Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Har funderat på din tråd de senaste dagarna och funderat på hur jag själv tar stora beslut. Och jag är nog definitivt en sån som skjuter upp beslut till det blir så uppenbart att jag måste välja det ena eller andra, och då kan det bli bråttom. Så om jag hade stått inför ditt val så hade jag bara skjutit på det och tänkt att jag tar det beslutet när jag närmar mig 40, om det inte kommit till mig innan. Även om det kan vara svårare att bli gravid då, men det är inte säkert att det blir svårt för dig/er. Rent krasst kan ni ju redan ha svårt att bli gravida, det vet ingen i förväg.
Men det är så jag fungerar, det kanske inte alls är för dig.

Jag fungerar inte så. Jag tar beslut snabbt.
I just den här frågan kanske det förstör hela mitt framtida liv om jag nu skulle vilja ha barn men blivit för gammal. Jag kanske blir otroligt bitter.

 

[honung]

Och hur vet jag att det inte är det jag känner nu, fast i och med att jag alltid varit så säker på nej vill jag inte riktigt erkänna det? Eller hur jag nu ska uttrycka mig.

Vad jag förstår har inte din man något uttalad längtan efter barn heller och då antar jag att det du går igenom nu är att du kanske känner en tyngd av 'beslutet'? Jag vet inte. För mig var det inte någon inre diskussion ens, det bara var faktum OCH - jag hade faderskapet vid min sida i att det var den framtiden vi skulle gå tillsammans.

 

[sthu]

Vad jag förstår har inte din man något uttalad längtan efter barn heller och då antar jag att det du går igenom nu är att du kanske känner en tyngd av 'beslutet'? Jag vet inte. För mig var det inte någon inre diskussion ens, det bara var faktum OCH - jag hade faderskapet vid min sida i att det var den framtiden vi skulle gå tillsammans.

Nej, han har aldrig uttryckt någon direkt barnlängtan. Det innebär inte att han inte vill. Han är väl som jag, vet inte riktigt vad vi vill egentligen.

 

[escodobe]

Jag är lite undrande till det många säger här i tråden, att man 'inte har intresse av barn'? Va, liksom - måste man ha 'intresse' av barn i största allmänhet för att bli förälder? Som i att man nog inte skaffar sig häst om man inte har intresse av hästar?

Jag har själv aldrig haft intresse av barn, har aldrig tyckt om barn och gör det nog fortfarande inte - men det har aldrig någonsin haft något med mina egna barn att göra. 'Egna barn och andras ungar-effekten'? Snoriga skrikande ungar jag ser på stan är liksom lika motbjudande som ett pandemi-virus.
Har inte haft jämnåriga med samma ålder på barn, har aldrig egentligen haft umgänge med folk som haft barn, har heller inte haft så mycket barn i släkten. Näe, jag har inget intresse av barn, men jag har älskar ju mina egna högt och är som så många andra mammor 'världens bästa mamma' enligt barnen, så något har jag ju gjort rätt trots att jag inte är intresserad av barn?

Jag tänker att man bör ha ett intresse för att HA barn med allt det innebär, även om man kanske inte har ett intresse för barn i största allmänhet.

För mig är tanken på att skaffa barn ungefär på samma nivå som tanken på att skaffa en flodhäst. Det vill säga helt ointressant. Jag har ingen inre längtan eller lust att ha en flodhäst, det verkar tämligen jobbigt och besvärligt med en flodhäst och även om jag skulle ta hand om, och älska flodhästen om jag fick en dumpad i knäet så verkar det ju ovanligt dumt att skaffa en om jag inte verkligen vill ha en.
Det är ju trots så att man kommer få leva med flodhästen i resten av sitt liv, och under rätt många år är flodhästen beroende av en och kommer göra saker som flodhästar i olika åldrar gör och allt som kommer med det för att flodhästen ska ha ett så bra liv man bara kan ge den, för det anser jag att man är skyldig flodhästar om man skaffar dom. Då är det bättre att folk som är engagerade i flodhästar skaffar dom än att jag flyter med strömmen och skaffar en flodhäst för att det är det man ska göra...

 

[Modest]

När jag varit hos vården i andra ärenden har det tagits upp att jag "borde" skaffa barn. För det är det man gör i min ålder och situation.

Men det är ju uppenbart puckat att säga åt någon annan att (försöka) skaffa barn. Andra har ingen aning om ens förutsättningar, resurser, vilja, etc etc.

 

[honung]

Jag tänker att man bör ha ett intresse för att HA barn med allt det innebär, även om man kanske inte har ett intresse för barn i största allmänhet.

För mig är tanken på att skaffa barn ungefär på samma nivå som tanken på att skaffa en flodhäst. Det vill säga helt ointressant. Jag har ingen inre längtan eller lust att ha en flodhäst, det verkar tämligen jobbigt och besvärligt med en flodhäst och även om jag skulle ta hand om, och älska flodhästen om jag fick en dumpad i knäet så verkar det ju ovanligt dumt att skaffa en om jag inte verkligen vill ha en.
Det är ju trots så att man kommer få leva med flodhästen i resten av sitt liv, och under rätt många år är flodhästen beroende av en och kommer göra saker som flodhästar i olika åldrar gör och allt som kommer med det för att flodhästen ska ha ett så bra liv man bara kan ge den, för det anser jag att man är skyldig flodhästar om man skaffar dom. Då är det bättre att folk som är engagerade i flodhästar skaffar dom än att jag flyter med strömmen och skaffar en flodhäst för att det är det man ska göra...

Jag ställde mig aldrig frågan ens, barn var liksom inte något jag ens hade erfarenhet av egentligen så kunde inte ta ställning vare sig för eller emot. När det var faktum var det nog inte ens då så att jag ens tänkte i termer om intresse eller inte, bara om det var ett nästa steg i livet jag var redo att ta, eller inte.

 

[Exile]

Jag ställde mig aldrig frågan ens, barn var liksom inte något jag ens hade erfarenhet av egentligen så kunde inte ta ställning vare sig för eller emot. När det var faktum var det nog inte ens då så att jag ens tänkte i termer om intresse eller inte, bara om det var ett nästa steg i livet jag var redo att ta, eller inte.

Jag tror kruxet här ligger just i att du så naturligt såg det som "nästa steg i livet". Vill ju absolut inte pissa på dina erfarenheter här, som sagt ingen som har barn alternativt inte har barn kan ju egentligen på riktigt förstå den andra sidan fullt ut.

När jag var väldigt liten hade jag kanske en vag ide om att barn skulle bli någon gång, för att det är så vuxna gör? Man är ett barn, sen blir man en vuxen som har egna osv, detta var liksom innan vetskapen om hur barn så att säga blir till ens kom in i bilden.

Men ända sedan jag började greppa, liksom förstod konceptet kring föräldraskap, så har det för mig känts helt främmande att det skulle vara något "nästa steg" i mitt liv. Det känns inte som att jag skulle avancera, utan snarare välja ett sidospår som tar mig någon annanstans, och jag är inte riktigt intresserad av det som verkar hägra längs den vägen.

Jag tror att folk kanske alltid fötts med lite olika mycket drift att föröka sig, men att det är först nu när vårat moderna samhälle på riktigt tillåter oss att låta bli som det börjar visa sig mer.

 

[sthu]

Men det är ju uppenbart puckat att säga åt någon annan att (försöka) skaffa barn. Andra har ingen aning om ens förutsättningar, resurser, vilja, etc etc.

Ändå har det hänt, åtminstone tre gånger från vårdpersonal och oräkneliga gånger från vanliga privatpersoner.

 

[Thaliaste]

Men det är ju uppenbart puckat att säga åt någon annan att (försöka) skaffa barn. Andra har ingen aning om ens förutsättningar, resurser, vilja, etc etc.

Visst är det puckat. Men jag känner igen mig mycket i @sthu s erfarenheter om detta, även om jag inte varit i kontakt med vården. Men som 30+ utan barn överväger jag alltid huruvida jag ska ta upp något som rör känslan av att jag fastnat och skulle vilja göra någon förändring, för det är så himla vanligt att det föreslås att det är nog biologiska klockan som ringer och det är egentligen barn jag längtar efter. Jag förstår bara inte det själv, som kanske mer funderar över att byta jobb, flytta, göra en längre resa, ett år på folkhögskola, eller kanske är det förhållandet som gått i stå. Men för många andra är det självklart att det är barn jag saknar. Är man lite less som barnlös 30+are så är det tydligen den självklara lösningen.

 

[escodobe]

Jag fungerar inte så. Jag tar beslut snabbt.
I just den här frågan kanske det förstör hela mitt framtida liv om jag nu skulle vilja ha barn men blivit för gammal. Jag kanske blir otroligt bitter.

Jag tror kruxet här ligger just i att du så naturligt såg det som "nästa steg i livet". Vill ju absolut inte pissa på dina erfarenheter här, som sagt ingen som har barn alternativt inte har barn kan ju egentligen på riktigt förstå den andra sidan fullt ut.

När jag var väldigt liten hade jag kanske en vag ide om att barn skulle bli någon gång, för att det är så vuxna gör? Man är ett barn, sen blir man en vuxen som har egna osv, detta var liksom innan vetskapen om hur barn så att säga blir till ens kom in i bilden.

Men ända sedan jag började greppa, liksom förstod konceptet kring föräldraskap, så har det för mig känts helt främmande att det skulle vara något "nästa steg" i mitt liv. Det känns inte som att jag skulle avancera, utan snarare välja ett sidospår som tar mig någon annanstans, och jag är inte riktigt intresserad av det som verkar hägra längs den vägen.

Jag tror att folk kanske alltid fötts med lite olika mycket drift att föröka sig, men att det är först nu när vårat moderna samhälle på riktigt tillåter oss att låta bli som det börjar visa sig mer.

Ja, just det här med att det skulle vara ett, nästan självklart "nästa steg" nästa steg till vaddå? I mitt fall hade det väl snarast vara ett steg bakåt.
Med stigande ålder börjar jag misstänka att en del av orsaken att man ser barn som "nästa steg" är att livet börjar bli lite tråkigt. Man har har lite vilda år som ung vuxen, utbildat sig, jobbat några år och alla ens vänner börjar skaffa barn och så blir det lite "Jaha vad ska vi göra nu då" då alla i umgänget träffas på leos lekland istället för bokcirkeln eller vad nu det var man tyckte om att roa sig med innan barn. Rätt mycket FOMO typ.
Jag som umgicks med personer som fick barn extremt tidigt( (före eller runt 20) och sedan bytt umgänge en hel del genom åren är inne på ungefär tredje eller fjärde "vågen" av babyboom.

 

[honung]

Jag tror att folk kanske alltid fötts med lite olika mycket drift att föröka sig, men att det är först nu när vårat moderna samhälle på riktigt tillåter oss att låta bli som det börjar visa sig mer.

Det är absolut en poäng.

Nu är det inte så att jag inte hade valet då heller, men 'nästa steg' var kanske en vilja att lägga grund för en egen familj, en större familj, vad vet jag? Jag kan liksom inte ens ifrågasätta eller framana något 'motiv' idag ens, det bara kändes naturligt. Min egen familj/släkt hade inga högre numerärer, jag var nog yngst i hela familjen under min barndom, brorsbarn fanns senare men på avstånd och med en hel del problem...min omedelbara familj var ganska rätt så väldigt dysfunktionell och definitivt inget föredöme som jag ville upprepa eller ens kanske stanna i? Jag tror att jag kanske bara startade en ny familj helt enkelt och då var det en väldigt naturlig start på den som jag inte i min sinnesvärld ens ifrågasatte eller behövde motivera...

 

[Thaliaste]

Jag tror kruxet här ligger just i att du så naturligt såg det som "nästa steg i livet". Vill ju absolut inte pissa på dina erfarenheter här, som sagt ingen som har barn alternativt inte har barn kan ju egentligen på riktigt förstå den andra sidan fullt ut.

När jag var väldigt liten hade jag kanske en vag ide om att barn skulle bli någon gång, för att det är så vuxna gör? Man är ett barn, sen blir man en vuxen som har egna osv, detta var liksom innan vetskapen om hur barn så att säga blir till ens kom in i bilden.

Men ända sedan jag började greppa, liksom förstod konceptet kring föräldraskap, så har det för mig känts helt främmande att det skulle vara något "nästa steg" i mitt liv. Det känns inte som att jag skulle avancera, utan snarare välja ett sidospår som tar mig någon annanstans, och jag är inte riktigt intresserad av det som verkar hägra längs den vägen.

Jag tror att folk kanske alltid fötts med lite olika mycket drift att föröka sig, men att det är först nu när vårat moderna samhälle på riktigt tillåter oss att låta bli som det börjar visa sig mer.

Precis, som att det skulle vara en trappa. Antingen tar man nästa steg, eller så blir man kvar. Mycket mer överenstämmande med verkligheten att se det som sidospår.

(Ibland ser jag tanken på att bli mamma som att man är i ett spel och hamnar på rutan "Grattis! Du har just fött barn. Stå över 20 kast för att ta hand om din avkomma." Men jag förstår att det för de flesta (kanske även för mig) skulle innebära fantastiska delar OCKSÅ. Som sagt, olika sidospår och inget borde vara bättre än det andra att välja.)

 

[SiZo]

Jag fungerar inte så. Jag tar beslut snabbt.
I just den här frågan kanske det förstör hela mitt framtida liv om jag nu skulle vilja ha barn men blivit för gammal. Jag kanske blir otroligt bitter.

Jag är medlem i många barnfrihetsgrupper, där är det även äldre personer med, ingen av dessa har varit bitter och ingen känner någon som är bitter. Många har ändå barn i sitt liv, syskonbarn, kusinbarn eller något liknande som man kan lägga ner sin själ i om man vill.

Jag själv blev faster häromdagen och insåg direkt att nä, jag har nog inget intresse av det barnet ändå? Åtminstone inte medans hon är bebis. När hon blir en person så kanske?

Barn finns det gått om, man behöver inte ha biologiska. Ska vi prata osjälviskhet så är det att ta hand om andras barn som föräldrarna själva inte kan ta hand om av olika orsaker.

 

[Inte_Ung]

Med stigande ålder börjar jag misstänka att en del av orsaken att man ser barn som "nästa steg" är att livet börjar bli lite tråkigt. Man har har lite vilda år som ung vuxen, utbildat sig, jobbat några år och alla ens vänner börjar skaffa barn och så blir det lite "Jaha vad ska vi göra nu då" då

Det ligger absolut något i det.
Jag skaffade barn av nyfikenhet.
En upplevelse som jag ville prova.
Det var bättre än väntat på många vis.
Mest överraskande var de nya världar som barnen visade mig genom att ta med mig på sina aktiviteter.
Alla konserter jag har varit på och massor med andra spännade saker som jag inte hade hittat på själv.

Det har faktiskt rockat på riktigt.

 

[sthu]

Jag är medlem i många barnfrihetsgrupper, där är det även äldre personer med, ingen av dessa har varit bitter och ingen känner någon som är bitter. Många har ändå barn i sitt liv, syskonbarn, kusinbarn eller något liknande som man kan lägga ner sin själ i om man vill.

Jag själv blev faster häromdagen och insåg direkt att nä, jag har nog inget intresse av det barnet ändå? Åtminstone inte medans hon är bebis. När hon blir en person så kanske?

Barn finns det gått om, man behöver inte ha biologiska. Ska vi prata osjälviskhet så är det att ta hand om andras barn som föräldrarna själva inte kan ta hand om av olika orsaker.

Det jag menar är att om jag ångrar mig och vill ha egna barn, och så är det för sent.

Som jag har sagt innan i tråden är jag inte ett dugg intresserad av att ta hand om barn (som inte är mina egna). Inte i någon ålder.

 

[honung]

Ja, just det här med att det skulle vara ett, nästan självklart "nästa steg" nästa steg till vaddå? I mitt fall hade det väl snarast vara ett steg bakåt.
Med stigande ålder börjar jag misstänka att en del av orsaken att man ser barn som "nästa steg" är att livet börjar bli lite tråkigt. Man har har lite vilda år som ung vuxen, utbildat sig, jobbat några år och alla ens vänner börjar skaffa barn och så blir det lite "Jaha vad ska vi göra nu då" då alla i umgänget träffas på leos lekland istället för bokcirkeln eller vad nu det var man tyckte om att roa sig med innan barn. Rätt mycket FOMO typ.
Jag som umgicks med personer som fick barn extremt tidigt( (före eller runt 20) och sedan bytt umgänge en hel del genom åren är inne på ungefär tredje eller fjärde "vågen" av babyboom.

Jag är nog den sista människan i världen som inte vet vad FOMO betyder (schhh! säg inget, jag vill behålla nån jävla oskuld! )
Men nä. Känner inte igen mig alls i vad du säger. Hade inga kompisar med barn, nyss uppstartat företag, nyköpt liten lägenhet som inte hade plats för barn samt intensivt dykarliv på all tänkbar fritid (det sista borde du känna igen) . Så nope, det är inte mig och mitt 'nästa steg' du beskriver.

 

[Inte_Ung]

Åtminstone inte medans hon är bebis. När hon blir en person så kanske?

De är bebisar en försvinnande kort tid.
De är sedan personer resten av sin livstid.
Du hinner känna efter om du skulle tycka att det är intressant senare.

 

[SiZo]

Det jag menar är att om jag ångrar mig och vill ha egna barn, och så är det för sent.

Som jag har sagt innan i tråden är jag inte ett dugg intresserad av att ta hand om barn (som inte är mina egna). Inte i någon ålder.

Sorry, missat det, det är några sidor nu

Men vad är det du vill ha med barn? Hittills så känns det som att den enda orsaker är att du är rädd att bli bitter eller för att andra ska döma dig. Stämmer detta? Fundera isf på om det är tillräcklig orsak för någon att skaffa barn.

De är bebisar en försvinnande kort tid.
De är sedan personer resten av sin livstid.
Du hinner känna efter om du skulle tycka att det är intressant senare.

Det är möjligt, men jag tror inte det. Mest kanske för att hennes pappa och jag inte kommer speciellt bra överens så jag tror inte att jag skulle få möjligheten att ha en relation med henne även om jag skulle vilja. Så då släpper jag det hellre än försöker.

 

[honung]

De är bebisar en försvinnande kort tid.
De är sedan personer resten av sin livstid.
Du hinner känna efter om du skulle tycka att det är intressant senare.

En sak jag lärt mig redan från graviditeterna och som jag väldigt starkt vidhåller - barn är inga oskrivna blad som föds. Jissesnamen! De har personlighet som individer som foster.

 

[sthu]

Men vad är det du vill ha med barn? Hittills så känns det som att den enda orsaker är att du är rädd att bli bitter eller för att andra ska döma dig. Stämmer detta? Fundera isf på om det är tillräcklig orsak för någon att skaffa barn.

Jag vet inte. Jag vet inte om det är en fix idé att jag inte vill ha barn, jag vet inte om jag vill eller inte. Jag har inga anledningar till varken det ena eller det andra.