Skaffa barn eller inte

[Glasbubblan]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

 

[Tilly_85]

Generellt i min uppväxt, tonåren och tidiga 20 åren var jag väldigt säker på att jag aldrig ville ha barn. Sedan började livet sakta upp, jag blev äldre, fick andra prioriteringar i livet och mötte en fantastisk kille under studietiden. Jag hade börjat tänka att jag aldrig skulle hitta någon som var min speciella person som jag ville dela livet med. Det finns så otroligt mycket människor så rent statistiskt sett tänkte jag att jag borde hitta någon men jag var ensam i väldigt många år. Jag är hellre ensam än är tillsammans med en person när det inte känns 100% rätt. Men efter x antal år som singel jag började tvivla på min inställning och jag är så glad för att jag träffade min man när jag gjorde det Vi flyttade till hans hemstad, köpte lägenheten, gifte oss och vi reste runt mycket bara vi två och upplevde massa kul tillsammans. Efter några år insåg jag att jag ville ha barn, dvs familjeliv, få följa mina barns utveckling från bebis till vuxen ålder. Jag ville ha det ansvaret det innebär att ha barn och (förhoppningsvis) få dom att växa upp till ansvarsfulla fina vuxna människor. Och den resan vill jag dela med min man, utan honom hade det inte varit en lika stark önskan att skaffa barn. Det är något jag vill vi ska dela i vår tid som vi har tillsammans. Sen vet man såklart aldrig vad som händer, men just nu är det så och jag tycker det är fantastiskt roligt. Till tider tufft men roligt och med så mkt kärlek.

 

[Red_Chili]

Det du skriver om att din partner "försökt övertala dig" att du inte vill ha barn låter ju för mig som att du troligen skulle vilja det ändå, med rätt partner. Sedan tycker jag att det är ett vidrigt beteende från honom oavsett. Det är en sak att göra det tydligt för sin partner var man själv står i en fråga, men en helt annan sak att försöka bestämma vilken åsikt partnern ska ha i samma fråga.

Sedan är det ju värt att ha i åtanke att även med rätt partner så kanske det inte blir likadant för dig som för din bror. Men oavsett så låter det ju som om det kanske är dags att avsluta med din partner. Att du skriver om att det är skönt för att det nu blir lättare att lämna om du vill det och att han försöker övertala dig till att ha samma åsikter som honom (kanske bara i barnfrågan, det vet jag såklart inte) låter ju inte allt för kul. Du har alltid rätt att lämna ett förhållande, den enda anledningen du behöver ha är att du vill.

 

[Eurydome]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag tror inte att det i barnfrågan går att komma fram till vad man vill genom logiska argument. Jag tror att man helt och hållet ska gå på sin känsla.

 

[Tilly_85]

Jag tror inte att det i barnfrågan går att komma fram till vad man vill genom logiska argument. Jag tror att man helt och hållet ska gå på sin känsla.

Om förutsättningarna finns där för att kunna ge barn en god och trygg uppväxt, så håller jag med dig. Man blir nog aldrig direkt klar för att få barn mentalt. Man får nog mer bestämma sig att nu vill jag/vi försöka och om det kommer barn så är det bra , då blir det så

 

[Yeah but]

Under en period på några år var jag öppen för tanken. Jag var gift med en person som jag tror hade blivit en bra pappa, och hade han tagit initiativet så hade det nog blivit så. Jag lät medvetet bli att driva frågan för det var inte så viktigt för mig att det var värt att göra det till min grej. Då tror jag att det är lätt att det underförstått blir "Det här var din idé, så det är ditt huvudansvar", och det hade det verkligen inte varit värt för mig.

När jag tänker på det nu så är jag nöjd med hur det blev. Jag var aldrig säker på att jag ville ha barn, och det ser jag som ett svar i sig. De hade förtjänat föräldrar som var säkra på att de ville ha dem.

 

[nejlica]

Det låter verkligen på det du skriver som att du borde avsluta förhållandet du är i oavsett om det inte känns mer rätt än så. Att det liksom är ett bra första steg oavsett vad du bestämmer dig för i barnfrågan.

Sen när du har landat i det har du ju en helt annan möjlighet att ta ställning till vad du vill i barnfrågan, utifrån helt andra förutsättningar.

 

[Tilly_85]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Tycker inte det är rätt att han försöker övertala dig om vad dina önskemål är.
Vill du skaffa barn så får du det men då blir det antagligen utan din nuvarande partner. Du måste få välja själv vad du vill, det ska ingen annan göra åt dig, han kanske försöker övertala dig för att du ska stanna hos honom. Om ni skaffar ett djur, så råder jag dig till att en av er äger det (antagligen du) så om ni går skilda vägar så behöver ni inte tänka på vad som händer med djuret/djuren utan du tar dom med dig för att du äger dom.

Låter som du har en del att tänka på, vad du vill framöver. Finns många alternativ, lämna din pojkvän, se efter någon ny partner, skaffa barn på egen hand, skaffa djur etc.

 

[Snubbelfot]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Jag har vänner som varit bombsäkra sedan tonåren på att de inte vill ha barn. Och vänner som varit bombsäkra sedan tonåren på att de vill ha barn. Och, kanske flest, vänner som varit ungefär som jag själv - öppna för båda inriktningarna men ingen solklar övertygelse.

I mitt fall har pendeln svängt flera gånger, och jag med den, genom mina tre långa förhållanden. I tonåren innan mitt första seriösa förhållande tänkte jag mest att... jo, barn kommer man nog att vilja ha en dag, när man är Vuxen och har hittat rätt partner att skaffa dem med. I mitt första långa förhållande försökte vi skaffa barn under lång tid, inklusive infertilitetsutredning, det landade i att inga objektiva hinder kunde hittas. Vi var helt enkelt inte tillräckligt kompatibla, tänkte vi. Och nånstans på den vägen tappade vi bort varandra. Då hade jag gått från Antagligen till Absolut till Nehej... och sorg över det.

I nästa förhållande hade min partner redan flera barn och hade inte längre möjlighet att skaffa fler (vilket vi förmodligen hade gjort annars). Då svängde pendeln till att... det hade varit trevligt men det kommer att bli ett alldeles underbart liv ändå, med bara bonusbarnen, jag är helt okej utan egna biologiska. Så tog även det kapitlet så småningom slut.

I det nuvarande kapitlet fanns de objektiva förutsättningarna, även om bäst-före-datum definitivt började närma sig. Och vi tog upp ämnet väldigt tidigt, just för att försöka undvika slitsamma överraskningar kring vem som vill vad. Vi landade i att vi ville försöka, pendeln svängde mot Ja. Vi tänkte att vi tycker väldigt mycket om varandra, vi kompletterar varandras egenskaper, och litet mer på skämt att vi båda nog ändå är hyfsat avelsmaterial. Vi tog det inte lättvindigt alls, det är ju ett av de största beslut man kan ta, men det kändes naturligt och ganska odramatiskt. Det tog sig nästan direkt, och med facit i hand toppar resultatet alla förväntningar.

Min poäng i detta är att om man inte redan har en stark övertygelse åt ena eller andra hållet så kanske man ska vara öppen för olika alternativ. Förutsättningar och känslor ändras, det finns inte bara ett sätt att leva ett bra och fullt liv. Man får ändra sig (inom de ramar som biologin ställer upp). Utifrån hur jag uppfattar ditt inlägg så kanske det första frågetecknet som behöver rätas ut ändå är det om förhållandet som sådant, med eller utan barn?

 

[Shaggy]

Jag insåg tidigt att jag inte ville ha barn. En kort period om 3-4 månader när jag var runt 40 fick jag en plötslig längtan efter att ändra mitt beslut. Jag kunde dock inte hitta en enda orsak till varför det vore en god idé. Längtan gick som sagt snabbt över och rörde sig nog mest om någon existensiell kris.
Idag är jag så nöjd med att vara barnfri. Varför ska jag utsätta en ny individ för det här samhället som blir mer och mer egoistisk, girigt, miljöförstört och uteslutande? Idag är det ju modernt att hota, håna, vara obildad och hatisk. Min bild av samhället är att det kommer bli mycket värre och med de strömningar vi har så känns inte en fascistisk diktatur som något otänkbart eller ens osannolikt.
Tack och lov att jag inga barn har som enbart skulle vara en resurs för andra att utnyttja för sina syften.
För mig är det totalt obegripligt att så många tycker det är en bra idé att sätta barn till världen.

 

[Rugge]

Jag var 100 % idiotsäker på att jag absolut inte ville ha barn med mitt ex, ju längre vi var ihop desto starkare blev jag i min åsikt. Han var inte rätt person för mig att bilda familj med. Det fanns alldeles för många saker som inte fungerade.


Idag har jag en underbar dotter med en man som är en fantastisk pappa och make. Ångrar mig inte en sekund. Hade nog ångrat mig enormt mycket ifall jag fortsatt vara barnlös

Om du tvivlar och känner en sådan stark längtan efter familj, då är kanske inte nuvarande rätt för dig.

 

[Badger]

Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig varit 100 på det, men har i perioder varit säker, för att sedan börja tänka om. Extra svårt känner jag att det är att känna vad jag faktiskt själv vill nu när jag vet att ett ja innebär att jag och min kille inte kan fortsätta att vara tillsammans. Förhållandet har varit långt ifrån felfritt på andra sätt också, så ibland kan jag nästan känna att det var skönt att detta dök upp, för vill jag lämna så blir det ju enklare om jag bestämmer mig för att jag faktiskt vill ha barn.
Jag har ju länge längtat efter någon form av egen familj och sett på min brors familj som ett exempel på mitt drömliv, med en fru han älskar, två goa, underbara barn och hus vid vatten. När jag är med dem känner jag alltid att jag längtar efter det livet också. Och att få fokusera på nån annan än mig själv, då jag länge suktat efter att byta fokus från min egen karriär och bedrifter som det viktigaste och seriösaste på jorden, till att ett litet knyte får bli hela min värld istället.

Min kille har försökt att övertala mig till att jag egentligen inte vill ha barn, utan att det är djur jag vill ha. Och det stämmer ju att jag mest haft fokuset på djur under mitt liv hittills. Jag var mamma åt min egen mamma är jag växte upp, så jag brukar spekulera i att tvivlet kanske ligger i att jag är rädd för åtaganden som det igen.

Hur bestämde ni eller visste ni att ni ville ha barn eller inte? Hur sjutton bestämmer man sig för ett sånt enormt beslut?

Han ville och jag kände att jag hade utrymme för det och inte var lika uppslukad av det jag gjorde. Men det var aldrig meningen att ha ett knyte som skulle vara hela min värld utan jag hade utrymme i min värld för ett knyte. Tänker att byta fokus från din karriär kan du ju även utan ett barn som katalysator. Men om du tycker att det börjar kännas som dags med barn kan du ju ha både dig själv och ett knyte i tankarna?

Det var aldrig för mig självklart med barn. Speciellt inte före 30.

 

[strawberrysylt]

Säger som flera andra, känns som om du nog bör göra slut med sambon först, helt bortom tankarna om barn?
Och sen kan du känna efter.

Sen är det ett stort beslut, absolut. Vi har pratat om barn sen vi träffades för snart 3 år sen, om vi vill ha eller inte och landat i att försöka(!), men ändå känns det _superläskigt_tycker jag nu när det är dags!

 

[Roheryn]

Jag har vänner som varit bombsäkra sedan tonåren på att de inte vill ha barn. Och vänner som varit bombsäkra sedan tonåren på att de vill ha barn. Och, kanske flest, vänner som varit ungefär som jag själv - öppna för båda inriktningarna men ingen solklar övertygelse.

I mitt fall har pendeln svängt flera gånger, och jag med den, genom mina tre långa förhållanden. I tonåren innan mitt första seriösa förhållande tänkte jag mest att... jo, barn kommer man nog att vilja ha en dag, när man är Vuxen och har hittat rätt partner att skaffa dem med. I mitt första långa förhållande försökte vi skaffa barn under lång tid, inklusive infertilitetsutredning, det landade i att inga objektiva hinder kunde hittas. Vi var helt enkelt inte tillräckligt kompatibla, tänkte vi. Och nånstans på den vägen tappade vi bort varandra. Då hade jag gått från Antagligen till Absolut till Nehej... och sorg över det.

I nästa förhållande hade min partner redan flera barn och hade inte längre möjlighet att skaffa fler (vilket vi förmodligen hade gjort annars). Då svängde pendeln till att... det hade varit trevligt men det kommer att bli ett alldeles underbart liv ändå, med bara bonusbarnen, jag är helt okej utan egna biologiska. Så tog även det kapitlet så småningom slut.

I det nuvarande kapitlet fanns de objektiva förutsättningarna, även om bäst-före-datum definitivt började närma sig. Och vi tog upp ämnet väldigt tidigt, just för att försöka undvika slitsamma överraskningar kring vem som vill vad. Vi landade i att vi ville försöka, pendeln svängde mot Ja. Vi tänkte att vi tycker väldigt mycket om varandra, vi kompletterar varandras egenskaper, och litet mer på skämt att vi båda nog ändå är hyfsat avelsmaterial. Vi tog det inte lättvindigt alls, det är ju ett av de största beslut man kan ta, men det kändes naturligt och ganska odramatiskt. Det tog sig nästan direkt, och med facit i hand toppar resultatet alla förväntningar.

Min poäng i detta är att om man inte redan har en stark övertygelse åt ena eller andra hållet så kanske man ska vara öppen för olika alternativ. Förutsättningar och känslor ändras, det finns inte bara ett sätt att leva ett bra och fullt liv. Man får ändra sig (inom de ramar som biologin ställer upp). Utifrån hur jag uppfattar ditt inlägg så kanske det första frågetecknet som behöver rätas ut ändå är det om förhållandet som sådant, med eller utan barn?

Vilket oerhört klokt, fint och bra inlägg! Det finns så många starka åsikter därute kring att man SKA ha barn för att bli lycklig minsann, eller att man absolut alltid varit säker på att man INTE vill ha barn. Då känns det väldigt skönt med en mer nyanserad bild som din! Jag är också en av dem som tror att jag kunnat leva ett bra och lyckligt liv både med och utan barn. Jag har en dotter som numera är vuxen och självklart är det jättesvårt att föreställa sig hur livet skulle ha sett ut utan henne, men jag tror att jag hade kunnat ha det bra oavsett. Och precis som du tror jag att TS behöver fundera på förhållandets vara eller inte vara i första hand.

 

[Stålvilja]

Tillhör skaran som alltid sagt att jag aldrig ska ha barn. Fanns inte en tillstymmelse till längtan hos mig, förrän rätt karl dök upp. Nu har jag en dotter på tre månader här hemma, i skrivande stund ligger hon i mitt knä och sover. Hon är det finaste jag sett och ibland gråter jag när jag tänker på att jag hade kunnat missa detta. Jag hade såklart inte heller vetat vad jag missade, men nu med facit i knät var det rätt beslut att skaffa barn. Barn är inte för alla, vissa vet bara att det inte är för dem - men jag tycker inte det låter som att du stängt den dörren.

Däremot tycker jag inte att du ska använda det som argument för att avbryta nuvarande relation. Ingen partner ska få bete sig som din gör, försöka övertala.

Nej, gör slut först och sen känn efter. Du kanske träffar ett bra pappamaterial sen.

Alla generationer har haft sina kriser och utmaningar, som reflektion på ett inlägg ovan. Världen är inte förlorad. Nu kanske det är skjutningar. Men det fanns en tid då man hade ohyggliga straff eller dödade varandra utan bevis på skuld. Nu bränner vissa bilar, men det fanns en tid då man trodde på häxor och brände folk på bål. Nu finns det maktgalna ledare som hotar med kärnvapen. Men det fanns en tid när en galen ledare härjade och friskt dödade människor på löpande band, det föddes barn runt om i världen då också - som växt upp till bra människor. Samhället har aldrig varit perfekt och ingen tid har varit helt utan problem. Och problem är till för att lösas, och vad ska vi kämpa för om det inte för oss och dem vi älskar? Nej, vill du barn, skaffa det. Världen är inte på något sätt förlorad.

Ibland är det ju också så att vi inte helt kan veta innan vad som är rätt. Men jag är övertygad om att det är mycket få människor som faktiskt ångrar sina barn när de väl är här.

 

[strawberrysylt]

Säger som flera andra, känns som om du nog bör göra slut med sambon först, helt bortom tankarna om barn?
Och sen kan du känna efter.

Sen är det ett stort beslut, absolut. Vi har pratat om barn sen vi träffades för snart 3 år sen, om vi vill ha eller inte och landat i att försöka(!), men ändå känns det _superläskigt_tycker jag nu när det är dags!

För att gå tillbaks lite också. När jag var yngre ville jag ha barn, helst igår. Någon här kanske t om minns att jag fick ett missfall som 19-åring.
Sen tog den relationen slut och barnfrågan blev icke-aktuell. Levde sen från typ 22 till 27 i en annan relation, men där kändes inte barn rätt för mig.
Jag var också sjuk då och hade ändå inte kunnat få barn.
Sen trodde jag inte att jag skulle bli frisk och kunna få barn, så det försvann från världskartan.
Men jag lyckades bli frisk och träffade min man. Det var omtumlande att behöva ta ställning igen till att jag kanske visst kan få barn.
Men med min man känns det som om han är pappamaterial, fast ändå läskigt. Jag hade inte velat ha barn själv, utan det ska vara tillsammans med honom isåfall.

 

[MidnightSoul]

Jag är medvetet barn fri. Har sedan jag fick min diagnos verkligen kommit till insikt med varför jag bör vara barn fri. Skulle jag ha barn skulle jag behöva en far till barnet som går in mer än 50%, mycket mer. Med rätt person skulle det funka men en man som går in mer än 50% och dessutom mycket mer, är något av en enhörning och inte särskilt schyst mot den andra föräldern, barnet eller mig.

Jag tycker inte det är okej att din partner går in och försöker övertala dig om att du inte vill ha barn. Det behöver vara 100% ditt beslut.

Hur skulle du vilja att en relation som involverar ett eller flera barn ser ut?

 

[Shaggy]

Tillhör skaran som alltid sagt att jag aldrig ska ha barn. Fanns inte en tillstymmelse till längtan hos mig, förrän rätt karl dök upp. Nu har jag en dotter på tre månader här hemma, i skrivande stund ligger hon i mitt knä och sover. Hon är det finaste jag sett och ibland gråter jag när jag tänker på att jag hade kunnat missa detta. Jag hade såklart inte heller vetat vad jag missade, men nu med facit i knät var det rätt beslut att skaffa barn. Barn är inte för alla, vissa vet bara att det inte är för dem - men jag tycker inte det låter som att du stängt den dörren.

Däremot tycker jag inte att du ska använda det som argument för att avbryta nuvarande relation. Ingen partner ska få bete sig som din gör, försöka övertala.

Nej, gör slut först och sen känn efter. Du kanske träffar ett bra pappamaterial sen.

Alla generationer har haft sina kriser och utmaningar, som reflektion på ett inlägg ovan. Världen är inte förlorad. Nu kanske det är skjutningar. Men det fanns en tid då man hade ohyggliga straff eller dödade varandra utan bevis på skuld. Nu bränner vissa bilar, men det fanns en tid då man trodde på häxor och brände folk på bål. Nu finns det maktgalna ledare som hotar med kärnvapen. Men det fanns en tid när en galen ledare härjade och friskt dödade människor på löpande band, det föddes barn runt om i världen då också - som växt upp till bra människor. Samhället har aldrig varit perfekt och ingen tid har varit helt utan problem. Och problem är till för att lösas, och vad ska vi kämpa för om det inte för oss och dem vi älskar? Nej, vill du barn, skaffa det. Världen är inte på något sätt förlorad.

Ibland är det ju också så att vi inte helt kan veta innan vad som är rätt. Men jag är övertygad om att det är mycket få människor som faktiskt ångrar sina barn när de väl är här.

Jag antar att inlägg ovan riktas till mitt
Ja alla generationer har haft sina kriser men jag är inte intresserad av att mina barn ska tvingas leva i en fascistisk diktatur, behöva uppleva tredje världskriget eller tvingas försöka överleva när ekosystemen kraschar. Min syn på framtiden är nattsvart eftersom vi som samhälle inte vill lösa problemen utan majoriteten vill förvärra dem både ekologiskt och politiskt.
Du får gärna ha en annan syn men jag ser vad jag ser och där finns inga ljuspunkter alls. Ett kärnvapenkrig eller en ekologi som rasar är aningen mer definitivt på samhällsnivå än de fruktansvärda häxprocesserna som inte riskerade att utrota mer eller mindre allt levande.

 

[corzette]

Jag är frivilligt barnlös, när jag träffade mannen så kom barnfrågan upp betydligt tidigare än min ålder, vi skiljer i ålder med 21 år, han är yngre, så inte han hade barnlängtan och så är jag iskall.
Nu är vi väldigt lika så det visade sej att barn inte är med på kartan hos honom heller. Detta visste tom hans familj redan om (eller i sak trodde de nog inte ens han skulle träffa någon) .
Nu även när "tåget gått" så är det definitivt inget vi saknar. Snarare är det tvärtom. Varenda gång vi är nånstanns och ungar gör som ungar gör känner vi VARENDA GÅNG att "vilken tur det där inte är vi". Och nej barn är aldrig "söta", bara jobbiga. En stående kommentar hos oss är "och så undrar folk varför vi inte vill ha barn"...

Sen har vi förvisso tom kommit underfund med att vi inte ens vill ha djur. Vi är helt enkelt för bekväma med vårt liv som vi har det utan en massa "måsten" som kommer med flera liv i vårt.

 

[Svartkatt]

Jag är barnfri. Jag har pendlat mellan att som barn och tonåring sagt aldrig i livet (och fått höra x antal gånger att jag så klart kommer ångra mig när jag blir äldre ) till att tänka kanske ett. Men då med rätt man och alltid i en avlägsen framtid där jag skulle känna att jag var vuxen det beslutet.

Sen gick åren. För det första så träffade jag aldrig rätt man. För det andra vill jag inte ha barn så mycket att jag kan tänka mig att skaffa dem på egen hand eller med "fel" man bara för att. Nu är det snart i vilket fall biologiskt försent. Och jag har landat i att det blev så för mig. Det är ingen idé att gräma sig över något som jag ändå inte kan ändra. Det är klart att det aldrig är för sent att träffa en partner, men just barnfrågan är snart försent plus att de flesta män i den ålderskategorin jag faller för har vuxna barn och är mer än färdiga med den biten. Jag har annat i mitt liv som är viktigt.

Men - däremot håller jag med flertalet andra här som skriver att i ditt fall känns inte barns vara eller inte vara som det skaviga, utan din relation i sig. Det känns inte som en sund relation och det känns också som att du innerst inne vet det eftersom du redan formulerat tankar kring att använda det här med barn som en ursäkt för att göra slut med din kille. Jag hade nog börjat i den änden om jag var som du.