Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[nightcrawler]

Men nu är du ju bara larvig. Jag skrev flera frågor i mitt inlägg som du inte svarade på. Du svarade i stället att man inte ska bli kränkt när jag absolut inte skrivit ett enda ord om att bli kränkt i hela inlägget. Så vill du diskutera, så gör det då, men då får du läsa inläggen och svara på frågorna till dig. Vill du inte det, utan hittar på halmgubbar att argumentera emot, ja då kan vi definitivt säga så.

Tråden handlar ju om varför inte skaffa barn då får man ju faktiskt acceptera att folk skriver exakt vilka anledningar dom har. För det är ju tråden går ut på. Om det inte passar dej att vissa då talar om att dom inte vill ha barn för dom vill inte förstöra kroppen då får du väl ignorera tråden. Vi diskuterar ju trots allt varför och då måste man väl ändå få säga sitt utan att folk tar åt sig

 

[Stekspaden]

Men alltså? Tycker du på riktigt att man är kränkt för att man inte tycker att kvinnokroppen ska passa in i samhällets syn på nåt slags modellideal? Problemet är ju att samhällets generella syn på det du tar upp är att det är fult och något icke önskvärt och det bygger man ju på genom att skriva det på forum. Du ser inte den kopplingen?

Jag orkar inte leta inlägg, men det har tagits upp exempel i form av folk man känner som fått förändrade kroppar av graviditet. Då pratar man inte längre om sig själv.

Sen förstår jag helt ärligt inte varför man måste specificera utseendet man inte önskar sig. Räcker det inte att säga att man inte vill att kroppen ska förändras, utan att lägga nån värdering i det? Majoriteten av de som använder det som argument verkar ju inte vilja ha barn oavsett, så jag förstår inte varför man måste peka ut specifika attribut som nåt oönskat. Om man verkligen vill ha barn och bara är rädd för fysiska förändringen finns det ju trots allt andra sätt än att bli gravid (även om det krävs lite kapital).

För mig som har hängiga bröst, det är inte skönt, det stramar, drar och är svettigt. De åker runt vid rörelse och kläms i armhålan.
Bristningar har jag och det har inte heller varit bekvämt när de varit aktiva och jag känner att huden är skörare, rivmärken blir värre där mm.
Slapp hud hos mig ger klåda och svamp. Om det bara var estetiskt skulle jag inte bry mig, som min krokiga näsa, men det är inte bekvämt att behöva hålla i brösten för att de gör ont att exempelvis jäkta ner för en trapp...

 

[nightcrawler]

Men alltså? Tycker du på riktigt att man är kränkt för att man inte tycker att kvinnokroppen ska passa in i samhällets syn på nåt slags modellideal? Problemet är ju att samhällets generella syn på det du tar upp är att det är fult och något icke önskvärt och det bygger man ju på genom att skriva det på forum. Du ser inte den kopplingen?

Jag orkar inte leta inlägg, men det har tagits upp exempel i form av folk man känner som fått förändrade kroppar av graviditet. Då pratar man inte längre om sig själv.

Sen förstår jag helt ärligt inte varför man måste specificera utseendet man inte önskar sig. Räcker det inte att säga att man inte vill att kroppen ska förändras, utan att lägga nån värdering i det? Majoriteten av de som använder det som argument verkar ju inte vilja ha barn oavsett, så jag förstår inte varför man måste peka ut specifika attribut som nåt oönskat. Om man verkligen vill ha barn och bara är rädd för fysiska förändringen finns det ju trots allt andra sätt än att bli gravid (även om det krävs lite kapital).

Men alltså varför dra in samhällets ideal hela tiden. Det är vi själva som skapar dom idealen.

Som sagt vi diskuterar ju varför och om nån då specificerar varför då får man ju faktiskt ta det. Lika mycket som när nån säger att dom tycker inte om barn för dom är störiga och jobbiga.

 

[Hedinn]

Tråden handlar ju om varför inte skaffa barn då får man ju faktiskt acceptera att folk skriver exakt vilka anledningar dom har. För det är ju tråden går ut på. Om det inte passar dej att vissa då talar om att dom inte vill ha barn för dom vill inte förstöra kroppen då får du väl ignorera tråden. Vi diskuterar ju trots allt varför och då måste man väl ändå få säga sitt utan att folk tar åt sig

Nja, tråden handlar om hur man vet om man vill skaffa barn, inte anledningar till varför man inte vill.

 

[MissFideli]

Jag har aldrig haft nått direkt intresse av barn. Jag har aldrig känt mig sugen på att sitta barnvakt eller jobba med barn. Jag har heller aldrig sett barn och föräldrarskap som meningen med livet.
Det har funnits olika anledningar genom åren och visst har jag haft lite oro för att jag skulle ångra mig. Vi är 3 systrar, bara en ville ha barn och har 2 sådana nu. Jag älskar dom högt, självklart! Den ena är snart 8 månader och när hon skickar filmer på honom när han skrattar eller gör saker man ska i hans ålder, blir jag varm i hjärtat. Men så skickar hon en film när han bara skriker och då är lättnaden stor.

Men föräldrarskap och allt runt det, är inte för mig. Sen jag utvecklade ångest med en extrem osäkerhet och "hypokondri-syn" över mina djur, är jag ännu mer lättad över att det aldrig blev några barn för mig. Det barnet hade nog inte fått det bra.

 

[MiniLi]

Det här har jag funderat på. Jag blir ju inte yngre direkt (och min man är fem år äldre och blir inte heller yngre) så jag vet ju inte hur mycket tid jag har sett tänka på det. Det känns som att jag måste fatta ett beslut rätt snart annars gör tiden det åt mig och då kanske det är för sent om jag nu skulle vilja ha barn.

När jag stod med de här funderingarna frågade jag min gynekolog. Inte om hur lång tid just jag har på mig utan generellt alltså. Då sa hon att de allra flesta blir gravida utan problem fram till 35. Mellan 35 och 40 kan det ta lite längre tid men det funkar även då för de allra flesta. Efter 40 sker generellt den stora ”dippen” på kurvan när det blir svårare för många.

 

[Fruentimber]

Men alltså varför dra in samhällets ideal hela tiden. Det är vi själva som skapar dom idealen.

För att samhällets ideal skadar människor och påverkar människor negativt. Det går att förändra ideal, bland annat genom sättet vi väljer att prata och uttrycka sig på, precis som @Voeux gett exempel på tidigare i tråden.

 

[MiniLi]

Jag tror precis som du att det är lätt överfört till barn, kanske är känsligheten också ärftlig för vissa ätstörningssjukdomar. Och det är väldigt viktigt att man tänker på risken att barnet blir lidande. Men det är ju psykiska åkommor, en förändrad kropp är en fysisk förändring. Det hävdas att den fysiska förändringen är orsaken men jag anser att det är det psykiska som är allt. Med andra ord, kan kroppsuppfattningen förändras så kommer den fysiska förändringen inte längre att vara ett hinder. Jag ser detta som ett skifte av fokus, känner du att jag försöker tysta dig?

Ska tilläggas att jag inte anser att funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa är ett automatiskt hinder för barnaalstrande. Pappan till mitt barn är sjukpensionär pga diverse psykiska besvär och alltså ganska väldigt illa däran. Men han är världens bästa pappa och bättre förälder än vad jag är.

Jag tror inte någon menar att psykisk ohälsa är ett automatiskt förhinder. Men för en del med ätstörning eller väldigt problematiskt kroppsmissnöje så kan en graviditet vara en jättestor riskfaktor för återinsjuknande. Man får jämföra det med andra skador och sjukdomar där kroppen kan försättas i reell fara av en graviditet. Det är ju svårt att veta på förhand om personen kommer reda ut det eller inte, men jag tycker att det är klokt att tänka noga innan på vad man vågar riskera.
Klart att det i grunden handlar om kroppsmissnöje och/eller kroppsuppfattning, men det går ju inte att bortse från att det för vissa individer kan vara kroppsförändringen som är den utlösande faktorn.

Jag tycker egentligen inte att någon i tråden har uttryckt sig helt över gränsen, kanske för att det i mina ögon också är rätt uppenbart att det finns någon form av svårighet bakom.

 

[Voeux]

Tråden handlar ju om varför inte skaffa barn då får man ju faktiskt acceptera att folk skriver exakt vilka anledningar dom har. För det är ju tråden går ut på. Om det inte passar dej att vissa då talar om att dom inte vill ha barn för dom vill inte förstöra kroppen då får du väl ignorera tråden. Vi diskuterar ju trots allt varför och då måste man väl ändå få säga sitt utan att folk tar åt sig

Nu var det ju inte heller det som var problemet, men det har jag ju också skrivit många gånger nu utan att du läst.

 

[BernT]

När jag stod med de här funderingarna frågade jag min gynekolog. Inte om hur lång tid just jag har på mig utan generellt alltså. Då sa hon att de allra flesta blir gravida utan problem fram till 35. Mellan 35 och 40 kan det ta lite längre tid men det funkar även då för de allra flesta. Efter 40 sker generellt den stora ”dippen” på kurvan när det blir svårare för många.

När jag var hos gyn så frågade hon om preventivmedel. Sa att jag har inget utan håller koll på cykel blabla. Hon frågade om vi ville ha barn nu och jag sa nej, att det funkar väldigt bra såhär för oss fast visst jag är 31 nu så kanske börjar bli för gammal så kanske därför det funkar utan preventivmedel. Då sa hon att de har 50+ patienter som de hjälper med ivf via nån partner i Ryssland, DE är gamla, inte du. Följt av en mycket seriös blick

 

[BernT]

Det problematiska med kroppsgrejen är väl att hängtuttar och tjock = förstörd kropp. Jag är inte bättre själv och hade opererat mig direkt om jag hade fått hängtuttar eller slapp hud. Nu fick jag varken eller men var rätt ung. Kommer säkert få det om jag skaffar nått mer barn så för mig innebär ett barn till att jag måste se till att ha lagt undan 150k för det är vad fixa mage och bröst kostar hos min kirurg. Jag vill ha det öronmärkt för det IFALL jag ”måste” operera mig. Så att det inte hänger på pengar huruvida jag kan bli nöjd och glad över kroppen igen.

 

[Lickety]

När jag var hos gyn så frågade hon om preventivmedel. Sa att jag har inget utan håller koll på cykel blabla. Hon frågade om vi ville ha barn nu och jag sa nej, att det funkar väldigt bra såhär för oss fast visst jag är 31 nu så kanske börjar bli för gammal så kanske därför det funkar utan preventivmedel. Då sa hon att de har 50+ patienter som de hjälper med ivf via nån partner i Ryssland, DE är gamla, inte du. Följt av en mycket seriös blick

Fast ha koll på cykel fungerade bra för mig med. Har inte tagit några hormonella preventivmedel på kanske 15 år, olika partners under den tiden har också passerat. Tänkte också att jag kanske inte är så himla fertil av mig.
När jag var 35 ville vi bli gravida, tanken föddes i slutet av december och fick + i februari.

 

[Voeux]

Jag tänker att det i slutändan kokas ner till valet:
1. Vill jag vara en omtänksam person som undviker att göra människor i min omgivning osäkra på sina utseenden och undviker att sprida skadliga ideal, så att folk känner sig bekväma och trygga runt mig och slipper bli påminda om sina komplex åtminstone när de är med mig, eller:
2. Vill jag vara en person som absolut måste berätta om vad jag tycker är fult och nyttja min yttrandefrihet oavsett hur det landar hos mottagaren.

För mig är det inte ett hemskt svårt val. Jag har inga grodor som bara måste komma ut för att jag inte ska kvävas. Man kan tänka saker, och sen låta det stanna där.

 

[nightcrawler]

Nu var det ju inte heller det som var problemet, men det har jag ju också skrivit många gånger nu utan att du läst.

Jag har läst och du har fått mitt svar.

 

[Voeux]

Jag har läst och du har fått mitt svar.

Och ditt svar visar att du har missat min poäng. Men jag tror inte vi kommer längre.

 

[BernT]

Fast ha koll på cykel fungerade bra för mig med. Har inte tagit några hormonella preventivmedel på kanske 15 år, olika partners under den tiden har också passerat. Tänkte också att jag kanske inte är så himla fertil av mig.
När jag var 35 ville vi bli gravida, tanken föddes i slutet av december och fick + i februari.

Nä vi har ju ett barn så är rätt säker på att vi båda kan få fler

 

[Diabetikern]

Jag är i dag 41 och har alltid vetat att jag inte ville ha barn.Trodde jag vill jag säga. Tills jag blev 35-37 då började jag fundera på om jag verkligen hade tänkt rätt.
Jag gillar barn. Har väl haft tanken på att bli avlastningshem några gånger men aldrig tagit tag i saken.

Jag sörjer dock att min mamma inte kommer få barnbarn från mig. Det tycker jag är jobbigt. Hon har aldrig hintat om det och jag är glad att min bror valt att skaffa 2 stycken.

Jag fick diabetes när jag var 11 och hörde mycket om hur illa det går för diabetiker så beslutet att inte ha barn var lätt. Jag fick också höra upp till ca 22 års ålder att det inte var att tänka på.
Vid 35 fick jag reda på att jag visst hade kunnat få barn hade krävts lite och även om njurarna inte var de bästa då så hade det gått. Jag hade möjlighet till att skaffa barn några år till enligt mina läkare. OM jag ville. Där fick jag nog en liten livskris just gällande barnfrågan. Ville eller ville jag inte ha barn? velade i 2 år men jag tror att jag sörjde mer att beslutet inte var mitt. Jag trodde ju fram tills 35 att min kropp inte skulle klara det. Jag var färdig i mitt huvud om barnfrågan. Nu vet jag att det är helkört. Njurarna klarar inte den belastningen.

Många om men jag är nöjd över min livsstil idag. Min partner har 2 barn sedan tidigare så för han var barnfrågan avklarad däremot är vi båda 2 jättegärna barnvakt åt hans brorsbarn mm.

Fått frågan måååånga ggr om när man ska skaffa barn. (träffade sambon innan jag var 35) och mitt svar har alltid varit att min kropp klarar det inte. Jag kan bli gravid men inte fullfölja graviditeten. På något sätt är detta en fullgod förlkaring och jag får alltid ett nesligt oj, beklagar.

Jag tror att även utan diabetesen hade jag varit barnlös idag.

Förändringar i kroppen stör mig inte. Visst jag har sett en del förlossningsvideor och att gå igenom det skrämmer mig. Men hade jag velat ha barn hade man gjort det ändå. Nu känns det mer som huva vad skönt att slippa den smärtan

 

[Kiwifrukt]

Jag tänker så här, jag är en av dem som är rädd för kroppsliga förändringar. Eller inte de kroppsliga förändringarna i sig, utan hur de skulle trigga mina spöken som är kopplade till mat och kroppsuppfattning, och vad det skulle göra med mitt psyke. Både de förändringar som kroppen genomgår medan barnet fortfarande är kvar i mammans kropp, för det är väl ytterst få som går genom en hel graviditet utan att det syns. Och dels vad som händer när barnet väl är ute, ifall det inte går tillbaka igen. Utöver det har jag fler saker på listan som väger mot nej, aldrig haft något direkt barnintresse, avsaknad av partner (vilket ställer högre krav på mig om jag ändå skulle vilja göra det ensam, krav på tryggt boende, mycket stabil ekonomi eftersom jag inte har någon annan som skjuter till en lön till, jag är enda föräldern hela tiden vilket gör det svårt att fortsätta med andra saker som är viktigt i livet om man inte har extremt bra uppbackning av föräldrar och så vidare), kort sagt kroppsförändringarna är inte hela grejen. Men hade jag verkligen velat ha barn, så hade det varit något jag hade fått ta ännu starkare ställning till, och kanske ta hjälp redan innan med att bekämpa de hjärnspökena, men så motiverad är jag inte.

Jämfört med så som @Bison sa igår, att jag varje dag sätter mig på ett flyktdjur som väger flera hundra kilo. Det gör jag varje dag, trots att jag har ramlat av och varit millimeter från att behöva amputera ena benet en gång. Efter den ridolyckan har jag gjort ställningstagandet att jag vill inte ha ett liv utan hästar och ridning. Däremot har jag även där vidtagit en del åtgärder, rider alltid med säkerhetsväst, rider ponny i någon falsk trygghet om att det är närmare till marken (ja, jag är kort och det är en större ponny) och jag hoppar inte längre (ridolyckan var hopprelaterad). Men jag har valt att fortsätta rida. För att det är det jag vill mest av allt i livet.

Summa summarum, tycker man att något är viktigt, väldigt viktigt, i livet, vad det än må vara, så försöker man lösa det. Men i alla fall jag är inte helt sugen på att bekämpa idag slumrande spöken som jag har lärt mig leva med och hantera, utifall att jag kanske någon gång om flera år skulle vilja ha barn. Då får jag ta den striden då, men just nu får den slumra vidare.

 

[Badger]

Det här har jag funderat på. Jag blir ju inte yngre direkt (och min man är fem år äldre och blir inte heller yngre) så jag vet ju inte hur mycket tid jag har sett tänka på det. Det känns som att jag måste fatta ett beslut rätt snart annars gör tiden det åt mig och då kanske det är för sent om jag nu skulle vilja ha barn.

Har ju ingen aning om hur gammal du är vissa börjar känna så när de är 22 och andra när de är 37 och det blir ju skillnad. Sedan beror det ju också på hur mycket man tror man kommer att vilja ha barn om man nu sedan tror att man kommer att komma fram till att man vill ha dem. Dvs tror man att det kommer vara en katastrof är det ju lika bra att börja direkt.

Är det ett sannolikt går det så går det och går det inte så är det ok (vilket var min attityd) så sköt jag på de funderingarna tills jag skulle fylla 32 tror jag det var (för en släkting fick sitt första barn där någonstans och varför inte göra liknande. Sedan har mormors systrar fått första efter 30 verkade lagom.). Sedan till 34. Fick barn när jag var 35 (och hade läst statistik så var väl medveten om att det ofta blir något missfall så var också ok med att det blev ett först.)

Förekomst och orsaker. Omkring hälften av alla befruktade ägg fastnar aldrig i livmodern, och kan möjligen räknas för missfall. Första månaden resulterar omkring 30% graviditeter i missfall. Andelen minskar snabbt efter åttonde veckan.

(Var jag rädd för kroppsliga förändringar trots att det inte är ok att vara det i tråden? sorry Ja. Kom vi överens om att betala för att fixa eventuella totalkatastrofer i magarean (som delade muskler), jo. Men inget utöver det normala, lite rynkig mage, att den är fluffig hänvisar jag till kakor. Bysten överlevde oförändrad 10 månaders helamning, inte för att det var så blodigt med den iofs.)

 

[sassiball]

Hur vet man om man vill ha barn?

Ja, det kanske är olika, vissa har kanske alltid längtat, sett det som självklart, medan andra känner tvärtom. Jag kan bara svara för mig själv. Jag ville först inte ha barn, jag tyckte inte om barn öht, allt verkade jobbigt och besvärligt angående barn. Och jag tyckte absolut inte om denna förväntan folk har om att man ska bilda familj. Det kändes som ett obehagligt krav.

Sen var jag nog lite rädd att bli beroende av en annan människa också, nämligen barnets far.


Så jag var säker ganska länge på att jag inte ville ha barn.

När min mamma var döende- då var jag 31. Då blev jag helt plötsligt säker på att jag någon gång skulle få barn. Det var så omvälvande allt, livet ändrades totalt och kanske var det därför jag plötsligt kunde tänka mig att riskera detta att bli beroende av någon annan människa. I samma veva bröt jag upp från ett förhållande och köpte mig ett eget hus. Den personen jag var tillsammans med kändes inte som rätt person helt enkelt.

Året efter gifte jag mig och vi har 3 barn.

Så för mig så kom det helt plötsligt en längtan efter barn, sen om den berodde på omständigheterna omkring mig, ja det vet jag egentligen inte.