Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[nightcrawler]

Och ditt svar visar att du har missat min poäng. Men jag tror inte vi kommer längre.

Nä jag har inte missat din poäng du missar min. Men ja, vi kommer inte längre

 

[xfie]

En annan aspekt av det här ämnet som jag klurat mycket på är det här med att ångra sig. När man väl har bestämt sig för att få sina barn, trots visst velande, (ni vet, "man ångrar aldrig ett barn" osv.) och efteråt inser att det inte alls var vad man ville. Jag har läst en del om det och insett att det kanske inte är så himla ovanligt, att man ångrar sitt föräldraskap, om än extremt tabubelagt.

Många avgörande förändringar i livet har man ju ångerrätt på. Man kan byta partner, boende, jobb och sälja sina djur. Men just barn är ju någonting som man inte kan lämna tillbaka när de är hos en och man inser att, äsch, det här var ju inte alls vad jag ville i livet. Det är en otroligt jobbig tanke, tycker jag. Vilken ångest det måste vara.

Samtidigt så ger den vetskapen, att det finns de som faktiskt ångrar det, paradoxalt nog mig viss trygghet i det att ett beslut att inte skaffa barn också kan vara det rätta. För så starka är normerna, att jag ibland inte vet om det är de eller jag själv som vill eller inte vill någonting. Men jag vill ju faktiskt inte.

 

[miumiu]

En annan aspekt av det här ämnet som jag klurat mycket på är det här med att ångra sig. När man väl har bestämt sig för att få sina barn, trots visst velande, (ni vet, "man ångrar aldrig ett barn" osv.) och efteråt inser att det inte alls var vad man ville. Jag har läst en del om det och insett att det kanske inte är så himla ovanligt, att man ångrar sitt föräldraskap, om än extremt tabubelagt.

Många avgörande förändringar i livet har man ju ångerrätt på. Man kan byta partner, boende, jobb och sälja sina djur. Men just barn är ju någonting som man inte kan lämna tillbaka när de är hos en och man inser att, äsch, det här var ju inte alls vad jag ville i livet. Det är en otroligt jobbig tanke, tycker jag. Vilken ångest det måste vara.

Samtidigt så ger den vetskapen, att det finns de som faktiskt ångrar det, paradoxalt nog mig viss trygghet i det att ett beslut att inte skaffa barn också kan vara det rätta. För så starka är normerna, att jag ibland inte vet om det är de eller jag själv som vill eller inte vill någonting. Men jag vill ju faktiskt inte.

Utan att gå in närmare på detaljer har jag ett sånt fall i min närhet och det har blivit en tragedi för alla inblandade kan jag säga.

 

[Milosari]

Tråden handlar ju om varför inte skaffa barn då får man ju faktiskt acceptera att folk skriver exakt vilka anledningar dom har. För det är ju tråden går ut på. Om det inte passar dej att vissa då talar om att dom inte vill ha barn för dom vill inte förstöra kroppen då får du väl ignorera tråden. Vi diskuterar ju trots allt varför och då måste man väl ändå få säga sitt utan att folk tar åt sig

Men där har vi det igen. En märkt kropp = förstörd kropp. Det är hemskt osmakligt att fortsätta uttrycka sig på det viset.

 

[miumiu]

Hur vet man om man vill ha barn?

Ja, det kanske är olika, vissa har kanske alltid längtat, sett det som självklart, medan andra känner tvärtom. Jag kan bara svara för mig själv. Jag ville först inte ha barn, jag tyckte inte om barn öht, allt verkade jobbigt och besvärligt angående barn. Och jag tyckte absolut inte om denna förväntan folk har om att man ska bilda familj. Det kändes som ett obehagligt krav.

Sen var jag nog lite rädd att bli beroende av en annan människa också, nämligen barnets far.


Så jag var säker ganska länge på att jag inte ville ha barn.

När min mamma var döende- då var jag 31. Då blev jag helt plötsligt säker på att jag någon gång skulle få barn. Det var så omvälvande allt, livet ändrades totalt och kanske var det därför jag plötsligt kunde tänka mig att riskera detta att bli beroende av någon annan människa. I samma veva bröt jag upp från ett förhållande och köpte mig ett eget hus. Den personen jag var tillsammans med kändes inte som rätt person helt enkelt.

Året efter gifte jag mig och vi har 3 barn.

Så för mig så kom det helt plötsligt en längtan efter barn, sen om den berodde på omständigheterna omkring mig, ja det vet jag egentligen inte.

Jag känner igen mig mycket i det här! Jag vände mig också väldigt mycket mot den här "familjenormen" som ung/tonåring. Hade tänkt ut en heeeelt annan tillvaro för mig själv, själv med massa djur typ. Sen träffade jag min numera sambo när jag var 23. Vi var tillsammans i några år. Min ena syster har 5 barn utspridda över en 20årsperiod vilket innebär att jag var väldigt ung när jag blev moster. Typ 13. Jag är nog åt det introverta hållet och har ett stort behov av egen/rekreationstid vilket innebär att jag tyckte hennes liv och tillvaro verkade skitjobbig rent ut sagt, ett tag när hon hade flera små barn samtidigt. Sen började dom bli lite större och jag kunde känna att det ändå verkade ganska mysigt att ha en familj. Därifrån till att vilja ha barn typ helst igår var steget inte särskilt långt för mig.

Eftersom att jag aldrig har haft något direkt intresse för bebisar eller småbarn trodde jag nog inte att jag skulle vara direkt imponerad till en början. Men där hade jag faktiskt fel, jag var golvad från första stund och tyckte att jag hade gett liv åt ett mirakel, typ. Tyckte dessutom att det var supermysigt att vara hemma med bebis, kände mig inte alls låst och han var nog över lag en "lätt" bebis. Underlättade säkert att jag fortfarande var ganska ung och "formbar" själv, inte så satt i mina egna rutiner så att säga. Tycker det är betydligt mer utmanande att vara förälder åt ett större barn ska jag säga. Det här med att vara en rimlig förebild, guida genom livets alla svårigheter osv.

 

[Hedinn]

En annan aspekt av det här ämnet som jag klurat mycket på är det här med att ångra sig. När man väl har bestämt sig för att få sina barn, trots visst velande, (ni vet, "man ångrar aldrig ett barn" osv.) och efteråt inser att det inte alls var vad man ville. Jag har läst en del om det och insett att det kanske inte är så himla ovanligt, att man ångrar sitt föräldraskap, om än extremt tabubelagt.

Många avgörande förändringar i livet har man ju ångerrätt på. Man kan byta partner, boende, jobb och sälja sina djur. Men just barn är ju någonting som man inte kan lämna tillbaka när de är hos en och man inser att, äsch, det här var ju inte alls vad jag ville i livet. Det är en otroligt jobbig tanke, tycker jag. Vilken ångest det måste vara.

Samtidigt så ger den vetskapen, att det finns de som faktiskt ångrar det, paradoxalt nog mig viss trygghet i det att ett beslut att inte skaffa barn också kan vara det rätta. För så starka är normerna, att jag ibland inte vet om det är de eller jag själv som vill eller inte vill någonting. Men jag vill ju faktiskt inte.

Det är ju det som också gör det som en så himla svår fråga om man är osäker, och även att folk funderar så mycket på det även om man lutar lite mer åt ena hållet. För båda besluten är ju (förr eller senare, åtminstone som kvinna) oåterkalleliga.

Därför var det för mig extremt viktigt, när jag och sambon beslutat oss för barn, att fundera på hur jag skulle känna om det tog slut mellan oss under graviditeten eller strax efter. I och med att jag inte ville ha barn innan jag träffade honom och som mitt liv såg ut då. Det fick ju liksom inte vara någon slags villkorlig känsla som bara var okej så länge mitt liv ser ut som det gör nu, för det kan ju förändras. Blev helt ärligt lite förvånad över att jag kände att ett barn kunde passa in oavsett, men att den känslan infann sig var liksom ett krav i det läget för att faktiskt skaffa barn. Hade jag istället känt att jag i ett sånt läge velat återgå till livet jag hade innan så hade det blivit betydligt svårare.

 

[xfie]

Det är ju det som också gör det som en så himla svår fråga om man är osäker, och även att folk funderar så mycket på det även om man lutar lite mer åt ena hållet. För båda besluten är ju (förr eller senare, åtminstone som kvinna) oåterkalleliga.

Därför var det för mig extremt viktigt, när jag och sambon beslutat oss för barn, att fundera på hur jag skulle känna om det tog slut mellan oss under graviditeten eller strax efter. I och med att jag inte ville ha barn innan jag träffade honom och som mitt liv såg ut då. Det fick ju liksom inte vara någon slags villkorlig känsla som bara var okej så länge mitt liv ser ut som det gör nu, för det kan ju förändras. Blev helt ärligt lite förvånad över att jag kände att ett barn kunde passa in oavsett, men att den känslan infann sig var liksom ett krav i det läget för att faktiskt skaffa barn. Hade jag istället känt att jag i ett sånt läge velat återgå till livet jag hade innan så hade det blivit betydligt svårare.

Det låter som du resonerat klokt. Jag kan avundas det där med att kunna göra så: att systematiskt vrida och vända på en fråga och verkligen känna efter vad man vill. Jag har alltid varit ganska yolo/trial and error/gör om, gör rätt, och det är ju inte riktigt en gångbar metod i den här frågan.

 

[SiZo]

Men där har vi det igen. En märkt kropp = förstörd kropp. Det är hemskt osmakligt att fortsätta uttrycka sig på det viset.

När vi pratar om förstörd kropp så tänker jag fuktionsmässigt, alltså typ förstörd bäckenbotten så att man inte kan hålla tätt, eller så att det ger smärtor eller liknande. Säger jag förstörd kropp så är det det jag menar. Hängiga tuttar, bristningar eller liknande ser åtminstone inte jag som förstörd kropp.

 

[Exile]

Det låter som du resonerat klokt. Jag kan avundas det där med att kunna göra så: att systematiskt vrida och vända på en fråga och verkligen känna efter vad man vill. Jag har alltid varit ganska yolo/trial and error/gör om, gör rätt, och det är ju inte riktigt en gångbar metod i den här frågan.

Det är väl också därför det är en sån himla svår fråga tänker jag. Just för att man faktiskt aldrig kan veta hur det är om man aldrig fattat det beslutet, men beslutet är ju också oåterkalleligt så det är inte som att man kan testa..

Jag är nästan helt säker på att jag inte vill ha barn, men visst jag har också den där lite gnagande oron inom mig som gör sig påmind då och då. Tänk om jag missar det viktigaste här i livet? Tänk om jag ångrar mig? Men samtidigt är ju tanken på att skaffa barn, och sedan ångra det.. Alltså det är för mörkt för att föreställa sig egentligen, vilken fruktansvärd tragedi. Så jag har landat i (för nu) att det inte är en risk jag är villig att ta. Ja jag kanske också skulle drabbas av den där omedelbara kärleken så fort barnet är fött, chansen är kanske tom väldigt hög att det skulle bli så, men tänk om det inte sker? Snacka om att ha förstört sitt (och barnets!) liv.

 

[xfie]

Det är väl också därför det är en sån himla svår fråga tänker jag. Just för att man faktiskt aldrig kan veta hur det är om man aldrig fattat det beslutet, men beslutet är ju också oåterkalleligt så det är inte som att man kan testa..

Jag är nästan helt säker på att jag inte vill ha barn, men visst jag har också den där lite gnagande oron inom mig som gör sig påmind då och då. Tänk om jag missar det viktigaste här i livet? Tänk om jag ångrar mig? Men samtidigt är ju tanken på att skaffa barn, och sedan ångra det.. Alltså det är för mörkt för att föreställa sig egentligen, vilken fruktansvärd tragedi. Så jag har landat i (för nu) att det inte är en risk jag är villig att ta. Ja jag kanske också skulle drabbas av den där omedelbara kärleken så fort barnet är fött, chansen är kanske tom väldigt hög att det skulle bli så, men tänk om det inte sker? Snacka om att ha förstört sitt (och barnets!) liv.

Håller med!

Angående det fetstilta: för att addera ytterligare komplexitet till ämnet så tror jag också att man kan känna ånger inför själva föräldraskapet, trots att man känner den där omedelbara kärleken till sitt barn. Att man älskar själva barnet, men inte allt annat som barnlivet för med sig. Jag tror att jag skulle kunna hamna där, och ångra mig. Och som du säger, den tanken är jäkligt mörk.

 

[BernT]

Men där har vi det igen. En märkt kropp = förstörd kropp. Det är hemskt osmakligt att fortsätta uttrycka sig på det viset.

Det är ju det som är så tråkigt. Jag tycker inte att någon annan som har en ”märkt kropp” har en förstörd kropp. Men jag skulle ändå inte tveka en sekund inför att operera mig om jag själv skulle ha en märkt kropp. Väldigt hyckleri ändå.

 

[VLMF]

Det är ju det som också gör det som en så himla svår fråga om man är osäker, och även att folk funderar så mycket på det även om man lutar lite mer åt ena hållet. För båda besluten är ju (förr eller senare, åtminstone som kvinna) oåterkalleliga.

Därför var det för mig extremt viktigt, när jag och sambon beslutat oss för barn, att fundera på hur jag skulle känna om det tog slut mellan oss under graviditeten eller strax efter. I och med att jag inte ville ha barn innan jag träffade honom och som mitt liv såg ut då. Det fick ju liksom inte vara någon slags villkorlig känsla som bara var okej så länge mitt liv ser ut som det gör nu, för det kan ju förändras. Blev helt ärligt lite förvånad över att jag kände att ett barn kunde passa in oavsett, men att den känslan infann sig var liksom ett krav i det läget för att faktiskt skaffa barn. Hade jag istället känt att jag i ett sånt läge velat återgå till livet jag hade innan så hade det blivit betydligt svårare.

Precis det här funderade jag på mycket också. Särskilt som jag blev gravid precis i början av pandemin, och min partner är i riskgrupp och ingen riktigt visste hur stora riskerna var för just hans riskgrupp, och dödstalen i Sverige bara ökade. Inte så mycket om vi skulle göra slut alltså, utan om min partner skulle gå bort Och precis som för dig är det min partner som haft en stor barnlängtan, inte jag. Oerhört viktiga frågor att fundera på!

 

[nightcrawler]

Men där har vi det igen. En märkt kropp = förstörd kropp. Det är hemskt osmakligt att fortsätta uttrycka sig på det viset.

Jag har inte sagt att någon annans kropp som är märkt är förstörd. Jag anser bara att MIN skulle vara det, hur svårt kan det va! Det är snarare du som är osmaklig som tillskriver mej åsikter som du har fått för dej att jag har

 

[Happimess]

En annan aspekt av det här ämnet som jag klurat mycket på är det här med att ångra sig. När man väl har bestämt sig för att få sina barn, trots visst velande, (ni vet, "man ångrar aldrig ett barn" osv.) och efteråt inser att det inte alls var vad man ville. Jag har läst en del om det och insett att det kanske inte är så himla ovanligt, att man ångrar sitt föräldraskap, om än extremt tabubelagt.

Många avgörande förändringar i livet har man ju ångerrätt på. Man kan byta partner, boende, jobb och sälja sina djur. Men just barn är ju någonting som man inte kan lämna tillbaka när de är hos en och man inser att, äsch, det här var ju inte alls vad jag ville i livet. Det är en otroligt jobbig tanke, tycker jag. Vilken ångest det måste vara.

Samtidigt så ger den vetskapen, att det finns de som faktiskt ångrar det, paradoxalt nog mig viss trygghet i det att ett beslut att inte skaffa barn också kan vara det rätta. För så starka är normerna, att jag ibland inte vet om det är de eller jag själv som vill eller inte vill någonting. Men jag vill ju faktiskt inte.

jag tror det är jättemycket vanligare än gemene man föreställer sig. Sen finns det i alla grader och uttrycks i alla möjliga former. Men det går att läsa in någon form av ånger eller åtminstone kvarvarande ambivalens i sååå många av mina vänner och bekantas utsagor kring sitt föräldraskap. "Jag älskar mina barn, MEN... " följt av "... jag hade aldrig stått ut om det inte vore för att vi är separerade så jag får vara normal människa varannan vecka"/"jag hade kanske tänkt annorlunda om jag fick spola tillbaka tiden"/"jag kanske hade tagit ett annat beslut"/"jag trodde jag skulle växa in i rollen som förälder men det har jag inte gjort" osv osv osv.

 

[sthu]

Har ju ingen aning om hur gammal du är vissa börjar känna så när de är 22 och andra när de är 37 och det blir ju skillnad. Sedan beror det ju också på hur mycket man tror man kommer att vilja ha barn om man nu sedan tror att man kommer att komma fram till att man vill ha dem. Dvs tror man att det kommer vara en katastrof är det ju lika bra att börja direkt.

Är det ett sannolikt går det så går det och går det inte så är det ok (vilket var min attityd) så sköt jag på de funderingarna tills jag skulle fylla 32 tror jag det var (för en släkting fick sitt första barn där någonstans och varför inte göra liknande. Sedan har mormors systrar fått första efter 30 verkade lagom.). Sedan till 34. Fick barn när jag var 35 (och hade läst statistik så var väl medveten om att det ofta blir något missfall så var också ok med att det blev ett först.)



(Var jag rädd för kroppsliga förändringar trots att det inte är ok att vara det i tråden? sorry Ja. Kom vi överens om att betala för att fixa eventuella totalkatastrofer i magarean (som delade muskler), jo. Men inget utöver det normala, lite rynkig mage, att den är fluffig hänvisar jag till kakor. Bysten överlevde oförändrad 10 månaders helamning, inte för att det var så blodigt med den iofs.)

Det står i trådstarten, jag är 33.
Det känns inte som att jag kan skjuta på det i flera år, just för risken om jag kommer fram till att jag vill ha och så är det för sent.

 

[Angel]

Men där har vi det igen. En märkt kropp = förstörd kropp. Det är hemskt osmakligt att fortsätta uttrycka sig på det viset.

Rent definitionsmässigt så innebär att förstöra någonting bland annat att göra så att det inte längre fungerar som avsett eller blir mindre trevligt. Får man kroppsliga förändringar som man upplever orsakar någonting av detta så tycker jag mest det är ett konstaterande om bristande funktion eller att man inte gillar någonting lika mycket som innan. Så länge man pratar om sin egen kropp måste man väl ändå ha rätt att göra det utan att bli kallad osmaklig?

 

[Badger]

Det står i trådstarten, jag är 33.
Det känns inte som att jag kan skjuta på det i flera år, just för risken om jag kommer fram till att jag vill ha och så är det för sent.

Jo jag kan hålla med (uppenbart slarvig läsare). Antar att det är papper och penna och fundera över om du skulle bli glad av att läsa läxor med en sjuåring, pyssla med något med en 14 åring, ha kul med en 20 åring osv. Och om det känns som att det känns lite segt att livet inte blir smått omskakat de närmsta tio åren?

 

[sthu]

Jo jag kan hålla med. Antar att det är papper och penna och fundera över om du skulle bli glad av att läsa läxor med en sjuåring, pyssla med något med en 14 åring osv. Och om det känns som att det känns lite segt att livet inte blir smått omskakat de närmsta tio åren?

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

 

[Pontevecchio]

Fast det är ingen som har förfasat sig över andras kroppar. Bara för att man inte vill se ut så och tycker att kroppen blir förstörd innebär det ju inte att man har den åsikten om andra. Man ser ju till sig själv. Hur andra vill se ut är upp till dom. Jag väljer till exempel att tatuera stora motiv på kroppen, gärna för att dölja skavanker som gropar i låren. Men främst för att jag tycker det är snyggt. Någon annan skulle aldrig lägga sig under nålen för den anser att det är att förstöra sin kropp. Inte blir dom dömda för det. Så varför måste man bli dömd för att man inte vill ha slapp hud och hängiga bröst? Då kan vi lika gärna döma dom som opererar bort lös hud och lyfter sig efter viktnedgång. Är det okej?

Jo, när man skriver att andra har fått förstörda kroppar, att de ser 10 år äldre ut och att alla mammor ser härjade ut så är det att förfasas. Att uttrycka att du förstör kroppen med tatueringar är inte heller ok tycker jag. Gör vad ni vill med era kroppar men berätta för andra hur illa vi ser ut är bara oförskämt.

 

[SaraXX]

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

Jag kände som du. Har aldrig någonsin varit intresserad av barn. Hur kan man ens vara det? Jag har två egna och såklart är det skillnad. De är ju min flock. Men på ditt resonemang tycker jag det känns solklart att du inte ska skaffa barn, du är nöjd ändå och inget talar för liksom.

Jag själv hade säkert varit lika nöjd utan barn (bara lite rikare och mer utvilad ) och jag är jättenöjd med mitt liv med barn. Om jag hade fått göra om hade jag gjort samma val igen, trots att äktenskapet sprack och jag har betydligt sämre förutsättningar till ex att köpa hus nu som ensamstående. Jag gillar mina ungar skarpt. Men man kan gilla sitt liv skarpt utan barn lika gärna.