Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[miumiu]

Känner mig inte bekväm att prata sånt med henne. Första mötet pratade vi familj och hennes reaktion på inga barn var "än". Jag svarade "alls", hon bara log. Sen dess har vi fokuserat på det jag var där för.

Ja okej, då är hon nog fel person. Märkligt att professionella människor beter sig såhär oproffsigt kan jag tycka, men jaja, samhället kryllar ju av "fel person på fel plats"-personer. Hur som helst tycker jag att du ändå hade behövt prata med någon, om inte annat så för att hitta någon slags inre sinnesro i att det är DITT beslut, ingen annans.

 

[Badger]

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

Uhm det är ju helt olika saker att offra sitt liv för landet eller något sådant och att offra det för att någon annan persons världsbild inte ska naggas lätt i kanten.

Känner nog att just barn är kanske en sak man inte ska offra sig för.

 

[Voeux]

Håller med om att offra är ett konstigt ord i sammanhanget. Jag ser det inte som en uppoffring att få barn lika lite som att jag ser det som en uppoffring att vara gift med min man, trots att jag ibland tvättar hans smutsiga kläder eller får mindre egentid. Man gör väl saker i livet, förhoppningsvis, för att man upplever att man får mer än vad man ger. Är det inte så kan man ju sluta upp direkt, kan jag tycka. Som @Bison skrev tidigare, att ha häst kräver också mycket men man tänker inte på det eftersom man får ännu mer tillbaks.

Känner man spontant att "nej fy fan vilken uppoffring" kring något så är det sannolikt för att man inte får en känsla av att det inte skulle vara så hemskt givande för en heller.

 

[Fruentimber]

Mothugg? Alltså varför ska man få skit för att man anger en fullt rimlig anledning till att inte skaffa barn?
Småbarn kan du va själv med tanke på dina diskussionstekniker.

Det är inte anledningen i sig, det är hur den uttrycks. Som flera påpekat. Men nog om det, uppenbarligen går det inte in.

 

[Pilot]

En skillnad på vad barn kan göra är att man får bearbeta sin barndom. Ibland så pratar jag (läser här) om personer som har en väldigt svart-vit syn på saker som jag tror kan behöva omvärdera.
Typ att man kan bli helt tokigt provocerad av barn på ett sätt man inte trodde möjligt.

Jag tror att barn är jätteutvecklande för en själv och man gör säkert en stor inre resa. Men allt som händer en själv är inte säkert att det visar sig utåt. Det hade varit väldigt egocentriskt.

Det är väldigt utvecklande som tonåring att ha ett jobb och det kan ge ett försprång mot jämnåriga. Men det gör en inte till bättre människa eller att ens kamrater inte gör samma utveckling men på ett annat sätt.

Blir faktiskt löjligt provocerad över att jag skulle vara mindre "utvecklad" människa över att jag är barnlös.

 

[Eurydome]

Men det är okej om personen har valt det?

Det är ju jättestor skillnad? Om jag ser en person som har valt en viss klädstil, frisyr, tatuering eller vad det nu kan vara så kan jag tänka "jaså, sådär vill den se ut, det är nog inget för mig" , eller lika gärna "så coolt, tänk om jag skulle skaffa något liknande", men jag skulle aldrig tänka så om en person som inte valt sin situation själv, t ex en person med tecken på eller spår av skador eller sjukdom eller andra fysiska upplevelser.

Typ "se där, den personen där har en massa ärr i ansiktet efter acne, så skulle inte jag vilja se ut". Eller "oj titta den personen har inget hår efter att ha genomgått en cancerbehandling, ja det är nog inte riktigt min smak att se ut sådär".

Jag kan inte se att sådana tankar ens skulle dyka upp i mitt huvud.

 

[_Taggis_]

Den bm som skulle byta spiral kunde inte sluta prata om hur jag borde ta ut den och försöka bli gravid så min inställning till hjälp från den avdelningen är inte så positiv..

Känner mig inte bekväm att prata sånt med henne. Första mötet pratade vi familj och hennes reaktion på inga barn var "än". Jag svarade "alls", hon bara log. Sen dess har vi fokuserat på det jag var där för.

Åh vad jag känner igen mig. Blir galen på det. Jag får som känslan att så fort nån jobbar som barnmorska så är det deras mission att få fler bäbisar att födas -, no matter what. Det ger mig en nästan frikyrklig känsla att gå till BM på det påtvingade rutinbesöket varje år. Jag hatar det.
När jag var där för att diskutera olika sorters preventivmedel för att ev byta, då fick jag genast veta att de jag funderade på inte var bra för en kvinna i min ålder. Med tanke på att det börjar bli dags att bli gravid om en ska hinna. När jag påtalade att jag inte vill ha barn var följdfrågan om jag hade pojkvän. Jag hade det då, och med fasa stirrade BM på mig och frågade om han VERKLIGEN var insatt i min inställning till barn. Som att det var helt otänkbart att ha en pojkvän och samtidigt vara öppen med att jag inte ville ha barn. Nånsin.


Och så dessa trötta kommentarer i tid och otid om att man inte har barn "än" eller "så säger du nu, vänta bara...". Det är verkligen inte lätt att inte vilja ha barn. Jag vet faktiskt inte nåt annat som är så ifrågasatt. Att det ens förekommer såna kommentarer från vårdpersonal borde i sig vara fog för en varning.

 

[sthu]

@_Taggis_ eller hur! Du kan ju tänka dig hur det är när man gått och gift sig och köpt hus. Det är så många som verkar tycka att då ska man ha barn också. Säger jag nej till det, kommer det där "jaja, det säger du nu".

Jag är så tacksam att min man inte heller är så intresserad av barn. Han är en sån där "blir det så blir det", men blir det inte så går det bra också.
Och mina föräldrar, ingen press alls därifrån! Det är så skönt. De har sen länge accepterat katterna som mina "barn".

 

[Roheryn]

Fast direkt när det börjar pratas om uppoffringar tänker jag att jag är en fruktansvärd och egoistisk människa som inte är "beredd att offra".
Jag vet ju inte om jag är intresserad av fotbollsträning och blöjbyte, för jag har aldrig gjort det. Jag kanske är suverän på hela grejen och tycker det är jättekul.

Hahaha - jag är gravt ointresserad av både blöjbyte och fotbollsträning och har ändå lyckats uppfostra en helt fantastisk dotter (som lyckligtvis inte ville spela fotboll)!

Däremot ÄR jag intresserad av så mycket annat - utflykter i skog och mark med hund + vetgirigt barn, hjälpa till med skolarbete, åka pulka en snöig vinterdag, diskutera tonårstidens alla problem, första ridturerna tillsammans och ALLA ridturer vi har haft ihop därefter, många mil i bil och många tidiga morgnar för att åka till tävlingar med hästen tillsammans, relationsprat, framtidsprat, se en ung människas utveckling, listan kan göras lång... Det där är också delar av livet med barn och att leva med det är för MIG ingen uppoffring. Hade jag inte velat ha något av det där så hade jag inte skaffat några barn.

Och varför skulle du behöva bevisa för någon att du är beredd till uppoffringar?? Barn skaffar man väl ändå för att man tycker att fördelarna överväger nackdelarna och att det därmed inte är någon uppoffring? Oavsett om man väljer att skaffa barn eller inte så är det väl ett egoistiskt beslut i den meningen att man bestämmer sig för det man själv VILL göra, ingenting annat. Det är ju inte så, precis, att de människor som skaffar barn gör det av någon sorts allmän godhet!

 

[sthu]

Och varför skulle du behöva bevisa för någon att du är beredd till uppoffringar?? Barn skaffar man väl ändå för att man tycker att fördelarna överväger nackdelarna och att det därmed inte är någon uppoffring? Oavsett om man väljer att skaffa barn eller inte så är det väl ett egoistiskt beslut i den meningen att man bestämmer sig för det man själv VILL göra, ingenting annat. Det är ju inte så, precis, att de människor som skaffar barn gör det av någon sorts allmän godhet!

Fast det ändrar inte min känsla av att vara en hemsk människa som inte vill ha barn. Att få gång på gång få upptryckt i ansiktet hur fantastiskt det är med barn, och att andra minsann är beredda att "offra" allt. Det är skitjobbigt.

 

[Modest]

Fast det ändrar inte min känsla av att vara en hemsk människa som inte vill ha barn. Att få gång på gång få upptryckt i ansiktet hur fantastiskt det är med barn, och att andra minsann är beredda att "offra" allt. Det är skitjobbigt.

Men då låter det som att det är någon gräns kring dig själv som inte riktigt fungerar, inte att du egentligen är tveksam kring barn. Kan du inte lita på det faktum att du är en schysst person som lever ditt liv som du önskar? Om jag säger att du är oerhört egoistisk och hemsk som inte skaffar ödlor, känner du att det är sant då?

 

[sthu]

Men då låter det som att det är någon gräns kring dig själv som inte riktigt fungerar, inte att du egentligen är tveksam kring barn. Kan du inte lita på det faktum att du är en schysst person som lever ditt liv som du önskar? Om jag säger att du är oerhört egoistisk och hemsk som inte skaffar ödlor, känner du att det är sant då?

Nej och jag ser inte att det är samma sak heller. Skaffa ödlor är inget man "ska" medan väldigt många, även inom vården, har varit på mig om att jag ska skaffa barn.

 

[honung]

Jag är lite undrande till det många säger här i tråden, att man 'inte har intresse av barn'? Va, liksom - måste man ha 'intresse' av barn i största allmänhet för att bli förälder? Som i att man nog inte skaffar sig häst om man inte har intresse av hästar?

Jag har själv aldrig haft intresse av barn, har aldrig tyckt om barn och gör det nog fortfarande inte - men det har aldrig någonsin haft något med mina egna barn att göra. 'Egna barn och andras ungar-effekten'? Snoriga skrikande ungar jag ser på stan är liksom lika motbjudande som ett pandemi-virus.
Har inte haft jämnåriga med samma ålder på barn, har aldrig egentligen haft umgänge med folk som haft barn, har heller inte haft så mycket barn i släkten. Näe, jag har inget intresse av barn, men jag har älskar ju mina egna högt och är som så många andra mammor 'världens bästa mamma' enligt barnen, så något har jag ju gjort rätt trots att jag inte är intresserad av barn?

 

[Modest]

Nej och jag ser inte att det är samma sak heller. Skaffa ödlor är inget man "ska" medan väldigt många, även inom vården, har varit på mig om att jag ska skaffa barn.

Naturligtvis är det väldigt olika saker. Jag försökte illustrera en princip - varför du är så tveksam kring något som du uppenbarligen har ganska starka och välgrundade åsikter kring, bara för att andra människor tycker annorlunda. Vad vården har med saken att göra förstår jag inte riktigt. Skulle det vara hälsosamt med barn?

 

[sthu]

Naturligtvis är det väldigt olika saker. Jag försökte illustrera en princip - varför du är så tveksam kring något som du uppenbarligen har ganska starka och välgrundade åsikter kring, bara för att andra människor tycker annorlunda. Vad vården har med saken att göra förstår jag inte riktigt. Skulle det vara hälsosamt med barn?

När jag varit hos vården i andra ärenden har det tagits upp att jag "borde" skaffa barn. För det är det man gör i min ålder och situation.

 

[sthu]

Jag är lite undrande till det många säger här i tråden, att man 'inte har intresse av barn'? Va, liksom - måste man ha 'intresse' av barn i största allmänhet för att bli förälder? Som i att man nog inte skaffar sig häst om man inte har intresse av hästar?

Jag har själv aldrig haft intresse av barn, har aldrig tyckt om barn och gör det nog fortfarande inte - men det har aldrig någonsin haft något med mina egna barn att göra. 'Egna barn och andras ungar-effekten'? Snoriga skrikande ungar jag ser på stan är liksom lika motbjudande som ett pandemi-virus.
Har inte haft jämnåriga med samma ålder på barn, har aldrig egentligen haft umgänge med folk som haft barn, har heller inte haft så mycket barn i släkten. Näe, jag har inget intresse av barn, men jag har älskar ju mina egna högt och är som så många andra mammor 'världens bästa mamma' enligt barnen, så något har jag ju gjort rätt trots att jag inte är intresserad av barn?

Och det är just sånt som gör mig så tveksam!
Jag kan inte säga att jag gillar att umgås med barn, men med egna? Jag vet inte.

 

[Roheryn]

Fast det ändrar inte min känsla av att vara en hemsk människa som inte vill ha barn. Att få gång på gång få upptryckt i ansiktet hur fantastiskt det är med barn, och att andra minsann är beredda att "offra" allt. Det är skitjobbigt.

Jag förstår att det kan vara jobbigt! Det "värsta" eller vad man ska säga är ju att det fortsätter även efter att man fått barn - för då kommer omgivningens förväntan om nästa barn!

Alltså - jag har för länge sedan bestämt mig för att låta omgivningen tycka att jag är egoistisk, då! Jag har ETT barn som jag älskar och i övrigt har jag djur (som jag också älskar). Superegoistiskt (älskar ju livet med mina hästar), men det skiter jag i! Nu är jag dessutom 50 år fyllda så ingen tjatar mer och jag tänker odla min "crazy horse lady"-image fullt ut

 

[honung]

Och det är just sånt som gör mig så tveksam!
Jag kan inte säga att jag gillar att umgås med barn, men med egna? Jag vet inte.

Nä, det kan man ju inte veta. Jag tror att man känner det, när det är dags, OM det är dags. Jag har själv gjort en abort, det var inte rätt just då att skaffa barn och det var ett välgrundat beslut. Men med påföljande barn var de inte ens behäftade med någon fråga om det var rätt eller fel, det bara hände och allt var i ett sånt läge att det inte var något som helst problem.

 

[sthu]

Nä, det kan man ju inte veta. Jag tror att man känner det, när det är dags, OM det är dags. Jag har själv gjort en abort, det var inte rätt just då att skaffa barn och det var ett välgrundat beslut. Men med påföljande barn var de inte ens behäftade med någon fråga om det var rätt eller fel, det bara hände och allt var i ett sånt läge att det inte var något som helst problem.

Och hur vet jag att det inte är det jag känner nu, fast i och med att jag alltid varit så säker på nej vill jag inte riktigt erkänna det? Eller hur jag nu ska uttrycka mig.

 

[farin]

Och det är just sånt som gör mig så tveksam!
Jag kan inte säga att jag gillar att umgås med barn, men med egna? Jag vet inte.

Har funderat på din tråd de senaste dagarna och funderat på hur jag själv tar stora beslut. Och jag är nog definitivt en sån som skjuter upp beslut till det blir så uppenbart att jag måste välja det ena eller andra, och då kan det bli bråttom. Så om jag hade stått inför ditt val så hade jag bara skjutit på det och tänkt att jag tar det beslutet när jag närmar mig 40, om det inte kommit till mig innan. Även om det kan vara svårare att bli gravid då, men det är inte säkert att det blir svårt för dig/er. Rent krasst kan ni ju redan ha svårt att bli gravida, det vet ingen i förväg.
Men det är så jag fungerar, det kanske inte alls är för dig.

Däremot kan jag tycka att det är vi som har/skaffar barn som är de egoistiska. Som världen ser ut med klimatkris, sociala utmaningar, stressrelaterade besvär som går nedåt i åldrarna mm, mm är det inte egoistiskt att avstå barn.