Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Tonto]

Jag tycker det är tråkigt att folk behöver försvara och förklara sina anledningar även i en sån här tråd. Om någon avstår barn pga tex rädsla för kroppsliga förändringar så får det väl vara så? Varför måste man svara upp om hur överdriven rädslan är? När tråden faktiskt handlar om att inte vilja.

Tack!

 

[Tonto]

För mig är det helt befängt att ens prata om skavanker. Jag respekterar att det är relevant för andra och jag kan också förstå varför med tanke på vilket samhälle vi lever i. Men personligen finns det ingenting jag skulle bry mig mindre om i sammanhanget, livet är liksom mer än en slapp mage. Funktion däremot kan jag tänka mycket på. Jag tränar tämligen ofta, jag vill ha en stark kropp som orkar bära graviditet, klara förlossningen bra och tiden som småbarnsförälder. Jag hoppas att jag slipper bestående förlossningsskador och kommer göra min research för att få rätt vård och rehab om det behövs. Men att bry mig om lite hängigare tuttar eller randig mage. Nej alltså, jag är över det i mitt liv. Kroppshetsen har haft tillräckligt med grepp om mig så jag säger tack och hejdå nu och tänkte börja leva på riktigt för en gångs skull.

Ja, men bara att det är så för dig så är det inte en icke relevant rädsla i andras liv. Förminska inte andra människor för att du känner att du slutat känna så och kan ”börja leva på riktigt”.

 

[Tonto]

Angående kroppsliga förändringar så säger jag som @honung - vänta bara tills klimakteriet är en faktor

Jag fick inga kroppsliga förändringar av graviditet, förlossning, amning i över 1 år eller småbarnsåren öht. Då var jag ändå nästan 40 år vid förlossningen.
Men klimakteriet vid 50 års ålder - det var inget att leka med...

Jaha? Klimakteriet är något man inte kan välja. Att vara gravid är dock det.

 

[TeamLundVer]

Har inga råd att komma med, mer än att jag också känner igen mig väldigt väl i det du skriver.

Är 37 år nu, gift och har alla ekonomiska förutsättningar för barn men jag har aldrig identifierat mig som förälder. Precis som du säger känner jag absolut noll lust efter ett liv som styrs av hämta/lämna, VAB, lekparker eller diverse utflykter för att aktivera barn. Såklart är föräldrarollen inte bara massa måsten, men för mig överväger inte fördelarna nackdelarna.

När jag var yngre, runt 30 fick jag en del kommentarer för vänner, familj och kollegor men de verkar ha gett upp nu. Jobbigast var att göra mamma besviken när jag berättade att jag inte ville ha barn, samtidigt som jag blev irriterad över att hon skulle gråta över det när de redan hade tre barnbarn.

När jag träffade min man för 7 år sedan berättade jag tidigt att jag inte ville ha barn, var en stor familj viktig för honom var jag fel häst att satsa på. Han ville inte heller ha barn utan är nöjd med det liv vi lever med aktiv fritid och hundar.

På senare tid har jag också börjat få en liten klump i magen ibland, tankar som tänk om jag ångrar mig, hur ensam kommer jag bli på ålderdomshemmet osv dyker upp, samtidigt som jag har en rätt dyster syn på framtid med miljöförstöring, klimatförändringar och hårdare samhällsklimat. Vill jag verkligen att min avkomma ska få växa upp i det? När jag pratar om det med min man idag vill han inte heller ha barn per se, men tycker tanken är lite sorglig att man inte har någon att lämna över till, för vems skull förvaltar man verkligen gård osv.

Hade jag fortfarande bara varit 30 så hade jag nog ändå känt att jag hade några år till på mig att fundera, men nu känns det som tiden börjar rinna mellan fingrarna. Dessutom vet jag inte ens om jag kan få barn, jag kanske är steril

Jag tycker det svåra är att veta om klumpen i magen kommer av att man själv är osäker på själva barnfrågan, eller om det är viljan att följa normen. Jag kan inte riktigt känna skillnad.
Jättesvår fråga som man nog inte kommer ha facit på förrän man är 80 bast och sitter där i gungstolen.

Jag var en sådan som först inte ville ha barn. Jag tycker barn är jobbiga så bara det liksom. Sedan träffade jag min man och efter något år så kände jag att om jag skulle bli oplanerat gravid så hade jag inte kunnat motivera en abort för mig själv.

Ungefär där så insåg jag att barn ändå var något för framtiden och nu ett gäng år senare så har vi 2 planerade sådana som jag älskar över allt annat även om jag fortfarande tycker att andras ungar är hemska

Men jag tror att frågan "hur skulle jag känna om jag råkade bli gravid" är ganska bra att ställa sig själv om man är osäker på om det är samhället som trycker på eller om det är ens egna vilja. Den känslan man får i magen då är en ganska bra indikator.

 

[Scata]

Jaha? Klimakteriet är något man inte kan välja. Att vara gravid är dock det.

Ja, men kroppsliga förändringar kommer vare sig man vill eller ej - det ville jag belysa till de som skippar graviditet på grund av det argumentet. Det håller alltså inte i längden, om jag ska vara övertydlig.

Men med det sagt, så står det fritt att var och en gör som man vill och det är inget som ska argumenteras om, försvaras eller pådyvlas någon annan. Det står jag för.

 

[Voeux]

Ja, men bara att det är så för dig så är det inte en icke relevant rädsla i andras liv. Förminska inte andra människor för att du känner att du slutat känna så och kan ”börja leva på riktigt”.

Jag tycker att det är högst problematiskt att det här lyfts i en tråd om att skaffa barn. Det finns inte en plats som är fredad från kroppshets, och jag blir ärligt talat förbryllad när det lyfts på ett kvinnodominerat forum i en tråd som skapats för att diskutera pressen att skaffa barn. Så lyfts en annan press. Så nej, jag tänker inte ursäkta att jag reagerar på det när det börjar pratas om kvinnors kroppar efter graviditet på det här sättet.

Jag har en ångestproblematik kopplad till min kropp. Det innebär att jag får ångest när jag klär på mig och ska gå ut, och det brukar hålla i sig från att jag går runt i underkläderna tills någon kvart efter att jag lämnat hemmet. Den har blivit markant bättre det senaste året och framför allt sen jag blev med barn. Om att slippa det här, och min högst subjektiva upplevelse av att få börja leva, upplevs som förminskande för dig så kan jag tyvärr inte stå till svars för det.

 

[Fjordfrälst]

Lite håller jag ändå med dig där. Få går genom livet utan ärr och skador och nånstans får man ändå göra en kalkyl; är det jag önskar mig och längtar efter VÄRT risken, risken för skador, problem etc etc. Jag tänker att vi gör så livet igenom. Ibland är det värt det, ibland inte. Vi gör alla VÄLDIGT olika val och väljer kalkylerade risker utifrån väldigt olika personligheter. -Är det värt risken att hoppa ur ett flygplan från 4500 meter för den känslan/upplevelsen/glädjen/gemenskapen man får? -Ja! säger jag. -Är det värt att krypa in i en underjordisk vattenfylld grotta för den upplevelsen? -NEJ!!! säger jag.

Vi gör så olika val och varje val ska respekteras. Men, högst personligen väljer jag vissa risker, då vinsten är så mycket större än risken. Och sen kan man också påverka omfattningen av riskerna genom förberedelser etc. Om så bara till en viss gräns.

Men jaaa absolut, respekten! Jag tar ju risker varje gång jag sätter mig på hästryggen för jag verkligen älskar det! Skulle aldrig få för mig att sitta på en MC för mig är det absolut inte värt de riskerna. Jag skulle aldrig kalla någon fegis som inte vill eller vågar rida för allra oftast händer det ju ingenting, men jag kan ju i och med att de är flyktdjur (hur galet som helst egentligen att sitta på ett flyktdjur, men ja det är ju en annan diskussion) aldrig till 100% garantera att de sitter av med liv och hälsa i behåll. Lixom jag vill bli respekterad och inte bli kallad fegis för jag inte vill ta risken att åka eller köra MC. Respekten!!!

 

[Fjordfrälst]

Sen är det ju samma sak att respektera allas olika rädslor när det gäller kring förlossningar som ju är mer relevant här såklart än jämföra ridning/mc/bil ja you name it. Det som gör mig skraj inför en förlossning är just att hjärtat kan stanna eller tänk om jag får en stroke av att krysta, jag kanske har ett svagt blodkärl i huvudet jag inte vet om, ja ni fattar de banorna utöver smärtan, självklart. Jag är för min del inte rädd för att min kropp ska riskera bli "förstörd" för jag tycker det hört till efter en sån sak som att bära och föda fram barn...! Ja inte just det här med att spricka utan tänker mer på att kroppen ändrar utseendet. Men jag respekterar att det finns dem som har den rädslan.

 

[Nahar]

Men jag tror att frågan "hur skulle jag känna om jag råkade bli gravid" är ganska bra att ställa sig själv om man är osäker på om det är samhället som trycker på eller om det är ens egna vilja. Den känslan man får i magen då är en ganska bra indikator.

Nu kan jag inte bli gravid själv, men om någon jag hade haft sex med blev gravid hade jag inte känt något negativt. För min egen del noll problem med att bli förälder, kan få varma känslor av att tänka på att få barn och ha barn och så vidare. Så värderingar utanför ens direkta magkänsla spelar ju också in. Mycket.

 

[sthu]

Men jag tror att frågan "hur skulle jag känna om jag råkade bli gravid" är ganska bra att ställa sig själv om man är osäker på om det är samhället som trycker på eller om det är ens egna vilja. Den känslan man får i magen då är en ganska bra indikator.

Om jag, trots preventivmedel, skulle bli gravid skulle jag förmodligen behålla och låta det vara så. Men jag vet inte om det är för att jag vill, eller om det fortfarande är för att man "ska". Jag skulle ju inte medvetet plocka ut spiralen och köra på, men om jag skulle bli en av de där 0,1% som trots allt blir gravid så må det vara hänt. Jag skulle antagligen få panik, för det skulle innebära att mitt nuvarande liv är slut.
Magkänslan är alltså fortfarande "jag tror att jag borde".

 

[MiniLi]

Kanske för att Alla måste förstå att få barn är det mest fantastiska av allt och ska man välja bort det ska det åtminstone finnas en tillräckligt PK och god orsak?

Ja det känns så så..

Jag tycker att det är högst problematiskt att det här lyfts i en tråd om att skaffa barn. Det finns inte en plats som är fredad från kroppshets, och jag blir ärligt talat förbryllad när det lyfts på ett kvinnodominerat forum i en tråd som skapats för att diskutera pressen att skaffa barn. Så lyfts en annan press. Så nej, jag tänker inte ursäkta att jag reagerar på det när det börjar pratas om kvinnors kroppar efter graviditet på det här sättet.

Jag har en ångestproblematik kopplad till min kropp. Det innebär att jag får ångest när jag klär på mig och ska gå ut, och det brukar hålla i sig från att jag går runt i underkläderna tills någon kvart efter att jag lämnat hemmet. Den har blivit markant bättre det senaste året och framför allt sen jag blev med barn. Om att slippa det här, och min högst subjektiva upplevelse av att få börja leva, upplevs som förminskande för dig så kan jag tyvärr inte stå till svars för det.

Jag förstår hur du menar, men att det får så mycket plats i den här tråden beror ju främst på att det har kommit motargument. Man kan ju reagera på att det är sorgligt att kroppshetsen är så utbredd, men för den enskilda individen är det fortfarande ett li giltigt argument.

Dessutom så finns det många som har det extremt jobbigt med kroppen när den förändras i en graviditet att det ställer till med riktigt stora problem, både under och efter graviditeten. Om man har självinsikt om det och beslutar sig för att avstå så ser inte jag riktigt problemet, även om såklart jag också önskar att allas kroppar bara kunde få vara som de är utan värdering.

 

[Angel]

Ja det känns så så..

Jag förstår hur du menar, men att det får så mycket plats i den här tråden beror ju främst på att det har kommit motargument. Man kan ju reagera på att det är sorgligt att kroppshetsen är så utbredd, men för den enskilda individen är det fortfarande ett li giltigt argument.

Dessutom så finns det många som har det extremt jobbigt med kroppen när den förändras i en graviditet att det ställer till med riktigt stora problem, både under och efter graviditeten. Om man har självinsikt om det och beslutar sig för att avstå så ser inte jag riktigt problemet, även om såklart jag också önskar att allas kroppar bara kunde få vara som de är utan värdering.

Kroppsliga förändringar behöver ju inte ha med utseende att göra heller. Själv skulle jag inte bry mig nämnvärt om bristningar eller extrakilon men skulle jag få ordentliga inkontinensbesvär skulle det påverka mitt mående enormt eftersom det skulle hindra mig från att träna som jag vill och behöver för att må bra.
Nu är min huvudanledning att jag inte känner att barn är så lockande att jag helt enkelt inte är road alls av ”barnsaker”. Jag vill inte hämta och lämna på skola och barnomsorg, sitta på golvet och leka eller behöva hjälpa till med läxor osv utan jag vill få pyssla med mina egna hobbies och ha tid för det och sambon.
Ungefär det enda som verkar trevligt med att skaffa barn är att kunna vara föräldraledig och det känns ärligt talat som en värdelös anledning till att ordna en ny människa

 

[Voeux]

Ja det känns så så..

Jag förstår hur du menar, men att det får så mycket plats i den här tråden beror ju främst på att det har kommit motargument. Man kan ju reagera på att det är sorgligt att kroppshetsen är så utbredd, men för den enskilda individen är det fortfarande ett li giltigt argument.

Dessutom så finns det många som har det extremt jobbigt med kroppen när den förändras i en graviditet att det ställer till med riktigt stora problem, både under och efter graviditeten. Om man har självinsikt om det och beslutar sig för att avstå så ser inte jag riktigt problemet, även om såklart jag också önskar att allas kroppar bara kunde få vara som de är utan värdering.

Jag har inga problem med att någon avstår barn egentligen av vilken anledning som helst, det finns inga mer eller mindre legitima skäl och som du säger, för individen är det högst verkligt. Det lägger jag mig inte i. Min invändning är inte mot detta, utan hur diskussionen sedan förts i tråden med prat om specifika utseendeförändringar och hur framför allt andra i folks närhet ser ut. Det tycker jag vi kan anstränga oss för att undvika.

 

[MiniLi]

Jag har inga problem med att någon avstår barn egentligen av vilken anledning som helst, det finns inga mer eller mindre legitima skäl och som du säger, för individen är det högst verkligt. Det lägger jag mig inte i. Min invändning är inte mot detta, utan hur diskussionen sedan förts i tråden med prat om specifika utseendeförändringar och hur framför allt andra i folks närhet ser ut. Det tycker jag vi kan anstränga oss för att undvika.

Ja jag förstår hur du menar. Jag tror dock att det hade varit betydligt mindre sånt i den här tråden om andra hade avstått från att argumentera emot osv. När folk inte låter andras anledningar vara ifred utan bara måste kommentera och ifrågasätta så drar det ju gärna igång en detaljnivå som kanske inte var tänkt från början.

 

[Lickety]

Ja, men kroppsliga förändringar kommer vare sig man vill eller ej - det ville jag belysa till de som skippar graviditet på grund av det argumentet. Det håller alltså inte i längden, om jag ska vara övertydlig.

Men med det sagt, så står det fritt att var och en gör som man vill och det är inget som ska argumenteras om, försvaras eller pådyvlas någon annan. Det står jag för.

Fast exempelvis jag, som har genomgått en helt normal graviditet med planerat kejsarsnitt, har fått vissa smärre fysiska besvär, som jag sannolikt hade sluppit utan graviditeten. Jag menar absolut inte att jag ångrar något och det var heller inte alls oväntat, utan något man nästan kan räkna med. Men för någon som absolut inte vill ha några undvikbara förändringar i funktion eller utseende så är det en högst reell faktor att ta med i beräkningen. För det är klart att en graviditet kan påverka kroppen.

 

[honung]

. För det är klart att en graviditet kan påverka kroppen.

I mitt tycke ska det påverka kroppen, naturligtvis inte på så sätt att det blir bestående funktionshinder, men apropå detta med kroppshets som uttrycks och nämns här, så när jag ser (relativt nyblivna) mammor med perfekt kropp utan ett hekto extra på kroppen och inte en enda strimma på mage eller lår så ser jag aliens, for real. Jag tycker det är synd att vi inte ser en kvinna med uppenbar genomången graviditet som det coolaste som finns, eller som en väldekorerad krigare. Faktiskt.

 

[miumiu]

Alltså nu blir detta OT men jag blir så himla trött på att våra kroppar ständigt hamnar under luppen, oavsett vilka val vi gör här i livet. Om vi skulle få hängpattar efter amning kommer någon att notera detta, skulle vi istället ha "turen" att klara oss genom graviditet, förlossning och amning till synes "omärkta" är det onaturligt? Kan vi inte bara aktivt jobba med att lägga undan den där luppen när vi umgås med andra kvinnor?

 

[Lickety]

I mitt tycke ska det påverka kroppen, naturligtvis inte på så sätt att det blir bestående funktionshinder, men apropå detta med kroppshets som uttrycks och nämns här, så när jag ser (relativt nyblivna) mammor med perfekt kropp utan ett hekto extra på kroppen och inte en enda strimma på mage eller lår så ser jag aliens, for real. Jag tycker det är synd att vi inte ser en kvinna med uppenbar genomången graviditet som det coolaste som finns, eller som en väldekorerad krigare. Faktiskt.

Jag förstår vad du menar. Jag saknar och saknade dock just de dekorationerna du tar upp som extrahekton eller strimmor snabbt, troligen av helt genetiska orsaker. Så det blir ju också skevt att man ska se ut på något visst sätt för att inte betraktas som en alien.

 

[xfie]

Att vara rädd och obekväm inför att kroppen förändras, oavsett om det rör utseende eller funktion, är i mina ögon inte konstigt. Och det är väl just i en sådan här tråd, där vi diskuterar tankar kring att föda barn eller inte, som sådana känslor kan få ta lite plats. För visst, det speglar ju på en nivå bilden som kvinnor har av sina kroppar och ett samhälleligt problem, men samtidigt så är det ju faktiska tankar och känslor som man kan ha och som man kan behöva ventilera.

Med det sagt tycker jag det är hemskt onödigt att prata om hur andra personer ser gamla ut/har utseendemässigt förstörda kroppar och liknande. En svår balansgång men jag tror det går att hålla de två tankarna i huvudet samtidigt: att prata om sin egna rädsla kring kroppens förändringar utan att bedöma och värdera andras kroppar.

Själv är jag obrydd om mitt utseende och tror inte att den aspekten spelar roll för mig. Däremot funktionen. Att drabbas av inkontinens eller att behöva operationer för att återställa min kropp till normal funktion, det skrämmer ärligt talat skiten ur mig. Och det är ju en annan sida av det kvinnofientliga myntet: den eftersatta förlossningsvården och vad kvinnor förväntas stå ut med. Att barn bärs och föds är ju enormt viktigt för ett samhälle och ändå så sker det på bekostnad av kvinnor på så många sätt. Att det ens ska finnas ord som "BB-krisen" och "BB-upproret" är i mina ögon inget annat än en skam för ett modernt samhälle.

På ämnet, och mer specifikt angående förlossningsskador så rekommenderar jag instagramkontot alltserfintut. Det kanske inte är någonting man ska gå in och läsa på när man är gravid eller om man har förlossningsrädsla, men annars är det ett otroligt viktigt konto som belyser någonting som många ser som tabubelagt och pinsamt.

 

[Tonto]

Jag tycker att det är högst problematiskt att det här lyfts i en tråd om att skaffa barn. Det finns inte en plats som är fredad från kroppshets, och jag blir ärligt talat förbryllad när det lyfts på ett kvinnodominerat forum i en tråd som skapats för att diskutera pressen att skaffa barn. Så lyfts en annan press. Så nej, jag tänker inte ursäkta att jag reagerar på det när det börjar pratas om kvinnors kroppar efter graviditet på det här sättet.

Jag har en ångestproblematik kopplad till min kropp. Det innebär att jag får ångest när jag klär på mig och ska gå ut, och det brukar hålla i sig från att jag går runt i underkläderna tills någon kvart efter att jag lämnat hemmet. Den har blivit markant bättre det senaste året och framför allt sen jag blev med barn. Om att slippa det här, och min högst subjektiva upplevelse av att få börja leva, upplevs som förminskande för dig så kan jag tyvärr inte stå till svars för det.

Så vi som har problematik ska gömma oss och sluta prata om det för att andra ska behöva slippa se det?