Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Jag ser det inte som ”beredd att offra” utan om det är något man vill offra. På samma sätt som man gör uppoffringar om man t.ex skaffar häst, då har man både mindre tid och pengar till t.ex resor, och kanske frekvent umgänge på vardagar. Eller om man flyttar ut på landet, och inte längre lika enkelt kan delta på AWs eller spontanfikor på samma sätt som om man bodde i stan med bra kollektivtrafik. Det är ju också uppoffringar, men det är ju något man väljer för att det man får väger tyngre än det man offrar. Jag ser inget egoistiskt i det alls.

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

 

[miumiu]

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

Jag tror du har svaret där i den meningen. Om du känner att det vore bland det hemskaste man kan göra ska du absolut inte, under några omständigheter skaffa barn.

Ok om du hade varit nyfiken, men tveksam. Men du VILL ju verkligen inte ha barn? Det verkar mer handla om någon märklig slags självbild att det skulle vara egoistiskt att INTE skaffa barn? Det vore snarare direkt ansvarslöst att sätta ett oönskat barn till världen, skulle jag säga.

 

[Lickety]

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

Jamen alltså såhär - det är inte kul alls med barn hela tiden. Men för mig, som ville ha barn, är helheten värd det. Hade jag inte VELAT så hade det varit nästan uteslutande hemskt. Så VILL man inte - gört inte.

 

[sthu]

Grejen är ju den. Jag vill inte, men känner att jag borde. "Alla" säger att jag kommer ångra mig och bla bla bla.

Jag har alltid varit trygg i mitt val att inte skaffa barn, men på sista tiden har jag börjat vela. Det är så många som påpekar hur fantastiskt det är med barn att jag inte är lika säker längre.

Och som jag sagt innan i tråden, jag är övertygad om att om jag mot alla preventivmedel skulle bli gravid skulle jag bli en utmärkt förälder och älska mig barn. Det skulle inte alls vara oönskat.

 

[SaraXX]

Grejen är ju den. Jag vill inte, men känner att jag borde. "Alla" säger att jag kommer ångra mig och bla bla bla.

Jag har alltid varit trygg i mitt val att inte skaffa barn, men på sista tiden har jag börjat vela. Det är så många som påpekar hur fantastiskt det är med barn att jag inte är lika säker längre.

Rent krasst, som världen ser ut nu "borde" väl ingen skaffa barn.

Men jag tycker inte att man borde någonting. Det är klart att man kan ångra sig sen, så är det ju med allt i livet.
Jag ångrar att jag inte reste och såg världen när jag var ung vuxen, utan hade häst istället. Nu går det inte på ett vettigt sätt att resa och se världen, med gott samvete.
Jag ångrar att jag inte sparade alla pengar jag la på hästen så att jag kunde ha fått in en fot på bostadsmarknaden och gjort bostadskarriär istället. Så att jag kunde ha haft ett vettigt boende nu till mig och barnen.
Men hästen har gett mig så oerhört mycket glädje i vardagen!
Har det varit värt det? Vet faktiskt inte.

 

[Lickety]

Grejen är ju den. Jag vill inte, men känner att jag borde. "Alla" säger att jag kommer ångra mig och bla bla bla.

Jag har alltid varit trygg i mitt val att inte skaffa barn, men på sista tiden har jag börjat vela. Det är så många som påpekar hur fantastiskt det är med barn att jag inte är lika säker längre.

Och som jag sagt innan i tråden, jag är övertygad om att om jag mot alla preventivmedel skulle bli gravid skulle jag bli en utmärkt förälder och älska mig barn. Det skulle inte alls vara oönskat.

Jamenvisst. Kommer de "alla" att hjälpa dig ta hand om barnet ifall du inte pallar då eller? Kommer de att stå där som garant ifall du blir en av de olyckliga föräldrarna? Nä, glöm det. Då är det ju "nåt fel på dig" och så går de vidare och tjatar på någon annan.
Jag tror du själv vet mer om dig själv och dina beslut än vad andra människor gör. Det är dock inte något konstigt att fundera och vara osäker. Det är ju en stor och livsavgörande fråga.

 

[miumiu]

Grejen är ju den. Jag vill inte, men känner att jag borde. "Alla" säger att jag kommer ångra mig och bla bla bla.

Jag har alltid varit trygg i mitt val att inte skaffa barn, men på sista tiden har jag börjat vela. Det är så många som påpekar hur fantastiskt det är med barn att jag inte är lika säker längre.

Och som jag sagt innan i tråden, jag är övertygad om att om jag mot alla preventivmedel skulle bli gravid skulle jag bli en utmärkt förälder och älska mig barn. Det skulle inte alls vara oönskat.

Jag tror jag redan har nämnt detta men har du funderat på att gå och prata med någon professionell om detta? Alltså försöka reda i vad som är vad. Om det enbart är grupptryck som har fått dig att vackla i din övertygelse eller om det är någonting annat också. Här blir det ju mycket att alla ska dela med sig av sina egna erfarenheter, tankar osv, och det kan ju också vara intressant, men det kanske inte hjälper dig så mycket i din egen tankeprocess.

 

[Badger]

Det finns egentligen ingenting i livet med barn som lockar. Jag kan inte tänka mig att vara gravid, läsa sagor, skjutsa till aktiviteter, ingenting. Så egentligen borde valet vara enkelt. Men så säger folk "det är skillnad när det är ens egna barn". Ja då börjar jag tveka igen.

Jag är totalt ointresserad av barn och barnlivet. Jag tycker om mina syskonbarn, men jag är rätt nöjd efter nån timme.
Skulle jag känna lika inför egna? Det vet jag inte. "Alla" säger ju att det är så stor skillnad.

Jag vet varken in eller ut längre.

Ingen aning. Har aldrig gillat att passa barn så mycket själv (just att jag växte upp med många yngre kusiner och senare bröder sköt väl snarare upp saken) och just något slags "barnliv" ur en mama tidning har heller aldrig lockat mig. Skjutsa till aktiviteter har undvikits, varför skulle det vara kul, då umgås man ju inte ens med barnet. Men jag tycker definitivt om att läsa sagor, hjälpa med läxor, rita tillsammans och sådant, mina intressen ligger ju åt det hållet och jag tycker om det. Om jag inte hade någonting jag skulle vilja dela, lära ut, föra vidare eller uppleva tillsammans med någon så vet jag inte.

Men det är ju klart det är skillnad med eget barn. Det är ju inte som om ett generiskt "barn" flyttar in. Det är ju en person.

Frågan är väl också om du vill ha en 30 åring en vacker dag.

 

[sthu]

Jag tror jag redan har nämnt detta men har du funderat på att gå och prata med någon professionell om detta? Alltså försöka reda i vad som är vad. Om det enbart är grupptryck som har fått dig att vackla i din övertygelse eller om det är någonting annat också. Här blir det ju mycket att alla ska dela med sig av sina egna erfarenheter, tankar osv, och det kan ju också vara intressant, men det kanske inte hjälper dig så mycket i din egen tankeprocess.

Nej, jag har inte pratat med någon om det. I och med att tankarna attackerade i helgen har jag inte hunnit så långt.

Vem pratar man med?

 

[Lickety]

Varför hör man oftare från föräldrar att man kommer ångra sig om man inte skaffar barn? Borde inte barnfria personer påpeka det mer ihärdigt, om det verkligen är så?
Klart det finns en del barnlösa som ångrar sig, men det är ju fler som drabbas av föräldrar som ångrar sig.

 

[Scata]

Fast ärligt talat, varför sitter ni och läser såna trådar där vi diskuterar sånt? För att få en anledning att bli upprörda eller? Tråden handlar om varför man inte vill ha barn. Att kroppen kan bli så förändrad att man tycker den ser för jävlig är faktiskt en anledning och det måste man ju få ta upp utan att nån tar åt sig. Vill du inte läsa sånt så är det bara att sluta läsa tråden.

Jag tycker att du ska läsa trådstarten!
Den här tråden handlar INTE om det du skrivit nu för andra gången på kort tid (det jag fetat i din text).

 

[Scata]

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

Sant! Det kommer så många negativ ord i denna röra av hjälpande och stjälpande inlägg

Och det är just det som är så svårt, du vet inte om du kommer att känna att du offrar dig eller ger dig hän av glädje. Ingen kan veta innan hur man kommer att reagera. Inte ens de som lobbar för att inte skaffa barn, de vet inte heller - för de vet inget annat. Vi som valt att skaffa barn vet inte heller något annat, bara hur vi resonerade innan och hur det resulterade för oss. Inget annat.

P.s I mitt liv finns ordet offra inte med, det är en resa snarare...

 

[SiZo]

Varför hör man oftare från föräldrar att man kommer ångra sig om man inte skaffar barn? Borde inte barnfria personer påpeka det mer ihärdigt, om det verkligen är så?
Klart det finns en del barnlösa som ångrar sig, men det är ju fler som drabbas av föräldrar som ångrar sig.

Sanningen är nog att vill man inte ha barn så ångrar man inte att man inte skaffade barn.

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

Jag håller inte med. Att skaffa barn gör man för sin egen skull, det är något av det mest egoistiska man kan göra. Framförallt numera när världen ser ut som den gör. Vi behöver inte fler individer på planeten, så ska man skaffa barn så tycker åtminstone jag att de ska vara väldigt efterlängtade och sedan är det ens plikt som förälder att göra sitt absolut bästa för att ge barnen den bästa uppväxt som bara går. Lägga ner själ och hjärta i dem totalt.

Barnen har inte bett om att bli födda. Det är inte egoistiskt att inte tillverka en ny människa som inte har bett om att bli tillverkad.

Vi behöver inte skaffa barn för att föra arten vidare på väldigt länge så därför tycker jag att de som verkligen vill ha barn, de som känner att de har ork, energi, engagemang, kunskap och kärlek att ge till dessa barn - de kan med gott samvete göra det.

Men att skaffa för att man borde? Enligt vem borde man? Inte för artens överlevnad, inte för planetens bästa så för vems skull? Inte för barnets skull, för det finns inte ens (än). Att vilja följa normer är en stark instinkt, men här tycker jag att det är bättre att följa vad man själv verkligen vill. Barn är ett för stort ansvar för att man bara "borde".

 

[Scata]

Nej, jag har inte pratat med någon om det. I och med att tankarna attackerade i helgen har jag inte hunnit så långt.

Vem pratar man med?

BVC brukar ha egna psykologer/samtalsterapeuter dit de med förlossningsdepression lotsas. Dom kanske även kan hjälpa dig? Eller BM på kvinnokliniken?
Jag tänker att dom har stor erfarenhet av problematiken runt graviditeter och förlossning. Jag fick hjälp av min barnmorska när jag var gravid, för jag hade en enorm förlossningsskräck.

 

[sthu]

BVC brukar ha egna psykologer/samtalsterapeuter dit de med förlossningsdepression lotsas. Dom kanske även kan hjälpa dig? Eller BM på kvinnokliniken?
Jag tänker att dom har stor erfarenhet av problematiken runt graviditeter och förlossning. Jag fick hjälp av min barnmorska när jag var gravid, för jag hade en enorm förlossningsskräck.

Den bm som skulle byta spiral kunde inte sluta prata om hur jag borde ta ut den och försöka bli gravid så min inställning till hjälp från den avdelningen är inte så positiv..

 

[Scata]

Den bm som skulle byta spiral kunde inte sluta prata om hur jag borde ta ut den och försöka bli gravid så min inställning till hjälp från den avdelningen är inte så positiv..

Så oseriöst!!
Nu är ju dom "bara" människor, men vart var yrkes-professionalismen??

 

[miumiu]

Nej, jag har inte pratat med någon om det. I och med att tankarna attackerade i helgen har jag inte hunnit så långt.

Vem pratar man med?

Nu vet jag ju inte vart du bor men du bör kunna gå via din vårdcentral för att få en samtalskontakt. Annars är mindler ett alternativ, kostar som ett vanligt läkarbesök har jag för mig. Sen finns det ju privata alternativ också men det kostar ju lite mer.

Hittade för övrigt den här sidan när jag googlade på "hur vet jag om jag vill ha barn":

https://www.psykologiguiden.se/frag.../?ID=17859&Q=Hur+vet+jag+om+jag+vill+ha+barn?

 

[sthu]

Så oseriöst!!
Nu är ju dom "bara" människor, men vart var yrkes-professionalismen??

Det var mycket som gick fel där kan jag säga.

Nu vet jag ju inte vart du bor men du bör kunna gå via din vårdcentral för att få en samtalskontakt. Annars är mindler ett alternativ, kostar som ett vanligt läkarbesök har jag för mig. Sen finns det ju privata alternativ också men det kostar ju lite mer.

Hittade för övrigt den här sidan när jag googlade på "hur vet jag om jag vill ha barn":

https://www.psykologiguiden.se/fragor-och-svar/svarsbanken/?ID=17859&Q=Hur+vet+jag+om+jag+vill+ha+barn?

Jag tänkte mer om det fanns nån särskild yrkeskategori. Jag har en kontakt på öppenpsyk på sjukhuset men jag vet inte om det är rätt ställe att börja prata barn vs inte barn..

 

[miumiu]

Det var mycket som gick fel där kan jag säga.

Jag tänkte mer om det fanns nån särskild yrkeskategori. Jag har en kontakt på öppenpsyk på sjukhuset men jag vet inte om det är rätt ställe att börja prata barn vs inte barn..

Jag tycker absolut du kan ta upp det med din kontakt där!

 

[sthu]

Jag tycker absolut du kan ta upp det med din kontakt där!

Känner mig inte bekväm att prata sånt med henne. Första mötet pratade vi familj och hennes reaktion på inga barn var "än". Jag svarade "alls", hon bara log. Sen dess har vi fokuserat på det jag var där för.