Att alltid vara (mentalt) tillgänglig för sina barn och partner

[Taraxacum]

Jag tror att du kan behöva vara rakare med honom. Ta för givet att han inte märker det själv. Säg det till honom. Säg att du behöver en stund för dig själv. Specificera hur lång tid. Be honom att ta hela ansvaret för barnen under tiden. Om du är kvar i hemmet under tiden berätta var du vill vara och säg att du behöver få vara ifred under den tid du specificerat. Det är inte att ställa krav. Det är att kommunicera på ett sätt som han förstår. Bara för att du kan läsa av andra människor snabbt och lätt och anpassa dig efter deras behov betyder inte att andra kan det. Och de som inte kan det får man kommunicera med på ett sätt som de förstår. De flesta vill ju faktiskt vara snälla och hjälpa andra att må bra. Då måste man ge dem chansen att förstå vad man behöver när man behöver det. Och hur. Var tydlig. Tydlig är inte samma som elak!!

Det där var något jag tar till mig av. Tydlig är inte samma sak som elak.
Och att faktiskt specificera plats och tid för min ensamhet. På så vis så borde det bli lättare för maken att förstå ramarna.

Jag har tidigare gått i tankar att det ska väl ändå inte behövas att jag är så tydlig, men jo. Nu är ju läget så att det kanske är det som behövs för att han ska förstå och för att jag ska få det jag behöver.

Tack!

 

[Inte_Ung]

Ni andra (jag är förhoppningsvis inte den enda) som också är känsliga för stimuli, intryck, ljud och behöver ensamhet för att orka med livet men samtidigt lever familjeliv, hur gör ni?

Min sambo tog barn och åkte iväg på något ärende så att jag fick huset för mig själv en stund.

 

[Inte_Ung]

Jag tror du har helt rätt! Dina beskrivning av både mig och maken stämmer på pricken.

Vad intressant att det är en vanlig kombo. Och tröstande på något vis. Då borde vi kanske kunna klara av det här ihop ändå. Kan andra så kan vi tänker jag.

Det jag har fastnat i är just det att jag inte kan ändra på honom. Det är hans personlig och hur hans sinne fungerar. Därav den drastiska tanken om separation.
Min fråga blir då; hur får man en relation mellan en högkänslig och asberger att fungera på ett så bra sätt som möjligt? Har du några fler tips annat än tydlig markering av "tystnadstid" med lurar eller mössa?

Kommunikation.
Prata med varandra och förklara era behov.

Be maken ta barnen mera också.
Om jag ville se ett TV-program i fred från början till slut så berättade jag det i förväg.
Typ mellan 18-20 så vill jag titta på TV i fred så då får du ta barnen och passa min telefon samt öppna dörren om någon knackar på.
På den tiden satt telefonen i kabel, men numera så kan man ju lämna över den inför TV-tiden som en symbol.
Nu har du min telefon därför att jag vill se TV i fred.
Jag hämtar den här jag är klar.

 

[Tonto]

Jag tror du har helt rätt! Dina beskrivning av både mig och maken stämmer på pricken.

Vad intressant att det är en vanlig kombo. Och tröstande på något vis. Då borde vi kanske kunna klara av det här ihop ändå. Kan andra så kan vi tänker jag.

Det jag har fastnat i är just det att jag inte kan ändra på honom. Det är hans personlig och hur hans sinne fungerar. Därav den drastiska tanken om separation.
Min fråga blir då; hur får man en relation mellan en högkänslig och asberger att fungera på ett så bra sätt som möjligt? Har du några fler tips annat än tydlig markering av "tystnadstid" med lurar eller mössa?

Han måste vilja lära sig att fatta när du vill vara ifred och inte komma och störa dig hela tiden. Vill han inte det så är det nog kört. Men det går att ändra på sig om man själv vill. Även med asperger.

 

[Shettistanten]

Att det är en vanlig kombo betyder tyvärr inte att det är en lyckad kombo eller att det är lätt att få den att fungera.

Du kan inte ändra honom men du kan ändra ditt eget sätt att kommunicera med honom och se på saken. Det som Lingon skrev ovan tycker jag är jättebra. Att vara tydlig är att vara "snäll", inte att vara elak. Att vara otydlig är bara förvirrande för honom. (På samma sätt som det inte alls är snällt av lärare att inte vara tydlig mot elever. Det går utmärkt att vara tydlig och kärleksfull samtidigt. Tänk "vänlig men bestämd".)

Eftersom han inte kan leva in sig i dig kan du försöka leva in dig i honom och försöka kommunicera på ett sätt som han förstår. Men även om detta fungerar till slut i den typen av situation som du beskrev kan det ändå i det långa loppet bli för frustrerande med en partner som aldrig kommer förstå dig "på riktigt", du kan känna dig mer som hans mamma eller terapeut...

Det finns en del super spännande info och böcker på engelska om att leva med en partner som har asperger (googla "live partner asperger" eller "married to asperger" och "Kathy Marshack".)

 

[Sassy]

Det där var något jag tar till mig av. Tydlig är inte samma sak som elak.
Och att faktiskt specificera plats och tid för min ensamhet. På så vis så borde det bli lättare för maken att förstå ramarna.

Jag har tidigare gått i tankar att det ska väl ändå inte behövas att jag är så tydlig, men jo. Nu är ju läget så att det kanske är det som behövs för att han ska förstå och för att jag ska få det jag behöver.

Tack!

Att inte tydligt kommunicera sina behov är ju att vara orättvis mot sin partner. Jag som ofta gillar att småprata och "tänka högt tillsammans" hade inte naturligt börjat tänka på att den andre kanske tycker att det är jobbigt generellt. "Inte nu" betyder liksom "inte nu" och inte "bara när jag är återhämtad". Alla har ju en bias mot att läsa in att den andre har liknande behov, om man inte väldigt tydligt pratat om skillnaden.

Som barn kunde den typen av underförstått budskap göra mig rejält osäker, men det var inga som helst problem att acceptera att "när mamma sitter i läsfåtöljen har hon egentid".

(Jag som levt med både neurotypiska och på autismspektrat skulle vilja påstå att det inte är så stor skillnad i vilka antaganden man gör, utan skillnaden ligger i att man med autism kan behöva tydligare "cues" för att snabbt ta in vilket läge som gäller just nu.)

 

[Bulldoozer]

Jag tänker att det enklaste är väl att bestämma att maken tar barnen iväg på en aktivitet så du får din egentid. När jag velat vara ifred har jag tappat upp ett bad och låst in mig i badrummet eller lagt mig i sovrummet alternativt datarummet med stängd dörr vilket är en tydlig signal att jag vill vara ifred. Jag har också sagt att nu lägger jag mig och läser/vilar och vill vara ifred.
Jag tror inte att det skulle vara så lätt för mina familjemedlemmar att förstå att jag vill vara ifred om jag ändå uppehåller mig i de allmänna utrymmena.

Jag har numera inte nåt behov av att markera egentid då jag får väldigt mycket ändå då dottern är vuxen och maken oftast sitter och jobbar när han har tillfälle.

 

[hastflicka]

Exakt så är det för mig med. Alla dessa intryck för att det blir kortslutning i hjärnan.
Jag har pratad med honom om saken flera gånger och han är då hjälpsam och tar barnen mer, förstår när jag behöver gå promenad själv och kommer inte med någonting annat än stöd.

Problemet med maken är väl att han inte kan se när jag inte bör bli störd. Han fattar inte, kan inte läsa av det i en situation. Det finns asberger i släkten och han har en del drag av det, men ingen diagnos. Det här gör att jag förstår varför han beter sig som han gör. Han vill inte vara otrevlig eller göra något som jag inte mår bra av. Han bara ser inte.
Och då har jag svårt att ställa krav på honom. Att kräva att han måste sluta prata i mun på andra och måste börja se om jag är mottaglig innan han pratar. Jag tror inte han har den förmågan i sig. Kan det vara så?

Skaffa ett par stora, over orat, horlurar i en mycket tydlig farg sa aven barnen lagger marke till dem och forklara for hela familjen att om du har horlurarna pa dig far man inte stora om man inte bloder eller huset brinner.

 

[Sofie.S]

Jag håller på och återhämtar mig från utmattning och jag har verkligen fått jobba med att hitta pauser.
Jag lägger mig på soffan när bränslet tar slut. Vill barnen prata/leka/ha hjälp så säger jag bara ”gå till pappa”. Vill de lägga sig och mysa med mig är de välkomna att göra det.
Men jag behövde bryta mönstret i min familj - ”mamma fixar”.
Det har blivit accepterat i familjen men omställningen tog lite tid. Alltså herregud, mina barn kunde ropa på mig från annat rum när pappan vad bredvid dem.

Jag och min man umgås på kvällarna men vissa kvällar lägger vi oss i varsin soffan framför varsin tv. Ensamhet är viktig också, att bara få vara, utan att tänka på någon annans behov.

 

[Görel]

Många av oss kvinnor har blivit formade av uppväxten och samhället att finnas till för andra framför att finnas till för oss själva. Vi ska stötta och hjälpa andra runt omkring oss innan vi tillgodoser våra egna behov. Vissa av oss har blivit kallade för egoister när vi gjort det vi själva mått bra av oss inte offrat oss för andra.
Många män har av samma samhälle fostrats till att ta stöd och hjälp av kvinnor. Att kvinnor gärna stöttar och lyssnar närhelst det behövs. Det börjar ibland redan i skolan när lugna och skötsamma flickor placeras vid livliga och högljudda pojkar för att ha en dämpande effekt. Flickornas skolgång offras för att få lugnare i klassrummet.

Jag tycker att sånt här kan vara bra att tänka på när man känner dåligt samvete över att man inte alltid orkar finnas till för andra. Eller när man inte förstår varför andra tar det för självklart att man hela tiden ska finnas tillgänglig.

 

[Mkb]

Många av oss kvinnor har blivit formade av uppväxten och samhället att finnas till för andra framför att finnas till för oss själva. Vi ska stötta och hjälpa andra runt omkring oss innan vi tillgodoser våra egna behov. Vissa av oss har blivit kallade för egoister när vi gjort det vi själva mått bra av oss inte offrat oss för andra.
Många män har av samma samhälle fostrats till att ta stöd och hjälp av kvinnor. Att kvinnor gärna stöttar och lyssnar närhelst det behövs. Det börjar ibland redan i skolan när lugna och skötsamma flickor placeras vid livliga och högljudda pojkar för att ha en dämpande effekt. Flickornas skolgång offras för att få lugnare i klassrummet.

Jag tycker att sånt här kan vara bra att tänka på när man känner dåligt samvete över att man inte alltid orkar finnas till för andra. Eller när man inte förstår varför andra tar det för självklart att man hela tiden ska finnas tillgänglig.

Det här är också en av anledningarna till att jag blir lite anti när det (även om det är välmenande) ska ställas någon neuropsykiatrisk diagnos på mannen utifrån det här problemet. Alla heterosexuella män som lider av den här problematiken att spontant inte se sin partners behov kan liksom inte ha autism, mer troligt är det åtminstone delvis hur man har fostrats av samhället. Har han sådana problem att han lider av de här dragen kan han förstås söka hjälp och det kan visa sig att han har autism, men i nuläget är han ju faktiskt bara en av alla män som inte riktigt drar sitt lass vad gäller att ta hand om barnen och ge ts tillräcklig tid för återhämtning.

 

[Ajda]

Jag zonar ut emellanåt när vi sitter en kväll framför tvn. Pratar sambon på och undrar varför jag inte svarar så säger jag helt enkelt att jag är för trött för att prata.

Barnen är förmodligen lite äldre än TS barrn men absolut att jag säger åt dem ibland att jag måste få ha lite tyst runt mig ibland.
Framförallt min dotter är en riktig pratkvarn.

Nu är det mer att jag får spunk när de kommer och sätter sig bredvid i soffan med toktok på högsta volym. Det har jag nolltolerans emot. Antingen har man hörlurar eller så får man gå därifrån om man promt måste lyssna på saker.

 

[Fruentimber]

Det där var något jag tar till mig av. Tydlig är inte samma sak som elak.
Och att faktiskt specificera plats och tid för min ensamhet. På så vis så borde det bli lättare för maken att förstå ramarna.

Jag har tidigare gått i tankar att det ska väl ändå inte behövas att jag är så tydlig, men jo. Nu är ju läget så att det kanske är det som behövs för att han ska förstå och för att jag ska få det jag behöver.

Tack!

Din beskrivning stämmer mycket väl in även på mig och min sambo. Vi har numera en väldigt enkel kommunikation kring detta då jag är ganska rak som människa - jag säger helt enkelt att "nu är det dags att vara tyst". I början kunde det skava en del att vi hade olika behov vad gäller det sociala och min sambo har ibland blivit ganska ledsen, men numera har han en större förståelse för hur jag fungerar, vad som dränerar och vad jag behöver. Oftast räcker det med en blick för att han ska snappa upp situationen. Men vi har ju jobbat oss dit också genom kommunikation där vi inte har försökt värdera varandras behov, bara accepterat att det ser olika ut och att vi behöver hantera det olika. Jag tror även att min eventuella ADHD-diagnos och terapi också bidragit till hans förståelse. Tack och lov har jag de senaste åren jobbat eller studerat mycket hemifrån, så jag får mycket tystnad och styr min egen tid.