Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Hedinn]

Men det faktum att jag har X antal kollegor som inte kan skratta utan att korsa benen skrämmer också skiten ur mig när jag tänker hur på hur många kvinnor som far illa när dom föder/skaffar barn.

Det där är jättetragiskt, men tack och lov ökar medvetenheten om att inkontinens inte är en ”normal förlossningsskada” som man ska leva med - utan att det faktiskt går att åtgärda.

 

[Tonto]

Det där är jättetragiskt, men tack och lov ökar medvetenheten om att inkontinens inte är en ”normal förlossningsskada” som man ska leva med - utan att det faktiskt går att åtgärda.

Ibland går det ju verkligen inte dock, har en kollega som blev otroligt dåligt behandlad efter sin förlossning där hon sprack totalt, hon har opererats efter men har fortfarande inte ett fungerande underliv. (Dom var totalt oförstående när hon inte ville föda vaginalt på andra barnet och när dom väl gick med på kejsarsnitt så sa dom "vi kan ju passa på att sterilisera dig när vi ändå är där inne" utan att hon ens sagt att hon var klar med barn.) Men ett normalt underliv kommer hon aldrig att få.

 

[Hedinn]

Ibland går det ju verkligen inte dock, har en kollega som blev otroligt dåligt behandlad efter sin förlossning där hon sprack totalt, hon har opererats efter men har fortfarande inte ett fungerande underliv. (Dom var totalt oförstående när hon inte ville föda vaginalt på andra barnet och när dom väl gick med på kejsarsnitt så sa dom "vi kan ju passa på att sterilisera dig när vi ändå är där inne" utan att hon ens sagt att hon var klar med barn.) Men ett normalt underliv kommer hon aldrig att få.

Absolut, det är fortfarande för många som får kämpa för rätt vård (och sen kan man ju ha extrem otur också med allvarligare skador). Men vi är i alla fall på väg åt rätt håll med större medvetande kring förlossningsskador.

 

[Milosari]

Ibland går det ju verkligen inte dock, har en kollega som blev otroligt dåligt behandlad efter sin förlossning där hon sprack totalt, hon har opererats efter men har fortfarande inte ett fungerande underliv. (Dom var totalt oförstående när hon inte ville föda vaginalt på andra barnet och när dom väl gick med på kejsarsnitt så sa dom "vi kan ju passa på att sterilisera dig när vi ändå är där inne" utan att hon ens sagt att hon var klar med barn.) Men ett normalt underliv kommer hon aldrig att få.

Det är väldigt ovanligt med så svåra skador. Livet är farligt att leva, man kan aldrig vara säker på att inte drabbas av sjukdom eller skada. Särskilt inte om man vill lämna hemmets trygga vrå. Att vara så rädd för skador att man inte vågar göra något som man egentligen vill är ju inte rimligt, bara handikappande. Jag känner till personer som blivit förlamade av ridning och som blivit illa bitna av hundar med nervskador som följd. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en risk man behöver ta hänsyn till.

 

[Tonto]

Det är väldigt ovanligt med så svåra skador. Livet är farligt att leva, man kan aldrig vara säker på att inte drabbas av sjukdom eller skada. Särskilt inte om man vill lämna hemmets trygga vrå. Att vara så rädd för skador att man inte vågar göra något som man egentligen vill är ju inte rimligt, bara handikappande. Jag känner till personer som blivit förlamade av ridning och som blivit illa bitna av hundar med nervskador som följd. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en risk man behöver ta hänsyn till.

Fast att nedvärdera andras rädslor på det här viset bara för att det inte händer ofta och för att ”livet är farligt” är otroligt fult gjort.

Jag har skadats illa av tex hästar och gjort valet att inte hålla på med dom längre pga att det inte är värt att få livet förstört ännu mer. Tycker inte alls att det är ett orimligt val att göra för att minska risken att få sämre livskvalité.

 

[Milosari]

Fast att nedvärdera andras rädslor på det här viset bara för att det inte händer ofta och för att ”livet är farligt” är otroligt fult gjort.

Jag har skadats illa av tex hästar och gjort valet att inte hålla på med dom längre pga att det inte är värt att få livet förstört ännu mer. Tycker inte alls att det är ett orimligt val att göra för att minska risken att få sämre livskvalité.

Jag försöker inte nedvärdera men jag tycker att det är viktigt att sätta saker i perspektiv och skilja på rationell och irrationell rädsla. Förlossningsvården lämnar en del att önska, men det är fortfarande ett faktum att det är väldigt liten risk för att drabbas av svåra fysiska skador. Nog vanligare med psykiska trauman i så fall.

Jag är jätterädd för att flyga. Jag avstår ibland från att flyga pga det. Men jag säger inte att jag inte flyger för att det är för farligt, utan för att jag har en irrationell rädsla (eller lite farligt är det kanske, folk dör ju, men jag kör bil varje dag och det är väldigt, väldigt mycket farligare).

 

[Otherside]

Det är väldigt ovanligt med så svåra skador. Livet är farligt att leva, man kan aldrig vara säker på att inte drabbas av sjukdom eller skada. Särskilt inte om man vill lämna hemmets trygga vrå. Att vara så rädd för skador att man inte vågar göra något som man egentligen vill är ju inte rimligt, bara handikappande. Jag känner till personer som blivit förlamade av ridning och som blivit illa bitna av hundar med nervskador som följd. Det betyder inte nödvändigtvis att det är en risk man behöver ta hänsyn till.

Lite håller jag ändå med dig där. Få går genom livet utan ärr och skador och nånstans får man ändå göra en kalkyl; är det jag önskar mig och längtar efter VÄRT risken, risken för skador, problem etc etc. Jag tänker att vi gör så livet igenom. Ibland är det värt det, ibland inte. Vi gör alla VÄLDIGT olika val och väljer kalkylerade risker utifrån väldigt olika personligheter. -Är det värt risken att hoppa ur ett flygplan från 4500 meter för den känslan/upplevelsen/glädjen/gemenskapen man får? -Ja! säger jag. -Är det värt att krypa in i en underjordisk vattenfylld grotta för den upplevelsen? -NEJ!!! säger jag.

Vi gör så olika val och varje val ska respekteras. Men, högst personligen väljer jag vissa risker, då vinsten är så mycket större än risken. Och sen kan man också påverka omfattningen av riskerna genom förberedelser etc. Om så bara till en viss gräns.

 

[Lickety]

Jag försöker inte nedvärdera men jag tycker att det är viktigt att sätta saker i perspektiv och skilja på rationell och irrationell rädsla. Förlossningsvården lämnar en del att önska, men det är fortfarande ett faktum att det är väldigt liten risk för att drabbas av svåra fysiska skador. Nog vanligare med psykiska trauman i så fall.

Jag är jätterädd för att flyga. Jag avstår ibland från att flyga pga det. Men jag säger inte att jag inte flyger för att det är för farligt, utan för att jag har en irrationell rädsla (eller lite farligt är det kanske, folk dör ju, men jag kör bil varje dag och det är väldigt, väldigt mycket farligare).

Väldigt liten risk? Irrationell rädsla? Svåra bristningar sker vid ca 2-3 % procent av förlossningarna. Ett tag var det uppe på över 7 % i Stockholmsregionen.
Då är inga akuta kejsarsnitt eller andra komplikationer (framfall, inkontinensbesvär etc) medräknat i de siffrorna. Snarare: att jämföra de siffrorna med flygkrascher är inte riktigt rationellt.

 

[Happimess]

Jag försöker inte nedvärdera men jag tycker att det är viktigt att sätta saker i perspektiv och skilja på rationell och irrationell rädsla. Förlossningsvården lämnar en del att önska, men det är fortfarande ett faktum att det är väldigt liten risk för att drabbas av svåra fysiska skador. Nog vanligare med psykiska trauman i så fall.

Jag är jätterädd för att flyga. Jag avstår ibland från att flyga pga det. Men jag säger inte att jag inte flyger för att det är för farligt, utan för att jag har en irrationell rädsla (eller lite farligt är det kanske, folk dör ju, men jag kör bil varje dag och det är väldigt, väldigt mycket farligare).

Men herregud. Du kan ju inte rimligtvis jämföra förlossningsrädsla pga risken för skador med flygrädsla? Precis som du skriver är ju flygrädsla helt irrationell medan förlossningsrädslan ÄR rationell om man bara ser till förekomst av konsekvenser.
Absolut, båda handlar om en kontrollförlust, och det är i tema i behandling för dem båda. Jag har behandlat både flygrädsla och förlossningsrädsla och medan det i flygfobi-rationalen har ingått att jobba med fakta (I stil med att ta reda på att turbulens är helt ofarligt) ingår det i rationalen för förlossningsrädsla att acceptera riskerna; att de finns där, att det inte är osannolikt att kroppen kommer förändras, och det är något en måste leva med osv. Det talar sitt tydliga språk.

 

[Happimess]

. Vi gör alla VÄLDIGT olika val och väljer kalkylerade risker utifrån väldigt olika personligheter. -Är det värt risken att hoppa ur ett flygplan från 4500 meter för den känslan/upplevelsen/glädjen/gemenskapen man får? -Ja! säger jag. -Är det värt att krypa in i en underjordisk vattenfylld grotta för den upplevelsen? -NEJ!!! säger jag.

Vi gör så olika val och varje val ska respekteras. Men, högst personligen väljer jag vissa risker, då vinsten är så mycket större än risken. Och sen kan man också påverka omfattningen av riskerna genom förberedelser etc. Om så bara till en viss gräns.

Exakt så, gällande kalkylerade risker och vad det är värt.

Jag skulle absolut säga att jag har förlossningsrädsla, men jag ser inget som helst behov av att jobba med det eftersom jag inte känner mig begränsad av det då jag inte ser vinsterna av ett barn som något som skulle kunna kompensera komplikationer. Sen är det ju bara en av hundra anledningar i kalkylen varför jag inte vill ha barn, så även om jag var astaggad på förlossning hade min åsikt I barnfrågan inte ändrats.

 

[Ramona]

För mig innebär det alla förändringar som kan komma med en graviditet, bristningar, slapp hud, att mage och bröst ändras, förlossningsskador etc. Jag vill verkligen inte vara med om det, ytligt? Javisst, men jag har otroligt svårt för förändringar och speciellt förändringar andra människor skapar som påverkar mig, så vet inte hur jag skulle förhålla mig till ett barn som skulle ändra på mig så mycket.

Men det faktum att jag har X antal kollegor som inte kan skratta utan att korsa benen skrämmer också skiten ur mig när jag tänker hur på hur många kvinnor som far illa när dom föder/skaffar barn.

Ärligt talat ska jag säga att de flesta jag känner ser ungefär likadana ut nu som innan. Några är till och med mer tränade efter de fick barn än innan just för att de är aktiva med barnen, spelar fotboll, åker skridskor etc.

Jag som inte fått några barn däremot har tjock mage mm.

Sen förstår jag dig till fullo med förlossningsrädsla. Det fina är väl att i slutet av graviditeten är det så jobbigt så man vill att ungen ska komma ut.

 

[Milosari]

Väldigt liten risk? Irrationell rädsla? Svåra bristningar sker vid ca 2-3 % procent av förlossningarna. Ett tag var det uppe på över 7 % i Stockholmsregionen.
Då är inga akuta kejsarsnitt eller andra komplikationer (framfall, inkontinensbesvär etc) medräknat i de siffrorna. Snarare: att jämföra de siffrorna med flygkrascher är inte riktigt rationellt.

De flesta med svåra bristningar blir ju helt återställda. Jag trodde att vi pratade bestående men? Jag hade själv en svår förlossning och förlorade väldigt mycket blod, men det hela läkte ju ihop. Ger akuta kejsarsnitt automatiskt bestående men? Eller varför tar du med det? Framfall kan jag inget om men inkontinens kan både behandlas och förebyggas. Summa summarum så ÄR det en liten risk för bestående skador, särskilt jämfört med andra normala aktiviteter. Därmed inte sagt att man ändå inte vill föda barn. Det gör ju så in i helvete ont och graviditeten är ingen dans på rosor. Och sen den lilla detaljen med att man inte ens gillar barn. Men vill man verkligen ha barn så tänker jag att man inte ska överdriva riskerna.

Jag jämför färdmedel dvs inte rädd för bil men rädd för flyg. DET är helt irrationellt. Det känns rimligt men jag vet ju att det inte är det.

 

[Lickety]

De flesta med svåra bristningar blir ju helt återställda. Jag trodde att vi pratade bestående men? Jag hade själv en svår förlossning och förlorade väldigt mycket blod, men det hela läkte ju ihop. Ger akuta kejsarsnitt automatiskt bestående men? Eller varför tar du med det? Framfall kan jag inget om men inkontinens kan både behandlas och förebyggas. Summa summarum så ÄR det en liten risk för bestående skador, särskilt jämfört med andra normala aktiviteter. Därmed inte sagt att man ändå inte vill föda barn. Det gör ju så in i helvete ont och graviditeten är ingen dans på rosor. Och sen den lilla detaljen med att man inte ens gillar barn. Men vill man verkligen ha barn så tänker jag att man inte ska överdriva riskerna.

Jag jämför färdmedel dvs inte rädd för bil men rädd för flyg. DET är helt irrationellt. Det känns rimligt men jag vet ju att det inte är det.

Du skrev såhär:
”Förlossningsvården lämnar en del att önska, men det är fortfarande ett faktum att det är väldigt liten risk för att drabbas av svåra fysiska skador. Nog vanligare med psykiska trauman i så fall.”

Vilket var precis vad jag svarade på. Om du menar bestående men i stället för fysiska skador så är det bättre att skriva det.

Men, det är också ökad risk för bestående men vid olika skador, akuta operationer eller komplikationer. Dessutom får ett antal med helt normala förlossningar också bestående besvär efteråt.

Såvitt jag läser ditt inlägg så skriver du att förlossningsrädsla är en irrationell rädsla att jämföra med flygrädsla.

 

[Kilauea]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Du skriver: "det finns ingenting i livet med barn som lockar mig." Där tror jag du har svaret på din fundering om barn.
Barn ska vara älskade, få känna kärlek och trygghet.

Innan jag träffade sambon för snart 11 år sen tänkte jag att barn vore kul, men inget måste. Sen träffade vi varandra och för honom har barn alltid varit viktigt. Han frågade om det innan vi hade första träffen, om jag sagt nej hade han inte "gått vidare" med mig har han berättat.

Efter några år tillsammans kände vi att det var rätt i tiden med barn. Kändes skrämmande men rätt. För vår del blev det inte direkt på första försöket, vi genomgick sk MA och flera MF innan vi med hjälp av IVF äntligen blev föräldrar första gången. Vi hade en plan vad vi skulle göra om det inte gick.

 

[_Taggis_]

Ärligt talat ska jag säga att de flesta jag känner ser ungefär likadana ut nu som innan. Några är till och med mer tränade efter de fick barn än innan just för att de är aktiva med barnen, spelar fotboll, åker skridskor etc.

Jag som inte fått några barn däremot har tjock mage mm.

Sen förstår jag dig till fullo med förlossningsrädsla. Det fina är väl att i slutet av graviditeten är det så jobbigt så man vill att ungen ska komma ut.

Det är ju bara att gratulera. Jag tror jag har en väninna som har två barn (som hon fick innan 25 om et nu har betydelse) och på henne syns det inte. På alla andra mammor jag känner syns det. Min syster klarade ett barn bra, på ytan. Hon fick förlossningsskador på skalan 4 av 5 på en 5-gradig skala och jag vet ärligt talat inte hur hon funkar där nere idag. Hon har ju fött barn igen efter det. Efter barn nr 2 syns det garanterat att hon fått barn. Lös hud, bristningar osv.
Min mamma fick sköldskörtelsjukdom när hon var gravid. (Jag fick det ju förvisso utan att vara gravid men jag har ju överlag dragit nitlotter i livet så ingen är ju förvånad).

Saken är den att folk tror att jag är 10 år yngre än jag är och svaret på det är nog inte helt otroligt att jag inte fått barn.Till saken hör att jag inte ens levt ett liv i skyddad verkstad, år av ätstörningar och numera hypotyreos sätter sina spår. ändå ser jag mindre härjad ut än mammor I min ålder har ju de flesta barn, så det är ju klart man jämförs med dem. Det är tillräckligt svar för mig på frågan om kroppen tar skada - ja det är klart den gör. Det är ingen liten grej att producera en unge. Snarare känner jag att det är mer förvånande att folk genomlidit det utan större men än att de fått men. Absolut inget en kan räkna med att klara sig bra.
Att sedan tycka att barnen väger upp så pass mkt att en inte bryr sig så mkt om förändringarna och riskerna, det är ju en annan sak.

 

[Tonto]

Det är ju bara att gratulera. Jag tror jag har en väninna som har två barn (som hon fick innan 25 om et nu har betydelse) och på henne syns det inte. På alla andra mammor jag känner syns det. Min syster klarade ett barn bra, på ytan. Hon fick förlossningsskador på skalan 4 av 5 på en 5-gradig skala och jag vet ärligt talat inte hur hon funkar där nere idag. Hon har ju fött barn igen efter det. Efter barn nr 2 syns det garanterat att hon fått barn. Lös hud, bristningar osv.
Min mamma fick sköldskörtelsjukdom när hon var gravid. (Jag fick det ju förvisso utan att vara gravid men jag har ju överlag dragit nitlotter i livet så ingen är ju förvånad).

Saken är den att folk tror att jag är 10 år yngre än jag är och svaret på det är nog inte helt otroligt att jag inte fått barn.Till saken hör att jag inte ens levt ett liv i skyddad verkstad, år av ätstörningar och numera hypotyreos sätter sina spår. ändå ser jag mindre härjad ut än mammor I min ålder har ju de flesta barn, så det är ju klart man jämförs med dem. Det är tillräckligt svar för mig på frågan om kroppen tar skada - ja det är klart den gör. Det är ingen liten grej att producera en unge. Snarare känner jag att det är mer förvånande att folk genomlidit det utan större men än att de fått men. Absolut inget en kan räkna med att klara sig bra.
Att sedan tycka att barnen väger upp så pass mkt att en inte bryr sig så mkt om förändringarna och riskerna, det är ju en annan sak.

Ja, min syster ser typ 10 år äldre ut än mig trots att hon är yngre och endast fått ett barn. Både min mamma och syster ångrar kropparna dom fått av graviditeten.

 

[Kilauea]

Ja, min syster ser typ 10 år äldre ut än mig trots att hon är yngre och endast fått ett barn. Både min mamma och syster ångrar kropparna dom fått av graviditeten.

Vad sorgligt att dom ångrar kropparna som dom fått.
Jag är stolt över att min kropp burit och fött två barn. Trots ärr efter akutsnitt och övriga förändringar.

 

[jeennnnyy]

Det är ju bara att gratulera. Jag tror jag har en väninna som har två barn (som hon fick innan 25 om et nu har betydelse) och på henne syns det inte. På alla andra mammor jag känner syns det. Min syster klarade ett barn bra, på ytan. Hon fick förlossningsskador på skalan 4 av 5 på en 5-gradig skala och jag vet ärligt talat inte hur hon funkar där nere idag. Hon har ju fött barn igen efter det. Efter barn nr 2 syns det garanterat att hon fått barn. Lös hud, bristningar osv.
Min mamma fick sköldskörtelsjukdom när hon var gravid. (Jag fick det ju förvisso utan att vara gravid men jag har ju överlag dragit nitlotter i livet så ingen är ju förvånad).

Saken är den att folk tror att jag är 10 år yngre än jag är och svaret på det är nog inte helt otroligt att jag inte fått barn.Till saken hör att jag inte ens levt ett liv i skyddad verkstad, år av ätstörningar och numera hypotyreos sätter sina spår. ändå ser jag mindre härjad ut än mammor I min ålder har ju de flesta barn, så det är ju klart man jämförs med dem. Det är tillräckligt svar för mig på frågan om kroppen tar skada - ja det är klart den gör. Det är ingen liten grej att producera en unge. Snarare känner jag att det är mer förvånande att folk genomlidit det utan större men än att de fått men. Absolut inget en kan räkna med att klara sig bra.
Att sedan tycka att barnen väger upp så pass mkt att en inte bryr sig så mkt om förändringarna och riskerna, det är ju en annan sak.

Jag tycker det känns som att överdriva riskerna att tro att alla (eller alla utan en då..) får bestående förändringar på sina kroppar som är så stora att de syns för utomstående.. Jag har fött två barn, sprack massor första gången, inget andra..läkt 100%. Har inga märken eller skavanker på min kropp (orsakade av graviditet). Jag känner väldigt få mammor jag utifrån ser skillnad på (sen om jag bad alla ta av kläderna kanske jag skulle hitta bristningar, vad vet jag..). Jag väger kanske 5 kilo mer än när jag blev gravid med första barnet, kan jag dock inte skylla på graviditeten utan på bristande karaktär

 

[bollen__]

Jag har alltid varit säker på att jag inte vill ha barn. Så fick jag en stroke för några år sedan och samtidigt skaffade min bästa vän barn. Då började jag tänka väldigt mycket på det och funder om jag kanske ville ändå. Maken tyckte att väl att jag skulle gå igenom rehaben först och se hur jag kände sen, medicinerna var ju inte ens inställda ännu. Det dröjde inte särskilt länge förrän tankarna var som vanligt igen, dvs jag tänkte inte alls på barn längre. Åren gick och nu är vi här igen. Min bror har fått barn, mina 2 äldsta vänner har fått/väntar barn och grannarna som vi umgås jämt med ska få barn. Men det gjorde inte att jag tänkte eller fick någon längtan efter barn. Däremot så dog pappa hastigt i år och DÅ fick jag plötsligt alla dom där tankarna igen. Tänk om jag ångrar mig, jag kanske vill ändå? Osv.
Pratade naturligtvis med maken om det som tycker att han är för gammal och inte vill ha barn, undrar varför jag plötsligt tänker på det här?
Det verkar vara något med trauma/livsförändringar som gör att jag tvivlar, egentligen så vet jag ju att jag inte vill? Jag har 4 hundar och jobbar heltid, har inget utrymme i mitt liv för barn och har aldrig gillat barn heller.

--klipp----

En sak som jag tycker inte alltid kommer fram när det pratas om att skaffa barn eller inte, det är vad man tänker sig kring livet som förälder efter bebis- och småbarnstiden. Naturligt nog kommer ju den tiden först och får kanske stort fokus för att den är rätt så intensiv men den är också kort! Kanske borde man också fråga sig: Vill jag ha ett skolbarn? Vill jag ha en tonåring? Vill jag ha ett vuxet barn? För det är ju där vi tillslut hamnar. Och för mig (och säkert flera andra) var det mycket lättare att svara förbehållslöst JA på de frågorna än på frågan om jag ville ha en bebis (vilket jag egentligen aldrig velat).

Detta är också något jag tänker på när jag tvivlar på mitt beslut. Jag vill inte ha ett skolbarn, jag vill inte ha en tonåring. Det enda jag möjligen skulle gilla är en bebis men, samtidigt brukar jag inte ens gilla bebisar så jag vill nog inte ha det heller?

Jag vet ju egentligen att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd att ångra mig? Jag brottas mycket med dessa tankar nu, utöver all sorg efter pappa. Har också insett att det var ju mycket med dessa tankar och sorg även efter stroken, så det kanske är mer livsförändringen som påverkar mig än någon slags barnlängtan?

Jag blev dock förvånad över hur otroligt mycket kärlek jag känner för min brorson, jag trodde inte att jag skulle vara ett dugg intresserad för det har jag inte varit av kompisars barn, men han är verkligen den finaste som finns.

När jag läser mitt eget inlägg så tänker jag men gud människa, sluta tro att du ska ångra dig för inget du skriver tyder ju på det....så varför tänker jag så mycket på det då?

 

[sthu]

Barn ska vara älskade, få känna kärlek och trygghet

Fast det här. Jag är övertygad om att om jag skulle få ett barn skulle jag älska det. Det är bara det att jag inte kan se mig själv hamna i situationen så att säga.

Jag känner ingen barnlängtan och kan inte föreställa mig ett liv med barn. Men med tanke på hur många som beskriver att den känslan går över, hur vet jag att jag tar rätt beslut i att stå över?

Det är tydligen något med min uppenbarelse som får helt okända människor att propsa på ungar. En dam i fredags utbrast "men tänk på alla dem som inte kan få egna barn!". Och på vilket sätt hjälps de av att jag skaffar ett? Jag förstår det inte. Det är inte första gången det händer heller..
Som tur väl är har jag inga som helst påtryckningar från familjen, varken min eller makens.