Diskussion kring npf-diagnoser (Utbruten)

[Petruska]

Som flera andra svarat både dig och i tidigare diskussion i tråden; för att de anses ha svårigheter som innebär en kliniskt signifikant nedsatt funktionsnivå. För att för många (inte alla) har vägen innan en diagnos inneburit en hel massa "misslyckanden" och psykisk ohälsa i en strävan att klara sånt som andra inte ens behöver ägna en tanke. Det är liksom inte samma sak som att vara lite charmigt eccentrisk eller udda.
Det är säkert inte din mening men att hårt driva frågan om huruvida autism faktiskt innebär svårigheter utöver det vanliga eller inte, i en tråd där flera redan har förklarat sina svårigheter på ett bra sätt framstår som tanköst och rent ut oempatiskt. Återigen, säkert inte din mening, men det framstår som att din vilja att framställa dig själv som öppensinnad och som någon som ser människan inte diagnosen är viktigare än att läsa vad personerna du skriver om faktiskt har att säga.

Edit: ber om ursäkt om någon upplever att jag pratar för generaliserande eller över huvudet på dem

Jag är inte på något vis ute efter att framställa mig som öppensinnad. Och jag tänker inte alls som du tolkar mig.

Det jag tänker kring det här diagnostiserandet och medikaliseringen av sättet vi ser på människor, har inte på något sätt "mer" att göra med personer som är diagnostiserade än med personer som inte är det.

Snarare är det ett sätt att se på människor som bekymrar mig. Och en massa annat. Fenomenet, liksom. Jag har ingen anledning att tro att man tänker vare sig "bättre" eller "sämre" om det fenomenet utifrån om man själv har fått en npf-diagnos eller inte.

 

[Kattennizze]

Samtidigt som den förklaringen då i sin tur bidrar till att bibehålla normaliteten snäv. Eller, den sorts förklaringar vi överhuvudtaget har tillgång till, när vi börjar leta, är förklaringar av en typ som passar in i den värld där normaliteten krymper. Andra förklaringar skulle ju kunna handla om andra saker än avvikelser hos individer. Men det är inte de förklaringarna vi lättast kan få. (Vi kan så klart hitta på dem själva, men vi har svårt att få dem med någon auktoritet bakom.)

Jag tänker nog också att jag själv, och många i min närhet, som själva har rätt mycket drag av samma saker som personer med den här typen av diagnoser har, att vårt/mitt utrymme påverkas av om vi/jag skulle visa oss/mig vara diagnostiserbar/- eller inte. Och det kan jag inte riktigt acceptera. Jag är ju samma person oavsett.

Jag tycker att det där är kluvet. Å ena sidan är jag tacksam för att de i mina barns skola uppmärksammar problematiken och gör anpassningar som kommer alla barn till del - oavsett diagnos. Å andra sidan skaver det inom mig, har man inte rätt att vara som man är? En intressant grej tycker jag är när Seattle (Silicon Valley) befolkades av många it-specialister på 90-talet så sköt npf-diagnoser i höjden där, dvs deras barn fick diagnos. Jag tänker att Sverige är några år efter USA där (som vanligt). Sannolikt hade föräldrarna samma problematik men hade lyckats skapa sig en frizon eller fristad där de kunde arbeta med sina specialintressen och lyckas väldigt bra. Men deras barn fick diagnoser. Och så har det fortsatt, diagnositieringen har bara ökat, och man ska också komma ihåg att det finns ett starkt annat incitament och det är ju läkemedelsindustrin som vill sälja sina produkter. (ta bara adhd-mediciner som inte ens hjälper på några års sikt).
Det blir ju precis som du skriver, npf-diagnoser bidrar ju paradoxalt nog till att öka den här diskrepansen mellan de normalstörda och det som är sjukligt. Å andra sidan återigen, så är det skönt för mig som anhörig att förstå mina barns funktionsvariation. Men det skaver på något vis ändå. Att vara annorlunda idag och inte vara en glad och socialt begåvad konsument blir verkligen ett problem.

 

[Milosari]

Gunilla Gerland har skrivit många bra böcker, bland annat ”En riktig människa” som är bra inblickar för den som vill veta hur det är att vara en högfungerande person med autism. Rekommenderas varmt. Jag hade jobbat med personer med autismspektrumdiagnoser i flera år när jag läste boken men fick trots det många aha-upplevelser.

 

[Snubbelfot]

Gunilla Gerland har skrivit många bra böcker, bland annat ”En riktig människa” som är bra inblickar för den som vill veta hur det är att vara en högfungerande person med autism.

Instämmer, och fyller litet förutsägbart på med "Att fejka arabiska" av Lina Liman.

 

[Petruska]

Jag tycker att det där är kluvet. Å ena sidan är jag tacksam för att de i mina barns skola uppmärksammar problematiken och gör anpassningar som kommer alla barn till del - oavsett diagnos. Å andra sidan skaver det inom mig, har man inte rätt att vara som man är? En intressant grej tycker jag är när Seattle (Silicon Valley) befolkades av många it-specialister på 90-talet så sköt npf-diagnoser i höjden där, dvs deras barn fick diagnos. Jag tänker att Sverige är några år efter USA där (som vanligt). Sannolikt hade föräldrarna samma problematik men hade lyckats skapa sig en frizon eller fristad där de kunde arbeta med sina specialintressen och lyckas väldigt bra. Men deras barn fick diagnoser. Och så har det fortsatt, diagnositieringen har bara ökat, och man ska också komma ihåg att det finns ett starkt annat incitament och det är ju läkemedelsindustrin som vill sälja sina produkter. (ta bara adhd-mediciner som inte ens hjälper på några års sikt).
Det blir ju precis som du skriver, npf-diagnoser bidrar ju paradoxalt nog till att öka den här diskrepansen mellan de normalstörda och det som är sjukligt. Å andra sidan återigen, så är det skönt för mig som anhörig att förstå mina barns funktionsvariation. Men det skaver på något vis ändå. Att vara annorlunda idag och inte vara en glad och socialt begåvad konsument blir verkligen ett problem.

Ja, det är ju jättebra att dina barn får den hjälp de behöver med skolan och sånt.

Sen funderar jag på det där med att förstå funktionsvariationen med hjälp av diagnosen. En mig närstående ung vuxen är en av de rätt många jag har runt mig som har en diagnos inom autismspektrat. Och är så nära mig att jag därför läst på osv. Men jag upplever inte att diagnosen har något förklaringsvärde alls. Den berättar för mig att personen är just sådan som jag redan uppfattat att hen är. Ett namn på det är för mig helt ointressant, men öppnar för hjälp som det redan innan var uppenbart att personen behövde. Och som personen borde ha fått ändå.

Sen tror även jag att diagnoserna blir vanligare i ett mindre tillåtande samhällsklimat. Är man en liksom svårare person, får man mindre utrymme nu än förut. Och det är väl det som är mitt problem, i stort sett: skapa ett omänskligt samhälle och sätt sen diagnoser på de som inte pallar trycket. Och sälj gärna läkemedel till dem också, typ. (Jag vill hellre se en revolution. ) Och samtidigt är jag istället en av de många som numera medicinerar mot förhållandevis milda depressionssymtom. Den bakomliggande orsaken till det är ju utan tvekan läkemedelsindustrins kommersiella succéer. Förvisso mår jag klart bättre så här, tills vidare, men ändå. Det finns ju en kritisk diskussion kring den generösa förskrivningen av antidepp, och jag förstår ju varför. (Även här behövs revolution!)

 

[MiaMia]

Det här verkar vara något som många inte alls förstår. Visst, jag kan maskera min autism så att jag för andra framstår som "normalstörd", men det tar så otroligt med energi att jag flera gånger har blivit utbränd av skådespeleriet. Men ändå måste jag fortsätta med det, för det är så himla mycket som 'vanliga' tar för givet som jag inte alls kopplar och därför måste kompensera för på olika vis.

Att då få det uppslängt i ansiktet att diagnoser egentligen är lite onödiga, för alla är ju egna på ett eller annat sätt, det får mig att må illa. Det känns som något som handlar mer om egot på den som gör uttalandet, något slags 'jamen jag ser bara individer, inte diagnoser', för att hen själv vill se sig som så accepterande och öppen. Att det sker på bekostnad av respekt och lyhördhet till vad vi som faktiskt har diagnoserna säger, det verkar inte så viktigt...

Och när man då ber om anpassningar för att det ska funka bättre. Så är det inte något problem, för det går ju så bra ändå. Ja, det går bra för dem, men inte för mig. För att jag gör 97% extra ansträngning. Och nu ber jag om att du ska extraanstränga dig kanske 20 eller 30% så att jag kan gå ner till "bara" 60% (så kanske jag orkar äta efteråt också)

Det är då man kommer till det där läget med omfattande förklaringar och hänvisningar till diagnosen för att försöka få lite förståelse...
Finns många som säger att de ska vara så hänsynsfulla, men sedan inte gör något hjälpsamt alls i praktiken. Tror inte de är illvilliga. Men de har liksom inte förstått - att de inte har förstått.

 

[Petruska]

Det här verkar vara något som många inte alls förstår. Visst, jag kan maskera min autism så att jag för andra framstår som "normalstörd", men det tar så otroligt med energi att jag flera gånger har blivit utbränd av skådespeleriet. Men ändå måste jag fortsätta med det, för det är så himla mycket som 'vanliga' tar för givet som jag inte alls kopplar och därför måste kompensera för på olika vis.

Att då få det uppslängt i ansiktet att diagnoser egentligen är lite onödiga, för alla är ju egna på ett eller annat sätt, det får mig att må illa. Det känns som något som handlar mer om egot på den som gör uttalandet, något slags 'jamen jag ser bara individer, inte diagnoser', för att hen själv vill se sig som så accepterande och öppen. Att det sker på bekostnad av respekt och lyhördhet till vad vi som faktiskt har diagnoserna säger, det verkar inte så viktigt...

Ingen skriver ju det du refererar till, vad jag kan se.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tycker att det där är kluvet. Å ena sidan är jag tacksam för att de i mina barns skola uppmärksammar problematiken och gör anpassningar som kommer alla barn till del - oavsett diagnos. Å andra sidan skaver det inom mig, har man inte rätt att vara som man är? En intressant grej tycker jag är när Seattle (Silicon Valley) befolkades av många it-specialister på 90-talet så sköt npf-diagnoser i höjden där, dvs deras barn fick diagnos. Jag tänker att Sverige är några år efter USA där (som vanligt). Sannolikt hade föräldrarna samma problematik men hade lyckats skapa sig en frizon eller fristad där de kunde arbeta med sina specialintressen och lyckas väldigt bra. Men deras barn fick diagnoser. Och så har det fortsatt, diagnositieringen har bara ökat, och man ska också komma ihåg att det finns ett starkt annat incitament och det är ju läkemedelsindustrin som vill sälja sina produkter. (ta bara adhd-mediciner som inte ens hjälper på några års sikt).
Det blir ju precis som du skriver, npf-diagnoser bidrar ju paradoxalt nog till att öka den här diskrepansen mellan de normalstörda och det som är sjukligt. Å andra sidan återigen, så är det skönt för mig som anhörig att förstå mina barns funktionsvariation. Men det skaver på något vis ändå. Att vara annorlunda idag och inte vara en glad och socialt begåvad konsument blir verkligen ett problem.

Adhd-mediciner slutar verka — du kan inte mena allvar? Snälla utveckla!

 

[Snurrfian]

Ja, det är ju jättebra att dina barn får den hjälp de behöver med skolan och sånt.

Sen funderar jag på det där med att förstå funktionsvariationen med hjälp av diagnosen. En mig närstående ung vuxen är en av de rätt många jag har runt mig som har en diagnos inom autismspektrat. Och är så nära mig att jag därför läst på osv. Men jag upplever inte att diagnosen har något förklaringsvärde alls. Den berättar för mig att personen är just sådan som jag redan uppfattat att hen är. Ett namn på det är för mig helt ointressant, men öppnar för hjälp som det redan innan var uppenbart att personen behövde. Och som personen borde ha fått ändå.

Sen tror även jag att diagnoserna blir vanligare i ett mindre tillåtande samhällsklimat. Är man en liksom svårare person, får man mindre utrymme nu än förut. Och det är vl det som är mitt problem, i stort sett: skapa ett omänskligt samhälle och sätt sen diagnoser på de som inte pallar trycket. Och sälj gärna läkemedel till dem också, typ. (Jag vill hellre se en revolution. )

Jag förstår hur du tänker och jag håller med även om jag tror att det skulle vara svårt att genomföra en normförändring i så stor skala som det skulle behöva handlar om. Dessutom finns det ekonomiska incitament som hellre skulle vilja att vi alla åt mediciner.
Jag skulle också önska en större tolerans och ett bredare normalspektra, samtidigt som det kan vara en enorm hjälp för många att få sätta ord på vad de upplever och genom att kunna hänvisa till en diagnos så kan de få den hjälp som de behöver.

 

[Petruska]

Och när man då ber om anpassningar för att det ska funka bättre. Så är det inte något problem, för det går ju så bra ändå. Ja, det går bra för dem, men inte för mig. För att jag gör 97% extra ansträngning. Och nu ber jag om att du ska extraanstränga dig kanske 20 eller 30% så att jag kan gå ner till "bara" 60% (så kanske jag orkar äta efteråt också)

Det är då man kommer till det där läget med omfattande förklaringar och hänvisningar till diagnosen för att försöka få lite förståelse...
Finns många som säger att de ska vara så hänsynsfulla, men sedan inte gör något hjälpsamt alls i praktiken. Tror inte de är illvilliga. Men de har liksom inte förstått - att de inte har förstått.

I vilka sammanhang då? Jag är lärare (för vuxna) och formellt sett krävs intyg för att jag ska göra anpassningar. I praktiken ber jag givetvis aldrig om att få se några intyg. Det räcker så klart att de säger till. Och jag behöver ju inte förstå, det räcker att jag gör, sas.

 

[Raderad medlem 120709]

Ingen skriver ju det du refererar till, vad jag kan se.

Men tack, fint med lite hintande om att jag hittar på saker hejvilt. Eftersom den här tråden är utbruten från en annan så är det jag skriver baserat på delar av den också. Inte så svårt att förstå, men du verkar ha gett dig den på att misstolka och gaslighta allt jag säger så nu skiter jag i det här.

 

[Petruska]

Jag förstår hur du tänker och jag håller med även om jag tror att det skulle vara svårt att genomföra en normförändring i så stor skala som det skulle behöva handlar om. Dessutom finns det ekonomiska incitament som hellre skulle vilja att vi alla åt mediciner.
Jag skulle också önska en större tolerans och ett bredare normalspektra, samtidigt som det kan vara en enorm hjälp för många att få sätta ord på vad de upplever och genom att kunna hänvisa till en diagnos så kan de få den hjälp som de behöver.

Så klart. Men så värst utopiskt är det inte.

Och jag tänker att det hela speglar något som.är djävligt dåligt i samhället, och som har mycket mer med oss alla att göra än med just de som råkar falla under några diagnoskriterier. Men oavsett; de sistnämnda mår ju dåligt och behöver hjälp, men det är för mig dels självklart, dels en annan fråga.

 

[MiaMia]

Ja, det är ju jättebra att dina barn får den hjälp de behöver med skolan och sånt.

Sen funderar jag på det där med att förstå funktionsvariationen med hjälp av diagnosen. En mig närstående ung vuxen är en av de rätt många jag har runt mig som har en diagnos inom autismspektrat. Och är så nära mig att jag därför läst på osv. Men jag upplever inte att diagnosen har något förklaringsvärde alls. Den berättar för mig att personen är just sådan som jag redan uppfattat att hen är. Ett namn på det är för mig helt ointressant, men öppnar för hjälp som det redan innan var uppenbart att personen behövde. Och som personen borde ha fått ändå.

Sen tror även jag att diagnoserna blir vanligare i ett mindre tillåtande samhällsklimat. Är man en liksom svårare person, får man mindre utrymme nu än förut. Och det är väl det som är mitt problem, i stort sett: skapa ett omänskligt samhälle och sätt sen diagnoser på de som inte pallar trycket. Och sälj gärna läkemedel till dem också, typ. (Jag vill hellre se en revolution. ) Och samtidigt är jag istället en av de många som numera medicinerar mot förhållandevis milda depressionssymtom. Den bakomliggande orsaken till det är ju utan tvekan läkemedelsindustrins kommersiella succéer. Förvisso mår jag klart bättre så här, tills vidare, men ändå. Det finns ju en kritisk diskussion kring den generösa förskrivningen av antidepp, och jag förstår ju varför. (Även här behövs revolution!)

Ja, snävare samhällsklimat skapar mer svårigheter. Det ligger i själva definitionen av funktionshinder att det förvärras i en mer besvärlig miljö.
Men fortfarande så är diagnosen inte en beskrivning av att du knäcks av omgivningen. Utan att du har en grundläggande funktionsnedsättning i botten - som blir än mer handikappande om förutsättningarna är sämre.

 

[Kattennizze]

Adhd-mediciner slutar verka — du kan inte mena allvar? Snälla utveckla!

Jo det finns tydligen ingen evidens för att dessa mediciner är verksamma på längre sikt, tror det är runt 8- 10 år. Är dock osäker på tidsperspektivet där.

 

[Snubbelfot]

Jo det finns tydligen ingen evidens för att dessa mediciner är verksamma på längre sikt, tror det är runt 8- 10 år. Är dock osäker på tidsperspektivet där.

Fast oavsett hur det ligger till med det så är det rätt stor skillnad mellan "...som inte ens hjälper på några års sikt..." och "...ingen evidens för att dessa mediciner är verksamma på längre sikt...".

 

[Kattennizze]

Ja, det är ju jättebra att dina barn får den hjälp de behöver med skolan och sånt.

Sen funderar jag på det där med att förstå funktionsvariationen med hjälp av diagnosen. En mig närstående ung vuxen är en av de rätt många jag har runt mig som har en diagnos inom autismspektrat. Och är så nära mig att jag därför läst på osv. Men jag upplever inte att diagnosen har något förklaringsvärde alls. Den berättar för mig att personen är just sådan som jag redan uppfattat att hen är. Ett namn på det är för mig helt ointressant, men öppnar för hjälp som det redan innan var uppenbart att personen behövde. Och som personen borde ha fått ändå.

Sen tror även jag att diagnoserna blir vanligare i ett mindre tillåtande samhällsklimat. Är man en liksom svårare person, får man mindre utrymme nu än förut. Och det är väl det som är mitt problem, i stort sett: skapa ett omänskligt samhälle och sätt sen diagnoser på de som inte pallar trycket. Och sälj gärna läkemedel till dem också, typ. (Jag vill hellre se en revolution. ) Och samtidigt är jag istället en av de många som numera medicinerar mot förhållandevis milda depressionssymtom. Den bakomliggande orsaken till det är ju utan tvekan läkemedelsindustrins kommersiella succéer. Förvisso mår jag klart bättre så här, tills vidare, men ändå. Det finns ju en kritisk diskussion kring den generösa förskrivningen av antidepp, och jag förstår ju varför. (Även här behövs revolution!)

Ja, eller så kan man se anpassningar som god pedagogik. Att man ser den enskilda elevens problem. Men häpp då behöver man ju bra och välutbildade pedagoger och skolor med hög lärartäthet...Då är det bättre att pumpa ut adhd-medicin i stället. Det finns faktiskt heller inga studier på gruppnivå som visar på att SSRI preparaten hjälper mot depression. Jag äter också antidepp och har gjort i många år och lär fortsätta med det så länge jag lever. Medikaliseringen är som du tar upp, ett stort bekymmer. Å andra sidan ska man ju inte heller underskatta folks problematik. Knepigt värre. En sak kan man vara säker på ialla fall, i slutändan är det alltid en vit medelålders medelklassman som vinner på det mesta.

 

[Hyacinth]

Ja, eller så kan man se anpassningar som god pedagogik. Att man ser den enskilda elevens problem. Men häpp då behöver man ju bra och välutbildade pedagoger och skolor med hög lärartäthet...Då är det bättre att pumpa ut adhd-medicin i stället. Det finns faktiskt heller inga studier på gruppnivå som visar på att SSRI preparaten hjälper mot depression. Jag äter också antidepp och har gjort i många år och lär fortsätta med det så länge jag lever. Medikaliseringen är som du tar upp, ett stort bekymmer. Å andra sidan ska man ju inte heller underskatta folks problematik. Knepigt värre. En sak kan man vara säker på ialla fall, i slutändan är det alltid en vit medelålders medelklassman som vinner på det mesta.

Samma här, äter antidepp sedan 20 år (med några avbrott) och kan inte se att läget kommer ändras.

 

[Kattennizze]

Fast oavsett hur det ligger till med det så är det rätt stor skillnad mellan "...som inte ens hjälper på några års sikt..." och "...ingen evidens för att dessa mediciner är verksamma på längre sikt...".

Jag ser nog inte skillnaden riktigt. Jag formulerar mig slarvigt men det har varit en stor diskussion och debatt kring dessa preparat, om att de inte hjälper om jag förstått det hela rätt. Det är ett problem att de slutar verka tydligen. Jag förstår verkligen att föräldrar och andra använder dessa mediciner, många gånger handlar det om att rädda livet, men som sagt de är kontroversiella.

 

[MiaMia]

I vilka sammanhang då? Jag är lärare (för vuxna) och formellt sett krävs intyg för att jag ska göra anpassningar. I praktiken ber jag givetvis aldrig om att få se några intyg. Det räcker så klart att de säger till. Och jag behöver ju inte förstå, det räcker att jag gör, sas.

Allt möjligt bemötande, men kanske framför allt i kommunikation och interaktionssituationer. Det går inte att bara följa instruktioner, utan behövs en viss nivå av förståelse för att kunna utföra så att de gör den nytta som är avsedd.

"nu klarar jag inte att fortsätta prata" personen ska bara ta tre frågor till eller göra detta också innan vi slutar, istället för att ta den sista orken till att göra upp om hur och när vi kan fortsätta istället (när det var avhandlat innan att kapaciteten är begränsad)
Har förklarat att ifall något uppfattas som provocerande så är det nästan aldrig avsikten för den personen. Men så fort det blir aggiterat tal och omedvetet fel ansiktsuttryck så blir bemötandet ändå som ifall man hade muckat gräl.
Jättesvårt att ge bra exempel om det inte ska bli en detaljerad uppsats. Råkar ha flest från vård- och omsorgsområdet, men tänker inte de är specifika för det.

 

[Kattennizze]

Samma här, äter antidepp sedan 20 år (med några avbrott) och kan inte se att läget kommer ändras.

Ja märkligt hur folk klarade sig förr utan dem? Fast då kanske de var deppiga och fyllda av ångest antar jag. Som Strindberg kanske.