Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Milosari]

I vilka sammanhang då? Jag är lärare (för vuxna) och formellt sett krävs intyg för att jag ska göra anpassningar. I praktiken ber jag givetvis aldrig om att få se några intyg. Det räcker så klart att de säger till. Och jag behöver ju inte förstå, det räcker att jag gör, sas.

Fast... När det gäller autism så kan det ibland krävas ganska stora förändringar. Konsekvenspedagogik är t ex tämligen värdelöst i de fallen.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja jag har alltid förknippat dem med överklassdamer som fick be pigan om luktsaltet. Sedan blev de ju suffragetter och plötsligt svimmade ingen längre. Angående läkemedel så vet jag bara att det har varit en stor debatt kring dem, eller stor och stor, men jag har läst om det iaf. Men jag kommer inte ihåg detaljer. Medicinerna kom väl på 90-talet så de har ju funnits ett tag i alla fall.

Jag har missat det helt trots att jag tycker att jag har läst på. Jag ska ta upp det med BUP nästa gång vi är där.

 

[Hyacinth]

Jag funderar kring det här med diagnos.
Jag är ju lite kluven många gånger. Vi får de om jag lyckas formulera mig, så halshugg inte nu...

Jag tycker för stort fokus lägg på diagnoser ibland, istället för att vi har ett samhälle som anpassar sig. Som exempel: jag har ett barn med celiaki. Det är livslångt. Ändå kräver skolan intyg om specialkost, varje år. Samma skola. Samma läkare. Varje år.
Jag tycker det är så himla synd att man måste ha en diagnos för att ha rätt till anpassningar, stöd och hjälp. Alltså inte ett ifrågasättande av behovet, men av hur samhället hanterar det.

 

[Snubbelfot]

Jag tycker för stort fokus lägg på diagnoser ibland, istället för att vi har ett samhälle som anpassar sig.

Jag tänker att diagnoser och etiketter om än stela och ibland för generaliserande, snarare kan vara till gagn för just anpassningarna. De ger möjlighet att strukturerat och i bästa fall förutsägbart och konsekvent, ibland med stöd av lag, justera omvärlden för att minska hinder och friktion. Jag ser diagnosen som gränsdragning mellan det spann av olikheter som vi alla har att anpassa oss till och hantera mellanmänskligt hela tiden, och det spann där olikheter är så stora och innebär så påtagliga problem att en mer strukturerad anpassning behövs.

 

[Kattennizze]

Jag har missat det helt trots att jag tycker att jag har läst på. Jag ska ta upp det med BUP nästa gång vi är där.

Ja gör gärna det. Du får gärna pm:a mig sen om du kommer ihåg det.

 

[parellikusken]

Jag har ADHD och studerar på universitetet, där krävs det intyg på diagnosen för att få göra anpassningar så jag också har en möjlighet att klara kurserna. Kan vara att jag får sitta i eget rum och göra datoruppgifter istället för i stora datorsalen där jag inte kan fokusera. Får längre tid på tentor och får en mentor som hjälper mig planera upp mina studier. Förutom allt det behöver jag också centralstimulerande medicin.
Och nej, det gick till slut inte ändå utan kraschade och ligger nu på psyket sedan sex veckor.
Jag har stora brister i mina exekutiva förmågor, det är fortfarande min mamma som löser allt pappersarbete åt mig, till exempel med CSN och FK, för jag kan inte hantera det.

Men visst, utåt sett är jag välfungerande, men mitt inre är ett smärre kaos.

 

[cirkus]

Vilket är en del av det som gör att jag är obekväm med diagnospratet. Hur vet personer med diagnoser att de skiljer sig så mycket från personer utan diagnoser? Och omvänt, för all del.

Tack för alla dina inlägg i den här utbrytningen. Jag blev helt matt i den andra tråden när jag försökte framföra det som du uttrycker här. Jag blev idiotförklarad på en massa sätt.

 

[cirkus]

Det här verkar vara något som många inte alls förstår. Visst, jag kan maskera min autism så att jag för andra framstår som "normalstörd", men det tar så otroligt med energi att jag flera gånger har blivit utbränd av skådespeleriet. Men ändå måste jag fortsätta med det, för det är så himla mycket som 'vanliga' tar för givet som jag inte alls kopplar och därför måste kompensera för på olika vis.

Att då få det uppslängt i ansiktet att diagnoser egentligen är lite onödiga, för alla är ju egna på ett eller annat sätt, det får mig att må illa. Det känns som något som handlar mer om egot på den som gör uttalandet, något slags 'jamen jag ser bara individer, inte diagnoser', för att hen själv vill se sig som så accepterande och öppen. Att det sker på bekostnad av respekt och lyhördhet till vad vi som faktiskt har diagnoserna säger, det verkar inte så viktigt...

Jag förstår inte vad du vill ha sagt. Menar du att alla med samma diagnos också har samma svårigheter? Att det inte är individuellt?

 

[Milosari]

Jag förstår inte vad du vill ha sagt. Menar du att alla med samma diagnos också har samma svårigheter? Att det inte är individuellt?

Det är inte samma för alla nej, och det har funnits olika sätt att beskriva skillnaderna. Diagnosernas namn ändras hela tiden, men generellt kan man nog säga att personer med autism fungerar ganska rejält annorlunda. Hjärnan processar helt enkelt informationen den får på ett fundamentalt annorlunda vis. Sen kan man bli olika skicklig på att anpassa sig efter hur ”normalstördas” hjärnor fungerar, men det kostar ju galet mycket energi. Tänk själv hur det hade varit att behöva tänka på hur du går. Alltså lyft upp ena benet. För der framåt. Sätt i och lägg tyngden på det. Upprepa processen med nästa ben. Att ha det så går inte att jämföra med att ha lite svårt att koncentrera sig i stökiga miljöer, för att ta ett exempel.

 

[Dentaku]

Jag förstår inte vad du vill ha sagt. Menar du att alla med samma diagnos också har samma svårigheter? Att det inte är individuellt?

Jag skulle säga att orsaken till svårigheterna är densamma men de kan yttra sig på olika vis hos olika personer. Dock är det bara att läsa i ursprungstråden för att se vilken hög igenkänningsfaktor det är när folk berättar om hur de själva upplever sitt funktionshinder.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag förstår inte vad du vill ha sagt. Menar du att alla med samma diagnos också har samma svårigheter? Att det inte är individuellt?

Jag förstår inte vad som är svårt att fatta i mitt inlägg, så jag orkar faktiskt inte förklara eftersom jag inte vet vad du fiskar efter för slags respons egentligen. Ingenstans har jag påstått att alla med samma diagnos upplever saker exakt lika, utan det jag skrev var ett exempel ur min egen vardag och vad jag får kämpa med.
Hela den här diskussionen får mig att må pyton, så jag tänker inte bemöda mig med att skriva några fler långa svar som ändå tydligen är obegripliga. Hänvisar istället till de andra svaren du fått på din fråga.

 

[cirkus]

Det är inte samma för alla nej, och det har funnits olika sätt att beskriva skillnaderna. Diagnosernas namn ändras hela tiden, men generellt kan man nog säga att personer med autism fungerar ganska rejält annorlunda. Hjärnan processar helt enkelt informationen den får på ett fundamentalt annorlunda vis. Sen kan man bli olika skicklig på att anpassa sig efter hur ”normalstördas” hjärnor fungerar, men det kostar ju galet mycket energi. Tänk själv hur det hade varit att behöva tänka på hur du går. Alltså lyft upp ena benet. För der framåt. Sätt i och lägg tyngden på det. Upprepa processen med nästa ben. Att ha det så går inte att jämföra med att ha lite svårt att koncentrera sig i stökiga miljöer, för att ta ett exempel.

Jag skulle säga att orsaken till svårigheterna är densamma men de kan yttra sig på olika vis hos olika personer. Dock är det bara att läsa i ursprungstråden för att se vilken hög igenkänningsfaktor det är när folk berättar om hur de själva upplever sitt funktionshinder.

Jag förstår inte vad som är svårt att fatta i mitt inlägg, så jag orkar faktiskt inte förklara eftersom jag inte vet vad du fiskar efter för slags respons egentligen. Ingenstans har jag påstått att alla med samma diagnos upplever saker exakt lika, utan det jag skrev var ett exempel ur min egen vardag och vad jag får kämpa med.
Hela den här diskussionen får mig att må pyton, så jag tänker inte bemöda mig med att skriva några fler långa svar som ändå tydligen är obegripliga. Hänvisar istället till de andra svaren du fått på din fråga.

"Det känns som något som handlar mer om egot på den som gör uttalandet, något slags 'jamen jag ser bara individer, inte diagnoser', för att hen själv vill se sig som så accepterande och öppen. Att det sker på bekostnad av respekt och lyhördhet till vad vi som faktiskt har diagnoserna säger, det verkar inte så viktigt... " Detta är vad jag inte förstår i kontexten att diagnoser kan heta lika men att individerna ändå har olika svårigheter - och att just med det individuella är det ju viktigt att lyssna på vilka exakta svårigheter en viss person har är viktigare än vad diagnosen heter. Jag kan inte förstå hur det kan vara fel approach faktiskt. Varför är det inte lyhört eller respektfullt?

 

[monster1]

Jag tänker att samhället idag är uppbyggt på att man som individ måste i stor utsträckning själv strukturera sin vardag och sköta en massa pappersarbete och kontakter med myndigheterna. I skolan handlar det om grupparbeten och eget ansvar med stor frihet. Det ställer andra krav på individen än ett liv där samhället ofta stod för strukturen och där man då istället inte hade så stor valfrihet. Samhället är friare men också otydligare, de som inte själva klarar av att skapa en struktur faller bort man bör också vara mulitfunktionell och klara många olika saker både inom arbete och skola. Även de praktiska arbetena har en stor mängd kontorsjobb i sig via olika kvalitetsledningssystem etc. Arbeten som hade en tydlig struktur där det fanns en arbetsledare som delade ut arbetsuppgifter som någon sedan utförde existerar ju knappt längre.

 

[Borttaget konto]

Jag försöker förstå men jag måste ha missförstått något för utopin som beskrivs tycker jag har väldigt liten verklighetsförankring i dagsläget, samhället måste ju förändras i grunden för att det skulle kunna ske. Särskilt när man betänker att senaste årens politiska efterfrågan på forskning rörande levnadsvillkoren för människor med normbrytande funktionalitet gäller kostnader och hur man kan trycka ner dessa, inte rättigheter.

I ett samhälle som inte riktigt anser sig ha råd att ens ta hand om barn som inte klarar av att andas på egen hand, skulle människor tilldelas effektiv hjälp/anpassningar helt utan diagnos, utan utredning (eller är det bara titeln/slutsatsen på utredningen som ska strykas?), på så vaga grunder som att personen upplever sig vara i obalans gentemot en omänsklig omgivning?
Det vore en ganska radikal omställning från senaste årens klimat, eller det har väl iofs alltid varit så att det krävts näbbar och klor för att ta sina rättigheter för de som inte passar in i normen. Jag har t ex vissa misstankar om att en person kan tänkas ha autism, men det utreddes aldrig eftersom vården för många år sedan konstaterade att en utredning kostar pengar och skulle hen sedan visa sig ha autism skulle hen ha rätt till stöd vilket också kostar pengar, alltså utredde man helst inte.

Hur vi skulle kunna röra oss från det här samhället, där "ekonomiska" (viktigt att komma ihåg att ekonomi ofta används som subjektivt maktspråk, det döljer något annat) intressen väger tyngre än människors rättigheter, utan att ens kunna definiera den grupp som pga sina förutsättningar är bland de första att falla i en omänsklig omgivning förstår jag inte? Det är ju när vi får namn på ett förtryck och på en utsatthet som vi verkligen kan ringa in var samhället brister i sina insatser och slåss för både deras och våra gemensamma rättigheter. Utan ett språk för det, hur ska vi närma oss det alls? Blir inte det lite som att ha feministiska målsättningar, men samtidigt hävda att vi inte bör nämna ord som män eller kvinnor eftersom vi gärna vill ha en bred och gemensam könsidentitet? Så länge det fortfarande existerar en förtryckande struktur som slår olika hårt mot olika människor kan vi ju inte ha ett språk som ignorerar det och antar att alla grupper har samma förutsättningar. Därför tror jag inte vi kan ha en bred normalitet i den meningen att diagnoser kan bli överflödiga, förrän vi har gjort oss av med funktionsmaktsordningen. Det ligger ganska långt borta i nuläget, för det krävs bl a politisk vilja.

Jag vet dessutom inte om jag håller med om att diagnosticering nödvändigtvis krymper normaliteten, för vilken slags normalitet talar vi om egentligen? En normalitet kan väl i teorin vara inkluderande även gentemot normbrytande funktionaliteter, i en sådan normalitet blir en diagnos bara ett verktyg av många och inte någon form av motsats/kontrasterande tillstånd såsom det lätt blir i ett samhälle där det stigmatiseras.

Har jag missförstått tråden och ämnet totalt?

 

[Raderad medlem 120709]

Jag kan inte förstå hur det kan vara fel approach faktiskt. Varför är det inte lyhört eller respektfullt?

Därför att attityden att diagnoser i sig är lite onödiga är förminskande och tar inte problemen riktigt på allvar, eftersom grundapproachen är i stil med "alla är vi lite egna, diagnos eller ej". Ja, alla har sina egenheter, eftersom människor är individer, men alla är inte påtagligt handikappade av sina egenheter såsom en stor del av vi autistiska är, t ex. För många av oss är diagnosen ett viktigt verktyg för att förstå varför vi är som vi är, och hur vi ska kunna förhålla oss till de problem som en annorlunda neurotyp medför.
Och nu blir jag makaber, men själv hade jag troligtvis inte levt idag om jag inte fått diagnos och medföljande hjälpåtgärder. Därför blir jag heligt jäkla förbannad när människor utan särskilt mycket egen erfarenhet av dessa funktionsvarianter sitter och håller låda om att det råder diagnoshysteri och allt vad det är.

Avslutningsvis: det här har redan avhandlats en del i tråden som den här bröts ut från, så jag föreslår att du läser den om du vill ha lite mer perspektiv. För min del orkar jag inte dra samma förklaring omformulerad i oändlighet, om den ändå inte godtas. Speciellt inte från användare som tidigare har använt fula knep mot mig i diskussioner, eftersom jag får känslan att somliga frågor ställs mer för att psyka än för att faktiskt försöka förstå var jag kommer ifrån.

 

[Raderad medlem 120709]

@Foinix Du briljerar som vanligt!

 

[Kimmya]

Ni som tycker att det är svårt att "hålla koll på alla diagnoser" och vill att människor med stora problem inom t.ex. social interaktion ska förklara exakt vad som är problematiskt för dem på ett pedagogiskt sätt samtidigt som de noga undviker att uttrycka sig på ett sätt som triggar er folk-som-har-problem-är-offer-med-flit-mentalitet:

För det första så är adhd och autism såpass vanligt att det tillhör vanlig hyfs och allmänbildning att känna till vad det är och några grundläggande riktlinjer i hur det kan hanteras. Åtminstone om man befinner sig på en arbetsplats, i en skola, inom vården, på en brukshundsklubb eller i något som helst samanhang där en inkluderande miljö är önskvärd. Jag lovar att de med adhd och autism jobbar mycket hårt på att få det att fungera med "vanliga" människor så varför ska inte ni behöva göra er del??
Detta gäller även andra slags diagnoser som diabetes, depression, anorexi osv. Jobbigt? Ja, men alternativet är att vara inskränkt, obildad och exkluderande!!

För det andra så behöver ni inte veta speciellt mycket för att kunna bemöta folk med respekt.
Om en person hänvisar till en diagnos, vilken det än är, så är vad de försöker säga förmodligen "Jag har så stora problem på detta området att det får stora konsekvenser för mina möjligheter att leva ett 'normalt' liv. Det är för mycket att förklara för dig i den här situationen men genom att visa lite hänsyn kan du hjälpa mig att leva ett rikare liv trots mina problem".
Om ni inte förstår att det här är svårt att säga så..tja..ehh.. jag saknar ord faktiskt. Att förklara närmare för folk man inte känner väldigt väl blir lätt gränslöst och obehagligt för alla inblandade.

Att hänvisa till en NPF-diagnos (och många andra diagnoser) kan betyda
"detta är ett problem för mig som DU inte har skapat, så ta inte illa upp"
"detta är problem som innebär så mkt negativa konsekvenser för mig att jag givetvis löst det om jag hade kunnat"
"detta är ett problem som hindrar mina möjligheter att leva det liv jag vill och jag behöver förståelse och hänsyn av min omgivning för att alls kunna delta i olika samanhang".
"detta är ett problem för mig som inte kommer att gå över och det är inte ett alternativ för mig att bita ihop för då måste jag bita ihop tills jag går sönder"
"jag gör redan mitt bästa men behöver trots det en liten ansträngning från er andra i gengäld"

Att då svara
"Jag orkar inte googla upp grundläggande info om detta så antingen förklarar du exakt vilka behov du har och vad jag kan göra för att hjälpa dig eller så får du finna dig i att jag stuntar i dina behov. Dessutom så tror jag inte på diagnoser och tycker att det är jävligt jobbigt att min kusin alltid ska skylla på sin diagnos."
vore ju riktigt jävla kasst?!?!

Att hantera sånt här hör till vanligt hyfs och är absolut inget orimligt krav på en vanlig medborgare.

 

[Petruska]

Ja jag har alltid förknippat dem med överklassdamer som fick be pigan om luktsaltet. Sedan blev de ju suffragetter och plötsligt svimmade ingen längre. Angående läkemedel så vet jag bara att det har varit en stor debatt kring dem, eller stor och stor, men jag har läst om det iaf. Men jag kommer inte ihåg detaljer. Medicinerna kom väl på 90-talet så de har ju funnits ett tag i alla fall.

I Dagens Nyheter idag recenseras en bok som handlar om ADHD och läkemedel. Jag vet inte mer än så om boken eller författaren, men: Katarina Bjärvall: Störningen, ADHD, pillren och det stressade samhället.

 

[Petruska]

Tack för alla dina inlägg i den här utbrytningen. Jag blev helt matt i den andra tråden när jag försökte framföra det som du uttrycker här. Jag blev idiotförklarad på en massa sätt.

Ja, det är väldigt svårframkomlig terräng. Och många läser det som att jag pratar om personer, när jag själv tycker att jag försöker fatta ett fenomen i samhället.

 

[Petruska]

Jag försöker förstå men jag måste ha missförstått något för utopin som beskrivs tycker jag har väldigt liten verklighetsförankring i dagsläget, samhället måste ju förändras i grunden för att det skulle kunna ske. Särskilt när man betänker att senaste årens politiska efterfrågan på forskning rörande levnadsvillkoren för människor med normbrytande funktionalitet gäller kostnader och hur man kan trycka ner dessa, inte rättigheter.

I ett samhälle som inte riktigt anser sig ha råd att ens ta hand om barn som inte klarar av att andas på egen hand, skulle människor tilldelas effektiv hjälp/anpassningar helt utan diagnos, utan utredning (eller är det bara titeln/slutsatsen på utredningen som ska strykas?), på så vaga grunder som att personen upplever sig vara i obalans gentemot en omänsklig omgivning?
Det vore en ganska radikal omställning från senaste årens klimat, eller det har väl iofs alltid varit så att det krävts näbbar och klor för att ta sina rättigheter för de som inte passar in i normen. Jag har t ex vissa misstankar om att en person kan tänkas ha autism, men det utreddes aldrig eftersom vården för många år sedan konstaterade att en utredning kostar pengar och skulle hen sedan visa sig ha autism skulle hen ha rätt till stöd vilket också kostar pengar, alltså utredde man helst inte.

Hur vi skulle kunna röra oss från det här samhället, där "ekonomiska" (viktigt att komma ihåg att ekonomi ofta används som subjektivt maktspråk, det döljer något annat) intressen väger tyngre än människors rättigheter, utan att ens kunna definiera den grupp som pga sina förutsättningar är bland de första att falla i en omänsklig omgivning förstår jag inte? Det är ju när vi får namn på ett förtryck och på en utsatthet som vi verkligen kan ringa in var samhället brister i sina insatser och slåss för både deras och våra gemensamma rättigheter. Utan ett språk för det, hur ska vi närma oss det alls? Blir inte det lite som att ha feministiska målsättningar, men samtidigt hävda att vi inte bör nämna ord som män eller kvinnor eftersom vi gärna vill ha en bred och gemensam könsidentitet? Så länge det fortfarande existerar en förtryckande struktur som slår olika hårt mot olika människor kan vi ju inte ha ett språk som ignorerar det och antar att alla grupper har samma förutsättningar. Därför tror jag inte vi kan ha en bred normalitet i den meningen att diagnoser kan bli överflödiga, förrän vi har gjort oss av med funktionsmaktsordningen. Det ligger ganska långt borta i nuläget, för det krävs bl a politisk vilja.

Jag vet dessutom inte om jag håller med om att diagnosticering nödvändigtvis krymper normaliteten, för vilken slags normalitet talar vi om egentligen? En normalitet kan väl i teorin vara inkluderande även gentemot normbrytande funktionaliteter, i en sådan normalitet blir en diagnos bara ett verktyg av många och inte någon form av motsats/kontrasterande tillstånd såsom det lätt blir i ett samhälle där det stigmatiseras.

Har jag missförstått tråden och ämnet totalt?

Tråden och trådämnet är inte helt frivilligt, eftersom det är en utbrytning. Jag hade aldrig startat den här tråden, om vi säger så.

Vad gäller normaliteten, så handlar min fundering om hur den här grejen med npf-diagnoser på tillstånd/personligheter/funktionsvariationer som är relativt vanliga, just om vad som under den sortens trend får rymmas i en normalitet. Inte om att det ena eller andra nödvändigtvis händer med den.

Sen vet jag inte vad jag ska tro när det gäller det här med diagnoser och anpassningar. Det är så klart enbart utopiskt att tänka sig att allt ordnar sig av sig självt, men jag skulle ändå gärna se att vi på någon sorts sätt åtminstone övervägde andra sätt att hantera det här att människor är väldigt olika på - i skolan, i yrkeslivet, osv. Eller att vi åtminstone övervägde vilka riskerna och nackdelarna i stort kan vara, med att göra som vi nu gör. Vid krav på formell diagnos för vissa hjälpinsatser, tex, så kommer vi att ha personer som skulle behöva hjälpen men som inte riktigt fyller diagnoskriterierna. Vid förståelse av vissa saker som funktionsvariationer hos individer, kan vi slippa att diskutera den större förändring som kanske vore bra för alla - inklusive för den som kan diagnostiseras. En massa sådant tänker jag.

Men jag vet inte. Så klart. Jag funderar.