En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 8

[Humla]

Jag skrev i förra tråden
Läkaren är en expert inom makens funktionshinder och är den som sitter på dom kunskaper som behöver vidareförmedlas till fertilitetskliniken.. dock har läkaren av okänd anledning vägrat kontakta maken/oss i ett år.. Han vet inte varför vi vill ha kontakt med honom mer än att det gäller frågor om funktionshindret.. det är anmält till läkarens chef (eventuellt ännu högre, osäker där då det är habiliteringen som skött den biten).
Makens funktionshinder gör att vi förmodligen inte kan bli gravida utan "handpåläggning"..

Vad dåligt att det tagit så lång tid. Hoppas mötet bli bra så ni kan få hjälp!

 

[Kilauea]

Inga barn gjorda här denna månad. Blanka LH och hCG-test här med.
Vill bara

Humöret är verkligen i botten. Älskar (inte) min pms

 

[lil-sis]

Inga barn gjorda här denna månad. Blanka LH och hCG-test här med.
Vill bara

Humöret är verkligen i botten. Älskar (inte) min pms

Visst blir man lite uppgiven?

Jag har dessutom åkt på någon bacill som ironiskt nog gör att jag mår illa (och har huvudvärk och feber).

 

[Carand]

@hemlig trist! Miniklubben blev ju ännu mindre nu när @Flutterdash tog sjumilakliven in i sommartråden! Jag håller tummarna för augustibebisar för oss istället!

 

[paprika]

Jag kan rätt mycket o svarar gärna på frågor, en bra början kan vara att läsa det som står på endometriosföreningens sida, den är jättebra.

@Monifa Du får självklart PMa! Är jag seg på o svara e det för att jag inte alltid loggar in när jag bara är inne snabbt o läser

STORT grattis ni tjejer som har plussat, underbart med så mycket glädje i tråden!!!!

Jag har hejdat mig lite i googlandet och försökt att låta bli att läsa alltför mycket som kan riskera att bara göra mig orolig i onödan. Men lite har jag läst. Bland annat om behandling, Gun nämnde också behandling med minipiller (Eller p-piller?) och någon sorts nässpray. Jag förstår dock inte den delen. Om mitt, vad jag vet, enda symptom är att jag har svårt att bli gravid. Hur kan då en behandling som tar bort min ägglossning hjälpa mig?

 

[kolblakkur]

Jag har hejdat mig lite i googlandet och försökt att låta bli att läsa alltför mycket som kan riskera att bara göra mig orolig i onödan. Men lite har jag läst. Bland annat om behandling, Gun nämnde också behandling med minipiller (Eller p-piller?) och någon sorts nässpray. Jag förstår dock inte den delen. Om mitt, vad jag vet, enda symptom är att jag har svårt att bli gravid. Hur kan då en behandling som tar bort min ägglossning hjälpa mig?

Man vill "svälta ut" cystor och endometrioshärdar. Nässprayen är Synarel, vilket kommer göra att du hamnar i klimakteriet tillfälligt. Det är en jättetuff behandling, ärligt talat. Jag har gått på den i 1,5 år, det tuffaste jag gjort.
Vill du ha bebbe så förstår jag inte riktigt varför det diskuteras.

 

[Anna_Lillen]

@paprika

Jag har endometrios o har fått göra ivf för att bli gravid. Jag sattes på enatonsprutorna i tre månader innan själva ivf:en startade för att svälta ut cystor o sätta kroppen i klimakteriet. Enaton får du ta max 6 mån åt gången. Sen började jag med ivf:en efter det, första försöket gick inte men fick ägg till frysen så dom två andra har jag kunnat göra sen i naturlig cykel, bara få en mens o sen kolla efter äl med sticka ☺

 

[Kilauea]

Mensen kom igår kväll och jag känner mig pessimistisk till om vi ska lyckas. Tog fyra försök innan det tog sig, vilket ju blev en ofostrig grav. vilket jag gick med till v.12 innan det upptäcktes (har mycket tankar om dessa månader som svischade förbi utan att vi kunde försöka igen, vi förlorade värdefull tid känns det som). Nästa gång är det andra försöket efter det, förra prickade vi ÄL precis utan att det tog sig.
Sambon är mer: "det är klart vi kommer få barn nästa år" men nåt inom mig gnager och säger att det kommer inte gå. Hoppas så att han har rätt och jag har fel.

Safir - ÄL 15/9 BIM 29/9, Försök nr 14, 28 år, inga barn
Flutterdash - ÄL 14/10 BIM 27/10(beräknat) försök nr 14, 27 år, inga barn
Carand - ÄL 11/11 BIM 25/11 , försök nr 4, 29 år, ett barn
Mikatela - ÄL ca 17/10 BIM 31/10. 27 år, inga barn
viadukt - ÄL 24/10 BIM ca 5/11. 28 år, inga barn.
Is - ÄL 27/10 BIM 10/11, utan p medel sedan sep 14, 27 år, inga barn
paprika - ÄL 4/11 BIM 18/11, Försök nr 11, 29 år, inga barn
Eddisson - ÄL 1/11 BIM 15/11 försök nr 1
Hyldeblomst - ÄL 9/11, BM 23/11, försök nr 10 efter missfall, inga barn
tolksele - ÄL 29/10, BIM 12/11 försök nr 1, 26 år, inga barn
*gotlandsrusset* - ÄL 25/10, BIM 11/11. 27 år, ett barn 2013
hemlig - ÄL 15/11, BIM 28/11 försök 2 efter ofostrig grav, 32 år, inga barn

em-pirre - VUL 30/10, FET2 4.11?

lil-sis - IVF 1, Testdag 9/11.Inga barn, försökt sen feb 2013. Två X.

malumbub - letar efter ÄL, oskyddat sedan 2011, seriöst sedan 2014, 32 år, inga barn. PCOS konstaterat 28/9. Behandling med Provera 28/9-7/10, 26/10-4/11, 23/11-2/12. Därefter spolning.

Ackio - PCOS bekräftat 1/10. Behandlar med Provera och ska göra 6 mån för sedan återbesök och diskutera vidare.

Cynthia - Obefintlig cykel. Påbörjar IVF1 9/11. Försökt i mer än ett och ett halft år. 31 år, inga barn

Thalbaz - väntar på ÄL (pco), ett MF, 27 år, inga barn

Halali - IVF-kö..äter Provera. 31, aldrig varit gravid.

Humla - PCO, Letrozol nästa cykel, försökt 6 mån, 30 år, inga barn.

ninsan - väntar på ÄL, äter Letrozol för att få igång ÄL. Försökt i över ett år, ett MF, 31 år, inga barn

 

[Cynthia]

Sambon är mer: "det är klart vi kommer få barn nästa år" men nåt inom mig gnager och säger att det kommer inte gå. Hoppas så att han har rätt och jag har fel.

Jag känner så igen det här. När jag och maken började diskutera barn tyckte maken att det inte var någon panik alls utan att vi skulle vänta ett år eller två minst. Maken slängde in den här också "vi kan inte börja nu för vi vill inte ha ett höst-vinterbarn". Jag å min sida menade att det kan ta lång tid innan kroppen kommer igång normalt efter p-piller och sen kan det ta ytterligare lång tid innan det tar sig. Vi väntade några månader tills mina piller var slut. Vad hände sen? Ingenting. Det var över två år sedan och jag avskyr när jag har rätt...

Nu påbörjar vi ivf om en vecka. Maken tror att det är självklart att det funkar direkt och att vi får ett augustibarn nästa år. Jag är inte lika säker utan har istället börjat fundera på vad vi gör om det inte går alls. Även om maken min är fantastisk känner jag mig ensam i det här. Han förstår inte vidden av det och han vågar inte prata om det.

Man har rätt att vara bitter och ledsen ibland.

 

[malumbub]

Även om maken min är fantastisk känner jag mig ensam i det här. Han förstår inte vidden av det och han vågar inte prata om det.

Lite så här med. Jag vet inte om det är för att min man inte "vet" hur han ska tänka eller prata om det eller om han helt enkelt inte orkar tänka på det.

Alla på jobbet är äckligt positiva i min situation (att jag kontaktat Prun och fått hjälp) och har börjat prata med mig om hur jag behöver ändra på mina arbetsrutiner när jag är gravid och en massa annat...men jag är liksom kvar i skuggorna och vågar inte ens tro att jag kommer någonsin bli gravid alls. När jag protesterar får jag bara till svar att det ordnar sig och att det är klart att jag kommer bli gravid snart.

Svägerskan, som har kämpat i väldigt många år (första barnet är 8 i år och nu väntar hon äntligen sitt andra barn efter några missfall och många långa svåra år, redan innan första barnet), tjatar på mig om progesteronkräm och andra snabblösningar och jag upplever det som att hon har svårt att acceptera att jag vill följa Pruns plan, nu när jag ÄNTLIGEN fått hjälp. Hon vill snabba på allting, för hon vet hur jobbig situationen kan vara.

Svärmor är helt övertygad om att jag redan är gravid. För hon "har en känsla i magen". Men det är väl ändå min mage det handlar om nu?

Så jag känner mig rätt så ensam ibland. Jag står ensam i skuggorna, med min förvirring, mina frågor, min tveksamhet, min oro och min sorg. Mamma är mitt stöd, men av nån anledning orkar jag inte prata om det så mycket med henne - kanske för att jag då kommer ha svårt att behålla kontrollen över mina känslor. Och jag vet inte vad jag ska göra, förutom att bara fortsätta simma (som Doris i Hitta Nemo).

 

[malumbub]

Nånstans på vägen så var det nån som tog en gammal lista, men hoppas denna stämmer nu.



Safir - ÄL 15/9 BIM 29/9, Försök nr 14, 28 år, inga barn
Flutterdash - ÄL 14/10 BIM 27/10(beräknat) försök nr 14, 27 år, inga barn
Carand - ÄL 11/11 BIM 25/11 , försök nr 4, 29 år, ett barn
Mikatela - ÄL ca 17/10 BIM 31/10. 27 år, inga barn
viadukt - ÄL 24/10 BIM ca 5/11. 28 år, inga barn.
Is - ÄL 27/10 BIM 10/11, utan p medel sedan sep 14, 27 år, inga barn
paprika - ÄL 4/11 BIM 18/11, Försök nr 11, 29 år, inga barn
Eddisson - ÄL 1/11 BIM 15/11 försök nr 1
Hyldeblomst - ÄL 9/11, BM 23/11, försök nr 10 efter missfall, inga barn
tolksele - ÄL 29/10, BIM 12/11 försök nr 1, 26 år, inga barn
*gotlandsrusset* - ÄL 25/10, BIM 11/11. 27 år, ett barn 2013
hemlig - ÄL 15/11, BIM 28/11 försök 2 efter ofostrig grav, 32 år, inga barn

em-pirre - VUL 30/10, FET2 4.11?

lil-sis - IVF 1, Testdag 9/11.Inga barn, försökt sen feb 2013. Två X.

malumbub - seriöst sedan 2014, 32 år, inga barn. PCO. Provera-behandling. Spolning i december.

Ackio - PCOS bekräftat 1/10. Behandlar med Provera och ska göra 6 mån för sedan återbesök och diskutera vidare.

Cynthia - Obefintlig cykel. Påbörjar IVF1 9/11. Försökt i mer än ett och ett halft år. 31 år, inga barn

Thalbaz - väntar på ÄL (pco), ett MF, 27 år, inga barn

Halali - IVF-kö..äter Provera. 31, aldrig varit gravid.

Humla - PCO, Letrozol nästa cykel, försökt 6 mån, 30 år, inga barn.

ninsan - väntar på ÄL, äter Letrozol för att få igång ÄL. Försökt i över ett år, ett MF, 31 år, inga barn

 

[em-pirre]

Safir - ÄL 15/9 BIM 29/9, Försök nr 14, 28 år, inga barn
Flutterdash - ÄL 14/10 BIM 27/10(beräknat) försök nr 14, 27 år, inga barn
Carand - ÄL 11/11 BIM 25/11 , försök nr 4, 29 år, ett barn
Mikatela - ÄL ca 17/10 BIM 31/10. 27 år, inga barn
viadukt - ÄL 24/10 BIM ca 5/11. 28 år, inga barn.
Is - ÄL 27/10 BIM 10/11, utan p medel sedan sep 14, 27 år, inga barn
paprika - ÄL 4/11 BIM 18/11, Försök nr 11, 29 år, inga barn
Eddisson - ÄL 1/11 BIM 15/11 försök nr 1
Hyldeblomst - ÄL 9/11, BM 23/11, försök nr 10 efter missfall, inga barn
tolksele - ÄL 29/10, BIM 12/11 försök nr 1, 26 år, inga barn
*gotlandsrusset* - ÄL 25/10, BIM 11/11. 27 år, ett barn 2013
hemlig - ÄL 15/11, BIM 28/11 försök 2 efter ofostrig grav, 32 år, inga barn

em-pirre - FET2 5/11

lil-sis - IVF 1, Testdag 9/11.Inga barn, försökt sen feb 2013. Två X.

malumbub - seriöst sedan 2014, 32 år, inga barn. PCO. Provera-behandling. Spolning i december.

Ackio - PCOS bekräftat 1/10. Behandlar med Provera och ska göra 6 mån för sedan återbesök och diskutera vidare.

Cynthia - Obefintlig cykel. Påbörjar IVF1 9/11. Försökt i mer än ett och ett halft år. 31 år, inga barn

Thalbaz - väntar på ÄL (pco), ett MF, 27 år, inga barn

Halali - IVF-kö..äter Provera. 31, aldrig varit gravid.

Humla - PCO, Letrozol nästa cykel, försökt 6 mån, 30 år, inga barn.

ninsan - väntar på ÄL, äter Letrozol för att få igång ÄL. Försökt i över ett år, ett MF, 31 år, inga barn

 

[Humla]

Jag känner så igen det här. När jag och maken började diskutera barn tyckte maken att det inte var någon panik alls utan att vi skulle vänta ett år eller två minst. Maken slängde in den här också "vi kan inte börja nu för vi vill inte ha ett höst-vinterbarn". Jag å min sida menade att det kan ta lång tid innan kroppen kommer igång normalt efter p-piller och sen kan det ta ytterligare lång tid innan det tar sig. Vi väntade några månader tills mina piller var slut. Vad hände sen? Ingenting. Det var över två år sedan och jag avskyr när jag har rätt...

Nu påbörjar vi ivf om en vecka. Maken tror att det är självklart att det funkar direkt och att vi får ett augustibarn nästa år. Jag är inte lika säker utan har istället börjat fundera på vad vi gör om det inte går alls. Även om maken min är fantastisk känner jag mig ensam i det här. Han förstår inte vidden av det och han vågar inte prata om det.

Man har rätt att vara bitter och ledsen ibland.

Mina känslor är så dubbla. Dels tänkte jag redan från början att det skulle bli problem, och mycket riktigt har det strulat med ägglossning. Och hade inte Gun velat skriva ut ägglossningsstimulerande läkemedel nu hade jag blivit väldigt besviken eftersom jag inte tror att det kommer gå utan hjälp, i alla fall inte på lång tid. Så jag har hela tiden sett ganska negativt på våra chanser.

Samtidigt tänker jag att nu när jag får behandling med Letrozol så är det klart att det kommer fungera. Det spelar ingen roll att jag läst forskningsresultat på att det är mindre än 30% som får ett barn efter behandling upp till 5 månader. Känslan inom mig är ändå att det kommer att fungera.

 

[Ava22]

Även om maken min är fantastisk känner jag mig ensam i det här. Han förstår inte vidden av det och han vågar inte prata om det.

Man har rätt att vara bitter och ledsen ibland.

Känner likadant här hemma. Vi vill lika mycket, men jag känner mig också ensam. Det är jag som pratar om det, jag som för detta framåt. Han stödjer mig och följer med till Gun om jag vill, men det känns ändå ensamt. Det är jag som måste gå på alla undersökningar fast jag inte vill. Han behöver eg bara stå för spermier och jag önskar ibland att vi kunde byta. Att han behövde gå på undersökningar hela tiden. Inte jag. Han fattar nog inte hur pass jobbigt detta är för mig. Jag ska boka tiden till psykologen och då ska han med, förhoppningsvis så fattar han kanske när vi pratar med en person som inte känner oss. Jag älskar honom och han ville också ha barn, men det är tuffast för mig.

 

[Halali]

Man vill "svälta ut" cystor och endometrioshärdar. Nässprayen är Synarel, vilket kommer göra att du hamnar i klimakteriet tillfälligt. Det är en jättetuff behandling, ärligt talat. Jag har gått på den i 1,5 år, det tuffaste jag gjort.
Vill du ha bebbe så förstår jag inte riktigt varför det diskuteras.

Ja fy f-n för gnrh. Jag tog suprecur först (spray) o sen sprutor. Blev sjukskriven 50% hela behandlingstiden för det gick inte att överleva annars, o då hade jag ändå extremt låg livskvalitet hela tiden, den tröttheten jag upplevde var fruktansvärd. Benskör blev jag också! Och tappade hår så jag fortfarande inte kan sätta upp en tofs utan massa jobb för att dölja skallen. BLÄ. Nä den behandlingen kör man bara om endon är jävligt jobbig och man inte ska försöka skaffa barn.. låter mycket drastiskt att ens ta upp för nån som har lindriga besvär. Då vet man inte hur tufft det är.

 

[Halali]

Känner likadant här hemma. Vi vill lika mycket, men jag känner mig också ensam. Det är jag som pratar om det, jag som för detta framåt. Han stödjer mig och följer med till Gun om jag vill, men det känns ändå ensamt. Det är jag som måste gå på alla undersökningar fast jag inte vill. Han behöver eg bara stå för spermier och jag önskar ibland att vi kunde byta. Att han behövde gå på undersökningar hela tiden. Inte jag. Han fattar nog inte hur pass jobbigt detta är för mig. Jag ska boka tiden till psykologen och då ska han med, förhoppningsvis så fattar han kanske när vi pratar med en person som inte känner oss. Jag älskar honom och han ville också ha barn, men det är tuffast för mig.

Åh jag känner så igen mig i det du skriver Jag känner likadant. Känner mig så ensam. Killen stöttar på sitt sätt men för honom är det mer en klackspark och han är dessutom sådan att han inte skulle deppa ihop totalt om det inte blev barn- det är ju iofs jätteskönt att slippa oroa sig för att bli lämnad om det inte funkar, men ändå- och som du skriver så är det ju man själv som ska på alla undersökningar osv. Gyn är ju inte så kul o springa på jämt, hormoner som man ska ta, osv osv.. Han har lämnat spermaprov o blodprov o sen är det liksom klart för honom. Jag känner mig som en defekt trasa som sjukvården ska försöka få lite fason på medan oddsen ser sådär ut. Och runt omkring skaffar fasen varenda kotte barn medan jag inte ens vågar smygkika på barnkläder för att det gör så ont i hjärtat.
Usch.

 

[lil-sis]

Jag pendlar extremt mycket från dag till dag. Idag känns det ganska bra. Livet är ju fint som det är nu också.

Jag far mest illa av ovissheten. Vill troligen byta jobb och det är taktiskt osmart om jag blir gravid. Och att då inte veta hur lång tid det tar är slitigt.

Har också satt gränsen till landstingsförsöken, blir det ingen av de så får det vara sedan. Det tar ju lite tid det också, speciellt om vi får till frysen varje gång. Med oregelbunden/gles mens blir det ju sällan mer än två försök på hösten och tre på våren som bäst.

Jag tvivlar ju på att vi hinner med ett försök till i år t ex. De har juluppehåll och jag har ingen egen ägglossning att göra FET i och då lär det ju krångla...

Sambon är inte så bekymrad men det är ju annorlunda för honom som har tre barn redan.

Jag tycker heller inte att undersökningarna osv är jobbigt utan det är just ovissheten.

 

[Ava22]

Åh jag känner så igen mig i det du skriver Jag känner likadant. Känner mig så ensam. Killen stöttar på sitt sätt men för honom är det mer en klackspark och han är dessutom sådan att han inte skulle deppa ihop totalt om det inte blev barn- det är ju iofs jätteskönt att slippa oroa sig för att bli lämnad om det inte funkar, men ändå- och som du skriver så är det ju man själv som ska på alla undersökningar osv. Gyn är ju inte så kul o springa på jämt, hormoner som man ska ta, osv osv.. Han har lämnat spermaprov o blodprov o sen är det liksom klart för honom. Jag känner mig som en defekt trasa som sjukvården ska försöka få lite fason på medan oddsen ser sådär ut. Och runt omkring skaffar fasen varenda kotte barn medan jag inte ens vågar smygkika på barnkläder för att det gör så ont i hjärtat.
Usch.

Jag hoppas verkligen jag kan får hjälp av en psykolog, så jag blir bättre i huvudet. Jag kan tycka att man ska erbjudas psykolog eller samtalskontakt eller liknande när man är inne i utredningarna. Någon att prata med, bolla med, få ur sig sina känslor och få stöd utav. Inte bara för mig utan även för honom.
Det känns som det är allmänt känt att använder man inte skydd så blir man gravid. Oavsett när eller hur. Riktigt så enkelt är det inte, och det är först när det blir problem som man får reda på hur komplicerat det faktiskt är. Jag tror att vi tjejer många gånger förstår detta snabbare än killarna. Inte alla gånger givetvis, men vi är ju några i tråden som upplever samma sak med våra män. Att de inte riktigt fattar och kan ta till sig hur det känns.

 

[em-pirre]

Jag hoppas verkligen jag kan får hjälp av en psykolog, så jag blir bättre i huvudet. Jag kan tycka att man ska erbjudas psykolog eller samtalskontakt eller liknande när man är inne i utredningarna. Någon att prata med, bolla med, få ur sig sina känslor och få stöd utav. Inte bara för mig utan även för honom.
Det känns som det är allmänt känt att använder man inte skydd så blir man gravid. Oavsett när eller hur. Riktigt så enkelt är det inte, och det är först när det blir problem som man får reda på hur komplicerat det faktiskt är. Jag tror att vi tjejer många gånger förstår detta snabbare än killarna. Inte alla gånger givetvis, men vi är ju några i tråden som upplever samma sak med våra män. Att de inte riktigt fattar och kan ta till sig hur det känns.

Här erbjuds man det. Både kliniken och gyn.pkl samt min egen Gun har erbjudit psykolog. Jag känner dock att jag inte har nåt behov av det.

 

[Ava22]

Här erbjuds man det. Både kliniken och gyn.pkl samt min egen Gun har erbjudit psykolog. Jag känner dock att jag inte har nåt behov av det.

Det låter ju jättebra! Hoppas det är något som kommer att erbjudas här i framtiden.