Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[SiZo]

Jag vet inte. Jag vet inte om det är en fix idé att jag inte vill ha barn, jag vet inte om jag vill eller inte. Jag har inga anledningar till varken det ena eller det andra.

Jag tror att om man verkligen vill ha barn så vet man det. Sen kanske det krävs att man blir oväntat gravid för att man verkligen ska känna efter för vissa, men jag tror ändå att man vet. Jag har alltid vetat innerst inne, även om jag precis som du ett tag funderade mycket på om varför osv.


Jag vet till exempel att jag vill ha häst. Det är en längtan som är otroligt stark just nu. Men om någon ber mig att förklara varför så är jag rätt säker på att jag inte kan formulera den längtan i ord.

 

[sthu]

Jag tror att om man verkligen vill ha barn så vet man det. Sen kanske det krävs att man blir oväntat gravid för att man verkligen ska känna efter för vissa, men jag tror ändå att man vet. Jag har alltid vetat innerst inne, även om jag precis som du ett tag funderade mycket på om varför osv.

Ja kanske är det så. Just nu vet jag ingenting

 

[Lickety]

Vi kände efter i flera år innan jag kom fram till att, ja, jag vill nog ha barn trots allt. I förhållandena innan så har jag också funderat fram och tillbaka, men kunde då utan besvär skjuta beslutet på framtiden.

Jag måste utstråla något som gör att jag oftast helt sluppit frågor från omgivningen. Men jag vet andra som blir illa ansatta. Ett riktigt oskick. Lycka till med funderandet. Det är ju bra att du funderar ordentligt tycker jag

 

[Pilot]

Jag tänker att man bör ha ett intresse för att HA barn med allt det innebär, även om man kanske inte har ett intresse för barn i största allmänhet.

För mig är tanken på att skaffa barn ungefär på samma nivå som tanken på att skaffa en flodhäst. Det vill säga helt ointressant. Jag har ingen inre längtan eller lust att ha en flodhäst, det verkar tämligen jobbigt och besvärligt med en flodhäst och även om jag skulle ta hand om, och älska flodhästen om jag fick en dumpad i knäet så verkar det ju ovanligt dumt att skaffa en om jag inte verkligen vill ha en.
Det är ju trots så att man kommer få leva med flodhästen i resten av sitt liv, och under rätt många år är flodhästen beroende av en och kommer göra saker som flodhästar i olika åldrar gör och allt som kommer med det för att flodhästen ska ha ett så bra liv man bara kan ge den, för det anser jag att man är skyldig flodhästar om man skaffar dom. Då är det bättre att folk som är engagerade i flodhästar skaffar dom än att jag flyter med strömmen och skaffar en flodhäst för att det är det man ska göra...

Ååååååh! Har inte läst efterkommande inlägg, men jag hoppas detta blir nya (interna och externa) grejen på buke!
Det här med barn och barnlängtan kommer trots allt upp ibland.
Klockren jämförelse.

 

[Shaggy]

Jag tror att folk kanske alltid fötts med lite olika mycket drift att föröka sig, men att det är först nu när vårat moderna samhälle på riktigt tillåter oss att låta bli som det börjar visa sig mer.

Jag är inte så säker på det (om jag tolkar dig rätt). Genom historien så är det en ganska stor andel av kvinnorna som inte haft barn

För de födelseårgångar kvinnor som just slutfört sin fertila period har mellan 13 och 14 procent slutat som barnlösa. Historiskt sett är andelen barnlösa låg idag. Bland kvinnor födda på 1800-talet kan så många som var fjärde ha slutat som barnlös. Som lägst har barnlösheten varit bland kvinnor födda på 1940-talet, cirka 12 procent.

Källa SCB via https://www.mynewsdesk.com/se/scb/p...n-i-snitt-men-hur-blir-det-i-framtiden-716380
Jag har själv en mormor som var en i en kull på sex barn. Hon var äldst och föddes -08. De var 4 systrar och 2 bröder. Av systrarna var hon den enda som fick barn de övriga var barnlösa.
För mig känns det som om barnnormen har blivit extremt mycket hårdare än den historiskt har varit.

 

[Hedinn]

@sthu Har du diskuterat det här med din man? Annars kanske det är läge att göra det? Tänker då inte bara ett ”vill du ha barn?” i förbifarten, utan en ordentlig diskussion och reflektion kring vad det skulle innebära, hur det skulle påverka ert liv och vardag. Om möjligt kanske till och med visualisera en vardag med barn och diskutera vem som skulle göra vad, ansvarsfördelning och olika aktiviteter ni skulle göra med barnet. Då kanske det är lättare att komma fram till om det är ett liv ni vill ha eller inte?

 

[Shaggy]

Ja kanske är det så. Just nu vet jag ingenting

Sätt dig och gör listor på plus och minus.
Jag tillhör de som inte har barn och aldrig ska ha (jag är 44 nu så att klappa på huvudet och komma med lilla vännen är meningslöst). Jag har gjort listor, mentalt, och inser att det inte finns mer än några enstaka saker på plussidan medan minussidan blir en hel novell.

 

[cambodia]

En annan aspekt, om man som jag är ensamstående (nu verkade ju tack och lov inte så många av er fått såna kommenterar när ni varit ensamstående, men om), så är det ju faktiskt så att om man är ensam så kan det inte bli en hoppsan. Man måste göra ett väldigt aktivt val att nu vill jag ha barn och då måste jag ta hjälp med det. Jag antar att det även kostar pengar? Då blir det också helt plötsligt en ekonomisk fråga, har jag råd med det här och sen försörja barnet ensam?

Om jag någon gång landar i att jag vill ha barn kommer jag behöva skaffa det som ensamstående. Det är väl någon här på forumet som hade en tråd i det ämnet i våras dessutom? Men det är ju verkligen ingenting man kanske vill diskutera med kreti och pleti i lunchrummet på jobbet eller på släktmiddagen hos mormor? Det kan stressa mig, att veta att jag måste göra ett så aktivt val, jag kan inte bara sluta med p-piller och se vad som händer.

Ja, eller som vi som var två kvinnor. Vi har ett barn ihop. Fick titt som tätt frågan om vi skulle skaffa ett till, när kommer nästa? osv. Kände bara, förstår de inte hur det fungerar? Att det inte är så enkelt? Att man inte har hur många försök som helst? Och att det är jättedyrt?!

Självklart kan det vara lika svårt för ett icke samkönat par, men just att folk verkade missa den aspekten. I och för sig trevligt på ett sätt, fanns ju inga fördomar

 

[escodobe]

Sätt dig och gör listor på plus och minus.
Jag tillhör de som inte har barn och aldrig ska ha (jag är 44 nu så att klappa på huvudet och komma med lilla vännen är meningslöst). Jag har gjort listor, mentalt, och inser att det inte finns mer än några enstaka saker på plussidan medan minussidan blir en hel novell.

Vuxna barn med barnbarn verkar ju vara ett trevligt inslag i livet, men insatsen för att komma till det punkten är alldeles för stor för att det skulle vara värt det.
Tydligen är jag en rätt hyfsad moster. Det är en rimligare nivå.

 

[jeennnnyy]

Tydligen är jag en rätt hyfsad moster. Det är en rimligare nivå.

Ändå imponerande - jag är en värdelös moster! Och då har jag ändå två egna barn som jag älskar över allt annat. Är tyvärr otroligt ointresserad av andras barn, till och med mina systrars...(Och för att förtydliga, försöker inte säga att alla som hyser nån form av känslor för nån annans barn borde skaffa egna barn.)

 

[sthu]

@sthu Har du diskuterat det här med din man? Annars kanske det är läge att göra det? Tänker då inte bara ett ”vill du ha barn?” i förbifarten, utan en ordentlig diskussion och reflektion kring vad det skulle innebära, hur det skulle påverka ert liv och vardag. Om möjligt kanske till och med visualisera en vardag med barn och diskutera vem som skulle göra vad, ansvarsfördelning och olika aktiviteter ni skulle göra med barnet. Då kanske det är lättare att komma fram till om det är ett liv ni vill ha eller inte?

Ja vi har pratat ordentligt om det. Men när ingen av oss vet vad vi vill blir det ett rätt platt samtal. Vi kommer alltid fram till att vi får vänta och se ungefär.

Sätt dig och gör listor på plus och minus.
Jag tillhör de som inte har barn och aldrig ska ha (jag är 44 nu så att klappa på huvudet och komma med lilla vännen är meningslöst). Jag har gjort listor, mentalt, och inser att det inte finns mer än några enstaka saker på plussidan medan minussidan blir en hel novell.

Jag är ingen list-människa. Har försökt många gånger men det funkar inte för mig.

 

[Exile]

Ja kanske är det så. Just nu vet jag ingenting

Kanske lite drastiskt men har du funderat på att eventuellt sluta med preventivmedel så småningom? Nu minns jag inte vad det var du använde men t.ex inte sätta i en ny nästa gång det är dags för byte av spiral om du har det. Känna efter hur det känns om du blir gravid?

Jag vet bara själv när man velar och ältar att ibland krävs det liksom skarpt läge för att de "riktiga" känslorna ska komma fram.

Men ja det beror ju på vad man har för personlig inställning till abort och sådant ifall man ändå skulle känna att nej, detta vill jag inte.

Jag är inte så säker på det (om jag tolkar dig rätt). Genom historien så är det en ganska stor andel av kvinnorna som inte haft barn


Källa SCB via https://www.mynewsdesk.com/se/scb/p...n-i-snitt-men-hur-blir-det-i-framtiden-716380
Jag har själv en mormor som var en i en kull på sex barn. Hon var äldst och föddes -08. De var 4 systrar och 2 bröder. Av systrarna var hon den enda som fick barn de övriga var barnlösa.
För mig känns det som om barnnormen har blivit extremt mycket hårdare än den historiskt har varit.

Jag tycker nog inte att det du länkade säger emot mig? Det är ju dessutom inte speciellt detaljerad statistik heller. Det tas ju ganska liten hänsyn till att vi har betydligt längre liv idag än på 1700-talet och att möjligheten till att skaffa barn idag för de med sämre förutsättningar genom IVF och liknande inte fanns då. Det står ju också tydligt att antalet barn var över dubbelt så högt förr och man fick barn i yngre ålder.

Jag tror fortfarande att anledningen till barnlöshet är annorlunda idag jämfört med förr, jag är övertygad om att det inte fanns samma fokus då på personlig utveckling, karriär, frihet att göra vad fan vi vill eller vilken anledning man nu har idag. En kvinnas roll (och mäns fast på andra sätt) var ju också lite mer inrutad förr, om du inte skaffade barn är det inte som att du hade samma möjligheter att "förverkliga dig själv" på andra sätt som i ett modernare samhälle.

 

[sthu]

Kanske lite drastiskt men har du funderat på att eventuellt sluta med preventivmedel så småningom? Nu minns jag inte vad det var du använde men t.ex inte sätta i en ny nästa gång det är dags för byte av spiral om du har det. Känna efter hur det känns om du blir gravid?

Jag vet bara själv när man velar och ältar att ibland krävs det liksom skarpt läge för att de "riktiga" känslorna ska komma fram.

Men ja det beror ju på vad man har för personlig inställning till abort och sådant ifall man ändå skulle känna att nej, detta vill jag inte.

Det är för drastiskt. Om jag tar ut spiralen i förtid kommer jag förmodligen behålla om jag blir gravid, för det kommer kännas som att jag tagit beslutet redan när jag tar ut spiralen.
Jag satte in den i våras, så det är fem år kvar tills den ska ut/bytas.

 

[sassiball]

Det är för drastiskt. Om jag tar ut spiralen i förtid kommer jag förmodligen behålla om jag blir gravid, för det kommer kännas som att jag tagit beslutet redan när jag tar ut spiralen.
Jag satte in den i våras, så det är fem år kvar tills den ska ut/bytas.

Du har satt tankarna i rullning, både hos dig och din man. Låt det vara en tid? Det är kanske ingen brådska? Om ett år kanske du har lättare att fatta ett beslut.

 

[sthu]

Du har satt tankarna i rullning, både hos dig och din man. Låt det vara en tid? Det är kanske ingen brådska? Om ett år kanske du har lättare att fatta ett beslut.

Det är inte så lätt att bara låta det vara heller. Det maler på hela tiden.

 

[sthu]

Det var någon som skrev något om att "nästa steg" kan bero på tristess. Jag undrar om det inte är nåt sånt för mig just nu. Jag har ett helt okej jobb, men det är inte särskilt utvecklande. Alla jag umgicks med tidigare har barn och vill bara göra barnrelaterade saker (fullt förståeligt, men för mig utan barn är det inte så kul) med andra mammor på dagtid.
Jag känner mig ganska utanför, som om jag missar något viktigt.

 

[Shaggy]

Ja vi har pratat ordentligt om det. Men när ingen av oss vet vad vi vill blir det ett rätt platt samtal. Vi kommer alltid fram till att vi får vänta och se ungefär.

Jag är ingen list-människa. Har försökt många gånger men det funkar inte för mig.

Listor, analyser, kalla det vad du vill, på något sätt måste du ju bena ut vad som är vad och enda sättet att göra det på är att gå på fakta istället för de, för dagen, upprörda känslorna. Du kommer aldrig kunna ta ett väl avvägt beslut utifrån förvirrade känslor och det kan ingen annan heller. Den enda vägen framåt är att ta reda på vad som är hård fakta för dig.
Hur känner du angående graviditet, förlossning, spädbarnstiden, småbarnsåren, skolåren med allt vad det innebär med tidspassning, blöjbyten, fritidsaktiviteter, läxläsning, ta tag i ev mobbning osv osv.
Jag insåg efter att ha gått igenom mina tankar att det fanns färre än fem saker på min plussida, alla hade att göra med att lära barnet saker. Vill jag lära ut saker kan jag göra det till andra än mitt biologiska barn.

 

[Lickety]

Det var någon som skrev något om att "nästa steg" kan bero på tristess. Jag undrar om det inte är nåt sånt för mig just nu. Jag har ett helt okej jobb, men det är inte särskilt utvecklande. Alla jag umgicks med tidigare har barn och vill bara göra barnrelaterade saker (fullt förståeligt, men för mig utan barn är det inte så kul) med andra mammor på dagtid.
Jag känner mig ganska utanför, som om jag missar något viktigt.

Ja, det var en faktor som vägde positivt för mig. Jag ville heller inte leva livet och alltid undra över hur det varit med barn. En annan positiv faktor för mig var att man på något vis får en fortsättning bortom sin egen livstid genom barn.

 

[sthu]

Ja, det var en faktor som vägde positivt för mig. Jag ville heller inte leva livet och alltid undra över hur det varit med barn. En annan positiv faktor för mig var att man på något vis får en fortsättning bortom sin egen livstid genom barn.

Men är det verkligen en vettig anledning till att skaffa barn? Jag vet inte om jag tycker det..

 

[Poxz]

Jag har funderat på vad jag skulle kunna bidra med till diskussionen, men kom fram till att det nog egentligen inte är så mycket eftersom jag alltid varit helt säker på att jag inte vill ha barn (förutom en liten "dipp" strax efter 20 då jag tvekade).

Min hälsa är inte den bästa, varken fysiskt eller mentalt och jag är helt ointresserad av barn generellt. Även om man "alltid älskar sina egna" så följer det ju med kompisar, skolaktiviteter och annat där man lär umgås även med andras. Det är inget jag känner att jag vill göra.

Kanske hjälper det också att jag aldrig blivit ifrågasatt. Jag har fått FRÅGAN om jag har barn och varför inte, men svaret har alltid godtagits. Mina föräldrar har aldrig haft någon åsikt direkt. Jag tror mamma tyckte att det var ganska jobbigt att vara förälder, vi var inga lätta barn, så hon tycker nog att jag gör klokt i att låta bli. Min syster har också valt bort barn.

Jag är heller inte rädd för att bli ensam som gammal, jag vet ju inte ens om jag kommer att BLI gammal... Den dagen den sorgen, o.s.v. Man kan ju för all del inte vara säker på att ens vuxna barn har lust/ork att ta hand om en även om de finns, så att säga. Och så har vi faktorn hur världen ser ut idag förstås. Jag blir alltid lättad att jag inte har barn när naturkatastrofer och elände bara verkar öka.

Jag är 43 nu och har aldrig varit säkrare på mitt val.
Jag hoppas att det klarnar för dig TS. Jag kan föreställa mig att det är otroligt jobbigt att gå och fundera på detta. :/ Det är ju inget litet beslut direkt.