Att vara vuxen och orka med livet med eller utan diagnos

Jag kan nog ha en adhd/autism i botten.
Har väldigt svårt att prata om sånt jag inte är intresserad av.
Men är ag intresserad slutar jag typ inte prata.
Har svårt att låta folk prata till punkt när jag vill svara.
Älskar jobbet som tur är.
Men röran jag har både på jobbet, hemma och i mitt huvud mår jag inte bra av.
Har dock inte energin och lusten att göra nåt åt det.
Försöker röja då och då för att det blir bättre men ja
 
Och jag pratade om vårt evolutionära ursprung och beteendebehoven vi har därifrån. Det är inte några hundra år tillbaka i tiden direkt.

Inte om man kombinerar det med vad vi vet idag. Visst skulle vi inte leva lika länge. Men tex penicillin är inte speciellt svårt att göra själv nu när vi har kunskapen för det. Men får man tex cancer så är man givetvis körd rätt så fort. Det finns mycket som vi skulle kunna behålla och ändå vara väldigt nära vårat evolutionära ursprung.
Jag anser att utvecklingen har varit nödvändig för att nå kunskapsnivåerna. Alltså det där att människor kan ägna sig åt studier och forskning på mer än heltid som hel livsgärning, där andra bidrar till dennes överlevnad. Det där med att man kan samarbeta i globala miljöer och samla kunskap.

Det jag tolkar in som att återgå till vårt evolutionära ursprung skulle förminska vår kapacitet att anpassa oss till nya livsbetingelser. Men det är liksom inte svart eller vitt. Själv trivs jag att också finnas närmare vad som av andra skulle betraktas som primitiva sätt att leva.
 
Jag tror många som börjar fundera över eventuell diagnos som vuxna egentligen är utbrända eller vandrar på gränsen där. Just när det gäller att inte kunna fokusera, motivera sig eller avsluta projekt osv är tecken på att hjärnan behöver vila. Sen är det så klart risken för att även bli utbränd är ännu större om man även har en diagnos. Men med tanke på hur påfrestande vardagslivet är för många sett till vad våra hjärnor är utvecklade för att hantera så är det inte konstigt att det fungerar dåligt även för personer utan någon form av funktionsnedsättning.
 
Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.
Apropå insamlandet av resurser och npf (i det här fallet ADHD) läste jag en studie (eller skummade, ämnet var intressant men tycker artiklar som försöker koppla nutida diagnoser och andra fenomen till evolutionära fördelar ofta har vissa problem*) för några månader sedan. Födosök och tid mer exakt, inte ved utan mat alltså. Moderna beslutsprocesser är ofta betydligt mer komplexa än "ska jag hämta veden/maten här eller ska jag söka vidare därborta?", så det går inte riktigt att jämföra rakt av till att börja med. Men det kanske kan vara intressant att läsa om ändå, den som är ointresserad av det eller inte orkar läsa långt inlägg får hoppa över.

Marginal value teoremet beskriver optimalt födosök över tid, sådant som hur länge man befinner sig på en plats med föda innan man tar sig till nästa (varierar bland annat pga avstånd). Djur, även människan, dröjer sig dock ofta kvar något längre än vad man i teorin tänkt sig är ett optimalt födosök. Kanske för att ta in information eller annat, oklart vad.
Men människorna som i artikeln beskrevs ha drag av ADHD (ej kliniskt diagnostiserade men hade fått positivt resultat på screening) kom i studien (en slags digital födosök-simulering, minns inte exakt) närmare den optimala tiden. Utifrån det spekulerade man i om ADHD är en form av födosök-specialisering. I en miljö där det lönar sig att söka omedelbara belöningar, att inte dröja sig kvar när saker tar lång tid och så vidare. Det går dock även argumentera för att motsatsen lönar sig beroende på omständigheterna, bland annat i miljöer där det krävs planering, upprepning inom vissa intervall eller andra strategier för att maximera vinst.

Vart jag ville komma med det här var dels att vad som är en styrka och svaghet kan variera starkt beroende på miljö. Det är inte alls säkert att individen verkligen kan "ändra på sig" i den meningen att den hade klarat av just exakt det som förväntas av hen idag ens om livet hängde på det på ett omedelbart sätt som i en apokalyps, men visst i och med att det vore en annan kontext och en ev mindre komplex beslutsprocess så hade det kunnat underlätta vedhämtningen.

Och i en grupp kanske nackdelarna med en viss kognitiv strategi dessutom hade kompenserats för av en annan gruppmedlem, medan fördelarna med samma strategi hade kunnat visa sig när miljön eller kraven förändrades. Man kan då i teorin komplettera varandra och lättare anpassa sig som grupp till en föränderlig miljö. Idag när vi alla ska fungera främst som kompletta individer och inte i lika hög grad som grupper har samhället till viss del modellerat fram en norm-individ, med en stor dos kapitalistiskt önsketänkande kring vad den individen ska klara av. Försöker man pressa in alla i den snäva normen är det inte så konstigt om man får problem på ett eller annat sätt, särskilt i ett ohållbart system vilket du ju är inne på att det är.

*Anledningen till att jag tycker att det ofta kan bli problematiskt att spekulera i evolutionära fördelar är dels studiedesign-skäl (sådant som att man aldrig helt kan efterlikna tidigare eller naturliga villkor), att det tenderar bli efterhandskonstruktioner som är svåra att både bevisa och motbevisa, och att varken fysiska egenskaper eller beteenden behöver vara fördelaktiga alls för att föras vidare. De kan vara neutrala eller till och med negativa för individen, åtminstone på sikt, men ändå föras vidare så länge den individen hinner föröka sig innan den dör. Ibland talas det om evolutionen lite som om alla företeelser har en mening och att alla är optimalt anpassade till sina miljöer för att leva ett så bra liv som möjligt och så vidare, men hälften av tiden så verkar många arter faktiskt bara göra det bästa de kan med rätt kassa förutsättningar. Det gäller allt möjligt egentligen. Sexuell kannibalism som finns hos en del insekter för att ta ett extremt exempel, hur roligt eller idealt är det egentligen för individen (beror kanske på vem man frågar, den som äter eller blir uppäten)? Ändå fungerar det ju, så det här att individen ska överleva så länge som möjligt är inte ens alltid högsta prioritet.
 
Senast ändrad:
Jag vill bara inflika här ang medicinerande av npf att många öht inte kan medicinera. Folk med adhd må kunna ta typ concerta osv men npf är ju mycket bredare än bara adhd. Autism tex finns det ingen medicin för utan det är som det är, det enda man kan medicinera i det fallet är en del följdproblem som sömnstörningar, depressioner och ångest. Autismen består i full grad livet ut.

Själv fick jag diagnos först vid 20. Den föregicks av en pappa som bråkat med vården om att nånting var fel sen jag var 12 men som mest fått höra att det var anknytningsproblem, klassikern med sk "kylskåpsmammor". Tecknen på min autism syns ända bak till att jag var bebis med sent tal, sen gång, fixering vid mina händer och lampor, osv. Det kommer inte från att jag jobbat mer än man gjorde förr utan är en medfödd funktionsnedsättning som ökar av den enkla anledning att den upptäcks och förstås i högre grad än när jag var ung.

Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det här ämnet har touchats lite på.

Eftersom det här kanske kan ses som lite kontroversiellt så vill jag direkt klargöra att jag på inget sätt tror att NPF är hittepå eller att det inte finns individer som har varierande grad av psykiska handikapp, självklart är det så och de ska få all hjälp de behöver. Med det sagt så är det väl ingen som har missat att det har skett lite av en explosion inom detta de senaste åren, nu tänker jag främst på vuxna som får en diagnos i vuxen ålder, inte på barn i skolåldern.

Det har flutit runt i mitt flöde ett par år med ökad awareness osv för ADHD, folk som pratar om sin vardag, beskriver sina svårigheter och så vidare. Samtidigt är det många som beskrivit det som en superkraft, där man har närmast outtröttlig energi för något så länge man tycker det är kul. Många pratar om hur diagnosen (och framförallt medicinering) har hjälpt dem få livet tillbaka.

Min bakgrund i detta är att jag hela mitt liv blivit kallad lat, främst av mina föräldrar. Jag har ruskigt svårt att göra sådant jag inte tycker är roligt och min startmotor existerar i princip inte. Jag gjorde bra ifrån mig i skolan, lite svårt med matten men alltid haft mycket lätt för allt annat, väldigt höga betyg upp till slutet av gymnasiet då min depression började ta fäste och det gick ut över skolan. Men min studieteknik har alltid varit likadan - skjut på allt tills dagen innan, det har liksom varit det enda sättet att tända den där gnistan som sätter igång drivet att göra den där inlämningsuppgiften eller vad det nu var.

Enda sedan jag flyttade hemifrån har sådant som matlagning, städning och andra vardagsbestyr varit en kamp. Jag har jobbat heltid i många år men alltid skött mitt jobb dåligt. Jag har svårt med deadlines och kan sitta av rätt mycket tid då jag helt enkelt inte vill/orkar ta tag i saker. I slutändan får jag ändå saker gjort, inte som jag fått sparken men det tenderar att skapa låg löneutveckling och ganska dålig relation till kollegor.

I och med den nya "trenden" och hur mycket jag kände igen mig i allt som folk skrev om deras svårigheter så tog jag kontakt med sjukvården angående detta. Hela den historien drar jag inte här men kontentan är att jag blivit utredd två gånger och båda gångerna har det kommits fram till att det inte "är något fel på mig".

Och jag har börjat fundera på om inte det stämmer ändå, att vi i grund och botten (igen här med reservation för att det faktiskt finns de som har problem "på riktigt") bara är olika individer med olika ork och tolerans för saker, som passar olika bra att göra olika grejer. Alla dessa influencers som pratar om hur medicin gjort dem till helt nya, produktiva, pigga, livsglada människor.. Jag tänker att den effekten skulle de flesta få om de får stå på en låg daglig dos av amfetamin.. det är ju en drog som tenderar att ha den effekten. Är det det samtiden vi lever i som i större grad fått oss att ställa krav på samhället? Individualismen som får oss att fokusera mer på oss själva?

Jag tänker att om apokalypsen kom imorgon så vore det nog en ganska hög andel av de som "absolut inte kan, orkar, vill något alls" som inte skulle frysa ihjäl utan då skulle nog orken för att samla ved till brasan infinna sig per automatik. Nu menar jag inte det här fullt så hånfullt som det låter, utan mer att med dagens syn på vårt eget värde och vår egen tid, så rimmar det illa med hur ekorrhjulet ser ut och vi har till viss del slutat acceptera att vara en sorts slavar i samhället. Men när det inte är socialt accepterat att inte orka, eller att ses som lat, så har vi istället vänt detta till att det är en sorts sjukdom vi har. För då är det inget vi rår för, vi beter oss inte dåligt utan vi är sjuka och kan inte bättre.

Men det är också här skavet kommer. Jag upplever, som "ratad" men fortfarande med svårigheter, att det finns en stor tendens till åsikten att de med diagnos alltid ursäktas, men alla andra ska bita ihop och hålla käften. Att antingen är man normal och ska klara livet, eller så har man en diagnos och då ska det daltas till graden att krav i princip inte längre får ställas alls. Jag tror det är en grav björntjänst i båda fallen. Även vi "normalfungerande" är inga supermänniskor, och även de med svårigheter måste kunna hållas ansvariga eller förväntas faktiskt överkomma svårigheter, trots att det är just svårt.

Vi jobbar bort hela livet, orken på fritiden är obefintlig och det blir svårare att svälja ju äldre jag blir. Samtidigt blir samhället sjukare och sjukare, psykiskt då alltså, det känns som normen snart att alla har någon form av diagnos eller liknande. Hur kan man vända detta om det egentligen inte är befolkningen det är fel på utan samhället som är sjukt?

Det här blev nog tjatigt och på tok för långt, jag känner att jag har lite svårt att faktiskt få ur mig vad jag riktigt menar, det är mycket tankar som snurrar men känner inte att jag kan sätta ord på det på ett tillräckligt bra sätt. Om någon fattar vad jag pratar om och har några tankar i ämnet kan ni väl dela med er?
Att du inte fick diagnos trots problem tyder väl snarare på att det är höga krav för att få en diagnos, att folk inte får diagnoser lite willy nilly.

Jag måste här även få inflika att jag absolut inte upplever att det daltas med oss som har diagnos. Tvärtom ställs det ofta orimligt höga krav när våra svårigheter inte syns utåt och de svårigheter vi har förminskas konstant med att "alla tycker att det är tråkigt att städa" eller "alla har nog en släng av autism".
 
Som stenåldersmänniskor arbetade vi inte i närheten av vad vi gör idag.
Men de rörde på sig mer.
Jag är helt övertygad om att ifall alla människor hade tagit en 45-minuters promenad varje dag hade de mått mycket bättre. Jag är också helt övertygad om att ifall människor hade valt att äta näringsrik mat av kvalitet så hade de också mått mycket bättre än att stoppa i sig all skit som vi gör.

Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag kan bli apatisk och ligga i sängen större delen av dagen. Vad vi vet så är ju villaägare lyckligare, hundägare har mindre stress osv. Och det är inte så konstigt egentligen för de "jordar" sig. De rensar ogräs, planerar kanske någon blomma och gör fint, går promenader i skogen med hunden osv. Här tror jag att många hästfolk också mår bättre än gemene man eftersom de kommer ut i friska luften mer.
 
Men de rörde på sig mer.
Jag är helt övertygad om att ifall alla människor hade tagit en 45-minuters promenad varje dag hade de mått mycket bättre. Jag är också helt övertygad om att ifall människor hade valt att äta näringsrik mat av kvalitet så hade de också mått mycket bättre än att stoppa i sig all skit som vi gör.

Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag kan bli apatisk och ligga i sängen större delen av dagen. Vad vi vet så är ju villaägare lyckligare, hundägare har mindre stress osv. Och det är inte så konstigt egentligen för de "jordar" sig. De rensar ogräs, planerar kanske någon blomma och gör fint, går promenader i skogen med hunden osv. Här tror jag att många hästfolk också mår bättre än gemene man eftersom de kommer ut i friska luften mer.
Stämmer inte på mig iaf eftersom jag går minst 45 min/dag. Så nej, det gör ingen större skillnad.
Jag anser att utvecklingen har varit nödvändig för att nå kunskapsnivåerna. Alltså det där att människor kan ägna sig åt studier och forskning på mer än heltid som hel livsgärning, där andra bidrar till dennes överlevnad. Det där med att man kan samarbeta i globala miljöer och samla kunskap.

Det jag tolkar in som att återgå till vårt evolutionära ursprung skulle förminska vår kapacitet att anpassa oss till nya livsbetingelser. Men det är liksom inte svart eller vitt. Själv trivs jag att också finnas närmare vad som av andra skulle betraktas som primitiva sätt att leva.
Ja det säger jag absolut inte emot.

Givetvis är inte svart eller vitt. Och det är nog smått omöjligt att gå bakåt som världen ser ut idag. Det tar inte bort att jag personligen nog skulle må bäst av att bara behöva jaga och samla mat. Så kommer aldrig min värld se ut.
 
Jag tror inte npf diagnoserna är något hinder i sej självt om personen är åt det högfungerande hållet alls faktiskt, det är dom sjukdomarna som mer eller mindre går hand i hand med denna diagnos som depressioner osv som gör det så svårt att leva med dom här diagnoserna.

Sen tror jag att väldigt väldigt många faktiskt gör för lite för att bli friska, npf diagnosen går ju inte att bli av med men friska och fungerande kan även dom bli, dom kan bli fungerande i samhället om dom "bara" hittar sina gränser. Sen är det givetvis svårt att hitta jobb som passar ens behov osv men det är en annan sak.

Min läkare har från dag ett sagt att vill jag inte bli frisk och förändras så spelar inte medicinerna någon som helst roll, då kommer inget hända. Man måste vilja bli fungerande. Och folk har en övertro just nu på mediciner och psykvården, dom kan göra extremt lite egentligen.

Så medicinerna fungerar, men man måste göra resten av jobbet själv.
Fast samhället är rätt dåligt på att anpassa sig. Arbetsplatserna är ofta dåliga på att anpassa. Jag kan givetvis göra mitt bästa för att hitta sätt att hantera saker och ting - men det tar extremt mycket energi, vilket drar ner min arbetsförmåga. Och då får man nog ändå räkna mig som högfungerande med tanke på att jag har en kandidat i biologi och snart en master i animal science trots att jag är omedicinerad.

Samhället är ju inte anpassat till att vi ska hitta våra gränser. Man måste vara bra dålig för att FK ska godkänna sjukskrivning tex. Finns det ett enda jobb i hela landet som man kan utföra (hurvida man kan få det jobbet eller inte är ointressant för dem) så ska man göra just det.


Och nej, jag tycker inte att det som går hand i hand med diagnoserna är det som gör ADHD svårt att leva med. Andra kan givetvis tycka annorlunda - men jag personligen tycker att själva ADHDn är det svåraste.
 
Missade du att vi pratade om NPF och inte depression?
Det hör ju liksom ihop eftersom motion sänker stressnivåerna i kroppen och de allra flesta människor, inkl de med NPF-diagnos fungerar bättre utan stressen. Frågan är väl hur du hade mått och fungerat ifall du inte fick din 45-minuters promenad?
 
Det hör ju liksom ihop eftersom motion sänker stressnivåerna i kroppen och de allra flesta människor, inkl de med NPF-diagnos fungerar bättre utan stressen. Frågan är väl hur du hade mått och fungerat ifall du inte fick din 45-minuters promenad?
Du tänker så. Då förstår jag vad du menar tror jag. Jag har alltid rört på mig, förutom under pandemin, så det märks inte någon större skillnad för mig. Jag är den jag är och det känns inte så produktivt att prova att sluta röra på sig helt för att se hur mycket sämre jag mår då :D


Om jag däremot födosöker så mår jag mycket bättre. Men det är ju inte helt lätt året runt i vårt land när man inte har jaktlicens. Det är inte mycket som växer just nu ;) Visst skulle jag kunna ge mig ut och leta ostronmussling, men det är lite för svårhittat just här att jag inte riktigt orkar med det. Tiden för vinterskivling är nog förbi nu gissar jag.
 
Tvärtom ställs det ofta orimligt höga krav när våra svårigheter inte syns utåt och de svårigheter vi har förminskas konstant med att "alla tycker att det är tråkigt att städa" eller "alla har nog en släng av autism".
Tänkte nämna något liknande men orkade inte, det är provocerande särskilt när det kommer från relativt välanpassade människor (jag syftar också på människor i övriga livet alltså, känner ju inte alls personer i tråden).

Upplever att det ofta är människor med ordnat liv sedan 20+ år tillbaka (jobb, bostad, hyfsat "vanligt liv") som säger "alla har det besvärligt att få ihop vardagen", det kändes som ett hån särskilt på den tiden som jag låg på bmi svält eller när jag tänker på en annan jag känner som inte orkade värma färdigmat utan på sin höjd åt den kall under en period. Du kan ta dina jobbiga tre mål om dagen, ditt besvärliga arbete som ger dig en stabil inkomst, bostaden du köpt, bilen, allt det och kör upp det någonstans kände jag då, men säger man det är man okänslig och förstår inte hur tufft det är.

Orkar inte ens tänka på det.
 
Men de rörde på sig mer.
Jag är helt övertygad om att ifall alla människor hade tagit en 45-minuters promenad varje dag hade de mått mycket bättre. Jag är också helt övertygad om att ifall människor hade valt att äta näringsrik mat av kvalitet så hade de också mått mycket bättre än att stoppa i sig all skit som vi gör.

Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag kan bli apatisk och ligga i sängen större delen av dagen. Vad vi vet så är ju villaägare lyckligare, hundägare har mindre stress osv. Och det är inte så konstigt egentligen för de "jordar" sig. De rensar ogräs, planerar kanske någon blomma och gör fint, går promenader i skogen med hunden osv. Här tror jag att många hästfolk också mår bättre än gemene man eftersom de kommer ut i friska luften mer.

Om det är så att villaägare, hundägare och hästägare visat sig må bättre än dem som inte äger hus, hund och/eller häst i undersökningar, vilket inte låter osannolikt, så kan det lika gärna vara så att det är vanligare att kunna äga hus, hund och häst om man mår/fungerar bättre än om man mår/fungerar sämre. Och när man mår/fungerar bättre och därmed har ork och förmåga att finansiera och ta hand om sitt hus, trädgård, hund och häst så har man också lättare att upprätthålla sitt mående.

Att ha hus, trädgård och djur när man inte orkar eller klarar av att utföra de aktiviteter som man själv och huset/trädgården/djuren behöver eller bekosta det som behövs, är jag inte så säker på att man mår så mycket bättre av att ha hus och djur. Så det är inte riktigt så enkelt som att skaffa ett hus med trädgård och några djur så kommer man att må bra och orka det man inte orkade i en lägenhet (t ex att laga mat från grunden, eller jobba heltid).
 
Om det är så att villaägare, hundägare och hästägare visat sig må bättre än dem som inte äger hus, hund och/eller häst i undersökningar, vilket inte låter osannolikt, så kan det lika gärna vara så att det är vanligare att kunna äga hus, hund och häst om man mår/fungerar bättre än om man mår/fungerar sämre. Och när man mår/fungerar bättre och därmed har ork och förmåga att finansiera och ta hand om sitt hus, trädgård, hund och häst så har man också lättare att upprätthålla sitt mående.

Att ha hus, trädgård och djur när man inte orkar eller klarar av att utföra de aktiviteter som man själv och huset/trädgården/djuren behöver eller bekosta det som behövs, är jag inte så säker på att man mår så mycket bättre av att ha hus och djur. Så det är inte riktigt så enkelt som att skaffa ett hus med trädgård och några djur så kommer man att må bra och orka det man inte orkade i en lägenhet (t ex att laga mat från grunden, eller jobba heltid).
Nä, jag tänker nog att just för att jag inte bor i hus och har djur så orkar jag laga mat från grunden och jobba heltid. Addera en häst, en hund och lite höns samt hus och trädgård att sköta, så blev det nog deltid och fryspizza.
 
Nä, jag tänker nog att just för att jag inte bor i hus och har djur så orkar jag laga mat från grunden och jobba heltid. Addera en häst, en hund och lite höns samt hus och trädgård att sköta, så blev det nog deltid och fryspizza.
Det beror säkert på vad ens stressorer är, men jag har vänner som blivit tvungna att lämna sina lägenheter och flyttat ut en bit från civilisationen efter att ha drabbats av hjärntrötthet. Det har handlat om att man inte klarar av all intryck som kommer med att leva så nära många andra människor.

Det viktiga är ju att man lägger energi på det man själv känner ger en någonting.
 

Det har aldrig hjälpt för mig iaf. Tycker det är märkligt att lägga ut det som att alla som är deprimerade bara behöver gå en promenad om dagen så är problemen lösta, så svartvitt är det inte med varken depression eller npf
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 211
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ Natten till igår fick jag ett samtal om att en nära anhörig från ingenstans försökt ta sitt eget liv. Det kom som en chock för alla...
2
Svar
24
· Visningar
1 636
Senast: Twihard
·
Kropp & Själ Alltså nu har jobbiga saker hopat sig för att jag skjutit på dem. T.ex. har jag en konflikt med en nära vän. Istället för att ringa och...
2
Svar
21
· Visningar
1 111
Senast: Cattis_E
·
Skola & Jobb Ni vet när man hela tiden får höra att ”du är så stark” och hela kroppen och själen skriker ”jag orkar inte mer”. Hela livet har jag...
5 6 7
Svar
120
· Visningar
14 226
Senast: malumbub
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp