Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[honung]

Om det ändå vore så enkelt att bara skjuta undan tankarna..

Kanske är det så att man måste fokusera på känsla och inte på formulerade tankar. Lita på känslan hellre än de faktiska bokstäverna, orden, anledningarna, argumenten. Känn efter. Ibland är beslut man tar i livet som att hoppa från en klippa ut i okänd fallhöjd oavsett det gäller att gå ut över en vältrafikerad gata eller söka nytt jobb - eller att landa i ett beslut om man vill bli förälder eller inte. Nånstans finns alltid en känsla som driver en att ta det där steget eller att stå kvar.

 

[sthu]

Kanske är det så att man måste fokusera på känsla och inte på formulerade tankar. Lita på känslan hellre än de faktiska bokstäverna, orden, anledningarna, argumenten. Känn efter. Ibland är beslut man tar i livet som att hoppa från en klippa ut i okänd fallhöjd oavsett det gäller att gå ut över en vältrafikerad gata eller söka nytt jobb - eller att landa i ett beslut om man vill bli förälder eller inte. Nånstans finns alltid en känsla som driver en att ta det där steget eller att stå kvar.

Jag har inga pålitliga känslor åt ena eller andra hållet. Tänker jag "barn!" känner jag både "mjo" och får rysningar. Jag blir inte översvallande glad eller totalt avig. Jag blir liksom bara sval och lite stressad.

Jag funderar vidare. Att inte ta ett beslut är ju egentligen också att ta ett beslut. Då tar jag beslutet att nej, det blir inga barn.

 

[honung]

Jag har inga pålitliga känslor åt ena eller andra hållet. Tänker jag "barn!" känner jag både "mjo" och får rysningar. Jag blir inte översvallande glad eller totalt avig. Jag blir liksom bara sval och lite stressad.

Det är väl ändå en ganska normal reaktion på förändring. Men jag kan ju tycka att om du inte kan släppa tankarna (torktumlaren) så finns det kanske mer underliggande vilja än motvilja.

 

[sthu]

Det är väl ändå en ganska normal reaktion på förändring. Men jag kan ju tycka att om du inte kan släppa tankarna (torktumlaren) så finns det kanske mer underliggande vilja än motvilja.

Kanske. Det är ju just det jag inte vet. Om det är min vilja eller "samhällets". Det är det som gör mig så förvirrad.

 

[honung]

Kanske. Det är ju just det jag inte vet. Om det är min vilja eller "samhällets". Det är det som gör mig så förvirrad.

Ja, alla är vi olika, men om skälet för att ta ett beslut om barn är grundat i andras förväntningar så är det nog inte ett bra beslut. Så länge den påverkan finns i din beslutsprocess så tycker jag du ska skrinlägga diskussionen med dig själv i detta. Man ska själv VILJA ha barn när man skaffar barn anser jag.

 

[sthu]

Ja, alla är vi olika, men om skälet för att ta ett beslut om barn är grundat i andras förväntningar så är det nog inte ett bra beslut. Så länge den påverkan finns i din beslutsprocess så tycker jag du ska skrinlägga diskussionen med dig själv i detta. Man ska själv VILJA ha barn när man skaffar barn anser jag.

Jag håller helt med.

Mitt problem är ju som sagt att jag inte vet om det är min eller någon annans vilja...

 

[TygerTyger]

Det är just ordet "offra" som klingar så otroligt negativt för mig. Många pratar om "the ultimate sacrifice" liksom, att skaffa barn är det finaste och bästa man kan göra. Vad säger det om mig som tycker det verkar vara bland det hemskaste man kan göra?

Nu har jag bara skumläst efterföljande inlägg så kanske är jag sen på bollen. Men "the ultimate sacrifice" är väl ändå oftast att dö för något? Företrädesvis för sitt land, i krig.

 

[sthu]

Nu har jag bara skumläst efterföljande inlägg så kanske är jag sen på bollen. Men "the ultimate sacrifice" är väl ändå oftast att dö för något? Företrädesvis för sitt land, i krig.

Men hjälp, ursäkta ordvalet då. "Den största uppoffringen", så det bättre? Jag trodde ändå att kontentan framgick men kanske inte.

 

[honung]

Men hjälp, ursäkta ordvalet då. "Den största uppoffringen", så det bättre? Jag trodde ändå att kontentan framgick men kanske inte.

Onödig gren kanske, men innebörden av ordet uppoffring är i negativ bemärkelse. Det är nog så att det är ett missförstånd.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det som oftast i trådar om att skaffa barn hakar upp sig på bebisar och blöjor.
Att ha barn handlar egentligen inte alls om det. Blöjor och kladd är en mycket kort och övergående fas i livet som förälder.

Däremot så är oro, utbildningssystemet och vad det skall bli av barnen när de blir stora något att våndas över för resten av livet som förälder. Små barn små problem, stora barn stora problem. Så om man inte känner sig tuff nog att leva med oro och fler än sig själv att manövrera genom samhällssystem, så kan man knäcka sig själv totalt med att skaffa barn.
Det tycker jag att man skall tänka igenom före.

 

[sthu]

Onödig gren kanske, men innebörden av ordet uppoffring är i negativ bemärkelse. Det är nog så att det är ett missförstånd.

Ändå har just det ordet använts på ett par håll i tråden i sammanhanget "är man inte beredd att göra den uppoffringen.." och liknande.

 

[Inte_Ung]

Många som vill ha barn önskar sig egentligen en "familj" och en familj där barn ingår med allt vad det innebär. Jag

Ja det där sammanhanget som barn innebär. Det räcker ju så mycket längre än blöjor och kladd.
Vi har blivit en ganska så stor familj nu.
Det är verkligen trevligt. (Men många att oroa sig för.)

 

[honung]

Ändå har just det ordet använts på ett par håll i tråden i sammanhanget "är man inte beredd att göra den uppoffringen.." och liknande.

Jo, men så är det ju, man avstår något annat, det är ett val och i ordets betydelse innebär det att man avstår något som är värdefullt, att göra ett offer för ett annat högre syfte, och i just sakfrågan är ju det subjektivt vad man värderar högre än det andra. "Den ultimata uppoffringen" ärl i språkkultur och tradition & religion ett offer av sitt liv, för ett högre syfte (jesus dog för våra synders skull). Så, nog med semantiken nu.

 

[Badger]

Alltså VARFÖR gör man så? Min omgivning har också gjort det, min moster fick barn när jag var 21 och precis varenda människa kommenterade att jag skulle passa på att ”öva” på hennes barn. Däremot var det exakt noll släktingar som kommenterade att min bror, 19 år vid det tillfället, skulle passa på att öva eller ens hålla i barnen.

Exakt, och vem är det som får byta första blöjan då efter ett akut kejsarsnitt om inte din bror.

Och hur lång tid tar det att lära sig? typ en gång med ropade instruktioner.

Folk gör jättemycket konstigt. De bara älskar att göra olika saker för flickor och pojkar och sedan förnöjt förundra sig över att de är si eller så. (Det är ju över hela planen, pratar mer med flickbebisar med mjukare röst, läser mer högt för flickebarn (iofs läser föräldrar knappt högt vilket är en katastrof) och förundrar sig sedan när de är 7 över att flickor är mer verbala och läser mer. Eller bara rätt och slätt ägna energi åt att lära flickor saker som att klä sig och umgås och sedan undra varför pojkar inte kan.

(Den är ju inte ett riktigt experiment men det är ju lite kul)

Så det är ju inte konstigt.

 

[Milosari]

Jag har inga pålitliga känslor åt ena eller andra hållet. Tänker jag "barn!" känner jag både "mjo" och får rysningar. Jag blir inte översvallande glad eller totalt avig. Jag blir liksom bara sval och lite stressad.

Jag funderar vidare. Att inte ta ett beslut är ju egentligen också att ta ett beslut. Då tar jag beslutet att nej, det blir inga barn.

Men igen; måste du ta ett beslut? Eftersom du inte känner varken ja eller nej i frågan så kan det väl fortsätta vara öppet tills ni antingen får en starkare känsla i ja eller nej, eller att du helt enkelt inte längre är fertil. Det är ju egentligen bara om du blir gravid som du måste fatta ett aktivt beslut.

 

[Milosari]

Ändå har just det ordet använts på ett par håll i tråden i sammanhanget "är man inte beredd att göra den uppoffringen.." och liknande.

Jag förstår inte ens konceptet att man skulle offra något alls för att man skaffar barn, så länge man är två föräldrar som delar ansvaret och barnet är friskt och normalfungerande. Jag tycker ju att jag har allt. Kan käka oändligt mycket kaka utan att den tar slut.

 

[MiniLi]

Jag förstår inte ens konceptet att man skulle offra något alls för att man skaffar barn, så länge man är två föräldrar som delar ansvaret och barnet är friskt och normalfungerande. Jag tycker ju att jag har allt. Kan käka oändligt mycket kaka utan att den tar slut.

Det är väl högst individuellt och framförallt beroende av hur ens liv såg ut innan barn eller vad man önskar lägga sin tid på. Jag skulle aldrig någonsin få in ett barn i mitt liv utan att göra ändringar som för mig skulle kännas som uppoffringar.

 

[Milosari]

Det är väl högst individuellt och framförallt beroende av hur ens liv såg ut innan barn eller vad man önskar lägga sin tid på. Jag skulle aldrig någonsin få in ett barn i mitt liv utan att göra ändringar som för mig skulle kännas som uppoffringar.

Självklart är det olika. För flera i min omgivning har det blivit stora omställningar när den andra föräldern har sagt tack men nej tack till föräldraskapet. Men det som jag trodde skulle hända, att jag skulle sakna vissa saker, det hände aldrig. Jag har t ex inte offrat hundtävlingarna. Jag har ju inte ens lust längre. Inte just nu. Det är nog ganska vanligt, speciellt bland de som blir föräldrar sent.

 

[Fjordfrälst]

Det är väl högst individuellt och framförallt beroende av hur ens liv såg ut innan barn eller vad man önskar lägga sin tid på. Jag skulle aldrig någonsin få in ett barn i mitt liv utan att göra ändringar som för mig skulle kännas som uppoffringar.

Och så länge det känns som det är en uppoffring kanske man inte vill ha barn innerst inne tänker jag, säger inte att jag har rätt men jag tänker så.

 

[MiniLi]

Och så länge det känns som det är en uppoffring kanske man inte vill ha barn innerst inne tänker jag, säger inte att jag har rätt men jag tänker så.

Mycket möjligt. Jag har ingen önskan alls om barn så för mig stämmer det absolut.