Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[_Taggis_]

Jag har en bekant man som har två hoppsan-barn med olika krogragg. Man kan ju tycka, att om han nu inte visste att kondom är en bra idé innan så borde han åtminstone lärt sig det när att fick ett första hoppsan-barn. Men nej, han gick och skaffade sig ett till. Nu känner inte jag honom så väl så jag vet inte hur hans tankegångar gick. Vem vet, han kanske tyckte att första vändan var så mysig att han hoppades på en till

Men typ. Jag förstår vanmakten män känner inför det faktum att det i slutänden är kvinnans beslut. Men samtidigt kan jag inte tycka synd om dem, för det är så självklart för dem att det är kvinnan som slarvat eller inte skyddat sig eller ännu värre - "lurat" dem. Vi vet alla hur barn blir till och vill man absolut inte ha ett barn är det ens eget ansvar. Jag är så cynisk så jag utgår alltid ifrån att allt är upp till mig, inte nån annan. Om fler män tänkte så då skulle det bli färre hoppsan-pappor oavsett de lever i relation eller raggar på krogen.

 

[hoppsann]

Nu är jag inte ensamstående men hade jag varit det så hade jag nog varit en sån som bara sa nej, helt enkelt. "Jag är ensamstående alltså tar jag mig an hälften av arbetet/betalar hälften så mycket". Många, fritidsföreningar mm. har nog bara inte tänkt till och skulle nog ändra sig om man påtalar det. Man ska ju inte behöva det, men det hade jag nog gjort. Semester och boenden går nog inte att göra något åt dock.. samt arbetet i det egna hemmet.

Jag är nog rätt diplomatisk och lösningsorienterad, men tro mig, jag är inte konflikträdd.
Gjorde som du tänker, men det blir 0 gehör.
Det är ett barn, x antal åtaganden. Det är en norm som sitter hårt. Men ju fler som protesterar, ju bättre såklart!

 

[Voeux]

Men typ. Jag förstår vanmakten män känner inför det faktum att det i slutänden är kvinnans beslut. Men samtidigt kan jag inte tycka synd om dem, för det är så självklart för dem att det är kvinnan som slarvat eller inte skyddat sig eller ännu värre - "lurat" dem. Vi vet alla hur barn blir till och vill man absolut inte ha ett barn är det ens eget ansvar. Jag är så cynisk så jag utgår alltid ifrån att allt är upp till mig, inte nån annan. Om fler män tänkte så då skulle det bli färre hoppsan-pappor oavsett de lever i relation eller raggar på krogen.

Jag kan också absolut förstå vanmakten. Varför jag inte förstår varför män inte tar makten vid det enda tillfälle de faktiskt har chansen som man, vid samlaget, och använder kondom. Det blir ju bara vanmakt när du redan valt att ge makten till någon annan.

(Nåväl, såklart kan det ske även vid användning av kondom men sannolikheten är ju mycket liten ändå och jag tror att det är ytterst få hoppsan-barn i sammanhanget som kommer till på detta sätt. Och där gäller ju samma sak som gäller alla som sexar, man vet förutsättningarna).

 

[TinyWiny]

Jag är nog rätt diplomatisk och lösningsorienterad, men tro mig, jag är inte konflikträdd.
Gjorde som du tänker, men det blir 0 gehör.
Det är ett barn, x antal åtaganden. Det är en norm som sitter hårt. Men ju fler som protesterar, ju bättre såklart!

Exakt min erfarenhet med. Jag var så osmaklig att jag var sjuk dessutom och verkligen inte kunde utföra vissa saker och oj vilka vidriga saker inte bara jag utan dessutom mina barn fick höra pga det

 

[_Taggis_]

Jag kan också absolut förstå vanmakten. Varför jag inte förstår varför män inte tar makten vid det enda tillfälle de faktiskt har chansen som man, vid samlaget, och använder kondom. Det blir ju bara vanmakt när du redan valt att ge makten till någon annan.

(Nåväl, såklart kan det ske även vid användning av kondom men sannolikheten är ju mycket liten ändå och jag tror att det är ytterst få hoppsan-barn i sammanhanget som kommer till på detta sätt. Och där gäller ju samma sak som gäller alla som sexar, man vet förutsättningarna).

Exakt. Det är obegripligt för mig med, vilket nog inte framgick riktigt.

Håller med om det nedre med. Jag tror det är förhållandevis få barn som blir till på det viset att kondomen gick sönder.

 

[Voeux]

Jag är nog rätt diplomatisk och lösningsorienterad, men tro mig, jag är inte konflikträdd.
Gjorde som du tänker, men det blir 0 gehör.
Det är ett barn, x antal åtaganden. Det är en norm som sitter hårt. Men ju fler som protesterar, ju bättre såklart!

Exakt min erfarenhet med. Jag var så osmaklig att jag var sjuk dessutom och verkligen inte kunde utföra vissa saker och oj vilka vidriga saker inte bara jag utan dessutom mina barn fick höra pga det

Men gud, vad är det för människor egentligen? Jag har svårt att se att någon jag känner, eller arbetar inom föreningsliv, skulle motsäga sig om de fick en påminnelse om att folk är ensamstående. Men, jag har ju inte testat heller så ni vet såklart mycket mer än mig. Inom umgänget om vi delar upp kostnader så tar par det dubbla mot vad singlar gör, alltså, vi delar allt per huvud.

 

[hoppsann]

Inom umgänget om vi delar upp kostnader så tar par det dubbla mot vad singlar gör, alltså, vi delar allt per huvud.

Men hur blir det om ett par har med sig två barn?

 

[nejlica]

Jag är nog rätt diplomatisk och lösningsorienterad, men tro mig, jag är inte konflikträdd.
Gjorde som du tänker, men det blir 0 gehör.
Det är ett barn, x antal åtaganden. Det är en norm som sitter hårt. Men ju fler som protesterar, ju bättre såklart!

Samtidigt får man ju då på något vis ta hänsyn till hur många barn föräldern eller föräldrarna har. Någon som har sju barn tillsammans med en partner får ju liksom ändå mer jobb än den som har ett själv, så det blir ju inte heller rättvist då?

 

[Roheryn]

Att kärlek till sin partner kan förhöja upplevelsen, det förstår jag, men att älska sitt barn främst för att det är "en bit av min partner/vår kärlek" är så fruktansvärt själviskt och rent utsagt farligt för barnet. Säger absolut inte att det är så du känner, men de som uttryckt liknande kring mig ger mig röda flaggor. Du bör älska ditt barn villkorslöst för att du vill älska ett barn villkorslöst, punkt slut. När kärlek till partnern blandas in i själva kärleken till barnet (inte till upplevelsen/glädjen i att skaffa barn) så
menar jag att det lätt går ut över barnet i bitterhet, kontrollbehov, och andra mindre kärleksfulla beteenden.

Håller fullständigt med dig om detta! För vad händer om kärleken till partnern tar slut?

Jag älskar min dotter helt och fullt som den individ hon är. Hennes pappa har jag slutat älska för många år sedan - han är på sin höjd att betrakta som en vän som jag numera har en okej relation till, men som jag som sagt varken älskar eller vill dela mitt liv med. Kärleken till min dotter, däremot, har inte påverkats ett dugg av vår separation och mina svalnade känslor för hennes pappa.

 

[Voeux]

Men hur blir det om ett par har med sig två barn?

Så långt har vi inte kommit ännu! De flesta av mina vänner har bebisar, om de har barn. Några lite större men inte så att det kostar pengar i våra sociala sammanhang ännu.

 

[Roheryn]

Jag är en av dem som kanske inte från början och av mig själv ville ha barn, men som blev övertalad av min dåvarande make. För mig och för barnet blev det bra, för min relation med maken mindre bra. Jag kände att han på något sätt hade tvingat mig igenom graviditet och förlossning och första bebistiden (som jag inte direkt gillade) och det fick mig att tappa känslorna för honom. Lyckligtvis gick det för min del aldrig ut över barnet, hon har varit älskad från första stund och är det fortfarande, 21 år senare. Och kanske hade jag så småningom skaffat barn även utan att bli övertalad - jag har visserligen aldrig längtat efter barn, men alltid (innan jag fick barn) haft en nyfikenhet på hur det skulle vara, så den hade nog tagit överhanden tillslut.

En sak som jag tycker inte alltid kommer fram när det pratas om att skaffa barn eller inte, det är vad man tänker sig kring livet som förälder efter bebis- och småbarnstiden. Naturligt nog kommer ju den tiden först och får kanske stort fokus för att den är rätt så intensiv men den är också kort! Kanske borde man också fråga sig: Vill jag ha ett skolbarn? Vill jag ha en tonåring? Vill jag ha ett vuxet barn? För det är ju där vi tillslut hamnar. Och för mig (och säkert flera andra) var det mycket lättare att svara förbehållslöst JA på de frågorna än på frågan om jag ville ha en bebis (vilket jag egentligen aldrig velat).

 

[Hippocampus]

Jag är en av de som alltid sagt att jag inte ska ha barn. Det har tagits emot med "jaja lilla vän, vi får se". Sedan har frågorna kommit: Varför inte?
Svaret än idag är, varför skulle jag välja sätta ett barn till denna värld? En värld som är sjuk, en värld som jag inte ser kan överleva det vi gör med den. Jag kan inte garantera en bra uppväxt, en trygghet eller en framtidsförhoppning så därför föder jag inte barn. Jag kan inte ta det ansvaret.

Ofta brukar jag också ställa frågan tillbaka, varför skaffar de barn? Nästan alla börjar då prata om att de inte vill vara ensamma när de är gamla osv, men för mig är det så otroligt egoistiskt tänkt. Det finns väl ingen garanti att barn finns där när man är gammal eller sjuk, och ska barnet hela livet gå med den ryggsäcken, att den måste finnas nära för sina gamla föräldrar? Kväver man inte barnets rörelsefrihet då? Den kanske vill bo i USA, drömmer om att jobba på FN eller vara dykledare i Söderhavet? Eller så brakar relationen isär?

Många verkar också tro att bara för jag inte vill ha barn blir jag inte glad för andra som skaffar barn. Men varför skulle jag inte bli det? Om det är det de vill så är det väl underbart?

Nä, det är allt lite konstigt att barn-frågan är så känslig tycker jag.

 

[nightcrawler]

En sak som jag tycker inte alltid kommer fram när det pratas om att skaffa barn eller inte, det är vad man tänker sig kring livet som förälder efter bebis- och småbarnstiden. Naturligt nog kommer ju den tiden först och får kanske stort fokus för att den är rätt så intensiv men den är också kort! Kanske borde man också fråga sig: Vill jag ha ett skolbarn? Vill jag ha en tonåring? Vill jag ha ett vuxet barn? För det är ju där vi tillslut hamnar. Och för mig (och säkert flera andra) var det mycket lättare att svara förbehållslöst JA på de frågorna än på frågan om jag ville ha en bebis (vilket jag egentligen aldrig velat).

Det har i alla fall jag tänkt igenom. Jag vill inte ha nått av det heller. Det är fortfarande lika ointressant med barn som är äldre och tycker jag dom är lika störiga och jobbiga. Enda fördelen är att det kanske går att resonera med dom.
Jag är inte ute efter nått förhållande men om jag träffar nån så ska det vara nån utan barn. Det funkar även med utflugna. I värsta fall så kanske det funkar med barn i övre tonåren som är självgående.

 

[Roheryn]

Det har i alla fall jag tänkt igenom. Jag vill inte ha nått av det heller. Det är fortfarande lika ointressant med barn som är äldre och tycker jag dom är lika störiga och jobbiga. Enda fördelen är att det kanske går att resonera med dom.
Jag är inte ute efter nått förhållande men om jag träffar nån så ska det vara nån utan barn. Det funkar även med utflugna. I värsta fall så kanske det funkar med barn i övre tonåren som är självgående.

Ja, det är nog fler bland de som INTE vill ha barn som har tänkt igenom det än bland de som VILL ha barn (iaf enligt min fördom).

I övrigt tycker jag likadant som du om "random barn", särskilt barn i grupp. Barn som jag känner är en helt annan historia, de blir individer som jag värderar utefter deras individuella egenskaper snarare än representanter för företeelsen "barn". (Inser när jag skriver detta att jag kanske inte tycker om random vuxna i grupp heller... ).

Men med det du skriver skulle jag säga att det nog inte passar dig att träffa någon som har halvvuxna tonårsbarn heller. Personligen tyckte jag att det var mer krävande med ett barn i åldern 13-19 än åldern precis innan, typ 9-12. Visserligen är tonåringar mer självständiga, men det uppstår också fler situationer som måste lösas, konflikter, hämta sent på kvällen osv. För mig som förälder inga som helst problem (jag gillade min dotters tonårstid), men det hade i det läget varit skitjobbigt med en partner som helst ville att mitt barn inte skulle märkas (för det gör tonåringar) eller ansåg att jag skulle prioritera partner före barn.

 

[miumiu]

Barn som jag känner är en helt annan historia, de blir individer som jag värderar utefter deras individuella egenskaper snarare än representanter för företeelsen "barn". (Inser när jag skriver detta att jag kanske inte tycker om random vuxna i grupp heller... ).

Började fundera över detta iom denna tråd och andra trådar i ämnet, och kom fram till att det är jättekonstigt att säga att man gillar barn. Typ som att säga att man gillar penisionärer? Visst, man kan tycka att bebisar är gulliga eller vad det nu kan vara men att faktiskt gilla alla barn? Kan ju också köpa att om man tex jobbar med barn så har man ett intresse för barn och deras utveckling, men gillar man verkligen alla individer för den sakens skull?

Jag känner som du, dvs har tagit det ner på individnivå. Jag har också noterat att dom barnen jag gillar som individer gillar jag även när dom vuxit upp och blivit tonåringar, unga vuxna etc. Dom barn som jag ”ogillat” har jag sällan haft några varmare känslor för när dom vuxit upp och blivit äldre heller.

 

[nightcrawler]

Ja, det är nog fler bland de som INTE vill ha barn som har tänkt igenom det än bland de som VILL ha barn (iaf enligt min fördom).

I övrigt tycker jag likadant som du om "random barn", särskilt barn i grupp. Barn som jag känner är en helt annan historia, de blir individer som jag värderar utefter deras individuella egenskaper snarare än representanter för företeelsen "barn". (Inser när jag skriver detta att jag kanske inte tycker om random vuxna i grupp heller... ).

Men med det du skriver skulle jag säga att det nog inte passar dig att träffa någon som har halvvuxna tonårsbarn heller. Personligen tyckte jag att det var mer krävande med ett barn i åldern 13-19 än åldern precis innan, typ 9-12. Visserligen är tonåringar mer självständiga, men det uppstår också fler situationer som måste lösas, konflikter, hämta sent på kvällen osv. För mig som förälder inga som helst problem (jag gillade min dotters tonårstid), men det hade i det läget varit skitjobbigt med en partner som helst ville att mitt barn inte skulle märkas (för det gör tonåringar) eller ansåg att jag skulle prioritera partner före barn.

Ja enstaka individer kan jag till och med tycka om men generellt inte. Tyvärr är det flera barn som jag känner som jag inte kan med. Men det beror delvis på föräldrarnas curlande.

Jag är medveten om att dom kan vara ännu jävligare i tonåren men dom kan ju faktiskt även vara mer självgående. Man behöver inte passa på dom hela tiden utan dom kan faktiskt sköta sig själva. Men det är knappast troligt att jag träffar nån och än mindre troligt att det blir nån med barn som bor hemma, så jag är inte så bekymrad över det. Det blir jag och mina hundar resten av livet om jag får bestämma.

 

[Kiwifrukt]

(Inser när jag skriver detta att jag kanske inte tycker om random vuxna i grupp heller... ).

Haha, so true. Jag kan skriva under på detta.

 

[Milosari]

Enig. Helst två vuxna två barn verkar det som.
Ska du hyra en stuga är det 4 eller fler platser, även om du bara är två och har en ekonomi.
Familjerabatter gäller från 4 personer eller fler. Osv.

När jag är ute och reser med min vän och våra barn så är det uppenbart att omgivningen tror att vi är ett par. Det är lättare att acceptera än att vi bara skulle vara vänner. Men det är ju ett perfekt sätt att utnyttja rabatter på och ungarna leker hellre med varandra än oss. Win-win, jag fattar inte att fler inte gör så.

 

[Mineur]

Jag bröt ut diskussionen om besök på äldreboende m.m: https://www.bukefalos.se/threads/at...haer-med-att-skaffa-inte-skaffa-barn.1502986/

Hojta om jag missat något inlägg!

/Mod

 

[ameo]

Familjerabatter gäller från 4 personer eller fler. Osv.

Hoppar lite off topic här, men familjerabatter gäller oftast 2 vuxna och 2-3 barn. Råkar man ha fyra barn måste man betala fullpris för den fjärde (och eventuellt den tredje) på de flesta ställen, åtminstone de jag kollade upp när våra sötnosar var små.