Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Hedinn]

jag tror det är jättemycket vanligare än gemene man föreställer sig. Sen finns det i alla grader och uttrycks i alla möjliga former. Men det går att läsa in någon form av ånger eller åtminstone kvarvarande ambivalens i sååå många av mina vänner och bekantas utsagor kring sitt föräldraskap. "Jag älskar mina barn, MEN... " följt av "... jag hade aldrig stått ut om det inte vore för att vi är separerade så jag får vara normal människa varannan vecka"/"jag hade kanske tänkt annorlunda om jag fick spola tillbaka tiden"/"jag kanske hade tagit ett annat beslut"/"jag trodde jag skulle växa in i rollen som förälder men det har jag inte gjort" osv osv osv.

Jag tror också det är jättevanligt, speciellt då folk skaffar barn för att man ”ska”, inte för att de faktiskt vill. Tror att det även ökar risken för att man skaffar barn med (för en själv) fel person, och därmed tänker jag att det är större risk att man blir missnöjd med föräldraskapet. Men det där att man ska ha barn och helst även inom en viss ålder tror jag ställer till det för många, som då kanske över huvud taget inte reflekterar över vad det faktiskt innebär.

Personligen tänker jag ju att den ”resa” jag gjort från tvärnej till absolut ja är positiv i det avseendet, för då handlar det inte om nåt annat än min egen vilja. Så jag tror risken att jag ångrar föräldraskapet senare kommer vara minimal. Däremot räknar jag absolut med att jag emellanåt kommer fundera över hur livet hade sett ut utan, och säkert även sakna vissa delar av det. Men det ser jag som rätt naturligt, jag kan ju idag också sakna delar av livet jag hade som 20-25, utan att för den delen vilja leva det idag.

På samma sätt tänker jag att det är naturligt att man, utan barn, funderar över livet med barn, utan att det nödvändigtvis innebär att man vill leva livet med barn.

 

[Lickety]

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

Jag vet inte varför så många med barn skapar press på att barnfria ska skaffa barn. Visst är det skillnad med ett eget barn för många, men även det varierar beroende på person. Är man inte sugen och beredd på att göra det som barn kräver är det ju bättre att låta bli.

 

[Pontevecchio]

Måste man bli kränkt av vad andra tycker. Bara för att jag säger att jag inte vill ha hängpattar, lös hud och bristningar så behöver du väl inte bli kränkt.

Då är vi tillbaka i den andra diskussionen "bara för att jag säger att jag med barn fått större personlig utveckling behöver inte du bli kränkt".

Man kan också ta illa upp och reagera på oförskämdheter utan att bli kränkt. Jag vet hur min kropp ser ut och jag är fine med det. En större byst är oftast inte fast ens i tonåren, det är en ren fysisk lag. Däremot vänder jag mig emot att kvinnors val ska reduceras till en utseendefråga. Jag förstår rädslan för försämrad funktion, den funderar nog alla gravida på. Men det är nåt helt annat än utseendeförändring.

 

[Hedinn]

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

Fast livet förändras ju på samma sätt även om det ”är annorlunda” med ens egna barn. Ser man inget som lockar med det livet, att fokusera på att ge en annan människa optimala förutsättningar och utvecklas på rätt sätt och att göra de uppoffringar som krävs för det, så tror jag inte det spelar någon som helst roll att det är ens egna. Det handlar ju inte bara om kärleken till barnet, utan kärleken till livet som ett barn innebär.

 

[nightcrawler]

Jo, när man skriver att andra har fått förstörda kroppar, att de ser 10 år äldre ut och att alla mammor ser härjade ut så är det att förfasas. Att uttrycka att du förstör kroppen med tatueringar är inte heller ok tycker jag. Gör vad ni vill med era kroppar men berätta för andra hur illa vi ser ut är bara oförskämt.

Fast ärligt talat, varför sitter ni och läser såna trådar där vi diskuterar sånt? För att få en anledning att bli upprörda eller? Tråden handlar om varför man inte vill ha barn. Att kroppen kan bli så förändrad att man tycker den ser för jävlig är faktiskt en anledning och det måste man ju få ta upp utan att nån tar åt sig. Vill du inte läsa sånt så är det bara att sluta läsa tråden.

 

[Pontevecchio]

En annan aspekt av det här ämnet som jag klurat mycket på är det här med att ångra sig. När man väl har bestämt sig för att få sina barn, trots visst velande, (ni vet, "man ångrar aldrig ett barn" osv.) och efteråt inser att det inte alls var vad man ville. Jag har läst en del om det och insett att det kanske inte är så himla ovanligt, att man ångrar sitt föräldraskap, om än extremt tabubelagt.

Många avgörande förändringar i livet har man ju ångerrätt på. Man kan byta partner, boende, jobb och sälja sina djur. Men just barn är ju någonting som man inte kan lämna tillbaka när de är hos en och man inser att, äsch, det här var ju inte alls vad jag ville i livet. Det är en otroligt jobbig tanke, tycker jag. Vilken ångest det måste vara.

Samtidigt så ger den vetskapen, att det finns de som faktiskt ångrar det, paradoxalt nog mig viss trygghet i det att ett beslut att inte skaffa barn också kan vara det rätta. För så starka är normerna, att jag ibland inte vet om det är de eller jag själv som vill eller inte vill någonting. Men jag vill ju faktiskt inte.

Ska tilläggas att det är tabu för mammor, pappor som drar finns det gott om.

 

[sthu]

Fast livet förändras ju på samma sätt även om det ”är annorlunda” med ens egna barn. Ser man inget som lockar med det livet, att fokusera på att ge en annan människa optimala förutsättningar och utvecklas på rätt sätt och att göra de uppoffringar som krävs för det, så tror jag inte det spelar någon som helst roll att det är ens egna. Det handlar ju inte bara om kärleken till barnet, utan kärleken till livet som ett barn innebär.

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

 

[Fruentimber]

Fast ärligt talat, varför sitter ni och läser såna trådar där vi diskuterar sånt? För att få en anledning att bli upprörda eller? Tråden handlar om varför man inte vill ha barn. Att kroppen kan bli så förändrad att man tycker den ser för jävlig är faktiskt en anledning och det måste man ju få ta upp utan att nån tar åt sig. Vill du inte läsa sånt så är det bara att sluta läsa tråden.

Men vad är det som är så svårt att ta in? Vill du inte ha mothugg och uppmärksammas på hur det kan uppfattas när man uttrycker sig på det sättet, så skriv inte i tråden då.

Att folk skulle läsa trådar bara för att bli upprörda är bara en jäkla larv, det är väl ändå en fånig form av diskussionsteknik småbarnen kan få ha för sig själva.

 

[nightcrawler]

Då är vi tillbaka i den andra diskussionen "bara för att jag säger att jag med barn fått större personlig utveckling behöver inte du bli kränkt".

Man kan också ta illa upp och reagera på oförskämdheter utan att bli kränkt. Jag vet hur min kropp ser ut och jag är fine med det. En större byst är oftast inte fast ens i tonåren, det är en ren fysisk lag. Däremot vänder jag mig emot att kvinnors val ska reduceras till en utseendefråga. Jag förstår rädslan för försämrad funktion, den funderar nog alla gravida på. Men det är nåt helt annat än utseendeförändring.

Dom flesta har ju faktiskt många fler anledningar åxå. Det är bara en av flera anledningar och oavsett så väger den lika tungt som vilken annan anledning som helst. Det är faktiskt inte fult att man vill fokusera på sitt utseende

 

[Pontevecchio]

Fast ärligt talat, varför sitter ni och läser såna trådar där vi diskuterar sånt? För att få en anledning att bli upprörda eller? Tråden handlar om varför man inte vill ha barn. Att kroppen kan bli så förändrad att man tycker den ser för jävlig är faktiskt en anledning och det måste man ju få ta upp utan att nån tar åt sig. Vill du inte läsa sånt så är det bara att sluta läsa tråden.

Återigen, det jag och andra vände sig emot var inte rädslan att få kroppen förändrad utan när man uttalar sig om hur andra ser ut och dömer det.

Nej, jag tänker inte sluta läsa tråden för att du inte kan bete dig.

 

[Pontevecchio]

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

Tänker att det är som med mycket annat, det man tror är värst och jobbigast är inte det utan nåt man inte ens funderat på är det som skapar mest problem.

 

[Pontevecchio]

Dom flesta har ju faktiskt många fler anledningar åxå. Det är bara en av flera anledningar och oavsett så väger den lika tungt som vilken annan anledning som helst. Det är faktiskt inte fult att man vill fokusera på sitt utseende

Jag kan fokusera på mitt intellekt utan att påtala vilka som är puckade och på vilket sätt.

 

[nightcrawler]

Men vad är det som är så svårt att ta in? Vill du inte ha mothugg och uppmärksammas på hur det kan uppfattas när man uttrycker sig på det sättet, så skriv inte i tråden då.

Att folk skulle läsa trådar bara för att bli upprörda är bara en jäkla larv, det är väl ändå en fånig form av diskussionsteknik småbarnen kan få ha för sig själva.

Mothugg? Alltså varför ska man få skit för att man anger en fullt rimlig anledning till att inte skaffa barn?
Småbarn kan du va själv med tanke på dina diskussionstekniker.

 

[Lickety]

Jag vet inte varför så många med barn skapar press på att barnfria ska skaffa barn. Visst är det skillnad med ett eget barn för många, men även det varierar beroende på person. Är man inte sugen och beredd på att göra det som barn kräver är det ju bättre att låta bli.

Jag spinner vidare på det här: Alla ni som frågar - ska ni skaffa barn, är det inte dags för ett syskon, jag anser att man blir *insert valfri heroisk egenskap* först när man blir förälder, du kommer ändra dig, det är skillnad med egna barn, osv.

Ge faderulingen i det. Bara sluta. Prata om något annat än barn med barnfria vuxna människor.
Kan du inte prata om något annat än barn så är det dags för en översyn av den egna livsbalansen.

 

[sthu]

Tänker att det är som med mycket annat, det man tror är värst och jobbigast är inte det utan nåt man inte ens funderat på är det som skapar mest problem.

Och det vet jag inte innan jag har testat.

 

[SiZo]

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

Här är det viktigt att tänka att det är skillnad för VISSA när det är ens egna. Det är inte något man ska räkna med, och det finns gott om personer som faktiskt ångrar sig.

 

[nightcrawler]

Återigen, det jag och andra vände sig emot var inte rädslan att få kroppen förändrad utan när man uttalar sig om hur andra ser ut och dömer det.

Nej, jag tänker inte sluta läsa tråden för att du inte kan bete dig.

Det är väl ändå ditt egenansvar att inte ta åt dej. Eller gäller egenansvar bara vissa personer

 

[Lickety]

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

Du kan väl se till att få prova i sådant fall? Det finns hur många föräldrar som helst som önskar lite avlastning.

 

[sthu]

Du kan väl se till att få prova i sådant fall? Det finns hur många föräldrar som helst som önskar lite avlastning.

Men då är vi tillbaka på att det inte är mina egna, och tydligen känner man annorlunda inför sina egna.

Jag är som sagt helt ointresserad av att ta hand om andras barn.

 

[Hedinn]

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

Jag ser det inte som ”beredd att offra” utan om det är något man vill offra. På samma sätt som man gör uppoffringar om man t.ex skaffar häst, då har man både mindre tid och pengar till t.ex resor, och kanske frekvent umgänge på vardagar. Eller om man flyttar ut på landet, och inte längre lika enkelt kan delta på AWs eller spontanfikor på samma sätt som om man bodde i stan med bra kollektivtrafik. Det är ju också uppoffringar, men det är ju något man väljer för att det man får väger tyngre än det man offrar. Jag ser inget egoistiskt i det alls.