Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Calmiche]

En annan aspekt, om man som jag är ensamstående (nu verkade ju tack och lov inte så många av er fått såna kommenterar när ni varit ensamstående, men om), så är det ju faktiskt så att om man är ensam så kan det inte bli en hoppsan. Man måste göra ett väldigt aktivt val att nu vill jag ha barn och då måste jag ta hjälp med det. Jag antar att det även kostar pengar? Då blir det också helt plötsligt en ekonomisk fråga, har jag råd med det här och sen försörja barnet ensam?

Om jag någon gång landar i att jag vill ha barn kommer jag behöva skaffa det som ensamstående. Det är väl någon här på forumet som hade en tråd i det ämnet i våras dessutom? Men det är ju verkligen ingenting man kanske vill diskutera med kreti och pleti i lunchrummet på jobbet eller på släktmiddagen hos mormor? Det kan stressa mig, att veta att jag måste göra ett så aktivt val, jag kan inte bara sluta med p-piller och se vad som händer.

Det här med ekonomisk fråga och göra ett aktivt val håller jag med om, otroligt stressande när man blir ifrågasatt i lunchrummet! Dessutom är det en helt annan kontroll om man t.ex. vill adoptera. Jag skulle bli bortsållad direkt pga mina diagnoser oavsett om allt annat var perfekt i princip. Och dessutom kostar det mycket så det gäller att ha råd om man lyckas ta sig igenom processen.

Började fundera över detta iom denna tråd och andra trådar i ämnet, och kom fram till att det är jättekonstigt att säga att man gillar barn. Typ som att säga att man gillar penisionärer? Visst, man kan tycka att bebisar är gulliga eller vad det nu kan vara men att faktiskt gilla alla barn? Kan ju också köpa att om man tex jobbar med barn så har man ett intresse för barn och deras utveckling, men gillar man verkligen alla individer för den sakens skull?

Jag känner som du, dvs har tagit det ner på individnivå. Jag har också noterat att dom barnen jag gillar som individer gillar jag även när dom vuxit upp och blivit tonåringar, unga vuxna etc. Dom barn som jag ”ogillat” har jag sällan haft några varmare känslor för när dom vuxit upp och blivit äldre heller.

Jag känner också så, en del barn gillar jag och generellt tycker jag småbarn är roliga men långt ifrån alla. Barn är dessutom ett extremt brett spann, en tonåring är ju helt annat än en 2-åring.

 

[_Taggis_]

Jag är en av dem som kanske inte från början och av mig själv ville ha barn, men som blev övertalad av min dåvarande make. För mig och för barnet blev det bra, för min relation med maken mindre bra. Jag kände att han på något sätt hade tvingat mig igenom graviditet och förlossning och första bebistiden (som jag inte direkt gillade) och det fick mig att tappa känslorna för honom. Lyckligtvis gick det för min del aldrig ut över barnet, hon har varit älskad från första stund och är det fortfarande, 21 år senare. Och kanske hade jag så småningom skaffat barn även utan att bli övertalad - jag har visserligen aldrig längtat efter barn, men alltid (innan jag fick barn) haft en nyfikenhet på hur det skulle vara, så den hade nog tagit överhanden tillslut.

En sak som jag tycker inte alltid kommer fram när det pratas om att skaffa barn eller inte, det är vad man tänker sig kring livet som förälder efter bebis- och småbarnstiden. Naturligt nog kommer ju den tiden först och får kanske stort fokus för att den är rätt så intensiv men den är också kort! Kanske borde man också fråga sig: Vill jag ha ett skolbarn? Vill jag ha en tonåring? Vill jag ha ett vuxet barn? För det är ju där vi tillslut hamnar. Och för mig (och säkert flera andra) var det mycket lättare att svara förbehållslöst JA på de frågorna än på frågan om jag ville ha en bebis (vilket jag egentligen aldrig velat).

Ta inte illa upp, men jag har alltid undrat hur det rent praktiskt går till att bli övertalad? Speciellt som kvinna. Hur funkar det? Vilka processr går man igenom som gör att man går med på nåt så pass stort? Plump fråga möjligen men jag har alltid undrat och är ärligt bara nyfiken på psykologin. Du behöver inte svara om du inte vill

Fast för min del är det faktiskt inte bäbistiden som är mest avskräckande, jag tänker i ett längre perspektiv. I mångt och mkt tror jag faktiskt bäbistiden kan vara den minst krävande, just för att den är relativt kort. Jag vll liksom inte ha familjegrejen, en man att irritera mig på vad gäller könsroller och annat sunk som i 9 fall av 10 blir extra tydliga när barn kommer, vill inte ha inskolning på dagis och alla sjukdomar, vill inte ha de inrutade dagarna med hämta/lämna/skjutsa/rodda aktiviteter, vill inte oroa mig för mobbing i skolan, inte oroa mig för pedofiler, inte gå igenom trotsåldrar, inte oroa mig för att ungen kommer snett i tonåren, ärver mina depressioner eller annat elände. Jag vet dessutom att mitt liv skulle bli totalt förstört om min kropp tog skada av att få barn, jag har tillräckliga problem med den och relationen till det så det finns Inget utrymme för mer. Helt enkelt - jag vill ingenting av det där och inte ens om det gick att slippa graviditet-förlossning-bäbistiden

 

[Exile]

Ta inte illa upp, men jag har alltid undrat hur det rent praktiskt går till att bli övertalad? Speciellt som kvinna. Hur funkar det? Vilka processr går man igenom som gör att man går med på nåt så pass stort? Plump fråga möjligen men jag har alltid undrat och är ärligt bara nyfiken på psykologin. Du behöver inte svara om du inte vill

Jag kan inte svara med egen erfarenhet men min bästa vän har två barn. Hon var väl inte helt såld på iden med barn från början men då hon har en sjukdom som kan göra det väldigt svårt att få barn så valde hon att behålla då hon råkade bli gravid när hon var nästan 30, för att hon helt enkelt var rädd att ångra sig.

Hon var nöjd med ett men lät sig övertalas till nummer två. Enligt vad hon själv säger så orkade hon helt enkelt inte med alla påtryckningar från familj, bekanta, kollegor osv som menade på att det är så viktigt att ha två, barn måste ha syskon osv. Så hon tänkte helt enkelt att ja kanske är det bättre med syskon? men åtminstone slippa allt tjat typ.

Ingen som tjatar om ett tredje så nu är det definitivt nog. Hon älskar såklart barn nummer två djupt, men det hade räckt med ett känner hon även nu i efterhand. Jag tror inte man ska underskatta hur otroligt stort grupptrycket kan bli över tid!

Hon är faktiskt en inspiration för mig själv att hålla mig barnfri. Hon kände innan som mig att hon inte ville ha. Nu ångrar hon inte sina barn per se men hon är också öppen med att det är jobbigt ibland och att hon kan sakna hur det var innan, och kanske hade hon heller inte valt att skaffa barn om hon visste innan hur det skulle bli. För mig är det liksom lite av ett bevis på att man inte på något magiskt vis blir personlighetsförändrad och helt plötsligt älskar mammalivet så fort man får barn utan "risken" är att man fortfarande är precis samma person som innan. Och jag vet att om jag hade fått barn nu men samtidigt inte den där magiska kärlekstouchen eller vad man ska kalla det, så hade jag ångrat mig.

Mitt tvekande har alltid varit längre in i framtiden, typ att jag känner att jag eventuellt skulle vilja ha vuxna barn när jag är äldre? Men även det känns inte 100 så det får liksom vara.

 

[Seabaz]

Jag är en av de som alltid sagt att jag inte ska ha barn. Det har tagits emot med "jaja lilla vän, vi får se". Sedan har frågorna kommit: Varför inte?
Svaret än idag är, varför skulle jag välja sätta ett barn till denna värld? En värld som är sjuk, en värld som jag inte ser kan överleva det vi gör med den. Jag kan inte garantera en bra uppväxt, en trygghet eller en framtidsförhoppning så därför föder jag inte barn. Jag kan inte ta det ansvaret.

Ofta brukar jag också ställa frågan tillbaka, varför skaffar de barn? Nästan alla börjar då prata om att de inte vill vara ensamma när de är gamla osv, men för mig är det så otroligt egoistiskt tänkt. Det finns väl ingen garanti att barn finns där när man är gammal eller sjuk, och ska barnet hela livet gå med den ryggsäcken, att den måste finnas nära för sina gamla föräldrar? Kväver man inte barnets rörelsefrihet då? Den kanske vill bo i USA, drömmer om att jobba på FN eller vara dykledare i Söderhavet? Eller så brakar relationen isär?

Många verkar också tro att bara för jag inte vill ha barn blir jag inte glad för andra som skaffar barn. Men varför skulle jag inte bli det? Om det är det de vill så är det väl underbart?

Nä, det är allt lite konstigt att barn-frågan är så känslig tycker jag.

Kunde inte skrivit det bättre själv.

Jag brukar också säga "men nu börjar denna fråga bli uttjatad. Jag vill inte ha barn, jag är inte intresserad av barn och jag ifrågasätter ingen som har eller vill ha barn."

Diskussionen brukar sluta där och då men känns ändå som den andre ler inombords och tänker jaja, vi får väl se.

Som att det är en tävling?
Själv tycker jag väldigt många borde fundera mer innan de skaffar barn på hur deras livssituation ser ut med boende, jobb, sparande...

Det är definitivt dyrare här i Aus att ha barn än i Sverige...

 

[Ramona]

Jag är nog tvärtom än många andra. I 20-årsåldern hade jag ett stabilt förhållande där det liksom var självklart att vi skulle skaffa barn. Med honom fick jag ett missfall när vi varit tillsammans i 7 år och där och då började jag ifrågasätta relationen ännu mer än jag gjort innan och vad jag faktiskt ville med livet, för jag blev nästan lättad över att det inget blev. Jag "visste" att jag var gravid för jag hade alla klassiska symptom, men tre stycken graviditetstester sa att jag inte var det. Det hela blev ganska förvirrande ärligt talat, speciellt mina egna känslor för det! I slutändan lyckades jag trots p-piller bli gravid med denna mannen en gång till, men valde då att ta bort det och göra slut. Vi var i startgroparna på vår separation ändå där och då. Han vet fortfarande inte att den aborten utfördes.

Med nästan man levde jag i 9 år. Vi var väldigt stabila, hade bra ekonomi, ett stort socialt nätverk och allt det där, men jag kände att jag inte alls var redo för barn, trots att jag var närmare 30 år när vi blev ihop. Han hade någon tanke att man skulle skaffa barn, för att man gick miste om någonting annars. En klassisk FOMO helt enkelt. Med honom blev jag gravid och det var så självklart att vi skulle ha det barnet. Vi hade planerat om hela våra liv och vad vi ville när jag fick missfall. Vi gjorde slut flera år senare och han träffade efter ytterligare ett par år en tjej som han skaffade barn med.

Men NU, nu när jag är 43 år och singel så tänker jag att jag faktiskt borde ha skaffat barn. Barn är inget jag saknar, men nu kan jag ändå känna att jag saknar den där tillhörigheten med en annan människa som föräldrar känner. En av mina bästa vänner förklarade det så bra att hon blir helt varm i kroppen när hennes barn ropar "mamma" och det är väl lite det jag kanske saknar. Samtidigt tycker jag att hunden är skitjobbig som kräver så mycket uppmärksamhet av mig! Jag vill ju vara fri och ledig och hitta på en massa grejer utan en tanke på att ha ansvar för andra människor. Samtidigt vill jag ju lära mina barn åka skidor, tvinga dem att rida alla fina ponnyer jag skulle köpa, se till så att de hade bra betyg i skolan och vara en vettig förälder, vilket jag tror att jag hade blivit.

Men nu är jag 43 år gammal och singel. Nu är ju risken/chansen att bli gravid väldigt liten och jag är heller inte ett dugg sugen på barn. Lider jag av samma klassiska FOMO som mitt ex gjorde? Bara tanken på att jag skulle kunna ha ett barn nu med mitt ex som var född 2005 är ju fett skrämmande. Hur sjukt att jag skulle ha en 16-åring hemma!?

 

[sthu]

Jag stötte på ett par vi bodde grannar med förut häromdagen. De hade hört att vi skaffat hus och utbrast "åh har ni barn nu?" och började se sig omkring som om de letade efter något. Nej, inga barn. "Men ni ska väl skaffa?". Vi har ändå ingen vidare djup relation till dem, typ hejat på parkeringen och svurit över att man måste skrapa rutor..

Vad är det med min uppenbarelse som gör att folk tror att barn är något jag strävar efter?

Jag tror jag lider lite av det @Ramona beskriver, FOMO. Tänk om, tänk om.
Men tänker jag efter lite till finns det verkligen ingen aspekt av barn som lockar. Inte bebisåren, inte skolåldern, inte tonåring. Möjligen vuxna barn som flyttat hemifrån, men då kan jag lika gärna ha bra kollegor och vänner.
Vänner ja, den varan är det ont om nu känns det som. Alla jag umgicks med har barn, antingen egna eller bonus, och fullt upp med dem (fullt förståeligt). Kanske känner jag mig utanför? Det kanske är från nån slags illusion om gemenskap som mina funderingar på barn kommer?

 

[Ramona]

Vänner ja, den varan är det ont om nu känns det som. Alla jag umgicks med har barn, antingen egna eller bonus, och fullt upp med dem (fullt förståeligt). Kanske känner jag mig utanför? Det kanske är från nån slags illusion om gemenskap som mina funderingar på barn kommer?

Den tror jag på. Hade alla dina kompisar åkt skidor hade du också börjat åka skidor. Eller vilken annan aktivitet som helst. När alla andra skaffar barn är det ju ändå självklart att man själv ifrågasätter ifall man vill ha några egna. Det är ju inte så svårt egentligen.

 

[sthu]

Den tror jag på. Hade alla dina kompisar åkt skidor hade du också börjat åka skidor. Eller vilken annan aktivitet som helst. När alla andra skaffar barn är det ju ändå självklart att man själv ifrågasätter ifall man vill ha några egna. Det är ju inte så svårt egentligen.

Ja antagligen. De anordnar "mammakvällar" och aktiviteter med och utan barn där jag inte är bjuden.
Tror det är dags att skaffa nytt umgänge. (Lättare sagt än gjort...)

 

[Roheryn]

Ta inte illa upp, men jag har alltid undrat hur det rent praktiskt går till att bli övertalad? Speciellt som kvinna. Hur funkar det? Vilka processr går man igenom som gör att man går med på nåt så pass stort? Plump fråga möjligen men jag har alltid undrat och är ärligt bara nyfiken på psykologin. Du behöver inte svara om du inte vill

Han ville väldigt gärna ha barn, såg det som helt självklart och var väldigt tydlig med det. Jag mer avvaktande, inte 100% negativ men absolut inte längtande. Jag höll emot rätt länge men sedan kom jag till en punkt där jag kände att jag måste bestämma mig - antingen fortsätta livet med maken inklusive barn eller bryta upp från honom för ett eget, barnfritt liv. Jag valde med viss tvekan att vi skulle försöka bli gravida och jag blev det på första försöket. Så nästan lite hoppsan-känsla även om det var ett medvetet (men från min sida tveksamt) försök.

Och jag vill vara tydlig med att jag aldrig har ångrat min dotter. Hennes pappa har jag önskat dit pepparn växer många gånger, men henne har jag älskat från första stund.

Fast för min del är det faktiskt inte bäbistiden som är mest avskräckande, jag tänker i ett längre perspektiv. I mångt och mkt tror jag faktiskt bäbistiden kan vara den minst krävande, just för att den är relativt kort. Jag vll liksom inte ha familjegrejen, en man att irritera mig på vad gäller könsroller och annat sunk som i 9 fall av 10 blir extra tydliga när barn kommer, vill inte ha inskolning på dagis och alla sjukdomar, vill inte ha de inrutade dagarna med hämta/lämna/skjutsa/rodda aktiviteter, vill inte oroa mig för mobbing i skolan, inte oroa mig för pedofiler, inte gå igenom trotsåldrar, inte oroa mig för att ungen kommer snett i tonåren, ärver mina depressioner eller annat elände. Jag vet dessutom att mitt liv skulle bli totalt förstört om min kropp tog skada av att få barn, jag har tillräckliga problem med den och relationen till det så det finns Inget utrymme för mer. Helt enkelt - jag vill ingenting av det där och inte ens om det gick att slippa graviditet-förlossning-bäbistiden

Men det är kanske därför du inte har barn medan jag har det? Jag är inte särskilt fascinerad av bebisar, och ogillade att vara gravid, föda barn och amma, men resten av ett barns uppväxt tycker jag är roligt och givande att följa och vara en del av. För min del VAR bebistiden jobbigast (inte mest krävande, men jobbig för att jag uppfattade den som tråkig och hade större behov av stimulans än jag fick av att gå hemma med en nyfödd), men som du säger är den kort - några månader av min nu 21-åriga dotters liv.

Jag är inte ute efter att ”göra reklam” för att ha barn, och du verkar onekligen ha fattat ett välgrundat beslut (som jag dessutom inte har med att göra). Däremot så vill jag kanske tillföra lite nyans i diskussionen. Det här är en fråga som uppenbarligen engagerar åt båda håll och det är så lätt att det blir svartvitt - antingen så lääääängtar man efter barn eller så ska man aldrig i livet ha några. Finns förstås många som känner så, men jag vill lyfta att man kan vara nånstans mittemellan och välja att skaffa barn och det blir bra ändå. Eller man kan välja att låta bli och det blir också bra.

 

[Kiwifrukt]

Det här med att ”bli övertalad” - jag tror att normen i sig gör att det är ganska enkelt att bli det. Av partnern, av vänner/familj/kollegor, av samhället. Man ska ha barn och man ska ha minst två, typ. Jag har en kollega som bara har ett barn, som kan gå i typ nian? Ganska stort i alla fall. Lever fortfarande med den andra föräldern så det är inte fråga om att de separerat och hittat nya partners utan det är fortfarande dem. Det har varit andra kollegor, på riktigt, som i lunchrummet frågat ”varför har ni bara ett barn?”

Nu är det ju uppenbart inte mig det riktat sig till. Men jag ser tusen skäl till att det bara blivit så, och om de gjort det stora generalfelet enligt barnmaffian att bara vilja ha det barnet de nu har, är inte det upp till dem då?

Jag anfaller ju inte alla människor jag träffar och propagerar för att de ska skaffa häst, liksom?

 

[Tonto]

För mig har det alltid varit så att jag inte vill ha barn pga att jag inte vill vara gravid och förstöra kroppen, jag vill inte föda, amma eller gulla med en bäbis. Däremot så har jag inte så mycket emot tanken att ha ett barn om man kan spola fram 5-6 år i tiden.

 

[Roheryn]

För mig har det alltid varit så att jag inte vill ha barn pga att jag inte vill vara gravid och förstöra kroppen, jag vill inte föda, amma eller gulla med en bäbis. Däremot så har jag inte så mycket emot tanken att ha ett barn om man kan spola fram 5-6 år i tiden.

Så kände jag också innan jag fick barn, och eftersom jag fortsatte känna så efter ett barn så blev det inga fler, trots att jag har älskat att vara hennes mamma. (Min kropp blev dock inte ett dugg förstörd, den hämtade sig fint och nästan förvånande snabbt)

 

[Tonto]

Så kände jag också innan jag fick barn, och eftersom jag fortsatte känna så efter ett barn så blev det inga fler, trots att jag har älskat att vara hennes mamma. (Min kropp blev dock inte ett dugg förstörd, den hämtade sig fint och nästan förvånande snabbt)

Jag vill nog absolut inte ha några förändringar på kroppen av en graviditet, för det räknar jag nog som förstörd. (Sorgligt men tyvärr ser jag på det så, åldersändringar är något annat för mig.)

 

[Roheryn]

Jag vill nog absolut inte ha några förändringar på kroppen av en graviditet, för det räknar jag nog som förstörd. (Sorgligt men tyvärr ser jag på det så, åldersändringar är något annat för mig.)

Jag fick inga bestående förändringar av kroppen efter graviditet och förlossning - eller i alla fall inga jag kunde se eller känna av. Men det går ju givetvis inte att garantera att det blir så.

 

[Tonto]

Jag fick inga bestående förändringar av kroppen efter graviditet och förlossning - eller i alla fall inga jag kunde se eller känna av. Men det går ju givetvis inte att garantera att det blir så.

Nej precis. Det verkar snarare vara ett undantag än normen att inte få bestående förändringar.

 

[a1agnlju]

Jag är nog tvärtom än många andra. I 20-årsåldern hade jag ett stabilt förhållande där det liksom var självklart att vi skulle skaffa barn. Med honom fick jag ett missfall när vi varit tillsammans i 7 år och där och då började jag ifrågasätta relationen ännu mer än jag gjort innan och vad jag faktiskt ville med livet, för jag blev nästan lättad över att det inget blev. Jag "visste" att jag var gravid för jag hade alla klassiska symptom, men tre stycken graviditetstester sa att jag inte var det. Det hela blev ganska förvirrande ärligt talat, speciellt mina egna känslor för det! I slutändan lyckades jag trots p-piller bli gravid med denna mannen en gång till, men valde då att ta bort det och göra slut. Vi var i startgroparna på vår separation ändå där och då. Han vet fortfarande inte att den aborten utfördes.

Med nästan man levde jag i 9 år. Vi var väldigt stabila, hade bra ekonomi, ett stort socialt nätverk och allt det där, men jag kände att jag inte alls var redo för barn, trots att jag var närmare 30 år när vi blev ihop. Han hade någon tanke att man skulle skaffa barn, för att man gick miste om någonting annars. En klassisk FOMO helt enkelt. Med honom blev jag gravid och det var så självklart att vi skulle ha det barnet. Vi hade planerat om hela våra liv och vad vi ville när jag fick missfall. Vi gjorde slut flera år senare och han träffade efter ytterligare ett par år en tjej som han skaffade barn med.

Men NU, nu när jag är 43 år och singel så tänker jag att jag faktiskt borde ha skaffat barn. Barn är inget jag saknar, men nu kan jag ändå känna att jag saknar den där tillhörigheten med en annan människa som föräldrar känner. En av mina bästa vänner förklarade det så bra att hon blir helt varm i kroppen när hennes barn ropar "mamma" och det är väl lite det jag kanske saknar. Samtidigt tycker jag att hunden är skitjobbig som kräver så mycket uppmärksamhet av mig! Jag vill ju vara fri och ledig och hitta på en massa grejer utan en tanke på att ha ansvar för andra människor. Samtidigt vill jag ju lära mina barn åka skidor, tvinga dem att rida alla fina ponnyer jag skulle köpa, se till så att de hade bra betyg i skolan och vara en vettig förälder, vilket jag tror att jag hade blivit.

Men nu är jag 43 år gammal och singel. Nu är ju risken/chansen att bli gravid väldigt liten och jag är heller inte ett dugg sugen på barn. Lider jag av samma klassiska FOMO som mitt ex gjorde? Bara tanken på att jag skulle kunna ha ett barn nu med mitt ex som var född 2005 är ju fett skrämmande. Hur sjukt att jag skulle ha en 16-åring hemma!?

Jag skulle säga att du verkar vara en bra kandidat till extramorsa/kompis/mormor till någon.

 

[Otherside]

Den tror jag på. Hade alla dina kompisar åkt skidor hade du också börjat åka skidor. Eller vilken annan aktivitet som helst. När alla andra skaffar barn är det ju ändå självklart att man själv ifrågasätter ifall man vill ha några egna. Det är ju inte så svårt egentligen.

Jag själv fick barn sent, vid 43, och då hade alla vänner och bekanta redan fått sina barn och ingen hade några bebisar längre. Jag minns hur jag träffade två gamla skolkompisar på stan en dag, jag var höggravid och de nästan gapskrattade när de fick se mig: -"Våra ungar är stora nu och har flugit ut - och här går du med magen i vädret!" Lite förolämpande faktiskt. Och de som gick i min föräldragrupp var samtliga typ 15 - 20 år yngre än mig och vi hade inte så jättemycket gemensamt i våra liv förutom bebisarna. Jag var helt klart out of sync med mina jämnåriga.....

 

[Roheryn]

Nej precis. Det verkar snarare vara ett undantag än normen att inte få bestående förändringar.

Vet faktiskt inte hur statistiken ser ut, beror nog också på hur man definierar bestående förändringar.

 

[Hedinn]

Vet faktiskt inte hur statistiken ser ut, beror nog också på hur man definierar bestående förändringar.

Det kan nog bero mycket på hur man såg ut innan, samt även säkert lite ålder (inbillar mig att en yngre kropp lättare ”återställer sig” än en äldre, men kan ha fel). Jag är gravid nu och räknar absolut inte med att mage och bröst kommer återgå till att se ut helt som innan efter en graviditet. Och precis som @Tonto var det för mig en stark anledning tidigare till att inte vilja ha barn eller gå igenom graviditet och förlossning (även om jag är övertygad om att det snarare var ett ointresse av att ha barn som bidrog till den känslan, snarare än tvärtom). Sen jag blev gravid skiter jag dock totalt i den biten - jag har haft mina ”snygga glansdagar” och så länge kroppen håller sig funktionell gör det mig inte ett dugg om den blir mindre normvacker. Men så är det såklart inte för alla.

———
För att relatera lite mer till ursprungsfunderingarna så var jag ointresserad av barn tills jag var 30. Och det var ingen som helst ålder eller ”biologisk klocka” som påverkade den förändringen, utan en förändring i mitt liv som gjorde att helt plötsligt passade barn in och det kändes inte längre som en uppoffring/börda utan snarare något som skulle berika livet. Hade mitt liv inte förändrats som det gjorde då är jag dock övertygad om att jag varit fortsatt lycklig utan barn också, då tror jag inte att nåt intresse väckts över huvud taget, helt enkelt för att det inte passat in i mitt liv då.

Så jag vågar säga att om man vill ha barn, så vet man det. Och jag är övertygad om att det inte alltid är en definitiv ja/nej-fråga, utan precis som andra saker i ens liv kan det ändras beroende på hur livet ser ut. Att folk kallar det för en biologisk klocka eller att ”man kommer ändra sig när man blir äldre” är bara tragiskt, för jag skulle säga att det har noll med ålder att göra.

Ett barn ska vara önskat och älskat och man ska absolut inte skaffa barn av ”fel” anledningar. Känner man att man får offra sitt liv pga barn så blir man knappast en lycklig förälder. Tanken på ett barn ska ju kännas som en berikning av livet, inte en börda.

 

[Tonto]

Vet faktiskt inte hur statistiken ser ut, beror nog också på hur man definierar bestående förändringar.

För mig innebär det alla förändringar som kan komma med en graviditet, bristningar, slapp hud, att mage och bröst ändras, förlossningsskador etc. Jag vill verkligen inte vara med om det, ytligt? Javisst, men jag har otroligt svårt för förändringar och speciellt förändringar andra människor skapar som påverkar mig, så vet inte hur jag skulle förhålla mig till ett barn som skulle ändra på mig så mycket.

Men det faktum att jag har X antal kollegor som inte kan skratta utan att korsa benen skrämmer också skiten ur mig när jag tänker hur på hur många kvinnor som far illa när dom föder/skaffar barn.