Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Myzan87]

Just detta med barn har jag också funderat mycket på samt haft många diskussioner med en kompis som är 6år äldre och barnlös. Jag är i samma ålder som du och har heller inga barn. Och just nu träffar jag en kille som har 2 barn samt har min brors 2 flickor regelbundet. Och i stallet hänger alltid stallägaren 2,5åriga dotter efter mej. Ja, jag älskar barnen och jag tycker det är skitkul att ha de med över allt men steget därifrån till att vilja ha egna är långt. Som det är nu kan jag lämna över allt jobbigt till föräldrarna och bara njuta av det roliga.
Min kompis vill ha barn av praktiska skäl men hans sambo vill det inte. Han resonerar som så att när de blir äldre kommer de behöva hjälp med olika saker. Dessutom så har de få bekanta, de slutar bägge två jobba (de kommer sitta hemma och tjäna sitt levebröd genom att handla med aktier) så chanserna att få hjälp med saker minskar. Men han var inte alls förtjust i tanken av att ha skrikande barn med sig i affären, blöjbyten eller annat jobbigt men kan stå ut med det.

Men jag tror att man ska lyssna på sin egna känsla. Man behöver inte motivera det mer än att man inte vill ha barn. Så enkelt kan det vara. Man är inte egoistisk heller som tänker så eller berövar någon något. Man kan ha ett rikt liv utan barn. Livet blir vad man väljer att fylla det med

 

[Bufera]

Vill du inte så vill du inte, är ni på samma linje så är det väl inget snack?
Så länge ni är nöjda så är allt bra ❤

 

[sthu]

Vill du inte så vill du inte, är ni på samma linje så är det väl inget snack?
Så länge ni är nöjda så är allt bra ❤

Jo jag och min man är på samma sida så att säga. Men jag får konstant kommentarer från omgivningen om barn hit och barn dit.

 

[Bufera]

Jo jag och min man är på samma sida så att säga. Men jag får konstant kommentarer från omgivningen om barn hit och barn dit.

Fått samma från bla svärmor i flera år, det är jätte svårt att inte lyssna. Och tycker det är så tråkigt att många är fast i "det gamla" att man SKA skaffa barn oavsett om man vill eller ej

 

[honung]

Jag var länge en sån som inte skulle ha barn.

Du menar det troligtvis inte men jag reagerar på ordvalet du gör - "en sån som inte skulle ha barn"...jag tror att man ska akta sig för sån formulering även om det nu är i jag-form. En sån som inte ska ha barn låter väldigt dömande på negativt sätt.

 

[parellikusken]

Jag har länge velat fram och tillbaka gällande barn, men sista åren har jag insett att jag nog gärna skulle vilja ha ett barn. Men jag har ingen partner och lider av psykisk sjukdom som ställer till det rejält för mig i perioder, så det är inte ett alternativ för mig att skaffa barn nu. Är 34 år, så snart är möjligheten förbi dessutom.
Det är en sorg för mig, försöker att inte tänka på det nu då jag ändå inte kan göra något åt det. Dock kommer sorgen över mig ibland ändå.

Jag vet att mina föräldrar gärna vill ha barnbarn, och det är väldigt osannolikt att mitt syskon skulle få barn, vilket känns tungt för mig. Såklart inte mitt ansvar på något sätt att ge mina föräldrar barnbarn, men ja.. Man är inte alltid så rationell i sina tankar.

Jag försöker bota sorgen genom att hitta barnfria äldre personer som jag kan inspireras av. Det ger mycket!

 

[ii-ssa]

Sällar mig till skalan som mest troligt inte vill ha barn.

Visst ibland kanske de har dykt upp i huvudet när man ser hur lyckliga folk ser ut med sina barn.

Men samtidigt har jag ju aldrig haft en seriös relation heller.
Nu har jag ju träffat killen i ca 6 månader, han har 2 barn sen innan och när vi pratade lite om ngt sånt precis i början då jag nämnde att jag mest troligt inte vill ha barn, så var han nöjd med dem 2 han har.

Så det känns skönt att inte ha träffat ngn som längtar efter fler barn, men kan ju ändras i framtiden för oss båda om vi fortsätter ses.

 

[starcraft]

Du menar det troligtvis inte men jag reagerar på ordvalet du gör - "en sån som inte skulle ha barn"...jag tror att man ska akta sig för sån formulering även om det nu är i jag-form. En sån som inte ska ha barn låter väldigt dömande på negativt sätt.

Jag menar inget dömande i det alls, menar enbart att jag var en av dem som hade en tydlig känsla av nej, men numera känner att det skulle kunna vara okej. Jag förstår att det kan låta dömande när man tar ut en mening ur ett helt inlägg, men eftersom jag varken har barn eller tycker att barn är något måste i livet vilket jag också skriver i inlägget så förstår jag inte hur det i sammanhanget blir dömande.

 

[Snowball]

Fel

 

[Hazel]

Jag brukar tänka att det nog är just frågorna från andra som göra att man tvivlar på sina egna känslor, för mig har det alltid varit självklart att inte skaffa barn och trots att jag har en rätt stor släkt där det funnits många barn och barnbarn har jag aldrig fått några påtryckningar, varken från mina egna föräldrar eller morföräldrar. Min känsla av att det inte är något udda eller något som måste förklaras har alltid varit självklar, känslan av att inte skaffa barn har inte behövt mer förklaring än min känsla av att jag inte vill börja spela golf. Nu är jag 35 och har samma känsla fortfarande, jag är också övertygad om att om jag skulle ändra mig skulle ett barn tas emot oerhört glatt i släkten, men ingen kommer någonsin ifrågasätta varför jag inte skaffade ett. Jag känner mig lyckligt lottad som behövt fundera mer över det genom åren

 

[Kiwifrukt]

En annan aspekt, om man som jag är ensamstående (nu verkade ju tack och lov inte så många av er fått såna kommenterar när ni varit ensamstående, men om), så är det ju faktiskt så att om man är ensam så kan det inte bli en hoppsan. Man måste göra ett väldigt aktivt val att nu vill jag ha barn och då måste jag ta hjälp med det. Jag antar att det även kostar pengar? Då blir det också helt plötsligt en ekonomisk fråga, har jag råd med det här och sen försörja barnet ensam?

Om jag någon gång landar i att jag vill ha barn kommer jag behöva skaffa det som ensamstående. Det är väl någon här på forumet som hade en tråd i det ämnet i våras dessutom? Men det är ju verkligen ingenting man kanske vill diskutera med kreti och pleti i lunchrummet på jobbet eller på släktmiddagen hos mormor? Det kan stressa mig, att veta att jag måste göra ett så aktivt val, jag kan inte bara sluta med p-piller och se vad som händer.

 

[Voeux]

En annan aspekt, om man som jag är ensamstående (nu verkade ju tack och lov inte så många av er fått såna kommenterar när ni varit ensamstående, men om), så är det ju faktiskt så att om man är ensam så kan det inte bli en hoppsan. Man måste göra ett väldigt aktivt val att nu vill jag ha barn och då måste jag ta hjälp med det. Jag antar att det även kostar pengar? Då blir det också helt plötsligt en ekonomisk fråga, har jag råd med det här och sen försörja barnet ensam?

Om jag någon gång landar i att jag vill ha barn kommer jag behöva skaffa det som ensamstående. Det är väl någon här på forumet som hade en tråd i det ämnet i våras dessutom? Men det är ju verkligen ingenting man kanske vill diskutera med kreti och pleti i lunchrummet på jobbet eller på släktmiddagen hos mormor? Det kan stressa mig, att veta att jag måste göra ett så aktivt val, jag kan inte bara sluta med p-piller och se vad som händer.

Det finns det nog de som gör. Bara slutar med p-piller och ser vad som händer alltså. Men det kan ju bli hoppsan även om man skyddar sig. En bekant till mig fick precis barn som singel, hon blev med barn med en dejt och valde att behålla. Kanske inte vad hon hade valt i förväg men det har blivit bra. Men, jag förstår såklart precis vad du menar, vill man få barn som ensamstående så är finns det i de flestas mening en rätt (aktiv) väg och det är donator. Det blir ju en större apparat, än som par bara inte bry sig så mycket om skydd och ta det som det kommer.

OT, men jag och mina vänner satt faktiskt på en uteservering för ett par veckor sedan och pratade om just ”hoppsan” som singel. Det var några grabbar på bordet bredvid innan som hade försökt ragga lite tidigare. Men vi satt försjunkna i vår egen diskussion om män som är värdelösa på att skydda sig och deras övertygelse om att man bara gör abort hur som helst. Alla var överens om att man inte vet om man skulle göra abort eller inte, det är inte alls en självklarhet längre (vi var 33-38 i sällskapet). Att det inte skulle vara optimalt men tänk om det är chansen man ges? Kan säga att ragg-gänget höll sig i bakgrunden resten av kvällen

 

[_Taggis_]

OT, men jag och mina vänner satt faktiskt på en uteservering för ett par veckor sedan och pratade om just ”hoppsan” som singel. Det var några grabbar på bordet bredvid innan som hade försökt ragga lite tidigare. Men vi satt försjunkna i vår egen diskussion om män som är värdelösa på att skydda sig och deras övertygelse om att man bara gör abort hur som helst. Alla var överens om att man inte vet om man skulle göra abort eller inte, det är inte alls en självklarhet längre (vi var 33-38 i sällskapet). Att det inte skulle vara optimalt men tänk om det är chansen man ges? Kan säga att ragg-gänget höll sig i bakgrunden resten av kvällen

Tanken slår mig även att det verkar finnas fler hoppsan-pappor än hoppsan-mammor, om man lyssnar till mäns version. Väldigt svårt för mig att få hop den logiken

 

[hoppsann]

En annan aspekt, om man som jag är ensamstående (nu verkade ju tack och lov inte så många av er fått såna kommenterar när ni varit ensamstående, men om), så är det ju faktiskt så att om man är ensam så kan det inte bli en hoppsan. Man måste göra ett väldigt aktivt val att nu vill jag ha barn och då måste jag ta hjälp med det. Jag antar att det även kostar pengar? Då blir det också helt plötsligt en ekonomisk fråga, har jag råd med det här och sen försörja barnet ensam?

Om jag någon gång landar i att jag vill ha barn kommer jag behöva skaffa det som ensamstående. Det är väl någon här på forumet som hade en tråd i det ämnet i våras dessutom? Men det är ju verkligen ingenting man kanske vill diskutera med kreti och pleti i lunchrummet på jobbet eller på släktmiddagen hos mormor? Det kan stressa mig, att veta att jag måste göra ett så aktivt val, jag kan inte bara sluta med p-piller och se vad som händer.

Då kommer du stöta på en annan märklig problematik. Allt utgår från kärnfamiljen. Allt, allt, allt.
Som när ungen börjar med aktiviteter.
Då ska allt göras per familj. Varje barn ska sälja x antal lotter. Varje barn ska bemanna kiosken x antal gånger. Varje barn ska köra x antal gånger. Varje barn har hand om tvätten x antal gånger.
Är det fest och ska delas på mat, så beräknar man per familj (oavsett om det är tre eller fem som ska äta), ska det köpas present likaså.
Även om man har en ekonomi och inte två i ryggen, så är det per barn eller familj som räknas. Även om man rimligtvis har mindre tid och pengar över, än kärnfamiljen, för att man drar runt allting själv.
Vill inte avskräcka dig, men det blir jättekonstigt.
Och det är inte sällan personer som annars tycker jämlikhet är oerhört viktigt, som är värst.
Jag tycker inte det finns ensamstående föräldrar. De är banne mig enastående föräldrar!

 

[TinyWiny]

Då kommer du stöta på en annan märklig problematik. Allt utgår från kärnfamiljen. Allt, allt, allt.
Som när ungen börjar med aktiviteter.
Då ska allt göras per familj. Varje barn ska sälja x antal lotter. Varje barn ska bemanna kiosken x antal gånger. Varje barn ska köra x antal gånger. Varje barn har hand om tvätten x antal gånger.
Är det fest och ska delas på mat, så beräknar man per familj (oavsett om det är tre eller fem som ska äta), ska det köpas present likaså.
Även om man har en ekonomi och inte två i ryggen, så är det per barn eller familj som räknas. Även om man rimligtvis har mindre tid och pengar över, än kärnfamiljen, för att man drar runt allting själv.
Vill inte avskräcka dig, men det blir jättekonstigt.
Och det är inte sällan personer som annars tycker jämlikhet är oerhört viktigt, som är värst.
Jag tycker inte det finns ensamstående föräldrar. De är banne mig enastående föräldrar!

Ja för att inte tala om om du dristar dig till att söka lägenhet och inte är två vuxna och ett barn utan ett-två barn och en vuxen eller om du får för dig att åka på semester, då ska det också vara två vuxna och ett-två barn.... Speciellt semestrar men även annat kan bli väldigt dyrt om man enligt normer har fel konstellation på sin familj.

 

[Kiwifrukt]

Då kommer du stöta på en annan märklig problematik. Allt utgår från kärnfamiljen. Allt, allt, allt.
Som när ungen börjar med aktiviteter.
Då ska allt göras per familj. Varje barn ska sälja x antal lotter. Varje barn ska bemanna kiosken x antal gånger. Varje barn ska köra x antal gånger. Varje barn har hand om tvätten x antal gånger.
Är det fest och ska delas på mat, så beräknar man per familj (oavsett om det är tre eller fem som ska äta), ska det köpas present likaså.
Även om man har en ekonomi och inte två i ryggen, så är det per barn eller familj som räknas. Även om man rimligtvis har mindre tid och pengar över, än kärnfamiljen, för att man drar runt allting själv.
Vill inte avskräcka dig, men det blir jättekonstigt.
Och det är inte sällan personer som annars tycker jämlikhet är oerhört viktigt, som är värst.
Jag tycker inte det finns ensamstående föräldrar. De är banne mig enastående föräldrar!

Jag sa inte att jag ska göra det, men det kommer vara min enda möjlighet om jag verkligen skulle vilja. Men det du räknar upp gör inte precis att alternativet hamnar på pluslistan. Jag har en kompis som blev ensamstående med två barn för att pappan träffade en annan och typ sa upp bekantskapen med sina barn också, en klassisk rövhatt alltså. Fattar inte hur hon orkar, för i och med att hon har två barn så får hon ju göra allt det där du beskriver, som räknar med två föräldrar, gånger två. Hatten av för alla de som orkar alltså.

 

[hoppsann]

Ja för att inte tala om om du dristar dig till att söka lägenhet och inte är två vuxna och ett barn utan ett-två barn och en vuxen eller om du får för dig att åka på semester, då ska det också vara två vuxna och ett-två barn.... Speciellt semestrar men även annat kan bli väldigt dyrt om man enligt normer har fel konstellation på sin familj.

Enig. Helst två vuxna två barn verkar det som.
Ska du hyra en stuga är det 4 eller fler platser, även om du bara är två och har en ekonomi.
Familjerabatter gäller från 4 personer eller fler. Osv.

 

[Voeux]

Tanken slår mig även att det verkar finnas fler hoppsan-pappor än hoppsan-mammor, om man lyssnar till mäns version. Väldigt svårt för mig att få hop den logiken

Jag har en bekant man som har två hoppsan-barn med olika krogragg. Man kan ju tycka, att om han nu inte visste att kondom är en bra idé innan så borde han åtminstone lärt sig det när han fick ett första hoppsan-barn. Men nej, han gick och skaffade sig ett till. Nu känner inte jag honom så väl så jag vet inte hur hans tankegångar gick. Vem vet, han kanske tyckte att första vändan var så mysig att han hoppades på en till

 

[hoppsann]

Jag sa inte att jag ska göra det, men det kommer vara min enda möjlighet om jag verkligen skulle vilja. Men det du räknar upp gör inte precis att alternativet hamnar på pluslistan. Jag har en kompis som blev ensamstående med två barn för att pappan träffade en annan och typ sa upp bekantskapen med sina barn också, en klassisk rövhatt alltså. Fattar inte hur hon orkar, för i och med att hon har två barn så får hon ju göra allt det där du beskriver, som räknar med två föräldrar, gånger två. Hatten av för alla de som orkar alltså.

Var inte min mening att avskräcka dig.
Bara belysa ett märkligt fenomen.

 

[Voeux]

Då kommer du stöta på en annan märklig problematik. Allt utgår från kärnfamiljen. Allt, allt, allt.
Som när ungen börjar med aktiviteter.
Då ska allt göras per familj. Varje barn ska sälja x antal lotter. Varje barn ska bemanna kiosken x antal gånger. Varje barn ska köra x antal gånger. Varje barn har hand om tvätten x antal gånger.
Är det fest och ska delas på mat, så beräknar man per familj (oavsett om det är tre eller fem som ska äta), ska det köpas present likaså.
Även om man har en ekonomi och inte två i ryggen, så är det per barn eller familj som räknas. Även om man rimligtvis har mindre tid och pengar över, än kärnfamiljen, för att man drar runt allting själv.
Vill inte avskräcka dig, men det blir jättekonstigt.
Och det är inte sällan personer som annars tycker jämlikhet är oerhört viktigt, som är värst.
Jag tycker inte det finns ensamstående föräldrar. De är banne mig enastående föräldrar!

Jag sa inte att jag ska göra det, men det kommer vara min enda möjlighet om jag verkligen skulle vilja. Men det du räknar upp gör inte precis att alternativet hamnar på pluslistan. Jag har en kompis som blev ensamstående med två barn för att pappan träffade en annan och typ sa upp bekantskapen med sina barn också, en klassisk rövhatt alltså. Fattar inte hur hon orkar, för i och med att hon har två barn så får hon ju göra allt det där du beskriver, som räknar med två föräldrar, gånger två. Hatten av för alla de som orkar alltså.

Nu är jag inte ensamstående men hade jag varit det så hade jag nog varit en sån som bara sa nej, helt enkelt. "Jag är ensamstående alltså tar jag mig an hälften av arbetet/betalar hälften så mycket". Många, fritidsföreningar mm. har nog bara inte tänkt till och skulle nog ändra sig om man påtalar det. Man ska ju inte behöva det, men det hade jag nog gjort. Semester och boenden går nog inte att göra något åt dock.. samt arbetet i det egna hemmet.