Det är när andra börjar säga ”JAG ÄR TOTALT OFÖRÄNDRAD OCH HAR INGA MEN SÅ OROA DIG INTE” när man uttrycker en rädsla som är problemet och som skapar detaljerade diskussioner. Om rädslan bara kunde accepteras av folk så skulle det inte alls bli samma typ av hets.
- Relationer
- Trådstartare sthu
- Startdatum
Nej, men man kan välja hur man pratar om det. Jag som är gravid och orienterar mig en del på föräldraforumet har sett många goda exempel på hur denna känsliga fråga kan lyftas på konstruktiva sätt, och jag pratar själv om det på olika sätt i olika sammanhang. Men att prata om sin egen eller andras kroppar på ett visst sätt kan driva på kroppshets och orsaka skada för andra kan inte vara någonting nytt.
Det håller jag helt med om, dina orsaker är dina och bör inte ifrågasättas.
Har inte läst hela tråden...
En sak jag spontant reagerar på när det här med rädsla för förlossningsskador kommer upp är att många kvinnor stödjer kampen för att det måste bli mindre tabubelagt att prata om förlossningsskador, att samhället måste börja öppna ögonen för allvaret och inse att det är fler kvinnor än man tror som lider av förlossningsskador i olika grad. En viktig diskussion såklart. Samtidigt är det en hel del kvinnor som omedelbart går till motattack när det kommer någon som uttrycker rädsla för att få just förlossningsskador eller kroppsförändringar på olika sätt och är så pass orolig för det att hon tvekar på om hon ska skaffa barn öht. Man shame'ar henne och säger att "höhö vänta bara tills du kommer i klimakteriet! Då ska du minsann få se på kroppsförändringar!". Varför i helvete tror folk att det är tabu att prata om det i samhället?! Många vill att debatten ska få större utrymme, men samtidigt shame'ar och förlöjligar vissa andra som är oroliga. Hur ska vi ha det, ska vi våga prata öppet om en graviditets påverkan på kroppen eller ska vi inte? Problemet är ju inte att det finns kvinnor som är rädda för att få bristningar, lös hud på magen, extrakilon, hängande bröst osv, problemet är ju varför den rädslan finns hos en del kvinnor, och roten till det ligger ju på samhällsnivå, dvs samhällets förväntning på hur en perfekt kvinnokropp ska se ut, och den förväntningen är vi alla med och påverkar, även vi kvinnor (trots att en del gärna vill skylla all kroppshets på männen). Vi har alla ett ansvar att normalisera en "normal" kropp så som den naturligt kan se ut efter en förlossning, i alla dess former och det innefattar bla att kvinnor måste våga diskutera och prata öppet om sina funderingar, sin oro och rädsla utan att bli shama'de och förlöjligade. Man får inte någon att sluta oroa sig genom att säga att h*n är löjlig som är orolig och göra narr av personens oro. Oron är verklig för den kvinnan, även om någon annan kanske inte alls känner samma oro eller inte ens förstår varför oron finns.
En sak jag spontant reagerar på när det här med rädsla för förlossningsskador kommer upp är att många kvinnor stödjer kampen för att det måste bli mindre tabubelagt att prata om förlossningsskador, att samhället måste börja öppna ögonen för allvaret och inse att det är fler kvinnor än man tror som lider av förlossningsskador i olika grad. En viktig diskussion såklart. Samtidigt är det en hel del kvinnor som omedelbart går till motattack när det kommer någon som uttrycker rädsla för att få just förlossningsskador eller kroppsförändringar på olika sätt och är så pass orolig för det att hon tvekar på om hon ska skaffa barn öht. Man shame'ar henne och säger att "höhö vänta bara tills du kommer i klimakteriet! Då ska du minsann få se på kroppsförändringar!". Varför i helvete tror folk att det är tabu att prata om det i samhället?! Många vill att debatten ska få större utrymme, men samtidigt shame'ar och förlöjligar vissa andra som är oroliga. Hur ska vi ha det, ska vi våga prata öppet om en graviditets påverkan på kroppen eller ska vi inte? Problemet är ju inte att det finns kvinnor som är rädda för att få bristningar, lös hud på magen, extrakilon, hängande bröst osv, problemet är ju varför den rädslan finns hos en del kvinnor, och roten till det ligger ju på samhällsnivå, dvs samhällets förväntning på hur en perfekt kvinnokropp ska se ut, och den förväntningen är vi alla med och påverkar, även vi kvinnor (trots att en del gärna vill skylla all kroppshets på männen). Vi har alla ett ansvar att normalisera en "normal" kropp så som den naturligt kan se ut efter en förlossning, i alla dess former och det innefattar bla att kvinnor måste våga diskutera och prata öppet om sina funderingar, sin oro och rädsla utan att bli shama'de och förlöjligade. Man får inte någon att sluta oroa sig genom att säga att h*n är löjlig som är orolig och göra narr av personens oro. Oron är verklig för den kvinnan, även om någon annan kanske inte alls känner samma oro eller inte ens förstår varför oron finns.
Jag är en av dem som faktiskt oroar mig för kroppsliga förändringar, och vad som är viktigare, hur mitt psyke och mina gamla ätspöken skulle reagera på en (ofrånkomlig) viktuppgång i samband med en graviditet och eventuella kroppsliga förändringar efteråt. För att jag har en skadad kroppsuppfattning och framför allt ett väldigt stört ätbeteende sen tonåren som jag i dagsläget håller i schack, men jag vet ju som sagt inte alls hur jag skulle reagera om jag då gick upp säg tio kilo eller mer. Eller om jag inte gick ner alltihop ganska snabbt efteråt.
Därmed inte sagt att jag går runt och ständigt bedömer andras kroppar och reflekterar om de ser ut att "ha förstört sina kroppar", det mesta brukar ju gå att dölja med kläder och jag brukar i alla fall varken se mina bekanta nakna eller i underkläder. Utan för mig handlar det helt och hållet om skräck för den egna kroppen och ingenting annat. Och det tycker jag är viktigt att belysa, även om det så klart att det är hemskt att det är så.
Därmed inte sagt att jag går runt och ständigt bedömer andras kroppar och reflekterar om de ser ut att "ha förstört sina kroppar", det mesta brukar ju gå att dölja med kläder och jag brukar i alla fall varken se mina bekanta nakna eller i underkläder. Utan för mig handlar det helt och hållet om skräck för den egna kroppen och ingenting annat. Och det tycker jag är viktigt att belysa, även om det så klart att det är hemskt att det är så.
Och inte att förglömma - alltför många (även om de är få i relation till hur många som föder barn) får skador som inte är "kosmetiska" utan typ inkontinens eller påverkan på sexlivet. Skador som många gånger hade kunnat undvikas om de tagits på allvar och rätt rutiner funnits på plats - vilket i sin tur kräver att man pratar om problemen, delar kunskap och ställer krav. Likaså ska de kvinnor som drabbas (vilket några alltid kommer att göra) slippa känna skam.
Kvinnor borde inte heller behöva skämmas eller oroas över att vissa kroppar envisas med att bära vittnesbörd om vad de varit med om. Men vi lever i en värld där värden ofta tillskrivs människor utifrån estetiska grunder - i en sådan värld är det rationellt att oroa sig över sitt utseende. Och oro är som troll - de växer i mörker och spricker ibland i solljus.
Jag var kanske otydlig.
Tänker att om känslan isf skulle vara helvete eller liknande så är ju magkänslan negativ men om man hade känt o wow så är det en positiv magkänsla.
Om du är med på hur jag menar?
Jag tycker nog inte att det går att jämföra alls? Hur man hanterar en oplanerad situation behöver ju inte alls vara i närheten av hur man egentligen vill att ens liv ska se ut om man kan välja. Jag uppfattar att det är flera i tråden som liksom är lite passivt negativt inställda till barn. På ett sätt ganska neutralt men i slutändan tippar det ändå över till ett nej. Då blir verkligen inte ens reaktion på en slumpsituation särskilt vägledande.
Men jag tror, baserat på att jag har haft den här diskussionen så många gånger både här på forumet och IRL, att det är ganska svårt för de som är/har varit mer säkra i sin inställning att förstå hur det faktiskt är att vara i det är passivt-negativa men ändå osäkra tillståndet.
Instämmer. Min ätstörning och störda kroppsuppfattning är ju riktad mot mig själv, inte andra. Om andra är smala, normala eller tjocka är inget jag lägger mig i eller har någon värdering om.
Jag har inte det minsta svårt att förstå att man väljer bort barn pga rädsla för kroppsförändring. För mig känns det främmande, men alla får så klart göra sina egna bedömningar..Skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala någon om att skaffa barn. Jag har svårt att ta att nån skriver att ALLA (utom en då..) får förändrad kropp. Det tycker jag är lite provocerande.
Det beror ju på vad man lägger i förändrad. Om man har mycket kroppsångest eller tex historik med ätstörning så kan ju förändringar som en annan inte ens märker bli en väldigt stor sak. Istället för att bli provocerad kanske det går att tänka att personen som skriver så har ett annat tänk kring kroppen än vad du har? Jag kan bli ledsen för personens skull när jag läser sånt, just för att jag tycker att det är sorgligt att hur kroppen ser ut kan vara så viktigt. Om man nu blir provocerad så kommer det knappast lugna att börja argumentera.
Det blir ju en hårfin gräns det där. Jag kan ibland på forumet reagera på hur en del uttrycker sig om kroppar och jag kan ibland ana att det ligger en problematik i grunden för en del kommentarer. Men någonstans måste ju någon gå in och säga stopp och belägg, de här kommentarerna kan skada andra som läser, om vi vill få stopp på en ond cirkel. Jag har förståelse för att andra har ett annat tänk kring sin kropp och det i sig är inte det minsta provocerande, men det ger i min mening inte fria tyglar att fortsätta sprida skadliga ideal. Sen håller jag helt med dig om att argumentera emot inte hjälper någon, fakta kring hur kroppen förändras eller inte för gemeneman är irrelevant i sammanhanget. Har en person nolltolerans för förändringar så är det så, och bör respekteras.
Annars kan jag tillägga att jag har just Buke och den intolerans som råder här för skadliga ideal att tacka för min egen resa. Jag har under mina 20 år här spridit kroppshets så få andra användare och fått mothugg som jag i stunden motsagt mig, men som med tiden har landat. Utan er intolerans för kroppshets och vittnesmål om andra värden i livet så hade ett frö aldrig såtts hos mig som nu börjat växa. Jag har er att tacka för min resa och det kan jag knappt skriva utan att bli tårögd, för det betyder så oerhört mycket för mig att ni har hjälpt mig att bli av med den här hemskt tunga ryggsäcken som jag släpat på i alla år. Ett sidospår, men som kanske också förklarar mitt eget förhållningssätt till ämnet på forumet.
Ja jag håller såklart med dig!
Fast, om jag hade en känsla av wow eller hell No hade jag ju inte haft nåt att fundera på. Nu finns det liksom ingen känsla alls, bara ett "jag borde". Och dessutom gör jag ju nästan allt i min makt för att situationen inte ska uppstå. Det borde väl säga en del det med, men det gör det inte. Inte för mig i varje fall.
Ja ni, det här med barn är inte så lätt.
Själv så har jag alltid tänkt att mitt liv ska innefatta barn, mest troligt är det en blandning av normer och egen längtan. Tre skulle jag ha.
Jag har alltid varit stark och gått min egen väg, skött mig och mina hästar själv, haft en hög känsla av egenvärde.
Sen blev jag gravid, och mina graviditeter har varit rätt långt ifrån rosa fluffiga moln om man säger så. Även om det ibland var lite mysigt med den känslan av samhörighet som uppstod med lilla liten som låg i magen. Men mest en kamp, mycket pga det ickestöd från vården man får trots rätt stora problem. Här någonstans börjar det skära sig, som kvinna med typiska kvinno/graviditetsproblem tas man inte riktigt på allvar.
Förlossningen var ingen dans på rosor. Mycket pga personalens ovilja att lyssna och ta till sig det jag försökte förmedla.
Ytligt var kroppen tiptop två veckor efter FL. Värre var det med psyket, ett halvår efter FL insåg jag att SÅHÄR jävla psykiskt jobbigt ska det inte vara med barn, det visade vara förlossningsdeppresion. Mycket tack vare vårdens nonchalans.
Det blev trots förlossningsrädsla ett till barn. Jag försökte få kejsarsnitt men blev övertalad till igångsättning.
Det slutade med skador, visserligen sa barnmorskan som sydde att det bara var en liten bristning som hon sydde ihop, men som fyra år senare visade sig vara omfattande olagade skador. Fyra år av rent helvete där gynekolog efter gynekolog klappade mig på huvudet och förklarade att det såg bra ut.
Att vara mamma betyder att jag fått lära mig av samhället att veta vart min plats är. Att mitt värde är lägre.
Min kropp är inte värd att lagas och mina känslor och erfarenheter tas inte på allvar.
Man måste slåss för sitt egenvärde i varje kontakt med kvinnovården (eller, jag hittade till slut en fantastiskt läkare som hjälpte mig
. Att jag blev lagad berodde INTE på mitt landsting utan helt och hållet på att jag inte gav mig utan fortsatte att söka hjälp tills jag kom rätt).
Den här resan har varit lite av en ögonöppnare.
Och nej, det blir inte ett tredje barn, jag vägrar ge mig in i mamma/förlossningsvårdskarusellen igen.
Med det sagt så ångrar jag inte mina barn, jag älskar dem djupt.
Däremot förbannar jag detta ojämnställda samhälle vi har som gör att så många kvinnor får gå med skador som hade kunnat lagats (och förebyggs) om de bara blev lyssnade på och opererad av någon med rätt kompetens.
Nu ska jag bara ta tillbaka egenvärdet och livsglädje igen.
Själv så har jag alltid tänkt att mitt liv ska innefatta barn, mest troligt är det en blandning av normer och egen längtan. Tre skulle jag ha.
Jag har alltid varit stark och gått min egen väg, skött mig och mina hästar själv, haft en hög känsla av egenvärde.
Sen blev jag gravid, och mina graviditeter har varit rätt långt ifrån rosa fluffiga moln om man säger så. Även om det ibland var lite mysigt med den känslan av samhörighet som uppstod med lilla liten som låg i magen. Men mest en kamp, mycket pga det ickestöd från vården man får trots rätt stora problem. Här någonstans börjar det skära sig, som kvinna med typiska kvinno/graviditetsproblem tas man inte riktigt på allvar.
Förlossningen var ingen dans på rosor. Mycket pga personalens ovilja att lyssna och ta till sig det jag försökte förmedla.
Ytligt var kroppen tiptop två veckor efter FL. Värre var det med psyket, ett halvår efter FL insåg jag att SÅHÄR jävla psykiskt jobbigt ska det inte vara med barn, det visade vara förlossningsdeppresion. Mycket tack vare vårdens nonchalans.
Det blev trots förlossningsrädsla ett till barn. Jag försökte få kejsarsnitt men blev övertalad till igångsättning.
Det slutade med skador, visserligen sa barnmorskan som sydde att det bara var en liten bristning som hon sydde ihop, men som fyra år senare visade sig vara omfattande olagade skador. Fyra år av rent helvete där gynekolog efter gynekolog klappade mig på huvudet och förklarade att det såg bra ut.
Att vara mamma betyder att jag fått lära mig av samhället att veta vart min plats är. Att mitt värde är lägre.
Min kropp är inte värd att lagas och mina känslor och erfarenheter tas inte på allvar.
Man måste slåss för sitt egenvärde i varje kontakt med kvinnovården (eller, jag hittade till slut en fantastiskt läkare som hjälpte mig
. Att jag blev lagad berodde INTE på mitt landsting utan helt och hållet på att jag inte gav mig utan fortsatte att söka hjälp tills jag kom rätt). Den här resan har varit lite av en ögonöppnare.
Och nej, det blir inte ett tredje barn, jag vägrar ge mig in i mamma/förlossningsvårdskarusellen igen.
Med det sagt så ångrar jag inte mina barn, jag älskar dem djupt.
Däremot förbannar jag detta ojämnställda samhälle vi har som gör att så många kvinnor får gå med skador som hade kunnat lagats (och förebyggs) om de bara blev lyssnade på och opererad av någon med rätt kompetens.
Nu ska jag bara ta tillbaka egenvärdet och livsglädje igen.
Mineur
Moderator
Det skulle kunnat vara jag som skrev det där (apropå att du och jag är lite lika alltså
). Jag kan fortfarande repetera saker jag fick till mig i en Buketråd för nästan 10 år sedan som mantra när jag känner att kroppsångesten och de jobbiga tankarna börjar ta över lite för mycket.Nu blev det lite dimmigt här också minsann!
Det är ett jäkla lotteri med kvinnovården och det gäller enligt min erfarenhet inte alls bara förlossningsvården. Jag blev klippt och sprack inte, men de ville vara på säkra sidan eftersom ungen var stor och blev utdragen med huvudet på sniskan. Så mig sövde de så de kunde kolla ordentligt invändigt, och det var samma läkare som var med under slutet på förlossningen. Jag fick ett kanonbemötande under alla 3 dygn jag spenderade på förlossningen.Ja ni, det här med barn är inte så lätt.
Själv så har jag alltid tänkt att mitt liv ska innefatta barn, mest troligt är det en blandning av normer och egen längtan. Tre skulle jag ha.
Jag har alltid varit stark och gått min egen väg, skött mig och mina hästar själv, haft en hög känsla av egenvärde.
Sen blev jag gravid, och mina graviditeter har varit rätt långt ifrån rosa fluffiga moln om man säger så. Även om det ibland var lite mysigt med den känslan av samhörighet som uppstod med lilla liten som låg i magen. Men mest en kamp, mycket pga det ickestöd från vården man får trots rätt stora problem. Här någonstans börjar det skära sig, som kvinna med typiska kvinno/graviditetsproblem tas man inte riktigt på allvar.
Förlossningen var ingen dans på rosor. Mycket pga personalens ovilja att lyssna och ta till sig det jag försökte förmedla.
Ytligt var kroppen tiptop två veckor efter FL. Värre var det med psyket, ett halvår efter FL insåg jag att SÅHÄR jävla psykiskt jobbigt ska det inte vara med barn, det visade vara förlossningsdeppresion. Mycket tack vare vårdens nonchalans.
Det blev trots förlossningsrädsla ett till barn. Jag försökte få kejsarsnitt men blev övertalad till igångsättning.
Det slutade med skador, visserligen sa barnmorskan som sydde att det bara var en liten bristning som hon sydde ihop, men som fyra år senare visade sig vara omfattande olagade skador. Fyra år av rent helvete där gynekolog efter gynekolog klappade mig på huvudet och förklarade att det såg bra ut.
Att vara mamma betyder att jag fått lära mig av samhället att veta vart min plats är. Att mitt värde är lägre.
Min kropp är inte värd att lagas och mina känslor och erfarenheter tas inte på allvar.
Man måste slåss för sitt egenvärde i varje kontakt med kvinnovården (eller, jag hittade till slut en fantastiskt läkare som hjälpte mig
Den här resan har varit lite av en ögonöppnare.
Och nej, det blir inte ett tredje barn, jag vägrar ge mig in i mamma/förlossningsvårdskarusellen igen.
Med det sagt så ångrar jag inte mina barn, jag älskar dem djupt.
Däremot förbannar jag detta ojämnställda samhälle vi har som gör att så många kvinnor får gå med skador som hade kunnat lagats (och förebyggs) om de bara blev lyssnade på och opererad av någon med rätt kompetens.
Nu ska jag bara ta tillbaka egenvärdet och livsglädje igen.
Men före tiden som mamma har jag både fått höra att preventivmedel är onaturligt och något jag borde sluta med, och nästan svimmat av smärta vid spiralinsättning...
Mineur
Moderator
Det hade inte funkat för mig heller, av ungefär samma anledningar. Jag förstår tanken bakom det @TeamLundVer, och oftast är det ju en rätt bra taktik att ta till när man inte riktigt vet vad man vill, men i detta fallet funkar det inte alls för mig. Jag har försökt tänka mig in i ett sådant scenario för att se om det skulle ge mig någon slags ledtråd om vad jag egentligen vill, men jag hamnar liksom i samma gamla "eh, vet inte, borde nog kanske, men vill inte riktigt, eller vill jag det, vad ska andra tycka, hur ska det bli, eh, ja, nej, ehhhh" som vanligt. Men det är klart, det kanske vore annorlunda om jag en dag faktiskt skulle befinna mig i den sitsen på riktigt, inte bara i tanken.
Spinner bara vidare på det här... en fråga man kan ställa sig är ju också om den här omedelbara magkänslan per definition motsvarar "vad man verkligen vill". Jag hade en episod när jag trodde att jag hade blivit gravid i, typ, 16-årsåldern. Jag var naturligtvis ganska orolig och chockad men också helt emotionellt överväldigad över tanken på att det kanske fanns en liten människa inuti mig och tänkte att "det kanske är meningen att det ska vara så här, hur ska jag kunna ta bort den då?".
Som tur var så var jag inte gravid och så fort det stod klart för mig var ju tankarna som bortblåsta och utan den emotionella röran som var mina chockade känslor kunde jag se att nej, ett barn vill jag ju verkligen inte ha och definitivt inte som 16-åring. Så den där "magkänslan" om att det kanske ändå var ett barn jag ville ha var nog för mig, i alla fall vid den tidpunkten, mer som en försvarsmekanism för att hantera det stora och svårförståeliga som var en oönskad graviditet.
Jag tycker att det är illa att kroppsliga förändringar á la slapp hud och att se gammal ut anses som något dåligt. Och jag är inte säker på att jag tycker att det är okej att basunera ut utan att någon säger "hejda dig". Privata åsikter om den egna kroppen kan lätt tolkas som en sorts allmän åsikt om andras kroppar. Den som är tydligt märkt av graviditet vill kanske inte gärna läsa att det anses som en förstörd och dålig kropp. Det blir ju lite så att rätten att tala om att man inte vill ha en märkt/ful kropp ställs mot möjligheten att kvinnors kroppar ska sluta ses som vackra objekt i första hand. Båda kan inte vinna.
Liknande trådar
Relationer
Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
Senast: Roheryn
·
Hästmänniskan
Fy vilken jobbig sits jag har satt mig i. För två år sedan köpte jag en unghäst då min andra häst var skadad och det verkade inte som...
Senast: prinsessfeminist
·
Juridik & Ekonomi
Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;)
Jag är i 30-års ålder och lever...
Senast: prinsessfeminist
·
- Låst
Relationer
Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
Senast: Gunnar
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Ryttare utan reflexer är en fara för sig själva – och oss andra- Hästnyheter Jag har till och med reflexer dagtid.
- cowgirl81
- Svar: 14
- Visningar: 482
- Hästnyheter
Hästrelaterat
-
Skadade hästar och konvalescenter- Hästvård Herregud 🙈
- QueenLilith
- Svar: 500
- Visningar: 40 722
- Vård
