En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

[Kilauea]

Helt, totalt OT, men varför skriver alla alltid att de inte kan ändra i lista för att de sitter på mobil? Det går väl lika lätt som vid dator?

Inte med min mobil, det går men kräver tålamod jag inte besitter (gammal mobil, ska hämta min nyare i veckan).

 

[Monifa]

Helt, totalt OT, men varför skriver alla alltid att de inte kan ändra i lista för att de sitter på mobil? Det går väl lika lätt som vid dator?

Det går ganska mycket fortare på dator Har ingen inzoomnings funktion på text så det är bara pilligt. Jag har gjort det ibland när jag inte haft bättre för mig.

 

[Eddisson]

Sitter på telefonen så nån annan får gärna ändra, listan är gammal. Carand, Gotlandsrusset och edisson är i sommartråden de vill nog inte komma tillbaka än på länge.

Är jag i sommartråden? Tyvärr inte.....

 

[Monifa]

Är jag i sommartråden? Tyvärr inte.....

Amen oj förlåt ber om ursäkt.

 

[athena_arabians]

Håller tummarna för dig @hemlig

 

[Eddisson]

Amen oj förlåt ber om ursäkt.

Ingen fara alls hade varit trevligt om det var så men hoppas på lyckan detta försök

 

[Hyldeblomst]

Uppdaterar listan, så får vi se hur det här går.

Kan knappt fatta det själv, jag har äntligen fått ett plus. Snabbt och jättetydligt, när jag till slut vågade testa på BIM+4.
Men jag är så rädd för att det ändå inte ska vara något där, eller att även detta ska försvinna. De senaste dagarna har symptom som var tydliga i början på helgen klingat av, och det gör oron enormt påträngande, även om jag inte har några blödningar som förra gången och försöker intala mig att det inte behöver vara något fel.
Jag har kontaktat prunnar som faktiskt visade stor förståelse och satte upp mig på återbudstid till nästa eller nästnästa vecka, som han sa så är det för tidigt för att säkert kunna se något nu ändå.

Jag skulle så gärna vilja släppa de här känslorna, som ändå bara får mig att må dåligt, och vara glad! Testet säger att jag är gravid! Det är ju helt otroligt! Men istället är jag nedstämd och fasar för att på ett eller annat sätt få ledsamt besked och jag vet inte hur jag ska hantera det, annat än att vänta och se.



Safir - ÄL 15/9 BIM 29/9, Försök nr 14, 28 år, inga barn
Is - ÄL 27/10 BIM 10/11, utan p medel sedan sep 14, 27 år, inga barn
tolksele - ÄL 29/10, BIM 12/11 försök nr 1, 26 år, inga barn


em-pirre - FET3 7/12 eller 8/12

lil-sis - FET1 när ev ägglossning behagar dyka upp.

malumbub - seriöst sedan 2014, 32 år, inga barn. PCO. Provera-behandling. Spolning i december.

Ackio - PCOS bekräftat 1/10. Behandlar med Provera och ska göra 6 mån för sedan återbesök och diskutera vidare.

Cynthia - Obefintlig cykel. Påbörjar IVF1 9/11. Försökt i mer än ett och ett halft år. 31 år, inga barn

Halali - IVF-kö Linköping. Endometrios samt hypofystumör som stör hormonerna. 31, aldrig varit gravid.

MEJ84 - Första IVF bsöket 17/12. 31 år, aldrig varit gravid. Stopp i äggledarna

Humla - PCO, Letrozol nästa cykel, försökt 6 mån, 30 år, inga barn.

Vinkelina- gravid på första försöket, missfall vecka 11-fostret har troligen dött ett par veckor innan. Väntar nu på kroppens omstart, 31 inga barn.

Viadukt - startar med Letrozole, försök 2, inga barn, 28 år.

Ms_Antrop - Första IVF-besöket 11/11. 30 år, gravid 1 gång för 2 år sedan (missfall v.11). Ny sambo som är steriliserad. Inga barn, sambon har 4 barn sen tidigare.

Thalbaz - Väntar på ÄL efter första omgången pergotime, ett MF, 27 år, inga barn.

 

[Monifa]

@Hyldeblomst först och främst: GRATTIS
För det andra, jag förstår oron. Jag hoppas att allt går vägen utan problem för dig denna gången och att du så småningom kan slappna av och njuta av graviditeten. Skickar en stor styrkekram

 

[Kilauea]

Grattis @Hyldeblomst
Känner igen din rädsla

Men nu väntar vi barn!! (inte missfall)

 

[Hyldeblomst]

@Monifa tack snälla Det är så fint att ha er i tråden att dela med sig till när det känns alldeles för tidigt och osäkert att prata om det med någon annan.
Håller tummarna för dig!

 

[Hyldeblomst]

Tack @hemlig och stort grattis till dig också!

Du har rätt, förstås! Om vi säger det 100 gånger, tror du att vi kan övertyga oss då?

 

[Tora]

@Monifa tack snälla Det är så fint att ha er i tråden att dela med sig till när det känns alldeles för tidigt och osäkert att prata om det med någon annan.
Håller tummarna för dig!

Grattis!!

Usch kommer ihåg när jag gick och väntade på att få bekräftat om det var något där inne eller om det var ett till MA. De veckorna stängde jag bara av för att orka. Lider med dig!
Och håller tummarna så hårt det bara går för dig

 

[Kilauea]

Tack @hemlig och stort grattis till dig också!

Du har rätt, förstås! Om vi säger det 100 gånger, tror du att vi kan övertyga oss då?

Jag tvivlar
Men kom och nojja med oss (mig) i sommartråden nu

 

[snow]

Hej tråden!

Jag har en fundering som jag gissar att ni kanske kan ge lite input kring. Jag och min sambo har kilat stadigt () i sex år nu och har planer på att inom en överskådlig framtid försöka avla fram en avkomma. Förutom att jag nojar lite kring vad en eventuell graviditet innebär rent fysiskt, så gnager det också i mig att jag har en känsla av att det kanske inte kommer bli så lätt att faktiskt hamna där.

För att försöka göra en lång historia kort så har jag i princip aldrig haft regelbunden mens på "naturlig väg". Fick mens när jag var 14 och hamnade sedan i ätstörningsträsket som 16-åring (underviktig men ej diagnostiserad med anorexia, skulle snarare säga ortorexi nu i efterhand). Jag hade vad jag minns nästan ingen mens under gymnasietiden. Blev utredd av läkare och gynekolog och de kollade då även på äggstockarna. Jag tror (observerar tror) att gynekologen då sa att jag hade många små äggblåsor - är det det som kallas PCO? - men att det såg bra ut annars. Jag brydde mig inte så himla mycket om konsekvenserna av detta när jag var 18 eftersom jag endast var intresserad av att gå upp så pass mycket i vikt att jag fick träna igen... vilket jag lyckades med, men jag låg sedan på en ganska låg vikt samt tränade hårt fram till att jag var 21 ungefär. Började någonstans i den vevan äta p-piller också och har fortsatt med det (eller det har varit p-ring de senaste 6 åren). Mao: jag har noll koll på min menscykel eller annat som har med fortplantning att göra, men möjligen PCO. Jag kan också nämna att jag har haft uppehåll från p-medel ett par månader och då inte fått mens. Barnmorskan tog då ett blodprov eftersom jag tyckte att det var lite konstigt att den inte kom alls, men fick bara svar via ett brev på posten att "allt såg normalt ut". Jaha, tänkte jag och utredde inte detta närmare, eftersom jag just då inte var intresserad av att bli gravid och mens i sig är ju ingenting man saknar, egentligen. Sen tröttnade jag på kondom och började med p-ring igen....

Om jag levde i en optimalt planerad värld så skulle jag vilja bli gravid i slutet på augusti nästa år. Detta för att jag är anmäld till ett fjällmarathon i början på augusti som jag gärna vill springa. Dock, med alla mina farhågor i åtanke så funderar jag på att sluta med hormon p-medel typ vid årsskiftet och kanske testa nån sån här termometer-metod istället, som då tydligen ska hålla koll på ägglossning osv (samt köra kondom såklart om jag är osäker - tycker dock att kondom är rätt tråkigt och avtändande, därav har det aldrig riktigt fungerat för mig). Det vore intressant att se om min kropp tänker hitta något slags regenbundet mönster eller ej, och liksom förbereda mig lite mentalt om det nu visar sig att den är omedgörlig.

Nu blev det visst en roman här, ursäkta! Min lilla nojning kring ovan nämnda förslag är om jag typ skulle tabba mig helt och faktiskt bli gravid snabbt (vilket magkänslan inte säger men den kan ju ha fel). Jag är lite av ett planeringsfreak vilket verkar vara svårt i dessa sammanhang. Hur hade ni tänkt/gjort om ni var jag och visste att ni helst inte ville bli gravida innan ett visst datum men samtidigt nojade lite över att det kanske blir svårt? Jag är 28 kan tilläggas, fyller 29 i februari.

 

[malumbub]

Storbölade i bilen när jag hörde en fin låt på radion. Ångestdunk till och från. Mensvärk. Huvudvärk. Illamående. Ömma tuttar. Nyp och kramper i sidorna. Och fortfarande mens. Orkar snart inte mer med min kropps hormoncirkus.

Spolning om ett drygt dygn.

 

[malumbub]

Om jag levde i en optimalt planerad värld så skulle jag vilja bli gravid i slutet på augusti nästa år. Detta för att jag är anmäld till ett fjällmarathon i början på augusti som jag gärna vill springa. Dock, med alla mina farhågor i åtanke så funderar jag på att sluta med hormon p-medel typ vid årsskiftet och kanske testa nån sån här termometer-metod istället, som då tydligen ska hålla koll på ägglossning osv (samt köra kondom såklart om jag är osäker - tycker dock att kondom är rätt tråkigt och avtändande, därav har det aldrig riktigt fungerat för mig). Det vore intressant att se om min kropp tänker hitta något slags regenbundet mönster eller ej, och liksom förbereda mig lite mentalt om det nu visar sig att den är omedgörlig.

Nu blev det visst en roman här, ursäkta! Min lilla nojning kring ovan nämnda förslag är om jag typ skulle tabba mig helt och faktiskt bli gravid snabbt (vilket magkänslan inte säger men den kan ju ha fel). Jag är lite av ett planeringsfreak vilket verkar vara svårt i dessa sammanhang. Hur hade ni tänkt/gjort om ni var jag och visste att ni helst inte ville bli gravida innan ett visst datum men samtidigt nojade lite över att det kanske blir svårt? Jag är 28 kan tilläggas, fyller 29 i februari.

- Man kan inte planera allt.
- Om du är orolig för PCO eller annat, kontakta en gynekolog. Det är inte fel att gå på kontroller även om man inte önskar att bli gravid. Det finns så mycket annat än bara fortplantningen som påverkas av hormoner och fortplantningsorganen.
- Våga be om hjälp. Och våga leva livet. Jag VILL bli gravid, men ändå vägrar jag låta livet stå på paus i väntan på det där plusset. Jag har redan låtit bli så mycket jag hade kunnat och velat göra bara för att jag istället gått och väntat på graviditet, i onödan. Så nu köper jag istället festivalbiljetter, konsertbiljetter och planerar träningar och resor som jag vill göra. För varför ska en EVENTUELL graviditet stoppa mig? Varför ska jag sluta leva och må bra och göra det jag mår bra av, när jag inte ens är gravid eller begränsad än? (Jag dricker inte alkohol eller röker redan som det är, så för mig blir det inte så många "begränsningar" om jag någon dag blir gravid.)

 

[lil-sis]

@snow
Sluta med hormoner verkar som en bra start.

Vore det en katastrof om du blir gravid och missar maratonet?

 

[lil-sis]

Sambon frågade igår hur det går med eskimåerna. Otroligt!

Jag får väl ringa och boka en läkartid som de tycker på rpc eftersom min ägglosning är citat "oregelbunden". Och ja en gång på 14 månader kan väl ses som oregelbundet...

Annars har det varit ganska skönt att bara kolla Äl varje dag och konstatera att inte idag heller.

 

[Tora]

Hej tråden!

Jag har en fundering som jag gissar att ni kanske kan ge lite input kring. Jag och min sambo har kilat stadigt () i sex år nu och har planer på att inom en överskådlig framtid försöka avla fram en avkomma. Förutom att jag nojar lite kring vad en eventuell graviditet innebär rent fysiskt, så gnager det också i mig att jag har en känsla av att det kanske inte kommer bli så lätt att faktiskt hamna där.

För att försöka göra en lång historia kort så har jag i princip aldrig haft regelbunden mens på "naturlig väg". Fick mens när jag var 14 och hamnade sedan i ätstörningsträsket som 16-åring (underviktig men ej diagnostiserad med anorexia, skulle snarare säga ortorexi nu i efterhand). Jag hade vad jag minns nästan ingen mens under gymnasietiden. Blev utredd av läkare och gynekolog och de kollade då även på äggstockarna. Jag tror (observerar tror) att gynekologen då sa att jag hade många små äggblåsor - är det det som kallas PCO? - men att det såg bra ut annars. Jag brydde mig inte så himla mycket om konsekvenserna av detta när jag var 18 eftersom jag endast var intresserad av att gå upp så pass mycket i vikt att jag fick träna igen... vilket jag lyckades med, men jag låg sedan på en ganska låg vikt samt tränade hårt fram till att jag var 21 ungefär. Började någonstans i den vevan äta p-piller också och har fortsatt med det (eller det har varit p-ring de senaste 6 åren). Mao: jag har noll koll på min menscykel eller annat som har med fortplantning att göra, men möjligen PCO. Jag kan också nämna att jag har haft uppehåll från p-medel ett par månader och då inte fått mens. Barnmorskan tog då ett blodprov eftersom jag tyckte att det var lite konstigt att den inte kom alls, men fick bara svar via ett brev på posten att "allt såg normalt ut". Jaha, tänkte jag och utredde inte detta närmare, eftersom jag just då inte var intresserad av att bli gravid och mens i sig är ju ingenting man saknar, egentligen. Sen tröttnade jag på kondom och började med p-ring igen....

Om jag levde i en optimalt planerad värld så skulle jag vilja bli gravid i slutet på augusti nästa år. Detta för att jag är anmäld till ett fjällmarathon i början på augusti som jag gärna vill springa. Dock, med alla mina farhågor i åtanke så funderar jag på att sluta med hormon p-medel typ vid årsskiftet och kanske testa nån sån här termometer-metod istället, som då tydligen ska hålla koll på ägglossning osv (samt köra kondom såklart om jag är osäker - tycker dock att kondom är rätt tråkigt och avtändande, därav har det aldrig riktigt fungerat för mig). Det vore intressant att se om min kropp tänker hitta något slags regenbundet mönster eller ej, och liksom förbereda mig lite mentalt om det nu visar sig att den är omedgörlig.

Nu blev det visst en roman här, ursäkta! Min lilla nojning kring ovan nämnda förslag är om jag typ skulle tabba mig helt och faktiskt bli gravid snabbt (vilket magkänslan inte säger men den kan ju ha fel). Jag är lite av ett planeringsfreak vilket verkar vara svårt i dessa sammanhang. Hur hade ni tänkt/gjort om ni var jag och visste att ni helst inte ville bli gravida innan ett visst datum men samtidigt nojade lite över att det kanske blir svårt? Jag är 28 kan tilläggas, fyller 29 i februari.

Jag säger som @lil-sis, börja med att sluta med hormonerna och ta det därifrån.

Sen om man läser lite mellan raderna på det du skrivit så kan jag ana mig till att du tränar ganska hårt och mycket. Stämmer det?

Risken är då att du har för lite underhudsfett för att få ägglossning. Vad man får göra då är att dra ner på träningen och äta mer.

Risken är att du kanske får "offra" mer än vad du hade tänkt dig för att få barn. Men det är ju inte för alltid utan faktiskt bara frågan om en kort period i livet som resulterar i något som du förhoppningsvis har glädje av på ett eller annat sätt för resten av livet.

Jag brukar alltid tänka att "Var sak har sin tid i livet" och just nu en liten period i ditt liv kanske det blir en liten ommöblering i prioriteringarna.

Jag har en i min bekanskapskrets som höll på mycket med träning, bla sprungit maraton på många olika håll i världen. Hon fick lägga träningen och tävling på hyllan ett tag för att kunna bli gravid (liknande historia som din). Detta var givetvis mycket jobbigt. Men sedan när hon kunde börja träna för fullt igen efter graviditeten så upptäckte hon att visst hade hon tappat en massa kondition och så men hon hade blivit mycket starkare rent mentalt. Envisare, segare och mer tålamodig (hennes beskrivning).

Kanske kan det bli så för dig också? Visst du tappar/missar något ett tag men kanske kan du också vinna något som hjälper dig i din satsning?

 

[vinkelina]

Sådär. 42 st ägglossningstest beställda. Om jag fattar de rätt så bör jag börja testa redan första mensfria dagen och dra in mannen i sängkammaren när de uppstår en stegring.

Och fråga två, när och hur ofta skall man testa? Åker ju sådär passligt på resa på fredag och är borta en vecka