Att alltid vara (mentalt) tillgänglig för sina barn och partner

[Mirtai]

jag har också ett stort behov av egentid och tystnad. Min man är tvärtom. Minsta barnet är 9 nu så de går att prata med, men det spelar som ingen roll om jag går undan när det är 5 andra personer i huset som låter. Vår lösning är att mannen tar med sig barnen ut på aktivitet, tex badar eller går till fotbollsplanen, och jag får vara ensam hemma. Det är så otroligt skönt när det är alldeles tyst i huset och jag vet att ingen kommer att störa mig!

 

[Migo]

Vi är bägge två introverta med stort behov av egentid för att koppla av/ladda batterierna.

"I need some wind down time" och så stänger man dörren/tar på hörlurarna/whatever.

 

[Migo]

Tack så jättemycket för era tankar

Jag har senaste tiden insett att min självkänsla är rätt låg och att jag är mer bekväm i att tillgodose alla andras behov och sätter mig själv sist. Något jag försöker jobba på. Att äga min space som Squie skrev.

Jag behöver diskutera detta med att jag behöver tystnad med min man men jag vet inte HUR. För mig är det så självklart att man inte pratar med någon som pratar i telefon med någon annan, stör när nån läser en bok eller bryter in mitt i ett samtal eller vilken aktivitet det än må vara. Är personen man vill prata med upptagen med något så väntar man.

Lika självklart är det för min man att det som han vill meddela borde jag kunna ta emot fast jag gör något annat samtidigt. Jag får ständigt avbryta och säga att jag är upptagen, kan du vänta en liten stund.

Ska jag be om tystnad vissa klockslag? Som att "nu är jag trött och behöver vila, prata inte med mig på 2 timmar". "Nu ska jag läsa min bok. Stör mig inte då".

Det här har gått så långt att jag allvarligt funderar på om vi måste gå isär, enbart för att jag ska få vara ifred.

Börja med att ta upp att du skulle behöva få vara ifred i en "bubbla" ibland för att varva ner. Detaljerna borde ni kunna kommunicera beroende på ditt behov vid varje tillfälle (annars har ni verkligen problem!).

 

[Voeux]

Jag och maken är ganska lika när det kommer till behov av lugn och återhämtning när barnen sover, däremot är vi olika när det kommer till att involvera varandra i saker. Han frågar alltid om jag vet vart saker ligger innan han börjat leta själv, samt pratar med mig/ropar från andra rum. Det gör mig tokig. Som småbarnsförälder är man ju ofta konstant överstimulerad, det finns inte mycket marginal kvar på varken energi eller hjärnkapacitet så när jag försöker byta blöja på sprattlig 1-åring eller vad jag nu håller på med och han håller på att ställa massa frågor till mig samtidigt så är det som att det bara blir error i hjärnan av att bli avbruten och plötsligt behöva börja tänka på vart dotterns solhatt är när jag famlar efter blöjor och letar efter servetter samtidigt. Eller att ropa. Jag kanske är mitt i någonting som jag inte kan släppa och inte hör honom. Att behöva höja rösten mitt i allt befintligt kaos är inget jag bara gör, och det tar min tid och energi att försöka höra honom och ropa tillbaks. Nej tack. Vill man mig något i det här huset så kommer man till mig, påkallar min uppmärksamhet och ser till att man har den innan man pratar. Han däremot tycker att det blir snabbt och effektivt när vi hjälps åt, kan fråga varandra vart saker är i stället för att leta runt och ropa i stället för att springa. Men jag blir överstimulerad och i värsta fall brinner det till i huvudet av stress när det kommer behov/intryck från flera håll samtidigt. Men jag tror att man måste prata om det på det här sättet. Säger man bara att jag vill inte att du gör X eller Y så kan det ju vara lite svårare för mottagaren att ta till sig än om man även förklarar varför. Så det är mitt råd, prata igenom saken och var tydlig med dina behov och hur du känner om du inte får dem uppfyllda.

Och som svar på din fråga - självklart kan man kräva sin egen tid. De allra allra flesta människor har det behovet, vissa mer och andra mindre. Promenader är den bästa egna tiden för mig, och mental återhämtning. Inga lurar, bara promenad.

 

[Voeux]

Jag sätter för övrigt också alla andras behov före mina egna. Har dock insett att det för min del beror på kontrollbehov och är tyvärr inte mer nobelt än så.

 

[Shettistanten]

Jag jobbar med terapi och känner igen det här mönstret och förstår att du blir vansinnig och ständigt nära "väggen".

Nu gissar jag hej vilt:
Kan det vara så att du är lite åt det högkänsliga hållet, som lätt läser av andras känslor och behov ... och som sätter deras behov och känslor före dina egna? Och som behöver egentid och stimulansfri tid för att ladda batterierna?
Och att din man kanske drar åt aspergerhållet? Som sagt bara en gissning men att han inte "ser" eller förstår att du behöver vara i fred och allt prat om tekniska detaljer får mig att tänka i den riktningen.

En högkänslig och en asperger är faktiskt en rätt vanlig kombo, (framför allt om den högkänslige är uppväxt med en asperger-förälder där den högkänsliges tendens att sätta andras behov först har förstärtks). Man kan ha asperger lite mer eller mindre, jag vet många som bara har vissa drag (t.ex. att de kan prata om sitt i evigheter eller att de kan "göra bort sig" ibland utan att märka det och säga saker till andra som man inte säger, typ "min fru tyckte att din nya frisur var jätteful") och som är helt "normala" annars men som kan göra livet jobbigt för sina partners utan att någon utomstående riktigt förstår.

Är det så kan det vara omöjligt att ändra på honom. Det hjälper inte att säga "stör inte mig", för i hans ögon stör han inte dig utan berättar något som är superviktigt och intressant (för honom). Inte heller "jag behöver vara ifred ibland" och att be om förståelse. Det enda som kan fungera är att införa supertydliga, absolut konkreta regler (Typ: När jag har de där röda hörlurar/min prata-inte-med-mig-keps på mig, får ni inte prata med mig).

Nu är detta bara en gissning, hoppas det hjälper lite eller blir ett litet tankefrö.
Ta hand om dig!!!

 

[MidnightSoul]

Jag storknar desto fler inlägg från TS jag läser.
Fasiken tillochmed människan som kan vara burdust på jobbet har vett nog att stanna upp i min "dörrhåla" och låta mig göra klart det jag gör då jag inte klarar av flera avbrytningar i rad utan att få sensor overload.
Din kar beter sig som en treåring. Nej du är inte egoistiskt som behöver egen tid för återhämtning. Tycker helt klart att du borde kunna diskutera med honom och kunna säga nu behöver jag att det är tyst ett tag.

 

[Voeux]

Jag jobbar med terapi och känner igen det här mönstret och förstår att du blir vansinnig och ständigt nära "väggen".

Nu gissar jag hej vilt:
Kan det vara så att du är lite åt det högkänsliga hållet, som lätt läser av andras känslor och behov ... och som sätter deras behov och känslor före dina egna? Och som behöver egentid och stimulansfri tid för att ladda batterierna?
Och att din man kanske drar åt aspergerhållet? Som sagt bara en gissning men att han inte "ser" eller förstår att du behöver vara i fred och allt prat om tekniska detaljer får mig att tänka i den riktningen.

En högkänslig och en asperger är faktiskt en rätt vanlig kombo, (framför allt om den högkänslige är uppväxt med en asperger-förälder där den högkänsliges tendens att sätta andras behov först har förstärtks). Man kan ha asperger lite mer eller mindre, jag vet många som bara har vissa drag (t.ex. att de kan prata om sitt i evigheter eller att de kan "göra bort sig" ibland utan att märka det och säga saker till andra som man inte säger, typ "min fru tyckte att din nya frisur var jätteful") och som är helt "normala" annars men som kan göra livet jobbigt för sina partners utan att någon utomstående riktigt förstår.

Är det så kan det vara omöjligt att ändra på honom. Det hjälper inte att säga "stör inte mig", för i hans ögon stör han inte dig utan berättar något som är superviktigt och intressant (för honom). Inte heller "jag behöver vara ifred ibland" och att be om förståelse. Det enda som kan fungera är att införa supertydliga, absolut konkreta regler (Typ: När jag har de där röda hörlurar/min prata-inte-med-mig-keps på mig, får ni inte prata med mig).

Nu är detta bara en gissning, hoppas det hjälper lite eller blir ett litet tankefrö.
Ta hand om dig!!!

Beskriver mig och min man ganska bra. Jag är inte så väldigt högkänslig men drar åt det hållet, och han har en del tendenser som påminner om spektrat. Det märks inte alltid i vardagen, men ibland när vi sätter oss ner och pratar igenom saker eller blir osams om någonting så blir det tydligt att vi lever lite i parallella verkligheter. Väldigt utmanande tidvis.

 

[Shettistanten]

Beskriver mig och min man ganska bra. Jag är inte så väldigt högkänslig men drar åt det hållet, och han har en del tendenser som påminner om spektrat. Det märks inte alltid i vardagen, men ibland när vi sätter oss ner och pratar igenom saker eller blir osams om någonting så blir det tydligt att vi lever lite i parallella verkligheter. Väldigt utmanande tidvis.

Exakt! Och lever man i parallella verkligheter som du säger kan det bli superjobbigt att försöka prata igenom saker eftersom man helt enkelt pratar förbi varandra. Och har den andre svårt att sätta in sig i ditt perspektiv kan det bli otroligt utmanande/hopplöst/frustrerande.

 

[Lingon]

Exakt! Och lever man i parallella verkligheter som du säger kan det bli superjobbigt att försöka prata igenom saker eftersom man helt enkelt pratar förbi varandra. Och har den andre svårt att sätta in sig i ditt perspektiv kan det bli otroligt utmanande/hopplöst/frustrerande.

Sen är det ju att ibland måste man bara acceptera och respektera det ens partner ber en om även om man inte förstår varför behovet finns. Det här är ett sånt tillfälle. TS partner behöver inte förstå (även om det hade underlättat) men han MÅSTE acceptera och respektera att TS behöver tid för sig själv då hon inte blir avbruten.

 

[Sassy]

I det här hushållet pratar man inte med den som har lurar på sig. På så sätt kan man "pyssla runt" utan att ens behöva svara på om man är tillgänglig för samtal eller inte. Kanske inte funkar så bra med mindre barn dock.

Med min exsambo hade vi varsin "hörna" där den andre inte fick störa om det inte brinner. Just den ytan var inget man kompromissar med, utan den fick inredas och städas helt efter eget huvud.

Om man inte har lika behov får man försöka hitta en metod som gör det enklare att tillgodose dem tänker jag?

 

[the_connemara]

Sen är det ju att ibland måste man bara acceptera och respektera det ens partner ber en om även om man inte förstår varför behovet finns. Det här är ett sånt tillfälle. TS partner behöver inte förstå (även om det hade underlättat) men han MÅSTE acceptera och respektera att TS behöver tid för sig själv då hon inte blir avbruten.

Instämmer. Det är ju något man kan vara dålig på (att uppmärksamma den andres state of mind) eller så kanske. Men att lära sig att någon inte vill bli avbruten, det ska man faktiskt klara av som vuxen.

 

[clusia]

Jag har inte så stort behov egentid men jag har ett stort behov av tystnad. Jobbar i en miljö med höga skarpa ljud, människor överallt och som kräver fokus. När jag kommer hem måste jag få vila hjärnan från intryck, så gott det går iaf när en 6åring vill ha sitt. Jag skulle bli knäpp om jag levde som du. Jag brukar bara säga att jag inte orkar mer ljud just nu. Blir sambon sur så får han väl bli det då. Känns inte som det är mitt problem att hantera om han blir sur över att jag sätter gränser för att värna om min hälsa.

 

[cewe]

Du har inte två barn, du har tre.

 

[MJLee]

Känner igen mig i det där, behovet av att bara få vara hemma. Det är tråkigt att alltid behöva lämna huset för att få lite frid i sinnet.

Har du försökt att helt enkelt gå in i ett annat rum och stänga/låsa dörren. Och gör det solklart att när du är där så är make och barn (kanske vara lite flexibel gällande barnen) bannlysta därifrån och tom att knacka om inte huset brinner. Sätt upp en skylt, förbjudet att komma in, eller liknande så alla vet vad som gäller och inte 'glömmer bort' det.

 

[MCP]

Nej, du är absolut inte otrevlig om du säger till att du behöver få lite tyst egentid, speciellt eftersom du har en utmattning i bagaget också. Skulle det kunna fungera om du/ni arbetade ut något tydligt system? I en podd jag lyssnar på så sade den (visserligen ensamstående) mamman att hon sagt till sina barn att när hon kommer från jobbet så behöver hon få 15-30 minuter nollningstid (t.ex. när hon börjar laga mat) före hon kan vara social med dem.
Detta var ju förstås äldre barn som kan förstå och hantera detta själva, men om du och din man gör upp något system, t.ex. att en viss tid på dagen tar han barnens prat och uppmärksamhet, och låter dig vara ostörd så länge det inte brinner, typ.
Eller att när du har t.ex. hörlurar på dig så du ska du bara störas i nödfall.

 

[Taraxacum]

Jag och maken är ganska lika när det kommer till behov av lugn och återhämtning när barnen sover, däremot är vi olika när det kommer till att involvera varandra i saker. Han frågar alltid om jag vet vart saker ligger innan han börjat leta själv, samt pratar med mig/ropar från andra rum. Det gör mig tokig. Som småbarnsförälder är man ju ofta konstant överstimulerad, det finns inte mycket marginal kvar på varken energi eller hjärnkapacitet så när jag försöker byta blöja på sprattlig 1-åring eller vad jag nu håller på med och han håller på att ställa massa frågor till mig samtidigt så är det som att det bara blir error i hjärnan av att bli avbruten och plötsligt behöva börja tänka på vart dotterns solhatt är när jag famlar efter blöjor och letar efter servetter samtidigt. Eller att ropa. Jag kanske är mitt i någonting som jag inte kan släppa och inte hör honom. Att behöva höja rösten mitt i allt befintligt kaos är inget jag bara gör, och det tar min tid och energi att försöka höra honom och ropa tillbaks. Nej tack. Vill man mig något i det här huset så kommer man till mig, påkallar min uppmärksamhet och ser till att man har den innan man pratar. Han däremot tycker att det blir snabbt och effektivt när vi hjälps åt, kan fråga varandra vart saker är i stället för att leta runt och ropa i stället för att springa. Men jag blir överstimulerad och i värsta fall brinner det till i huvudet av stress när det kommer behov/intryck från flera håll samtidigt. Men jag tror att man måste prata om det på det här sättet. Säger man bara att jag vill inte att du gör X eller Y så kan det ju vara lite svårare för mottagaren att ta till sig än om man även förklarar varför. Så det är mitt råd, prata igenom saken och var tydlig med dina behov och hur du känner om du inte får dem uppfyllda.

Och som svar på din fråga - självklart kan man kräva sin egen tid. De allra allra flesta människor har det behovet, vissa mer och andra mindre. Promenader är den bästa egna tiden för mig, och mental återhämtning. Inga lurar, bara promenad.

Exakt så är det för mig med. Alla dessa intryck för att det blir kortslutning i hjärnan.
Jag har pratad med honom om saken flera gånger och han är då hjälpsam och tar barnen mer, förstår när jag behöver gå promenad själv och kommer inte med någonting annat än stöd.

Problemet med maken är väl att han inte kan se när jag inte bör bli störd. Han fattar inte, kan inte läsa av det i en situation. Det finns asberger i släkten och han har en del drag av det, men ingen diagnos. Det här gör att jag förstår varför han beter sig som han gör. Han vill inte vara otrevlig eller göra något som jag inte mår bra av. Han bara ser inte.
Och då har jag svårt att ställa krav på honom. Att kräva att han måste sluta prata i mun på andra och måste börja se om jag är mottaglig innan han pratar. Jag tror inte han har den förmågan i sig. Kan det vara så?

 

[Lingon]

Exakt så är det för mig med. Alla dessa intryck för att det blir kortslutning i hjärnan.
Jag har pratad med honom om saken flera gånger och han är då hjälpsam och tar barnen mer, förstår när jag behöver gå promenad själv och kommer inte med någonting annat än stöd.

Problemet med maken är väl att han inte kan se när jag inte bör bli störd. Han fattar inte, kan inte läsa av det i en situation. Det finns asberger i släkten och han har en del drag av det, men ingen diagnos. Det här gör att jag förstår varför han beter sig som han gör. Han vill inte vara otrevlig eller göra något som jag inte mår bra av. Han bara ser inte.
Och då har jag svårt att ställa krav på honom. Att kräva att han måste sluta prata i mun på andra och måste börja se om jag är mottaglig innan han pratar. Jag tror inte han har den förmågan i sig. Kan det vara så?

Jag tror att du kan behöva vara rakare med honom. Ta för givet att han inte märker det själv. Säg det till honom. Säg att du behöver en stund för dig själv. Specificera hur lång tid. Be honom att ta hela ansvaret för barnen under tiden. Om du är kvar i hemmet under tiden berätta var du vill vara och säg att du behöver få vara ifred under den tid du specificerat. Det är inte att ställa krav. Det är att kommunicera på ett sätt som han förstår. Bara för att du kan läsa av andra människor snabbt och lätt och anpassa dig efter deras behov betyder inte att andra kan det. Och de som inte kan det får man kommunicera med på ett sätt som de förstår. De flesta vill ju faktiskt vara snälla och hjälpa andra att må bra. Då måste man ge dem chansen att förstå vad man behöver när man behöver det. Och hur. Var tydlig. Tydlig är inte samma som elak!!

 

[Taraxacum]

Jag jobbar med terapi och känner igen det här mönstret och förstår att du blir vansinnig och ständigt nära "väggen".

Nu gissar jag hej vilt:
Kan det vara så att du är lite åt det högkänsliga hållet, som lätt läser av andras känslor och behov ... och som sätter deras behov och känslor före dina egna? Och som behöver egentid och stimulansfri tid för att ladda batterierna?
Och att din man kanske drar åt aspergerhållet? Som sagt bara en gissning men att han inte "ser" eller förstår att du behöver vara i fred och allt prat om tekniska detaljer får mig att tänka i den riktningen.

En högkänslig och en asperger är faktiskt en rätt vanlig kombo, (framför allt om den högkänslige är uppväxt med en asperger-förälder där den högkänsliges tendens att sätta andras behov först har förstärtks). Man kan ha asperger lite mer eller mindre, jag vet många som bara har vissa drag (t.ex. att de kan prata om sitt i evigheter eller att de kan "göra bort sig" ibland utan att märka det och säga saker till andra som man inte säger, typ "min fru tyckte att din nya frisur var jätteful") och som är helt "normala" annars men som kan göra livet jobbigt för sina partners utan att någon utomstående riktigt förstår.

Är det så kan det vara omöjligt att ändra på honom. Det hjälper inte att säga "stör inte mig", för i hans ögon stör han inte dig utan berättar något som är superviktigt och intressant (för honom). Inte heller "jag behöver vara ifred ibland" och att be om förståelse. Det enda som kan fungera är att införa supertydliga, absolut konkreta regler (Typ: När jag har de där röda hörlurar/min prata-inte-med-mig-keps på mig, får ni inte prata med mig).

Nu är detta bara en gissning, hoppas det hjälper lite eller blir ett litet tankefrö.
Ta hand om dig!!!

Jag tror du har helt rätt! Dina beskrivning av både mig och maken stämmer på pricken.

Vad intressant att det är en vanlig kombo. Och tröstande på något vis. Då borde vi kanske kunna klara av det här ihop ändå. Kan andra så kan vi tänker jag.

Det jag har fastnat i är just det att jag inte kan ändra på honom. Det är hans personlig och hur hans sinne fungerar. Därav den drastiska tanken om separation.
Min fråga blir då; hur får man en relation mellan en högkänslig och asberger att fungera på ett så bra sätt som möjligt? Har du några fler tips annat än tydlig markering av "tystnadstid" med lurar eller mössa?

 

[Taraxacum]

Beskriver mig och min man ganska bra. Jag är inte så väldigt högkänslig men drar åt det hållet, och han har en del tendenser som påminner om spektrat. Det märks inte alltid i vardagen, men ibland när vi sätter oss ner och pratar igenom saker eller blir osams om någonting så blir det tydligt att vi lever lite i parallella verkligheter. Väldigt utmanande tidvis.

Precis så. Man pratar och diskuterar saken men en full förståelse går inte att få till.