Positiva förlossningsberättelser

[MML]

Jag vill skriva lite om mina tidigare förlossningar - mest kanske för att få höra att det inte är så det "brukar vara" att föda barn "nu för tiden" Innan jag skriver vill jag dock varna för att det här inte är några positiva förlossningsberättelser - även om den senare slutade lyckligt!

Spoiler: Inte positiva förlossningar

Jag har fött två barn, och båda förlossningarna hade en del gemensamma nämnare. Jag var till exempel ganska ung, osäker, kanske för dåligt påläst och hade inte heller pratat ihop mig tillräckligt med mannen. Jag upplevde därför att jag inte hade något att säga till om - utan att personalen "styrde" det mesta. Jag minns det också som ett väldigt fokus på att det hela tiden skulle gå framåt - lite stressat, liksom. Kanske spelade det in att jag fick epidural och därför inte kände "normalt", men jag tyckte att jag blev ombedd att krysta innan kroppen alls var redo. Jag tyckte också att det var fullt med människor runt mig, som skulle prata, undersöka, röra vid mig (de menade säkert väl, och jag klarade inte att uttrycka mina behov där och då, så jag klandrar dem inte).

Första förlossningen höll på länge, men stora delar av den är väldigt suddiga i mitt minne. Flickan som föddes andades inte, och började heller aldrig att andas. Självklart bidrog det till min känsla av att förlossningar är något otäckt och där jag inte har någon kontroll över situationen.

Andra förlossningen tog inte lika lång tid, men blev akut i slutfasen. Då upplevde jag det som att dottern slets i från mig nästan innan hon ens kommit ut. Den gången fick jag i alla fall veta att hon levde, men behövde vård direkt. Jag blödde också mycket den förlossningen, så efter den var jag mest bara tacksam över att både dottern och jag faktiskt levde. Det mesta från förlossningen försökte jag att inte minnas alls.

Nu har jag - efter 18 år - landat i att jag vill ge det en chans till. Jag vill få uppleva en förlossning där jag får lyssna på min kropp, där jag kan känna vad den behöver göra. Där bebisen och min kropp samarbetar, och där jag kan uppleva det hela - i stället för att mer eller mindre "skärma av mig" och låta andra styra vad min kropp ska göra. Både min man och jag är äldre nu, vi kan stå på oss på ett helt annat sätt nu än vad vi kunde då.

Självklart kan det hända saker som gör att det inte blir som jag önskar, och då är jag självklart med på vad som än krävs för att rädda bebisen! Men efter två så pass tuffa upplevelser tycker jag faktiskt att det borde vara min tur att få en "normal" förlossning, borde det inte?

 

[Crossline]

Min andra förlossning var toppen! Trots att det gick så snabbt att vi inte hann åka hemifrån så räknar jag den som mycket mer positiv än min första.

Tisdag 9/4 vaknade jag med en teckningsblödning, slemmiga flytningar (slempropp?) och mensvärk. Jag det hela med ro, är hemma med storasyster 3 år och tar det lugnt, packar det sista i bb-väskan och har värmekudde på magen.

När maken kommer hem från jobbet ringer jag Förlossningskoordinatorn och rådfrågar lite. Klockan är 17:45 och hon säger att jag kan ringa upp igen om det börjar dra på. Misstänker att jag läcker lite vatten, men är osäker. Om det skulle börja rinna kan jag också ringa tillbaka. Kändes som bra direktiv och jag är nöjd så. Jag vill gärna natta storasyster innan, och jag tror att lillasyster kommer på natten eller dagen efter. Strax innan nattning av storasyster 19:30 börjar jag klocka värkarna, för nu förstår jag ju att det är inte diffus mensvärk längre. Nattar barn och klockar värkar samtidigt.

Jag ligger i soffan i en korvig ställning med värmekudde mellan benen och upp mot magen och har det ganska bra. Värkarna är mycket jobbigare om jag är uppe och går. Jag skriver lite med en vän under tiden och berättar att det är på gång.

Strax innan 21 går plötsligt vattnet och det går från lättare mensvärk till onda värkar från den ena stunden till den andra. Jag ställer mig i duschen för att spola av mig, och smärtlindra med varmt vatten. Jag kommer inte där ifrån. Maken ringer koordinatorn igen, klockan är då 21 typ. Vid det laget vrålar jag vid varje värk och koordinatorn ber oss komma in direkt. Jag inser att min chans att komma upp från badkaret, torka av mig, klä på mig och komma ut till bilen är typ 0, så vi ringer ambulans. Vi har SOS och förlossningskoordinatorn i telefonen samtidigt. I samma veva ringer vi hem min pappa också, som ska passa den sovande storasystern.

I och med att jag hade epidural under min första förlossning, som tog lite för bra, så kände jag aldrig några krystvärkar den gången. Så när dom i telefonen frågade om jag kände krystvärkar så svarade jag att jag inte visste.

Flerpartssamtal med både koordinatorn och SOS var det rörigaste jag varit med om, men när jag inser att ambulans är på väg så känns det ändå okej. Jag tänker att om något händer så kommer dom bara att slita med mig i ambulansen och rädda mig liksom. Känner mig trygg.

Jag fräser vid något tillfälle till maken att ”du fattar väl att hon kommer att födas här?”. Nej det fattade han inte, stackarn. Han skötte telefonsamtalen och tog hand om mig samtidigt på ett toppensätt, så tacksam.

Jag kände efter med handen och kände huvudet, och blev ganska peppad av det!

Min pappa dyker upp strax innan den första ambulansen är på plats. Jag står på alla fyra i badkaret och hänger på kanten och så föds hon. En ambulanskille, som hann vara på plats i någon minut, tar emot och gnuggar igång henne. Det rörde sig om sekunder, så skrek hon. Min man upplevde det istället som en evighet och bröt ihop och grät när hon skrek. Han berättade efteråt att han hade redan börjat planera för det värsta i dessa sekunder. Jag upplevde det helt annorlunda, jag hann bara andas ut, så hörde jag henne. Jag var aldrig rädd alls.

Den andra ambulanskillen var ute och hämtade båren medan hon föddes. Det anslöt ytterligare en ambulans med två pers till och en läkarbil strax efteråt. Så tacksam över att få hem resurser. Jag satt som en prinsessa på knä i badkaret med min bebis i famnen, i en pöl av blod, luggen fastklibbad i pannan och bara log. Glad över att det finns på bild!

Jag fick hjälp att ställa mig upp, satte upp ena foten på badkarskanten och fick hjälp att slänga fram dottern under benet för att få fram navelsträngen framför mig. Sedan trippade jag ut till båren i hallen iförd endast bh och la mig på den med dottern i famnen och blev inpackad. Maken tog våra packade väskor och följde med i ambulansen som körde in oss till Östra.

Vi hamnade på specialförlossningen där de drog ut min moderkaka som hade lossnat fint av sig själv. Pappan fick klippa navelsträngen. Dottern började amma jättefint. Det visade sig att hon vägde 4400g och var 54cm lång. Trots det så hade jag bara fått ett par små skråmor i underlivet. En läkare kom och sydde dessa enligt tidigare överenskommelse, med hänsyn till gamla bristningar från förra förlossningen.

När allt var färdigt där så blev vi hänvisade till ett annat rum på förlossningen där vi skulle få sova resterande tiden av natten för att sedan åka hem på morgonen. Jag hade sen innan bestämt mig för att jag ville hem så fort som möjligt. Planen ändrade sig tyvärr, dottern var såpass stor att enligt sjukhusets riktlinjer så vill dom att vi skulle stanna på BB i 24 timmar för att ha koll på blodsockret. Maken åker hem och jag och dottern flyttas till BB. Vi sover där en natt och åker hem sen eftermiddag dagen efter, eftersom blodsockret var strålande.

Förlossningen blev förstås inte som vi hade tänkt oss, men den blev bra ändå. Det känns som en revansch mot min förra förlossning där jag aldrig riktigt kände att jag hade kontroll och jag har alltid varit kluven till om det var en positiv eller negativ upplevelse. Men den här gången väljer jag att se den som positiv! Alla mår bra och förloppet gick jättebra, allt är bra!

 

[Midsommarblomster]

Jag har haft två förlossningar med kejsarsnitt, varav den första utan komplikationer och den andre med komplikationer. Men jag skulle fortfarande säga att det har varit två bra förlossningar! Alltså, as far as it goes. Jag har aldrig haft förväntan att förlossningen ska vara en fantastiskt upplevelse. Även om den såklart är det, på sina sätt, så är det ju en påfrestande upplevelse. Jag hade inställningen att jag ville att barnen skulle komma ut på ett sätt som var säkert och så okomplicerat det går. Och så blev det. Operationsteamen har varit fantastiska båda gångerna, det för tufft men helt enligt förväntan och jag har läkt både fysiskt och mentalt på alla sätt. Så jag känner bara.. tack för fantastisk vård!

 

[Guldaskig]

Tack för att du delar med dig, och så fint att du fått tre positiva förlossningar!

Det du skriver i slutet - att det är häftigt hur kroppen vet vad den ska göra och hur det "bara" är att ge sig hän till just krystvärkarna - det är lite i linje med vad jag önskar få uppleva. Att jag får lyssna in min kropp och följa de impulser som kommer, då jag tänker att det ju faktiskt är något kroppen är gjord för att klara av.

Tack

Hoppas du får den förlossningen du önskar! Tipsar också om att det går att få prata specifikt om ens tidigare förlossningar och eventuella önskemål om framtida förlossning med en speciell mottagning på sjukhuset. Tror någon nämnt det tidigare i tråden. Det kanske kan vara något att ta upp med BM när du blir inskrivet på MVC.

 

[Mois]

Jag tycker att du ska lyssna på The poisitive birth story podcast. Är på engelska men är en svensk barnmorska. Handlar om olika förlossningsberättelser, de är inte alltid perfekta men det är berättelser som är stärkande och positiva.
Jag uppplevde det som väldigt ”empowering” att lyssna!
Jag har tre positiva förlossningar i bagaget. Det jag hade mest nytta av var mindfullness, att vara i nuet och inte tänka på nästa värk.

Och stort grattis till graviditeten såklart!

 

[rabarberpajen]

Jag har haft två toppenförlossningar, framförallt den andra blev precis som jag hade önskat!

Min första förlossning gick relativt fort, fick första känningen+vattenavgång vid 3 på natten och hon föddes strax innan 11 efter bara drygt 2 h inne på förlossningen. Så med andra hade jag ändå tanke på att det kunde gå ganska fort med. Värkarna kom även då igång på natten vid 3-tiden. De blev mer och mer intensiva, men absolut hanterbara. Vid halv 6 ringde jag förlossningen för att rådfråga och de tyckte att vi kunde nog börja ringa in barnvakt och sen komma in till sjukhuset och så. Jag kände hela tiden att jag kunde hantera värkarna bra, men åkte in så vi var på sjukhuset strax innan 7 på morgonen. Jag undersöktes, var väl öppen ca 6 cm och fick komma till ett förlossningsrum vid strax efter 7. De som jobbade där hade läst i min journal att jag ville bada och gärna föda i vatten så de sa direkt att "badet är ledigt så det ska bara städas av, fyllas och sen kan du hoppa i". De läste också noga igenom mitt förlossningsbrev och vi pratade igenom det tillsammans - jag ville föda så fysiologiskt som möjligt, följa med kroppen, och helst då föda i vatten mm. Vid kvart i 8 fick jag komma in till badet som var i ett separat rum. Det var så mysigt, nedsläckt, nån ljusslinga, stjärnprojektor och vi satte på mysig musik, jag kände mig sååå avslappnad. Så var jag i badet ca 1 h, tog värkar och sedan krystade och födde henne i vattnet kl 09.10! Tyckte badet både smärtlindrade väldigt bra, men också att man fick sitt eget space. Och min barnmorska var också så lyhörd och hade verkligen tagit till sig hur jag ville ha det kände jag! Jag hade förberett mig inför förlossningen och bland annat gått hypnobirthing kurs vilket jag tyckte hjälpte mig jättemycket i själva avslappningen. (Sorry, detta blev också långt..!)

 

[Skuggviol]

Jag har fött två barn, vaginalt, första på sjukhus och andra planerat hemma.

Min första förlossning var lång och jag var för dåligt förberedd. Jag var inte alls rädd innan men jag tog inte heller förberedelserna riktigt på allvar och ser i efterhand att jag hade haft stor nytta av exempelvis profylaxkursen vi gick inför andra barnet sen.

Det var jobbigare att vara på sjukhuset än vad jag trodde det skulle vara, med en sjukhusrädsla i botten som visst inte var så bearbetad som jag trodde. Men ungen kom ut och mådde bra, jag fick en grad 2 bristning men syddes och läkte bra. Så totalt sett en helt okej första förlossning.

Efter första barnet lyssnade jag mycket på poddar om förlossningar och började följa och läsa många olika instagramkonton. Redan innan jag var gravid med andra barnet var jag ganska säker på att jag ville föda hemma.

Så vi kontaktade hembarnmorskor när jag blivit gravid och bestämde att vi ville ha en hemförlossning. Det var helt otroligt och jag skulle kunna göra om den förlossningen hur många gånger som helst.

Allt var så lugnt, jag andades igenom värkarna, min mamma kom och hämtade vårat första barn, min sambo fyllde poolen och barnmorskorna kom. Jag tog mig ner i poolen och födde vårat lilla barn där, tog emot barnet själv och efter att moderkakan kommit tog vi oss upp ur poolen och landade i soffan.

Jag kan skriva en roman om min andra förlossning men jag ska hejda mig lite Men jag kan iallafall med säkerhet säga att jag är så glad att jag vågade föda hemma trots att många ifrågasatte mig och skulle vi lyckas bli gravida igen så vill jag föda hemma en gång till

 

[Dorinda]

Bor du i Sthlm kan jag varmt rekommendera ”Min barnmorska”. Då går man hos en grupp av 4 barnmorskor under graviditeten, en av dem kommer sedan vara med på förlossningen och även ta några hembesök efter förlossningen(så skönt att inte åka in för att mäta tex gulsot utan göra det hemma i soffan).

Jag hade två snabba, okomplicerade förlossningar.
Första blev en igångsättning 12 dagar över tiden. Tog 24 h från att vi var där för kontroll tills babyn var ute och då kunde jag sova hela natten så de gick ”enligt skolboken”.
Andra önskade jag vattenförlossning men värkarna avstannade helt när jag klev ner i det sköna badet så fick kliva upp ur vattnet för att det skulle starta igång igen.

 

[FeatherCloud]

Jag har haft två väldigt olika, men överlag bra förlossningar.
Med båda barnen har jag gått över tiden. Äldsta gick ändå igång av sig själv, jag vaknade hemma kl 5 en morgon med värkar. På förmiddagen fick vi komma på kontroll men åka hem, sen tog jag värkar hemma till kl 16 då vi åkte in igen. Jag fick bada och få lustgas, lite hjälp via forlossningspall att få ner mitt barn sista biten när jag var runt 9 cm öppen. När krystningsfasen tog vid tog kroppen över helt och gjorde precis det som behövdes. Jag varken kunde eller ville göra något annat än det som skedde. Med första tog krystningsfasen kanske 10 minuter och totalt var vi på förlossningen 3h innan min son var ute.

Lillasyster ville inte ut, vi hade ett trauma i familjen dagarna runt bf och jag tror att stressen fick min kropp att stänga ner. Två veckor över tiden var kroppen inte mogen alls och jag fick igångsättning. Den enda åtgärden var att man tog hål på hinnorna. Efter några timmar kom kroppen igång. Jag minns den här förlossningen som att det var betydligt mer "meck" och undersökningar, man var inte säker på att bebis mådde bra. Men jag lät sjukvårdspersonalen mest hålla på och brydde mig inte så mycket om vad som hände rent fysiskt så minnet är ändå positivt eftersom kroppen återigen tog över. Jag gick från 4cm öppen till bebis ute på drygt 15 minuter, varav jag tror 2-3 krystningar för att få ut bebis. Totalt 6 h från att vi kom till igångsättningen. Med tanke på hur icke redo min kropp var klockan 8 på morgonen, och med vilken kraft lillasyster kom kl 14:06 så säger det mig att kroppen verkligen vet vad som ska göras och kan man "bara" följa med i det blir det väldigt mycket enklare. I mitt fall iallafall.

Jag har för övrigt fött mina barn som man "inte ska", liggande still, på rygg i en säng och låtit värkarna göra jobbet, medan jag själv varit ganska inne i mitt eget huvud. Jag läste föda utan rädsla inför båda förlossningarna och det hjälpte mig ganska mycket med konkreta verktyg för hur jag skulle kunna låta kroppen göra sitt jobb. Att föda barn var överväldigande, jag har nog aldrig haft sån respekt för min kropp och dess förmåga som de två gångerna i livet