Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[_Taggis_]

Jag tycker det känns som att överdriva riskerna att tro att alla (eller alla utan en då..) får bestående förändringar på sina kroppar som är så stora att de syns för utomstående.. Jag har fött två barn, sprack massor första gången, inget andra..läkt 100%. Har inga märken eller skavanker på min kropp (orsakade av graviditet). Jag känner väldigt få mammor jag utifrån ser skillnad på (sen om jag bad alla ta av kläderna kanske jag skulle hitta bristningar, vad vet jag..). Jag väger kanske 5 kilo mer än när jag blev gravid med första barnet, kan jag dock inte skylla på graviditeten utan på bristande karaktär

Som med all riskövervägning så handlar det ju om den möjliga vinsten man ser av att ta risken? Om man har en stark barnlängtan är det ju rätt självklart att man ser det på ett annat vis, man tar risken och hoppas på chansen att inte få en kropp som tar så mkt skada av graviditet/förlossning osv. Eller så kan man helt enkelt förhålla sig till en påverkad kropp på ett oproblematiskt vis (jag kan det inte, jag kan inte ens se mig på bild periodvis för jag mår så dåligt över kroppen redan som den är, så jag kan inte tänka mig nåt värre än att förstöra den ytterligare med ett barn).
Till följd av samma typ av riskövervägning sitter jag på ett flyktdjur på flera hundra kilo dagligen. Jag har helt enkelt gjort bedömningen att fördelarna väger upp risken att skadas. På samma vis har jag ett jobb i potentiellt farlig miljö - lönen och arbetstider ger såna fördelar att det är värt riskerna.

Som med så mkt som kvinnor och kvinnor bara förväntas stå ut med, så är detta med barnafödandets konsekvenser en av de värre. Tycker jag. Kvinnor förväntas redan leva med mensvärk, humörsvängningar, klimakterie, och andra eländen till följd av att vara just kvinna. Väljer de att få barn väntas de även tugga i sig bristningar, hängbröst, urin- och anal inkontinens, hormonella förändringar, graviddiabetes och andra grejer som direkt kan komma som följd. Om kvinnor ska förväntas omfamna detta med öppna armar så kan de väl åtminstone få en ärlig bild av vad de kan förvänta sig? Mensvärk, PMS och allt det där är ju svårt att ducka för, det är tyvärr en konsekvens av att vara född kvinna. Men bli gravid kan man faktiskt välja att bli eller ej.

 

[honung]

Nu kommer jag väl få på skallen för att jag säger detta, men jag gört ändå.
Som varande en klimakteriekärring som gått igenom flera graviditeter och förlossningar - planerade och oplanerade, förlossningsskador, kroppsförändringar, livsförändringar på gott och ont relaterat till allt detta vad det innebär med småbarnsår, oro, trots, tonår och ja, hela paketet- så har jag aldrig någonsin för minsta nanosekund varit i närheten av att ha å n g r a t mig - liksom va - är det ens en möjligt? Möjligtvis att man snuddat vid tanken undrar hur livet sett ut om inte... - men jag har nog aldrig ens förmått mig tänka tanken klart. Och det finns inget jämförtbart i detta universum som är jämförbart med den kärlek jag känner för mina barn, och den högt burna stolthet jag känner för mina nu vuxna barn.

Men, den resa jag gjort som förälder, både fysiskt och psykiskt - är fasen ingenting jämfört med de känsloorkaner åt alla håll och kanter och kroppsliga förändringar och degenererande verkan man kan ha oturen att få gå igenom i klimakteriet. Då är det inte ens ett val för de flesta. Jag skulle, med facit i hand hellre gått igenom en himla massa fler graviditeter och förlossningar och barnaår och allt som hör till, än att gå igenom klimakteriet. Just sayin'....

 

[_Taggis_]

Men, den resa jag gjort som förälder, både fysiskt och psykiskt - är fasen ingenting jämfört med de känsloorkaner åt alla håll och kanter och kroppsliga förändringar och degenererande verkan man kan ha oturen att få gå igenom i klimakteriet. Då är det inte ens ett val för de flesta. Jag skulle, med facit i hand hellre gått igenom en himla massa fler graviditeter och förlossningar och barnaår och allt som hör till, än att gå igenom klimakteriet. Just sayin'....

Jag må ju vara svartsynt men jag ser inte fram emot det där heller. Jag ser faktiskt inga som helst fördelar med att vara född i, som jag ser det, fel kön. Helt fel rakt igenom. Först pubertetetn, mens, kropp som sväller åt alla håll, sedan ätstörningar för att stävja detta elände man fängslats i, sedan en hormonell sjukdom som ger en massa otrevliga följder och symptom (ja 82% av alla drabbade är såklart kvinnor) och sedan nu när jag är 40 kan jag väl i bästa fall hoppas på ett par lugna år om jag hittar rätt medicin - för att sedan få pusta ut en stund innan klimakteriet börjar. Vad kommer sen att se fram emot i livet? Döden?

 

[honung]

Jag må ju vara svartsynt men jag ser inte fram emot det där heller. Jag ser faktiskt inga som helst fördelar med att vara född i, som jag ser det, fel kön. Helt fel rakt igenom. Först pubertetetn, mens, kropp som sväller åt alla håll, sedan ätstörningar för att stävja detta elände man fängslats i, sedan en hormonell sjukdom som ger en massa otrevliga följder och symptom (ja 82% av alla drabbade är såklart kvinnor) och sedan nu när jag är 40 kan jag väl i bästa fall hoppas på ett par lugna år om jag hittar rätt medicin - för att sedan få pusta ut en stund innan klimakteriet börjar. Vad kommer sen att se fram emot i livet? Döden?

Fast jag är väldigt övertygad om att även män går igenom ett manligt klimakterie. Det är väl då de transformeras till att bli gubbar. Och det kan vara minst lika jobbigt för män som kvinnor att komma i övergångsålder.

 

[_Taggis_]

Fast jag är väldigt övertygad om att även män går igenom ett manligt klimakterie. Det är väl då de transformeras till att bli gubbar. Och det kan vara minst lika jobbigt för män som kvinnor att komma i övergångsålder.

Jag tror inte de är oberörda. Men det går inte att komma ifrån att kvinnor har mer hormonrelaterade bekymmer och känningar genom livet just för att de är kvinnor än vad män har motsvarande av.

 

[Pontevecchio]

Jag tycker det känns som att överdriva riskerna att tro att alla (eller alla utan en då..) får bestående förändringar på sina kroppar som är så stora att de syns för utomstående.. Jag har fött två barn, sprack massor första gången, inget andra..läkt 100%. Har inga märken eller skavanker på min kropp (orsakade av graviditet). Jag känner väldigt få mammor jag utifrån ser skillnad på (sen om jag bad alla ta av kläderna kanske jag skulle hitta bristningar, vad vet jag..). Jag väger kanske 5 kilo mer än när jag blev gravid med första barnet, kan jag dock inte skylla på graviditeten utan på bristande karaktär

känner likadant, den största förändringen på min kropp är från åldrande. Jäkla skillnad mellan 29 och 39 sett till främst huden. Tycker också det är synd att vi ska reducera kvinnors viktiga val runt föräldrarskap till utseende.

Fasta bröst och platt mage hade få innan ändå.

 

[Roheryn]

Det är tydligen något med min uppenbarelse som får helt okända människor att propsa på ungar. En dam i fredags utbrast "men tänk på alla dem som inte kan få egna barn!". Och på vilket sätt hjälps de av att jag skaffar ett? Jag förstår det inte. Det är inte första gången det händer heller..
Som tur väl är har jag inga som helst påtryckningar från familjen, varken min eller makens.

Haha - det där är ju vuxenvarianten på ”tänk på barnen i Afrika” för att få barn att äta sin mat

Det finns fullt tillräckligt med människor i världen, och vi tycks föröka oss väldigt bra - kan bara inte förstå detta envisa tjat om fortplantning!

 

[Mabuse]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Låter snarare som att det är omgivningens sociala tryck som börjar få effekt?

Otroligt påträngande och taktlöst av andra att uttrycka åsikter om ditt val angående barn, skulle jag säga. Barnlöshet är väl ett område som man enklast aldrig tar upp såvida inte personen själv gör det. Helt galet att ha åsikter om - det kan ju inte bli annat än fel och pinsamt.

 

[Mabuse]

Fast jag är väldigt övertygad om att även män går igenom ett manligt klimakterie. Det är väl då de transformeras till att bli gubbar. Och det kan vara minst lika jobbigt för män som kvinnor att komma i övergångsålder.

Övergångsålder till vad? Vari skulle det manliga klimakteriet bestå, de är ju fortsatt fertila?

 

[nejlica]

Haha - det där är ju vuxenvarianten på ”tänk på barnen i Afrika” för att få barn att äta sin mat

Det finns fullt tillräckligt med människor i världen, och vi tycks föröka oss väldigt bra - kan bara inte förstå detta envisa tjat om fortplantning!

Eller hur, det tog flera år och väldigt många sjukhusbesök för att äntligen få till det barn vi har, och det har ännu inte blivit något syskon. Inte tusan hade den resan känts lättare bara för att folk runt omkring börjat skaffa barn de inte ville ha?!

Att skaffa barn till denna värld är nog lätt det mest själviska jag kommer göra i mitt liv liksom.

 

[Roheryn]

Att skaffa barn till denna värld är nog lätt det mest själviska jag kommer göra i mitt liv liksom.

Och ändå är det de som väljer att inte skaffa barn som ofta blir kallade egoistiska!

 

[sthu]

Låter snarare som att det är omgivningens sociala tryck som börjar få effekt?

Ja. Jag tror det med. "Alla" pratar om hur fint och underbart livet med barn är och om hur mycket jag missar som inte har några egna.

 

[Mabuse]

Ja. Jag tror det med. "Alla" pratar om hur fint och underbart livet med barn är och om hur mycket jag missar som inte har några egna.

Det är ju bara underbart med barn om man vill ha dem. På samma sätt känner väl lyckliga hästägare att livet med häst är underbart? Det innebär ju inte att folk som inte är hästintresserade skulle tycka att det var underbart att ha häst. Troligen inte, skulle jag tänka.

 

[Mabuse]

Ja, min syster ser typ 10 år äldre ut än mig trots att hon är yngre och endast fått ett barn. Både min mamma och syster ångrar kropparna dom fått av graviditeten.

Är det inte småbarnslivet som resulterat i det då? De är ju väldigt slitsamma för de flesta.

 

[jeennnnyy]

Som med all riskövervägning så handlar det ju om den möjliga vinsten man ser av att ta risken? Om man har en stark barnlängtan är det ju rätt självklart att man ser det på ett annat vis, man tar risken och hoppas på chansen att inte få en kropp som tar så mkt skada av graviditet/förlossning osv. Eller så kan man helt enkelt förhålla sig till en påverkad kropp på ett oproblematiskt vis (jag kan det inte, jag kan inte ens se mig på bild periodvis för jag mår så dåligt över kroppen redan som den är, så jag kan inte tänka mig nåt värre än att förstöra den ytterligare med ett barn).
Till följd av samma typ av riskövervägning sitter jag på ett flyktdjur på flera hundra kilo dagligen. Jag har helt enkelt gjort bedömningen att fördelarna väger upp risken att skadas. På samma vis har jag ett jobb i potentiellt farlig miljö - lönen och arbetstider ger såna fördelar att det är värt riskerna.

Som med så mkt som kvinnor och kvinnor bara förväntas stå ut med, så är detta med barnafödandets konsekvenser en av de värre. Tycker jag. Kvinnor förväntas redan leva med mensvärk, humörsvängningar, klimakterie, och andra eländen till följd av att vara just kvinna. Väljer de att få barn väntas de även tugga i sig bristningar, hängbröst, urin- och anal inkontinens, hormonella förändringar, graviddiabetes och andra grejer som direkt kan komma som följd. Om kvinnor ska förväntas omfamna detta med öppna armar så kan de väl åtminstone få en ärlig bild av vad de kan förvänta sig? Mensvärk, PMS och allt det där är ju svårt att ducka för, det är tyvärr en konsekvens av att vara född kvinna. Men bli gravid kan man faktiskt välja att bli eller ej.

Säkert en riskvärdering. Försöker bara säga att jag inte tror alla de där sakerna du räknar upp inträffar bara för man blir gravid. Och att det nog inte är så vanligt som du tycks tro..Inget av problemen har drabbat mig och är helt säker på att jag inte är ensam i det.

 

[nightcrawler]

Säkert en riskvärdering. Försöker bara säga att jag inte tror alla de där sakerna du räknar upp inträffar bara för man blir gravid. Och att det nog inte är så vanligt som du tycks tro..Inget av problemen har drabbat mig och är helt säker på att jag inte är ensam i det.

Fast det är verkligen inget ovanligt heller. Av alla jag känner så är det 50/50. Det har ju även kommit fram att många skäms så över sina förlossningsskador att dom inte ens söker vård och många av dom som söker blir så illa bemötta att dom går hem och tiger. Det är ett stort mörkertal. Jag har vänner som det inte märks ett dugg på och jag har vänner som blivit totalt förändrade.

 

[Nahar]

Fast det här. Jag är övertygad om att om jag skulle få ett barn skulle jag älska det. Det är bara det att jag inte kan se mig själv hamna i situationen så att säga.

Jag känner ingen barnlängtan och kan inte föreställa mig ett liv med barn. Men med tanke på hur många som beskriver att den känslan går över, hur vet jag att jag tar rätt beslut i att stå över?

Det är tydligen något med min uppenbarelse som får helt okända människor att propsa på ungar. En dam i fredags utbrast "men tänk på alla dem som inte kan få egna barn!". Och på vilket sätt hjälps de av att jag skaffar ett? Jag förstår det inte. Det är inte första gången det händer heller..
Som tur väl är har jag inga som helst påtryckningar från familjen, varken min eller makens.

Alltså, jag hade också älskat mina barn och det är många som säger att jag hade varit en sååå bra förälder. Det är nog sant, men faktum kvarstår att jag inte vill ha barn. Det är det enda som räknas. Mamma har inte fattat det och när hon tjatar som värst så kan jag fortfarande få tankar och stress om att herregud jag är ju inte ens gift än och mina barn måste vara i samma ålder som kusinerna och och.... och jag vill fortfarande inte. Det är så lätt att förvirra sig själv när andra tjatar, verkligen.

Det spelar ingen roll hur mycket du ser ut som en bra förälder eller hur mycket du hade älskat dina barn. Det är fortfarande ditt val, och något du bör känna starkt för innan du väljer. Har du väl skaffat barn förändras ditt liv för alltid. För Alltid. Kanske särskilt om du älskar dem/är en bra förälder.

 

[Lickety]

Och ändå är det de som väljer att inte skaffa barn som ofta blir kallade egoistiska!

Ja, eller hur! Och inte hjälper det att skaffa barn heller: Vi har ett barn nu, och när jag berättade för barnmorskan att vi troligen är nöjda med det, så var det också väääldigt egoistiskt tydligen

Snarare är valet att ha färre eller inga barn det val som (statistiskt sett) har absolut störst effekt för miljön och därigenom alla framtida medmänniskor.

 

[FannyN]

Nu kommer jag väl få på skallen för att jag säger detta, men jag gört ändå.
Som varande en klimakteriekärring som gått igenom flera graviditeter och förlossningar - planerade och oplanerade, förlossningsskador, kroppsförändringar, livsförändringar på gott och ont relaterat till allt detta vad det innebär med småbarnsår, oro, trots, tonår och ja, hela paketet- så har jag aldrig någonsin för minsta nanosekund varit i närheten av att ha å n g r a t mig - liksom va - är det ens en möjligt? Möjligtvis att man snuddat vid tanken undrar hur livet sett ut om inte... - men jag har nog aldrig ens förmått mig tänka tanken klart. Och det finns inget jämförtbart i detta universum som är jämförbart med den kärlek jag känner för mina barn, och den högt burna stolthet jag känner för mina nu vuxna barn.

Men, den resa jag gjort som förälder, både fysiskt och psykiskt - är fasen ingenting jämfört med de känsloorkaner åt alla håll och kanter och kroppsliga förändringar och degenererande verkan man kan ha oturen att få gå igenom i klimakteriet. Då är det inte ens ett val för de flesta. Jag skulle, med facit i hand hellre gått igenom en himla massa fler graviditeter och förlossningar och barnaår och allt som hör till, än att gå igenom klimakteriet. Just sayin'....

Jag håller med. Jag valde aktivt att skaffa ett barn. Just då var jag väldigt länge bestämd med att bara ha ett för det var så mycket annat som lockade då. Jag ångrar idag att jag inte skaffade fler. Jag är också så ledsen över att jag träffade mitt livs kärlek vid 47. Vi hade blivit perfekta ihop som föräldrar. Nu är han barnlös och jag har en älskad unge 30 mil bort.

 

[jeennnnyy]

Fast det är verkligen inget ovanligt heller. Av alla jag känner så är det 50/50. Det har ju även kommit fram att många skäms så över sina förlossningsskador att dom inte ens söker vård och många av dom som söker blir så illa bemötta att dom går hem och tiger. Det är ett stort mörkertal. Jag har vänner som det inte märks ett dugg på och jag har vänner som blivit totalt förändrade.

Säkert alldeles för vanligt med förlossningsskador, det säger jag inget om men tror faktiskt inte 50% har allvarliga förlossningsskador. Taggis skrev dessutom att bara en person som hon sett hade oförändrad kropp efter barn, det låter liksom helt osannolikt att alla Taggis råkar på har så allvarliga förlossningsskadors och övrig påverkan på kroppen att det syns med blotta ögat om man träffar personerna fullt påklädda..sen behöver man så klart inte skaffa barn och alla argument mot är helt ok, ville bara försöka nyansera bilden något