Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Milosari]

Det är inte den enda tråden på ämnet tvivel ang att skaffa barn eller ej, som tar den riktningen att det förträffliga med barn ska bedrivas som nån form av överbevisande om att de som inte tycker så har fel. Och ffa om de tycker så av inte helt ok anledningar så är anledningen fel om än inte ickeviljan i sig. Tex detta med kroppsförändringar verkar inte vara en helt okej anledning. Och sen ska vi som sagt att det är en anledning, inte heller få tala om det eftersom det inte heller är ok för det kan såra nån. Jag undrar när vi som är sk offer för kroppshetssamhället ska få tala om våra problem med det? Eller är det en typ av dåligt mående som inte får pratas högt om för att nån kan såras av det, så får vi som redan är sårade inte komma till tals för att den sårade snöbollen inte ska blir för stor. Vems känslor är de vi ska tysta, vem väljer ut vilken sida som mår minst dåligt av att tvingas vara tyst? Vem har patent på att få känna sig mest sårad? Nej du får ursäkta om det blev snurrigt nu, men jag är så trött på att inte få speak some things out för att det är fel saker. Lättkränktheten har inga gränser om man inte ens ska få yppa nåt om nåt som nån kan ta illa upp av nån. Jisses. Vad ska vi då tala om som aldrig kan vara stötande, och framförallt - vem väljer ut dessa bannade ämnen?

Vi läser verkligen olika, just på Buke tycker jag att det är stor acceptans för olika livsval inkl barn eller inte. Att samhället i stort har åsikter om att Normen ska följas sipprar kanske in ibland men trots allt begränsat och verkligen inte bara i barnfrågan.

Det ÄR ingen lätt fråga angående vem som har mest rätt till sina känslor. Men jag tycker att det blev fel här. Ska man skriva att icke perfekt = dåligt så är det kanske lämpligt att inleda med att man själva inte har en helg oproblematisk inställning till kroppens utseende? Eller så hittar man andra ställen att skriva på. En tråd om vad som händer med kroppen efter graviditet kanske kan räta ut lite frågetecken? Jag gick t ex upp 40 kg men gick ner 45, fick förvisso lite lösare hud vid naveln men brösten blev snyggare. Allt överskuggas dock av min nya kropps förmåga till mycket häftigare orgasmer som dessutom går att få till på mycket fler sätt nu än innan. Det är inte bara så att enda positiva är barnet. Och utseendemässigt så har åldern påverkat mig mycket mer än graviditet.

 

[miumiu]

Det är inte den enda tråden på ämnet tvivel ang att skaffa barn eller ej, som tar den riktningen att det förträffliga med barn ska bedrivas som nån form av överbevisande om att de som inte tycker så har fel. Och ffa om de tycker så av inte helt ok anledningar så är anledningen fel om än inte ickeviljan i sig. Tex detta med kroppsförändringar verkar inte vara en helt okej anledning. Och sen ska vi som sagt att det är en anledning, inte heller få tala om det eftersom det inte heller är ok för det kan såra nån. Jag undrar när vi som är sk offer för kroppshetssamhället ska få tala om våra problem med det? Eller är det en typ av dåligt mående som inte får pratas högt om för att nån kan såras av det, så får vi som redan är sårade inte komma till tals för att den sårade snöbollen inte ska blir för stor. Vems känslor är de vi ska tysta, vem väljer ut vilken sida som mår minst dåligt av att tvingas vara tyst? Vem har patent på att få känna sig mest sårad? Nej du får ursäkta om det blev snurrigt nu, men jag är så trött på att inte få speak some things out för att det är fel saker. Lättkränktheten har inga gränser om man inte ens ska få yppa nåt om nåt som nån kan ta illa upp av nån. Jisses. Vad ska vi då tala om som aldrig kan vara stötande, och framförallt - vem väljer ut dessa bannade ämnen?

Det är väl ingen som sagt att ni inte får lyfta dessa rädslor här? Men att räkna med att ingen kommer reagera när andra kvinnors kroppar blir objektifierade på ett väldigt tråkigt sätt är nog lite naivt.

 

[_Taggis_]

Det ÄR ingen lätt fråga angående vem som har mest rätt till sina känslor. Men jag tycker att det blev fel här. Ska man skriva att icke perfekt = dåligt så är det kanske lämpligt att inleda med att man själva inte har en helg oproblematisk inställning till kroppens utseende? Eller så hittar man andra ställen att skriva på. En tråd om vad som händer med kroppen efter graviditet kanske kan räta ut lite frågetecken?

Jag har varit öppen med min problematiska inställning både här och i andra trådar. Och nu handlar ju just denna tråd om olika aspekter kring att vilja/inte vilja få barn så det känns inte orimligt att rädsla för kroppslig förändring i samband med barnskaffande få avhandlas? Eller vilka andra ställen tänker du att det är okej att ta upp såna funderingar och rädslor, om just en trist attityd till kropp och kroppsideal är tabu att lyfta?

Det är väl ingen som sagt att ni inte får lyfta dessa rädslor här? Men att räkna med att ingen kommer reagera när andra kvinnors kroppar blir objektifierade på ett väldigt tråkigt sätt är nog lite naivt.

Fast ja, det finns kommentarer om att vi inte bör prata om denna fråga.

Min poäng är att det går liksom inte att censurera livet. Om människor tar skada av att läsa om andras problem så löser man inte problemet genom att inte prata om vissa typer av problem, utan snarare genom att människor får jobba med sig själva och hur man hanterar obekväm info. Det går inte att censurera bort individens ansvar för hur man hanterar livet. I livet ingår att människor inte alltid är avslappnade och oproblematiska i sin inställning till kroppen. Exempelvis. Det har flertalet ggr här på buke hänt att tex ätstörningar inte ska pratas om för att det kan trigga igång fel saker hos vissa personer (man får bara prata om ätstörningar i peppande ordalag vad gäller behandling av det och/eller genom att tala om att man blivit frisk och mår bra - är min känsla). Jag håller med om att det gör det. Men det går inte att tillrättalägga livet så till den grad att människor i riskzonen för ätstörning aldrig kommer i kontakt med triggers.
Priset för det skulle isåfall vara att skuffa undan alla människor med stötande problematik och det är ju orimligt att ens tänka så. Mkt i livet handlar om att lära sig hantera det, det är samma för mig med tex detta med att förhålla sig till kroppen. Jag kräver inte att andra ska vara tysta om att de har en god relation till kroppen utan jag måste ju själv lära mig att förhålla mig till hur jag hanterar mina egna känslor av att inte ha den goda relationen.

 

[Milosari]

Jag har varit öppen med min problematiska inställning både här och i andra trådar. Och nu handlar ju just denna tråd om olika aspekter kring att vilja/inte vilja få barn så det känns inte orimligt att rädsla för kroppslig förändring i samband med barnskaffande få avhandlas? Eller vilka andra ställen tänker du att det är okej att ta upp såna funderingar och rädslor, om just en trist attityd till kropp och kroppsideal är tabu att lyfta?



Fast ja, det finns kommentarer om att vi inte bör prata om denna fråga.

Min poäng är att det går liksom inte att censurera livet. Om människor tar skada av att läsa om andras problem så löser man inte problemet genom att inte prata om vissa typer av problem, utan snarare genom att människor får jobba med sig själva och hur man hanterar obekväm info. Det går inte att censurera bort individens ansvar för hur man hanterar livet. I livet ingår att människor inte alltid är avslappnade och oproblematiska i sin inställning till kroppen. Exempelvis. Det har flertalet ggr här på buke hänt att tex ätstörningar inte ska pratas om för att det kan trigga igång fel saker hos vissa personer (man får bara prata om ätstörningar i peppande ordalag vad gäller behandling av det och/eller genom att tala om att man blivit frisk och mår bra - är min känsla). Jag håller med om att det gör det. Men det går inte att tillrättalägga livet så till den grad att människor i riskzonen för ätstörning aldrig kommer i kontakt med triggers.
Priset för det skulle isåfall vara att skuffa undan alla människor med stötande problematik och det är ju orimligt att ens tänka så. Mkt i livet handlar om att lära sig hantera det, det är samma för mig med tex detta med att förhålla sig till kroppen. Jag kräver inte att andra ska vara tysta om att de har en god relation till kroppen utan jag måste ju själv lära mig att förhålla mig till hur jag hanterar mina egna känslor av att inte ha den goda relationen.

Jag anser att du gör en tankevurpa här. Själva problemet med ev förändrad kropp av graviditeten är ju inte förändringen (eller ska vi säga försämringen, för det är ju det som åsyftas). Problemet är ju den skeva kroppsuppfattningen. Och den kan vi väl prata hur mycket som helst om.

 

[_Taggis_]

Jag anser att du gör en tankevurpa här. Själva problemet med ev förändrad kropp av graviditeten är ju inte förändringen (eller ska vi säga försämringen, för det är ju det som åsyftas). Problemet är ju den skeva kroppsuppfattningen. Och den kan vi väl prata hur mycket som helst om.

Både ja och nej. Man slutar ju inte ha en skev kroppsuppfattning bara för att man fått barn, man var nog känslig innan och för en del slutar en bry sig hur en ser ut och för andra blir det traumatiskt att se förändringen. Jag tillhör ju såklart de känsliga så att säga, eftersom jag ser det som en stor anledning att ej bli förälder. Men det är inte bara det. Det är främst orsaken. Om jag har ett problematiskt förhållningssätt till förändring och tappad kroppskontroll innan jag får barn, vad tror du att jag kommer förmedla till mina barn? Det är inget man lurar barn om. En ytlig bekant till mig är tredje generationens ätstörda dotter. Jag själv är där jag är idag, ska inte skylla på min mamma alls men det fanns mkt lättillgänglighet kring banting och dieter hos oss under min barndom även om det ej uttalades högt. Det var inte svårt eller långt borta att ta till det vapnet när jag behövde odla mitt kontrollbehov så att säga. Min moster är 55 år och har haft ätstörningar i hela sitt liv men det är nog bara jag som ser det.

Jag tar helt enkelt inte så lätt på de här sakerna, och ffa inte att tysta dem. Jag skulle inte önska min värsta fiende att växa upp med mig som förebild vad gäller relation till sin kropp.

 

[Roheryn]

Jag anser att du gör en tankevurpa här. Själva problemet med ev förändrad kropp av graviditeten är ju inte förändringen (eller ska vi säga försämringen, för det är ju det som åsyftas). Problemet är ju den skeva kroppsuppfattningen. Och den kan vi väl prata hur mycket som helst om.

Men man kan väl vara rädd för eller inte vilja ha förändringar pga graviditeten även utan att ha en skev kroppsuppfattning? Jag kan ta mig själv som exempel - jag vill påstå att jag har ett gott förhållande till min kropp, gillar både dess funktion och dess utseende. Har inga större issues med min kropp, varken med eller utan kläder, men är samtidigt rätt mån om att behålla den kropp jag har och tänker i "normal" utsträckning på vad jag äter samt tränar en del. Självklart var det en farhåga innan jag blev gravid att kroppen skulle komma att förändras på ett sätt jag inte önskade eller själv kunde kontrollera - jag tror det är rätt vanligt att de tankarna finns. Nu gjorde den inte det, annat än högst tillfälligt, men visst var det något jag funderade över innan.

Det är för övrigt lite liknande de funderingar jag har kring förändringar pga ålder (är 50 nu, det är 21 år sedan jag födde barn). Jag är fortfarande nöjd med min kropp och vill såklart hålla åldersförändringar borta så länge som möjligt, därför tar jag hand om mig själv så gott jag kan med träning osv. helt utan att ha någon skev kroppsuppfattning.

 

[Kiwifrukt]

Både ja och nej. Man slutar ju inte ha en skev kroppsuppfattning bara för att man fått barn, man var nog känslig innan och för en del slutar en bry sig hur en ser ut och för andra blir det traumatiskt att se förändringen. Jag tillhör ju såklart de känsliga så att säga, eftersom jag ser det som en stor anledning att ej bli förälder. Men det är inte bara det. Det är främst orsaken. Om jag har ett problematiskt förhållningssätt till förändring och tappad kroppskontroll innan jag får barn, vad tror du att jag kommer förmedla till mina barn? Det är inget man lurar barn om. En ytlig bekant till mig är tredje generationens ätstörda dotter. Jag själv är där jag är idag, ska inte skylla på min mamma alls men det fanns mkt lättillgänglighet kring banting och dieter hos oss under min barndom även om det ej uttalades högt. Det var inte svårt eller långt borta att ta till det vapnet när jag behövde odla mitt kontrollbehov så att säga. Min moster är 55 år och har haft ätstörningar i hela sitt liv men det är nog bara jag som ser det.

Jag tar helt enkelt inte så lätt på de här sakerna, och ffa inte att tysta dem. Jag skulle inte önska min värsta fiende att växa upp med mig som förebild vad gäller relation till sin kropp.

Jag har liknande tankar. Jag skulle inte kunna dölja för ett barn att jag och mat inte är kompatibla (jag har självdiagnosticerat mig med selektiv ätstörning, allt stämmer på mig). Det är inget som egentligen påverkar mig i min vardag så länge jag får äta mina ”godkända” rätter, jag kan till och med gå på restaurang om jag varit där förut och vet att de har en meny som jag funkar med. Men min kosthållning är knappast något ett barn skulle ha som förebild.

Jag har en ingift släkting som har något slags kontrollbehov i matfrågan. Om hon blir försenad med maten (typ, vi skulle ätit klockan 16 men vi har gjort något annat och glömt tiden, hon också, och hon inser att klockan visst var 18 istället) så blir hon hysterisk. Alltså på riktigt hysterisk, inte en överdrift, hon har åkt hem från gemensamma aktiviteter för att maten blev en timme försenad. Hennes mamma är likadan och hon har även påverkat sitt barn som också tror att det är normalt. Så barn påverkas ju absolut av de signaler vuxna sänder ut.

 

[Milosari]

Både ja och nej. Man slutar ju inte ha en skev kroppsuppfattning bara för att man fått barn, man var nog känslig innan och för en del slutar en bry sig hur en ser ut och för andra blir det traumatiskt att se förändringen. Jag tillhör ju såklart de känsliga så att säga, eftersom jag ser det som en stor anledning att ej bli förälder. Men det är inte bara det. Det är främst orsaken. Om jag har ett problematiskt förhållningssätt till förändring och tappad kroppskontroll innan jag får barn, vad tror du att jag kommer förmedla till mina barn? Det är inget man lurar barn om. En ytlig bekant till mig är tredje generationens ätstörda dotter. Jag själv är där jag är idag, ska inte skylla på min mamma alls men det fanns mkt lättillgänglighet kring banting och dieter hos oss under min barndom även om det ej uttalades högt. Det var inte svårt eller långt borta att ta till det vapnet när jag behövde odla mitt kontrollbehov så att säga. Min moster är 55 år och har haft ätstörningar i hela sitt liv men det är nog bara jag som ser det.

Jag tar helt enkelt inte så lätt på de här sakerna, och ffa inte att tysta dem. Jag skulle inte önska min värsta fiende att växa upp med mig som förebild vad gäller relation till sin kropp.

Jag tror precis som du att det är lätt överfört till barn, kanske är känsligheten också ärftlig för vissa ätstörningssjukdomar. Och det är väldigt viktigt att man tänker på risken att barnet blir lidande. Men det är ju psykiska åkommor, en förändrad kropp är en fysisk förändring. Det hävdas att den fysiska förändringen är orsaken men jag anser att det är det psykiska som är allt. Med andra ord, kan kroppsuppfattningen förändras så kommer den fysiska förändringen inte längre att vara ett hinder. Jag ser detta som ett skifte av fokus, känner du att jag försöker tysta dig?

Ska tilläggas att jag inte anser att funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa är ett automatiskt hinder för barnaalstrande. Pappan till mitt barn är sjukpensionär pga diverse psykiska besvär och alltså ganska väldigt illa däran. Men han är världens bästa pappa och bättre förälder än vad jag är.

 

[Pontevecchio]

Både ja och nej. Man slutar ju inte ha en skev kroppsuppfattning bara för att man fått barn, man var nog känslig innan och för en del slutar en bry sig hur en ser ut och för andra blir det traumatiskt att se förändringen. Jag tillhör ju såklart de känsliga så att säga, eftersom jag ser det som en stor anledning att ej bli förälder. Men det är inte bara det. Det är främst orsaken. Om jag har ett problematiskt förhållningssätt till förändring och tappad kroppskontroll innan jag får barn, vad tror du att jag kommer förmedla till mina barn? Det är inget man lurar barn om. En ytlig bekant till mig är tredje generationens ätstörda dotter. Jag själv är där jag är idag, ska inte skylla på min mamma alls men det fanns mkt lättillgänglighet kring banting och dieter hos oss under min barndom även om det ej uttalades högt. Det var inte svårt eller långt borta att ta till det vapnet när jag behövde odla mitt kontrollbehov så att säga. Min moster är 55 år och har haft ätstörningar i hela sitt liv men det är nog bara jag som ser det.

Jag tar helt enkelt inte så lätt på de här sakerna, och ffa inte att tysta dem. Jag skulle inte önska min värsta fiende att växa upp med mig som förebild vad gäller relation till sin kropp.

Om utseende är en anledning för någon att inte få barn så tycker jag det är en kortsiktig lösning men har inte mer åsikter om det.

Men att läsa här hur folk förfasas över andras (och min) vanliga kroppar tar jag självklart illa upp av. Det är aldrig ok att uttrycka sig så om andras kroppar.

 

[nightcrawler]

Om utseende är en anledning för någon att inte få barn så tycker jag det är en kortsiktig lösning men har inte mer åsikter om det.

Men att läsa här hur folk förfasas över andras (och min) vanliga kroppar tar jag självklart illa upp av. Det är aldrig ok att uttrycka sig så om andras kroppar.

Fast det är ingen som har förfasat sig över andras kroppar. Bara för att man inte vill se ut så och tycker att kroppen blir förstörd innebär det ju inte att man har den åsikten om andra. Man ser ju till sig själv. Hur andra vill se ut är upp till dom. Jag väljer till exempel att tatuera stora motiv på kroppen, gärna för att dölja skavanker som gropar i låren. Men främst för att jag tycker det är snyggt. Någon annan skulle aldrig lägga sig under nålen för den anser att det är att förstöra sin kropp. Inte blir dom dömda för det. Så varför måste man bli dömd för att man inte vill ha slapp hud och hängiga bröst? Då kan vi lika gärna döma dom som opererar bort lös hud och lyfter sig efter viktnedgång. Är det okej?

 

[Scata]

Jag anser att du gör en tankevurpa här. Själva problemet med ev förändrad kropp av graviditeten är ju inte förändringen (eller ska vi säga försämringen, för det är ju det som åsyftas). Problemet är ju den skeva kroppsuppfattningen. Och den kan vi väl prata hur mycket som helst om.

Absolut ska den pratas om - men i en egen tråd tycker jag!

Jag tycker att i en tråd där man velar om man vill skaffa barn eller ej, så behöver inte kroppsuppfattning läggas till som en negativ pålaga. Den negativa pålagan finns det nog av ändå

 

[Eurydome]

Fast det är ingen som har förfasat sig över andras kroppar. Bara för att man inte vill se ut så

Ja det var ju en helt annan sak. Jättetrevligt sagt

 

[Hedinn]

Fast det är ingen som har förfasat sig över andras kroppar. Bara för att man inte vill se ut så och tycker att kroppen blir förstörd innebär det ju inte att man har den åsikten om andra. Man ser ju till sig själv. Hur andra vill se ut är upp till dom. Jag väljer till exempel att tatuera stora motiv på kroppen, gärna för att dölja skavanker som gropar i låren. Men främst för att jag tycker det är snyggt. Någon annan skulle aldrig lägga sig under nålen för den anser att det är att förstöra sin kropp. Inte blir dom dömda för det. Så varför måste man bli dömd för att man inte vill ha slapp hud och hängiga bröst? Då kan vi lika gärna döma dom som opererar bort lös hud och lyfter sig efter viktnedgång. Är det okej?

Fast tycker du verkligen att det är jämförbart med tatueringar? Jag tror ju knappast det är nån som går igenom en graviditet i syfte att förändra kroppen, det är ju en biverkning av att bära ett barn, som nog är oönskad för de flesta och framförallt har man ingen aning om innan hur påverkad man kommer bli. Och med samhällets syn på kvinnokroppar är det väl ganska självklart att det påverkar folk när det uttrycks att ”mammor jag känner ser ut si och så (läs in valfritt ej ”normsnyggt” utseende) och jag vill inte förstöra min kropp på det sättet”. Det är ju liksom inte så att folk har önskat de här kropparna och många brottas nog med att acceptera dem över huvud taget just pga den generella synen.

 

[Otherside]

Bara för att man inte vill se ut så och tycker att kroppen blir förstörd

Om man bortser från vissa tråkiga saker som urinläckage etc (som en del tyvärr drabbas av efter en förlossning) så måste det vara ytterst få vars kroppar blir "förstörda". Det är ett ganska drastiskt uttryck för lite bristningar och annat - varav de flesta förändringarna ändå sker med stigande ålder. Det är inte så att man lever livet ut med spänstiga toppiga tuttar, de börjar hänga på de allra flesta iom att fyllningen försvinner med åren. Magen likaså.

 

[Bison]

På tal om förändrade kroppar.
Jag känner flera mammor som fått rejäla fysiska besvär efter barnafödande, då tänker jag inte främst på förlossningsskador.
Några har kunnat bli hjälpta genom operationer och rehab, andra har kroniska problem.
För mig som inte är intresserad av föräldraskapet alls känns det ju jävligt ovört att utsätta sig för den typen av risker.
Å andra sidan känner jag betydligt fler inklusive mig själv som blivit skadade i ridsporten. Det är inget jag öht funderar över eller ser som ett problem/hinder, trots att jag stundtals haltar fram och har fula ärr och en uppseendeväckande ful fot
Så antar att tankegången blir samma för de som faktiskt vill ha barn

 

[sthu]

Antar att du vill tänka på det nu? För rent teoretiskt skulle du kunna sätta ett slutdatum då du tänker på det och fram tills dess ignorerar problemet och säger att nah, inte nu i alla fall, kanske senare, till alla som frågar (trots att de inte borde) (fördelen med det svaret är att de inte har någonting att hänga upp sig på och protestera mot, uhm kanske. Orden vill inte verkar få folk att börja vifta med händerna och tro att det är debatt på gång.)

Dvs ibland kan man ju älta ett ämne tills man vet varken in eller ut eller vad man tänker och känner. Men en paus på ett par år och sedan tänka på det då och om det då blir nej sätta nytt datum och tänka på det då?

Det här har jag funderat på. Jag blir ju inte yngre direkt (och min man är fem år äldre och blir inte heller yngre) så jag vet ju inte hur mycket tid jag har sett tänka på det. Det känns som att jag måste fatta ett beslut rätt snart annars gör tiden det åt mig och då kanske det är för sent om jag nu skulle vilja ha barn.

 

[honung]

- varav de flesta förändringarna ändå sker med stigande ålder. Det är inte så att man lever livet ut med spänstiga toppiga tuttar, de börjar hänga på de allra flesta iom att fyllningen försvinner med åren. Magen likaså.

Va? Fyllning som försvinner? Jag skyller alltid på jordens dragningskraft och att fyllningen på bröna lagt sig om magen, och fyllningen på röven flutit ut på bredden!

 

[nightcrawler]

Fast tycker du verkligen att det är jämförbart med tatueringar? Jag tror ju knappast det är nån som går igenom en graviditet i syfte att förändra kroppen, det är ju en biverkning av att bära ett barn, som nog är oönskad för de flesta och framförallt har man ingen aning om innan hur påverkad man kommer bli. Och med samhällets syn på kvinnokroppar är det väl ganska självklart att det påverkar folk när det uttrycks att ”mammor jag känner ser ut si och så (läs in valfritt ej ”normsnyggt” utseende) och jag vill inte förstöra min kropp på det sättet”. Det är ju liksom inte så att folk har önskat de här kropparna och många brottas nog med att acceptera dem över huvud taget just pga den generella synen.

Man gör ett val att ta risken att kroppen förändras. Man gör ett val att tatuera sig.
Om du går ner i vikt och ser ut som ett helt slagfält av lös hud och du vill operera dig, är det verkligen okej? Är det inte bara smällar man får ta när man går ner i vikt? Är det inte lika hemskt det att man inte vill se ut så?

 

[nightcrawler]

Om man bortser från vissa tråkiga saker som urinläckage etc (som en del tyvärr drabbas av efter en förlossning) så måste det vara ytterst få vars kroppar blir "förstörda". Det är ett ganska drastiskt uttryck för lite bristningar och annat - varav de flesta förändringarna ändå sker med stigande ålder. Det är inte så att man lever livet ut med spänstiga toppiga tuttar, de börjar hänga på de allra flesta iom att fyllningen försvinner med åren. Magen likaså.

Säg det till min kompis då. Gjorde hon fel som fixade sig efteråt? Sydde ihop magmusklerna, tog bort hud som aldrig skulle gå tillbaka och fixade tuttarna. Var det fel av henne att inte vilja ha det så?

Jag är väl medveten om att min kropp åldras och inte kommer se likadan ut men jag vill fortfarande inte riskera att förstöra den med en graviditet. Då menar jag både för utseende och för eventuella skador som kanske aldrig går att fixa.

 

[nightcrawler]

Ja det var ju en helt annan sak. Jättetrevligt sagt

Jag antar att det finns ganska många sätt du inte vill se ut på. Tycker du på riktigt att man är otrevlig för att man inte vill se ut hur som helst?