Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[sthu]

Listor, analyser, kalla det vad du vill, på något sätt måste du ju bena ut vad som är vad och enda sättet att göra det på är att gå på fakta istället för de, för dagen, upprörda känslorna. Du kommer aldrig kunna ta ett väl avvägt beslut utifrån förvirrade känslor och det kan ingen annan heller. Den enda vägen framåt är att ta reda på vad som är hård fakta för dig.
Hur känner du angående graviditet, förlossning, spädbarnstiden, småbarnsåren, skolåren med allt vad det innebär med tidspassning, blöjbyten, fritidsaktiviteter, läxläsning, ta tag i ev mobbning osv osv.
Jag insåg efter att ha gått igenom mina tankar att det fanns färre än fem saker på min plussida, alla hade att göra med att lära barnet saker. Vill jag lära ut saker kan jag göra det till andra än mitt biologiska barn.

Jag har skrivit innan i tråden om mina känslor som de är just nu (det finns ingenting som lockar, oavsett barnets ålder). Men så kommer svaret att det är skillnad när det är ens egna barn. Och då blir jag velig igen.

 

[sassiball]

En kompis till mig, som alltid varit helt säker på att hon aldrig ville ha barn, hon sa till mig en gång att "det är egentligen ett större beslut att bestämma sig för att inte skaffa barn, än att bestämma sig för att skaffa barn". Och jag kan hålla med henne om det. Man går ju emot ganska många normer.

Hon tvekade liksom aldrig utan det var så bara. Hon är över 50 nu och vad jag vet helt nöjd över sitt beslut.

När jag kände att jag ville ha barn, då funderade jag inte så mycket över kommande situationer typ blöjbyten, förskola, skola, föräldramöten mm.

Och det är egentligen inte något man behöver fundera så mycket över, man tar det som det kommer.

Min äldsta är 15 år och jag inser att min lille gosse inte är så liten längre. Han är på väg mot vuxenlivet. Jag ser fram emot det med spänning och lite nervositet också, hur ska han klara sig här i livet med allt, utbildning, jobb, eget boende?

Detta ingår ju också i föräldraskapet men absolut inget jag ens tänkte på när önskan om barn kom.

 

[Lickety]

Men är det verkligen en vettig anledning till att skaffa barn? Jag vet inte om jag tycker det..

Vad som är vettiga anledningar till att vilja ha barn, eller inte vilja ha barn, är ju upp till var och en - det har vi väl ändå konstaterat i tråden.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har skrivit innan i tråden om mina känslor som de är just nu (det finns ingenting som lockar, oavsett barnets ålder). Men så kommer svaret att det är skillnad när det är ens egna barn. Och då blir jag velig igen.

Just det resonemanget haltar ganska ordentligt, jag menar, man känner väl ändå helt olika för allt som är ens eget jämfört med andras, eller? Med risk för att barnivrarna jagar mig med yxa och påk för jämförelsen här... inte tusan gillar jag alla hundar jag träffar, men jag är ändå säker på att min egen skulle jag älska. Jag basunerar ändå inte ut till var och varannan att de ju måste skaffa hund, eftersom jag inte har hål i huvudet och förstår att det inte är något som passar alla.

Eftersom du lagt mycket tanke vid det här och känner att inget alls av livet som förälder känns minsta lockande så tror jag att du redan har ditt svar. Jag anser att det alla gånger är bättre att ångra barnen man aldrig fick än de man skaffade trots att man tvivlade. Men jag fattar att det är svårt att stå stark i den övertygelsen när omgivningen trycker på. Så många samhällsnormer är rent skräp. Låt de som verkligen vill ha barn skaffa dem och så kan resten av oss få fylla våra liv med annat.

 

[MiniLi]

Det är inte så lätt att bara låta det vara heller. Det maler på hela tiden.

Om jag vore dig så skulle jag bestämma tex ”Det här beslutet behöver jag inte ta förrän jag fyller 35 år” eller vilken ålder som känns lämplig. När tankarna sen dyker upp och börjar mala så påminner du dig om att ”nej, ingen ide att fundera på detta nu. Jag tar upp funderingarna igen när jag fyller 35”.

Så gjorde jag, det hjälpte mig när tankarna bara snurrade runt. Efter ett tag kunde jag släppa det och sen har jag aldrig mer känt behov av att fundera vidare. Det var som att jag ältade det här med barn eller inte och ältandet liksom vidmakthöll sig självt. När jag väl kunde bryta ältandet så blev det lättare. Det har gått flera år för mig och nu har jag inte den där oron om att ångra mig längre. Den oron drevs nog mycket av mitt ältande.

Jag har skrivit innan i tråden om mina känslor som de är just nu (det finns ingenting som lockar, oavsett barnets ålder). Men så kommer svaret att det är skillnad när det är ens egna barn. Och då blir jag velig igen.

Jag upplever att folk som har barn har oerhört svårt att förstå hur man kan vara så liksom neutral i frågan. För de som har barn (och troligen alltså har känt att de vill ha barn) så har det troligen funnits tydligare känslor. Som att det är ja eller nej bara. Allt det här i gråzonerna verkar vara väldigt svårt för en del att ta in. Jag har därför bestämt mig för att inte lyssna på folk som har barn. De förstår (generellt) inte min situation och deras erfarenheter matchar inte mina. Deras råd passar helt enkelt inte.

 

[Shaggy]

Jag har skrivit innan i tråden om mina känslor som de är just nu (det finns ingenting som lockar, oavsett barnets ålder). Men så kommer svaret att det är skillnad när det är ens egna barn. Och då blir jag velig igen.

Nej och då ska du nog inte skaffa barn. Varför chansa på att du kanske tycker det var en bra idé bara för att gränslösa idioter inom vården försöker pressa på dig den stenhårda samhällsnormen?

 

[sthu]

Ni får det att låta så enkelt! Jag ska försöka släppa det för ett tag, förhoppningsvis är det lättare att landa i ett beslut längre fram.

 

[Shaggy]

När jag kände att jag ville ha barn, då funderade jag inte så mycket över kommande situationer typ blöjbyten, förskola, skola, föräldramöten mm.

Och det är egentligen inte något man behöver fundera så mycket över, man tar det som det kommer.

För mig blir det jättemärkligt att säga att man inte behöver fundera över de sakerna. De är ju en mycket stor del av att vara förälder. Vill man inte ta hand om det praktiska så lär man inte bli någon bra förälder.

 

[MiniLi]

För mig blir det jättemärkligt att säga att man inte behöver fundera över de sakerna. De är ju en mycket stor del av att vara förälder. Vill man inte ta hand om det praktiska så lär man inte bli någon bra förälder.

Det är väl ett typexempel på hur personer som på något sätt varit mer säkra på vad de vill har svårt att förstå hur det är när man inte vet. Klart att man inte behöver fundera på blöjbyten om man på något sätt är rätt säker på att man vill ha barn. Precis som att jag inte behövde tänka ”men har jag verkligen lust att mocka varje dag” eftersom jag redan visste att jag ville ha häst. Men om man är osäker och inte har en tydlig riktning så behöver man ju tänka desto mer.

 

[Voeux]

För mig blir det jättemärkligt att säga att man inte behöver fundera över de sakerna. De är ju en mycket stor del av att vara förälder. Vill man inte ta hand om det praktiska så lär man inte bli någon bra förälder.

Fast jag tror inte att @sassiball menade att man inte vill ta hand om det praktiska, utan att det kommer som det kommer. Man kan tänka ihjäl sig, jag är en sån som kan analysera varenda liten sak, men jag vet inte ens om jag kommer att få ett friskt barn. En diagnos senare så kanske allt blir upp och nedvänt, och man får börja om igen. De där rutinerna man trodde att man skulle kunna ha fungerar inte. Älskar man sitt barn mindre och blir man en sämre förälder? Nej det tror jag inte. En del i att vara en bra förälder i mina ögon är nog just att ta det som det kommer. Man vet aldrig vilket barn man får, eller vad som händer i ens eget liv i framtiden. Den bästa av föräldrar är nog dynamisk och flexibel utifrån de förutsättningar som dyker upp, grunden är väl att man är villig att göra just det. Anpassa sig.

 

[Roheryn]

Vuxna barn med barnbarn verkar ju vara ett trevligt inslag i livet, men insatsen för att komma till det punkten är alldeles för stor för att det skulle vara värt det.
Tydligen är jag en rätt hyfsad moster. Det är en rimligare nivå.

Mostrar är fantastiska! Tack vare min moster har min dotter bland annat fått uppleva "pepparkaksbak hos mormor" trots att hennes egen mormor (min mamma) dog innan hon föddes

 

[Shaggy]

Fast jag tror inte att @sassiball menade att man inte vill ta hand om det praktiska, utan att det kommer som det kommer. Man kan tänka ihjäl sig, jag är en sån som kan analysera varenda liten sak, men jag vet inte ens om jag kommer att få ett friskt barn. En diagnos senare så kanske allt blir upp och nedvänt, och man får börja om igen. De där rutinerna man trodde att man skulle kunna ha fungerar inte. Älskar man sitt barn mindre och blir man en sämre förälder? Nej det tror jag inte. En del i att vara en bra förälder i mina ögon är nog just att ta det som det kommer. Man vet aldrig vilket barn man får, eller vad som händer i ens eget liv i framtiden. Den bästa av föräldrar är nog dynamisk och flexibel utifrån de förutsättningar som dyker upp, grunden är väl att man är villig att göra just det. Anpassa sig.

Det funkar säkert om man har typ nollkänslor för saken men känner man rejäl aversion mot grejerna så är det garanterat ingen bra start.
Jag är så himla trött på det här att så fort man säger något om orsaker till att inte skaffa barn så är det någon som ska komma med den här typen av kommentarer. Svaret är alltid att ja det kanske funkar om det är mitt barn men varför i helvete ta risken? Det är ju inte direkt så att arten människa är på utrotningens rand.

 

[Tassa]

Tycker att det här är en väldigt intressant tråd. Jag har ett barn och jag tycker nog att det är väldigt konstigt att föräldrar proppsar på hur fantastiskt det är att vara förälder när de möter personer som inte vill ha barn. Det är påfrestande med barn, det är kämpigt att få allt att gå runt med allt vad det innebär. Varje ålder har sin utmaning. För att det ska vara värt det krävs det ju att man vill. Tycker jag i alla fall.

Sen har jag inte varit en sådan person som alltid vetat att jag vill ha barn, jag ville inte ha barn när jag var ung, jag tycker inte heller att meningen med liver är att vara mamma/förälder som vissa verkar tycka.

Jag tycker att man ska skaffa barn enbart av egoistiska själ. Vill man, så skaffar man, vill man inte, eller om man tvivlar på det så pass mycket är det bättre att avstå. En häst kan man sälja, men ett barn får man ju ta ansvar för oavsett om man ångrar sig eller inte.

 

[Roheryn]

Jag har skrivit innan i tråden om mina känslor som de är just nu (det finns ingenting som lockar, oavsett barnets ålder). Men så kommer svaret att det är skillnad när det är ens egna barn. Och då blir jag velig igen.

Skillnaden med egna barn är ju (förhoppningsvis!) att man älskar dem helt förbehållslöst. Det gör att man kan leva även med baksidorna av föräldraskapet, tycker jag. Och kanske även finna viss mening i dem. Jag menar - det är ju ingen som tycker det är KUL att sitta med en hostande, febrig treåring klockan två på natten och fundera om man måste åka till barnakuten, men nån timme senare när alvedonen verkat, hostan lagt sig lite och treåringen somnat i ens famn (och man själv sitter/ligger i nån helt hopplös ställning ) så infinner sig i alla fall för mig en viss känsla av lugn och frid som jag kan minnas som behaglig mitt i kaoset.

Men det är ju inte så att allt blir annorlunda bara för att man älskar sina barn, man har ju fortfarande kvar sin egen personlighet och sina egna preferenser. Jag tycker fortfarande att bebisar är ganska ointressanta och jag hade även med mitt eget barn ibland tråkigt under föräldraledigheten. Jag tycker inte heller det är särskilt kul att leka i sandlåda, varken med mitt eget barn eller andras, och öppna förskolan och liknande aktiviteter lockar mig inte alls. Men därför valde jag bort det och körde föräldragrejen på mitt eget sätt, med aktiviteter som var givande både för mig och min dotter (anpassat till hennes ålder såklart).

Jag tror nog att man behöver hitta några aspekter av föräldraskapet som man tror att man skulle gilla för att ha bra förutsättningar att trivas som förälder. För min del har jag till exempel alltid haft svårt för det där med bebistiden, men alltid kunnat se mig själv som en intresserad och engagerad förälder till ett skolbarn eller en tonåring. Och det var väl ungefär så mitt liv som förälder blev. Jag älskade visserligen min lilla bebis, men det var under skolåren och tonårstiden som jag tror att jag på riktigt kunde vara en "bra" förälder som dessutom hade glädje av att vara just förälder. Har du inget sådant som du tror skulle kunna intressera dig med att ha barn så tror jag faktiskt inte att du ska ha några, vad omgivningen än säger.

 

[Voeux]

Det funkar säkert om man har typ nollkänslor för saken men känner man rejäl aversion mot grejerna så är det garanterat ingen bra start.
Jag är så himla trött på det här att så fort man säger något om orsaker till att inte skaffa barn så är det någon som ska komma med den här typen av kommentarer. Svaret är alltid att ja det kanske funkar om det är mitt barn men varför i helvete ta risken? Det är ju inte direkt så att arten människa är på utrotningens rand.

Ja, men det är en annan sak. Jag argumenterade emot att du skrev att man inte lär bli en bra förälder om man inte vill ta hand om praktiska saker, och jag såg ingenting i inlägget som du citerade som handlade om att man just inte skulle vilja ta hand om praktiska saker. Att inte fundera så mycket över det utan att ta det som det kommer kan liksom ha absolut noll med viljan att ta tag i saker att göra. Det är vad jag skrev. Du är frustrerad över över att folks skäl till att inte skaffa barn är legitima för vissa och det håller jag med om. Jag har inte argumenterat emot någons skäl, jag tycker inte ens att det är någonting att argumentera kring. Man ska inte ens behöva uppge skäl. Men att indikera att man inte skulle bli en bra förälder om man inte tänkt massor på blöjbyten i förväg tyckte jag var magstarkt. Två fel gör ju inte ett rätt.

 

[Modest]

Ändå har det hänt, åtminstone tre gånger från vårdpersonal och oräkneliga gånger från vanliga privatpersoner.

Jo, jag har förstått det. Det jag däremot inte förstår är varför du måste bry dig om det?

 

[sthu]

Jo, jag har förstått det. Det jag däremot inte förstår är varför du måste bry dig om det?

Va? Varför jag måste bry mig? Ja, jag måste inte men nu påverkar det mig. Det rinner inte av som vatten på en gås.

 

[Voeux]

Sen överlag tänker jag att vi skulle kunna bli lite bättre att skilja på jag och du i tråden. Trådstarten handlade, i mina ögon sammanfattningsvis om "Hur vet man?". Då kommer en del att dela med sig om hur det visste att de inte ville ha barn, och en del delar med sig om hur de visste. Om någon då skriver som exempelvis @sassiball: ”När jag kände att jag ville ha barn, då funderade jag inte så mycket över..” så betyder det ju just det, inte hur andra ska tänka eller att @sthu bör tänka likadant. Eller att andras skäl är felaktiga. Jag vet att det finns inlägg i tråden som försöker övertyga, också. Men alla försöker inte göra det, och jag tycker att en del inlägg läses med redan ilskna ögon.

 

[Modest]

Va? Varför jag måste bry mig? Ja, jag måste inte men nu påverkar det mig. Det rinner inte av som vatten på en gås.

Alltså jag menar inte att vara svartvit, jag förstår att det är jättesvårt och komplext iom pressen utifrån. Men du har ju i 23 sidor nu konsekvent framhållit många orsaker till varför egna barn inte är för dig. Jag tycker att det verkar tala sitt tydliga språk i att du i alla fall inte verkar vilja ha barn just nu.

 

[sthu]

Alltså jag menar inte att vara svartvit, jag förstår att det är jättesvårt och komplext iom pressen utifrån. Men du har ju i 23 sidor nu konsekvent framhållit många orsaker till varför egna barn inte är för dig. Jag tycker att det verkar tala sitt tydliga språk i att du i alla fall inte verkar vilja ha barn just nu.

Fast nej, jag vet inte. Jag har beskrivit hur jag känt tidigare men att jag nu inte vet.