog inte vara klara... .
Det tog kanske 2-3 månader innan jag blev gravid, jag minns inte riktigt, men så har det aldrig varit problem tidigare heller.

Jag var oroligare under denna sista graviditet. Det var mer som stod på på spel. Om det skulle vara något fel på barnet skulle det inte bara drabba oss som föräldrar utan även våra andra barn. Ett barn som skulle behöva extra mycket av oss skulle påverka hela vår familj. Och var det då egoistiskt av mig att vilja ha ett barn till? Så har jag aldrig känt innan, utan tänkt att vi klarar allt.
Graviditeten gick smidigt, men så älskar jag att vara gravid också. Jag hade mest foglossningsbesvär med barn nummer tre, tror jag.

Förlossningen är det inte mycket att säga om, då lilla Fyran liksom Trean förlöstes med planerat snitt med anledning av att Ettan & Tvåan båda drabbades av syrebrist pga komplikationer i samband med förlossningen.
Detta lilla A-barn föddes med 10 på Apgarskalan. Vilken välsignelse!
Jag mådde bra efter snittet och stannade bara en natt på BB.
Men dagen för hemgång drabbades jag av en komplikation relaterat till vad som (efter utredning ett par år senare) visade sig vara en troligt medfödd defekt hos mig och jag var ganska immobiliserad under de första 14 dagarna efter hemkomst. Men bebisen mådde toppen.
Och jag låg i min sköna soffa med urinkateter och fötter som ballonger och ammade och skötte min lilla bebis och tyckte att allt var fantastiskt ändå, hög på kärlek.
Man och barn pysslade om mig och bebisen och den där lilla Fyran fick förstås fortsatt uppmärksamhet av sina syskon. Det var verkligen lyxigt och völdigt smidigt att ha en liten med så stora syskon.
För mig (oss) var det verkligen grädden på moset att få bli föräldrar igen (även om det ryktas att mannen har hörts muttra "nu har jag hållit på med den här skiten i 20 år" vid något tillfälle .

Så fint det låter, allting!

 

[Tantan]

Jag har långt mellan barnen, det man får komma ihåg är att de räknas som ensambarn och ibland kan jag märka det. Jag har två barn som båda vill ha mycket egentid med mig. De älskar varandra men har ju inte jättemycket gemensamt just nu. En planerar att flytta hemifrån, en lär sig läsa. De har helt olika intressen i livet. Det kan ju hända öven med närmare i ålder, men jag har reflekterat över det och hoppas de kommer närmare varandra igen när de blir äldre.

 

[sthu]

Vilken tur att det blev en fantastisk unge av det hela!

Jag kände lite likadant när dottern kommit. Under graviditeten var det flera (kvinnor med flera barn) som glatt sa att så fort dottern kommit ut, skulle jag glömma hur jobbigt det var att vara gravid och vilja ha fler. Det gjorde jag inte. Tvärt om, det tog 18 år innan den viljan kom

Exakt det har jag med fått höra. Än jag har inte glömt i varje fall.. Visst har det bleknat lite, men jag kommer ändå ihåg hur det var att inte kunna komma upp ur sängen utan hjälp för jag hade så ont i hela kroppen.

 

[MML]

Jag har långt mellan barnen, det man får komma ihåg är att de räknas som ensambarn och ibland kan jag märka det. Jag har två barn som båda vill ha mycket egentid med mig. De älskar varandra men har ju inte jättemycket gemensamt just nu. En planerar att flytta hemifrån, en lär sig läsa. De har helt olika intressen i livet. Det kan ju hända öven med närmare i ålder, men jag har reflekterat över det och hoppas de kommer närmare varandra igen när de blir äldre.

Vår dotter är 18 år nu, så blir det någon liten här så blir hen så gott som ensambarn. Nu vet inte jag hur många år du har mellan dina, men jag tror att det skulle vara betydligt lättare att ge båda barnen vad de önskar/behöver om vi får ett till barn nu, än om vi hade fått det för bara några år sedan.

 

[Fjordfrälst]

Exakt det har jag med fått höra. Än jag har inte glömt i varje fall.. Visst har det bleknat lite, men jag kommer ändå ihåg hur det var att inte kunna komma upp ur sängen utan hjälp för jag hade så ont i hela kroppen.

Så sa tjejen som gick som elev med mig också....Hade i ung ålder (20 knappt) fött en dotter och hade ett helvete. När kollegorna sa "man glömmer" svarade hon några år senare att nej. Inte jag!!! Och det hördes tydligt på henne (syftar på förlossningen). Men trots det ville de ju så gärna ha ett syskon trots rädslan....Och faktiskt, hon fick en rejäl revansch! .

Att vara gravid ja, i min omgivning har det varit att må hur bra som helst och hålla igång ridningen väldigt länge till hoppa på kryckor och vara handikappade av foglossning mm....Det varierar ju verkligen.

 

[MML]

Exakt det har jag med fått höra. Än jag har inte glömt i varje fall.. Visst har det bleknat lite, men jag kommer ändå ihåg hur det var att inte kunna komma upp ur sängen utan hjälp för jag hade så ont i hela kroppen.

Jag hade en inte helt okomplicerad graviditet och jag var inte sugen på att göra om det, men på det stora hela var förlossningen det som verkligen satte stopp för tankar på syskon under många år. När den var över var jag mest bara tacksam och lättad över att både jag och dottern levde, och att utsätta mig för det en gång till kändes som fullständigt vansinne.

Men nu, 18 år senare, har jag tydligen glömt tillräckligt för att vilja göra om det

 

[Tuvstarr]

Så sa tjejen som gick som elev med mig också....Hade i ung ålder (20 knappt) fött en dotter och hade ett helvete. När kollegorna sa "man glömmer" svarade hon några år senare att nej. Inte jag!!! Och det hördes tydligt på henne (syftar på förlossningen). Men trots det ville de ju så gärna ha ett syskon trots rädslan....Och faktiskt, hon fick en rejäl revansch! .

Att vara gravid ja, i min omgivning har det varit att må hur bra som helst och hålla igång ridningen väldigt länge till hoppa på kryckor och vara handikappade av foglossning mm....Det varierar ju verkligen.

Jag kan hålla med om att man verkligen inte glömmer, inte om förlossningarna har varit svåra. Inte jag i varje fall.
Nu är mina barn nästan vuxna, men fortfarande är det så att om jag blir magsjuk så får jag nästan panik och får flashbacks från förlossningarna där jag gång på gång kräktes av smärta, och jag klarar heller inte av att göra någon styrketräning som involverar de delar av magen där jag hade mest ont.
I övrigt går jag inte omkring och tänker på förlossningarna, men minnena är extremt lättriggade.