Att vara vuxen och orka med livet med eller utan diagnos

[monster1]

Jag antar att forskningen ljuger då:
https://lakartidningen.se/klinik-oc...a-bra-som-kbt-eller-lakemedel-vid-depression/

https://www.hjarnfonden.se/hjarnhalsa/fysisk-aktivitet/fysisk-traning-och-depression/

https://ki.se/forskning/fysisk-aktivitet-och-depression

Det är absolut så att det är bra att röra på sig när man har problem med psykisk ohälsa men det är inte så att man är immun mot ångest och depression om man motionerar. Om det hade varit sant så hade ju inte elitidrottare haft problem med psykisk ohälsa. Men det kan absolut hjälpa lite att dämpa problematiken i lagom mängd om man orkar.

Nu orkade inte jag läsa igenom dina referenser och det kanske står något annat/nytt där som jag inte läst tidigare. Men vad jag läst tidigare så har man haft goda resultat på mild till måttlig nedstämning/depression när man ordinerat motion på recept tex.

Det är ju också viktigt att sova bra och äta bra för att ge kroppen de bästa förutsättningarna. Men vem orkar och klarar detta när man är uppe i ångest och deppression? Det finns ju studier som visar på att tex stickning mildrar ångest och deppression, att husdjur gör detsamma, att människor som har god kontakt med andra även mår bättre psykiskt. Just nu verkar man ha fastnat i det här med motionen och det är säkert inte helt fel, frågan är om det är den heliga graalen eller om det är att Anders Hansen har fått väldigt mycket tv-tid på sistone.

Själv är jag dock väldigt trött på alla goda råd från min omgivning när jag har en dålig period, jag vill gärna fråga dom som ju inte lider av ångest och nedstämning hur deras jävla sov-, motions och matvanor ser ut.

Så jag tror absolut att motion är bra men det är inte LÖSNINGEN den är ett verktyg av många för att hantera sin psykiska ohälsa och huruvida man klarar av att använda de där verktygen beror ju oftast på hur man mår just då.

Jag tänker också på att förhållandet kan vara det omvända att när man slutar äta bra, sova bra och motionera så är det ett tecken på att mående börjar bli sämre, dvs det är inte orsaken utan att man slutar med det andra är konsekvenser av måendet. Det kan ju vara bra då om man har en svacka att man försöker börja igen med "de goda rutinerna" för att se om man klarar av att öppna det där fönstret igen. För mig så brukar "de goda rutinerna" komma av sig själva när jag mår bra och de dåliga i sin tur kommer av att jag börjat må dåligt och inte klarar av att sova bra, äta bra och motionera. Men jag vet inte om någon forskning skett från den ändan av problemet.

 

[Grazing]

Det hör ju liksom ihop eftersom motion sänker stressnivåerna i kroppen och de allra flesta människor, inkl de med NPF-diagnos fungerar bättre utan stressen. Frågan är väl hur du hade mått och fungerat ifall du inte fick din 45-minuters promenad?

Fast dom artiklarna nämner bara mild till måttlig depression, antagligen hos folk som är friska i grunden. Dom kan säkerligen bli hjälpta av motion och ändrade levnadsvanor. Det är en stor skillnad mellan folk med NPF diagnoser och "vanliga" människor för vi reagerar inte på samma sätt på saker och ting. Det är liksom det som gör att det är svårt att manövrera sig runt i samhället för det som fungerar för "vanliga" fungerar inte alltid för folk med npf problem.

 

[Grazing]

Fast samhället är rätt dåligt på att anpassa sig. Arbetsplatserna är ofta dåliga på att anpassa. Jag kan givetvis göra mitt bästa för att hitta sätt att hantera saker och ting - men det tar extremt mycket energi, vilket drar ner min arbetsförmåga. Och då får man nog ändå räkna mig som högfungerande med tanke på att jag har en kandidat i biologi och snart en master i animal science trots att jag är omedicinerad.

Samhället är ju inte anpassat till att vi ska hitta våra gränser. Man måste vara bra dålig för att FK ska godkänna sjukskrivning tex. Finns det ett enda jobb i hela landet som man kan utföra (hurvida man kan få det jobbet eller inte är ointressant för dem) så ska man göra just det.


Och nej, jag tycker inte att det som går hand i hand med diagnoserna är det som gör ADHD svårt att leva med. Andra kan givetvis tycka annorlunda - men jag personligen tycker att själva ADHDn är det svåraste.

Jag vet att det är svårt men det finns arbetsplatser som kan anpassa sig efter folk med tex autism, oftast arbetsplatser som tillåter en att jobba i sin egen takt och där det inte tar någon skada om man måste ta det lugnt ett tag.

Inte alls lätt att hitta sådana jobb dock men det finns.

Jag har inte erfarenhet av att man måste vara "bra dålig" för att få sjukskrivning, jag kanske har haft tur dock, vem vet. Mig har dom alltid lyssnat bra på. Och NPF diagnoser för med sig extremt mycket samsjukdomar av väldigt många förståeliga anledningar för det är sjukt jobbigt att rodda runt livet i det här samhället som ofta kämpar emot en, det är ingenting som jag hittat på själv.

Det är så det är och det är svårt att få bukt med depressioner osv för att det är svårt att hitta en fungerande behandling eftersom folk med npf inte alltid ger samma respons som "vanliga" personer på behandlingar osv. Grundproblemen som orsakar depressionen är otroligt svåra att få bukt med. Det gäller att hitta sig själv och lära känna sig själv och acceptera sig själv för att kunna anpassa sitt liv efter sin npf diagnos.

Dom som inte drabbas av samsjukdomarna som mer eller mindre oftast kommer med npf diagnoser är det ju bara att säga grattis till. För det är inte lätt att undvika dom. Oftast så får ju folk sin diagnos i samband med att dom söker vård för sin psykiska ohälsa och för att dom inte mår bra.