Det här med att skaffa/inte skaffa barn

[Bison]

Jag steriliserade mig 2017, bästa beslutet ever
Är 36 år nu och totalt ointresserad av ungar och föräldraskap. Bara tanken på att ha en människa som är beroende av mig 24/7 gör mig illamående.
Jag vill ha min frihet, sova, vara i stallet och titta på tv, precis som @MiniLi skrev

 

[Nahar]

Så tröttsam kommentar, den har jag också alltid fått höra. När rätt man kommer in i mitt liv då jäklar... ja vadå? Vad ska hända då? Mitt beslut är ju grundat på mina värderingar, känslor och slutsatser. Att blanda mina gener med nån annans gör ju inte att jag förändras. Det är inte brist på avelspartner som är problemet. Om så vore fallet, går det ju numera utmärkt att skaffa barn på egen hand. Om man vill ha barn.

Tycker såklart också det är en tröttsam kommentar, men den jag hört som dragit den (inte till mig tack och lov) förklarade att för henne är barn "det ultimata uttrycket av kärlek mellan en man och en kvinna". Vilket känns som en ganska naturlig följd av all jäkla kärnfamiljs- och kristen propaganda som folk fortfarande matas med. För mig är det såklart helt galet, som upplagt för dåligt föräldraskap. Det ska väl ändå ffs handla om kärlek till BARNET liksom. Inte nåt "bevis för vår kärlek"

 

[TinyWiny]

Tycker såklart också det är en tröttsam kommentar, men den jag hört som dragit den (inte till mig tack och lov) förklarade att för henne är barn "det ultimata uttrycket av kärlek mellan en man och en kvinna". Vilket känns som en ganska naturlig följd av all jäkla kärnfamiljs- och kristen propaganda som folk fortfarande matas med. För mig är det såklart helt galet, som upplagt för dåligt föräldraskap. Det ska väl ändå ffs handla om kärlek till BARNET liksom. Inte nåt "bevis för vår kärlek"

Det där fick jag höra när jag träffade min sambo. "Klart att ni ska ha ett litet kärleksbarn!" "Äkta kärlek vill barn!" Och en hel massa annat dumt. Att vi har fyra barn sammanlagt kvittade, självklart skulle vi "ha en liten sladdis" och "grädde på moset barn". Tillslut tröttnade jag och började svara att jag tyckte att jag var för gammal. Jag var 28 då och självklart inte för gammal men det fick tyst på de flesta.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade en kollega, som tack och lov har slutat på vår arbetsplats nu, som var helt besatt av tanken på att "barn är livets mening och det enda som betyder något". Hon drog det kortet oavsett vad vi pratade om.

"Är du trött, det kan du inte vara, du har ju inga barn?!" (Sagt till kollegan som fick gå upp 4.30 varje morgon för att ta tåget tre och en halv timme enkel väg för att ta sig till jobbet, var sen hemma typ 20.... )
"Fast nu kanske du inte förstår vad äkta kärlek är, du har ju inga barn."
"Du ska inte ens uttala dig, du har inga barn."
"Hade jag inte haft min son hade allt varit meningslöst. Om man inte har barn är ju livet helt meningslöst."
"Ja, det är klart du kan vara egoistisk och ha egen häst och sådär, har man familj finns det faktiskt viktigare saker att lägga tid och pengar på."

Visade sig sen i efterhand att en annan kollega under den här tiden kämpade med flertalet IVF-behandlingar som inte lyckades. Kan gissa att det jag såg som irriterande i kollegans uttalanden var direkt sårande för den kollegan. Så glad att hon inte är kvar....

 

[Sel]

Jag har inte fått "frågan" särskilt ofta, däremot har jag sedan mycket ung i princip alltid ifrågasatts när jag klargjort att jag inte vill ha barn. Folk tar sig mycket stora friheter i att förklara för mig att det vill jag visst, eller kommer att vilja. Det kan jag inte veta som är så ung (okej, just det argumentet förekommer inte så ofta numera. ), jag har bara inte hittat rätt partner etc etc.
Tack och lov har föräldrarna mina landat i vetskapen att det inte blir några ungar här, och det gjorde de ganska tidigt. De som har åsikter är oftast människor som inte alls står mig nära - och bara det är ju ganska barockt egentligen.

 

[Manji]

Jag har funderat mycket på det här med barn.
Jag är 33 år, gift och bor i ett ganska stort hus. Tydligen innebär det per automatik att det är okej för folk att anta att vi ska skaffa barn snart.

Hela mitt liv har jag varit säker på att jag inte vill ha några barn. Det är inget för mig helt enkelt. (Där kom det igen, behovet av att motivera mitt val). Jag får väldigt ofta höra att jag kommer ångra mig, både i frågan och om jag inte skaffar några. På senare tid har det dessutom sagts att jag tar ifrån mina föräldrar "livets efterrätt" i och med att de inte får fler barnbarn (att min syster har tre barn räknas visst inte).
Jag har alltid kunnat rycka på axlarna åt alla dessa "argument" och styra in samtalet på något trevligare, som katter eller odling. Men på sista tiden har det liksom legat kvar och gnagt hos mig. Tänk om det bara är en fix idé att jag inte vill ha barn? Tänk om jag faktiskt ångrar mig, och då är det försent?

Oftast går tankarna över igen när jag får lite distans till människorna som planterade dem i mitt huvud. Men inte nu. Tänk om...?
Blotta tanken på att byta blöjor, skjutsa till fotboll, föräldramöten i skolan osv, det ger mig rysningar. Varenda fiber i min kropp skriker Hell no! men ändå, tänk om...?

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag försöker nog bara landa i vad jag egentligen vill. Hur vet man? Det är ju inte direkt så man kan testa och lämna tillbaka om det inte fungerar. Jag har alltid varit så säker på min sak, men tänk om det bara är en fix idé? Men å andra sidan, det finns ingenting i livet med barn som lockar mig.
Är det den omtalade biologiska klockan som börjat klämta?

Det kommer alltid finnas saker i livet som man ångrar att man gjort eller inte gjort. Problemet med biologiska (och vissa fall adopterade) är att man inte kan ändra sig 15 år senare och skaffa barn. Samtidigt kan man inte skaffa barn utifall att.

Jag tror man ska lita på sin nu-känsla och leva som man vill nu. Sen får man ta konsekvenserna och fördelarna av det som de kommer. Det barnfria livet är underbart på många sätt och barnlivet är begränsande på många sätt, vad man ska komma ihåg dock är att tiden med fotbollsträning och blöjor är en sekund av en evighet.

 

[Voeux]

Tycker såklart också det är en tröttsam kommentar, men den jag hört som dragit den (inte till mig tack och lov) förklarade att för henne är barn "det ultimata uttrycket av kärlek mellan en man och en kvinna". Vilket känns som en ganska naturlig följd av all jäkla kärnfamiljs- och kristen propaganda som folk fortfarande matas med. För mig är det såklart helt galet, som upplagt för dåligt föräldraskap. Det ska väl ändå ffs handla om kärlek till BARNET liksom. Inte nåt "bevis för vår kärlek"

Jag kan visserligen förstå det här med att vilja att skaffa barn kan komma med rätt person. Jag har alltid velat ha barn, och undersökte även möjligheten att skaffa det på egen hand under en period. Men att få barn med min man känns annorlunda än hur jag känt kring barn tidigare. Hans lycka kring det, och det faktum att barnet kommer bli hälften han har förstärkt upplevelsen på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Att älska någon så mycket och dessutom få ett barn som är en bit av honom, tillsammans med honom, och dela den upplevelsen.. det har absolut gett det hela en ny dimension. Nu ville ju jag ha barn redan från början men jag kan också förstå om en vilja skulle kunna komma krypandes med en viss person.

Med det sagt är ju inte barn ett kvitto på kärlek. Hur mycket två personer älskar varandra har såklart absolut ingenting med eventuellt barnalstrande att göra. Kärlek är kärlek, oavsett vad man väljer att hitta på i relationen. Så ja, hemskt tröttsam kommentar och att det är det ultimata uttrycket av kärlek är ganska skrattretande. Att bli på smällen är en högst biologisk fråga Men visst kan man ändra sig kring saken i en viss relation, åt båda håll såklart, det är bara hemskt drygt att hålla på att säga det till folk. Lite som att någon skulle vilja ha barn och få höra "Du lär ångra dig när du ser alla andras skrikande ungar!". Liksom, jaha? Kanske kanske inte men varför pratar vi ens om det.

 

[Nahar]

Jag kan visserligen förstå det här med att vilja att skaffa barn kan komma med rätt person. Jag har alltid velat ha barn, och undersökte även möjligheten att skaffa det på egen hand under en period. Men att få barn med min man känns annorlunda än hur jag känt kring barn tidigare. Hans lycka kring det, och det faktum att barnet kommer bli hälften han har förstärkt upplevelsen på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Att älska någon så mycket och dessutom få ett barn som är en bit av honom, tillsammans med honom, och dela den upplevelsen.. det har absolut gett det hela en ny dimension. Nu ville ju jag ha barn redan från början men jag kan också förstå om en vilja skulle kunna komma krypandes med en viss person.

Med det sagt är ju inte barn ett kvitto på kärlek. Hur mycket två personer älskar varandra har såklart absolut ingenting med eventuellt barnalstrande att göra. Kärlek är kärlek, oavsett vad man väljer att hitta på i relationen. Så ja, hemskt tröttsam kommentar och att det är det ultimata uttrycket av kärlek är ganska skrattretande. Att bli på smällen är en högst biologisk fråga Men visst kan man ändra sig kring saken i en viss relation, åt båda håll såklart, det är bara hemskt drygt att hålla på att säga det till folk. Lite som att någon skulle vilja ha barn och få höra "Du lär ångra dig när du ser alla andras skrikande ungar!". Liksom, jaha? Kanske kanske inte men varför pratar vi ens om det.

Att kärlek till sin partner kan förhöja upplevelsen, det förstår jag, men att älska sitt barn främst för att det är "en bit av min partner/vår kärlek" är så fruktansvärt själviskt och rent utsagt farligt för barnet. Säger absolut inte att det är så du känner, men de som uttryckt liknande kring mig ger mig röda flaggor. Du bör älska ditt barn villkorslöst för att du vill älska ett barn villkorslöst, punkt slut. När kärlek till partnern blandas in i själva kärleken till barnet (inte till upplevelsen/glädjen i att skaffa barn) så
menar jag att det lätt går ut över barnet i bitterhet, kontrollbehov, och andra mindre kärleksfulla beteenden.

 

[Scata]

"Är du trött, det kan du inte vara, du har ju inga barn?!" (Sagt till kollegan som fick gå upp 4.30 varje morgon för att ta tåget tre och en halv timme enkel väg för att ta sig till jobbet, var sen hemma typ 20.... )
"Fast nu kanske du inte förstår vad äkta kärlek är, du har ju inga barn."
"Du ska inte ens uttala dig, du har inga barn."
"Hade jag inte haft min son hade allt varit meningslöst. Om man inte har barn är ju livet helt meningslöst."
"Ja, det är klart du kan vara egoistisk och ha egen häst och sådär, har man familj finns det faktiskt viktigare saker att lägga tid och pengar på."

Åhh vad jag känner igen mig i dessa uttalanden, de kom från väldigt många runt mig när jag var i åldern då dessa tyckte att det var dax för oss att skaffa barn.

Jag träffade min man när jag var 22 år, vi köpte gården samma år. Gissa hur det lät av både vänner och släkt när jag var 32 år och fortfarande helt ointresserad av att skaffa barn?!
Jag hade ett liv fullt av andra saker och hade aldrig gillat barn eller haft tanken på att jag ens skulle ha ett eget barn. Men svarade ofta pliktskydligt att det kommer kanske när jag är 35 år, för efter det är det för sent (tyckte jag då!).

När jag fyllt 35 år så hade jag (och maken) liknande funderingar som TS @sthu har och eftersom jag slutat med p-piller vid 30 (mådde dåligt av dom) så slutade vi skydda oss helt, men sa att "blir det så blir det - då är det meningen". Men bara fram till 40, för sen vill jag inte skaffa barn. Då blir jag för gammal.
Vi lade ingen tanke eller energi mer i frågan eftersom då hade vi liksom bestämt oss.

När jag var 39 år och 10 månader gammal föddes vårat barn... jag hade börjat leta ny tävlingshäst, men lade snabbt bort dom tankarna.
Jag kan ärligt säga att jag blev personligthetsförändrad av att få barn
Jag mådde superbra under grav, hade en snabb förlossning, men sen hade vi ett jättejobbigt första år då jag INTE ville vara mamma...
Vid 1,5 års ålder och fram till nu är det inget snack om saken att det är det bästa som hänt i mitt liv men så är jag facinerad av utveckling också!
Idag kan jag t.o.m säga att jag gillar (vissa) barn
Jag älskar såklart mitt!

Det jag ville säga med min story är att ingen vet vad som är rätt eller fel för en annan människa, ibland vet man inte ens om det är rätt för en själv, men det måste kännas rätt - då är det rätt. Lita på magkänslan, även om man ibland tror den skojjar...

 

[Voeux]

Att kärlek till sin partner kan förhöja upplevelsen, det förstår jag, men att älska sitt barn främst för att det är "en bit av min partner/vår kärlek" är så fruktansvärt själviskt och rent utsagt farligt för barnet. Säger absolut inte att det är så du känner, men de som uttryckt liknande kring mig ger mig röda flaggor. Du bör älska ditt barn villkorslöst för att du vill älska ett barn villkorslöst, punkt slut. När kärlek till partnern blandas in i själva kärleken till barnet (inte till upplevelsen/glädjen i att skaffa barn) så
menar jag att det lätt går ut över barnet i bitterhet, kontrollbehov, och andra mindre kärleksfulla beteenden.

Det har jag nog aldrig hört, att kärleken till barnet skulle vara avhängt kärleken till partnern. Det låter ju tämligen farligt om man exempelvis skulle bli bedragen eller separera. Det enda jag menar är att viljan att skaffa barn kan komma tillsammans med en person, även om den inte kommit tidigare i livet på egen hand eller med en annan partner. Det betyder ju inte att något är rätt eller fel. De andra var fel partner och sen blev det rätt partner. Det kanske bara är olika saker man vill i olika relationer, och är man en person som inte vill ha barn och fortsatt inte vill ha barn så kommer ju det inte förändras oavsett vilken relation man har, eller hur kär man är.

 

[Otherside]

Är detta inte ett "ämne" inom existentialismen? Att vad man än väljer, måste man välja bort något annat. Oavsett så är det väl så; man måste fatta beslut i livet, göra val, och sen tror jag man behöver släppa det man valde bort - det är inte längre ett alternativ och inget man ska gräma sig över och älta. Lätt sagt, jag vet, men ändå. Dessutom finns det inget som säger att ett val är bättre än det andra - det bara är. Vi kan heller inte se in i framtiden och välja (eller gräma oss) i efterskott.

När det gäller barn så är det ju fullständigt omöjligt att ha den blekaste aning om hur det skulle blivit varesej man väljer a eller b.

 

[miumiu]

Tycker sidospåret om varför gamla människor är så ensamma är jätteintressant! Kanske någon moderator kan bryta ut till egen tråd?

 

[pepp]

Jag funderade över samma för ca 6 månader sen. Min kompis trodde mest det berodde på att jag började inse att min tid rinner ut, inte att jag hade ett barnsug

Såhär i efterhand vill jag inte ha barn. Jag börjar bli för gammal, har ingen fast partner, inget ordnat liv och jag känner inte att det skulle tillföra nåt.

 

[SaraXX]

Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.

Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.

Jag var i en fast relation i 16 år innan vi fick första barnet. Det var aldrig någon som frågade sånt.

 

[ameo]

Men senast idag fick jag kommentaren att jag kommer ångra mig när jag träffar rätt man.

OM det skulle hända, så får du väl hantera det då, tänker jag.
Du kan inte leva ditt liv just nu efter vad som eventuellt kan komma att hända i framtiden (t.ex att du av någon anledning inte lever med nuvarande man längre och lyckas springa på en annan man som på nåt magiskt sätt får dig att börja längta efter barn).

 

[Red_Chili]

Har inte läst hela tråden, men kan säga att jag hellre ångrar barn jag inte fick, än ångrar barn som blivit födda.

Kommer inte skaffa barn, oavsett vad andra tycker och tänker. Om man istället för att säga "Varför inte skaffa barn? Det hör till!" frågar: "Varför vill du ha barn? Blir livet bättre av det?" så tror jag det är lättare att få ett svar som blir bra för både en själv och eventuella barn.

Hade någon i min närhet ens börjat nämna att jag borde skaffa barn, då hade de fått höra att jag inte kan. Inte för att det stämmer, utan för att få tyst på dem. Vad andra gör i en sådan fråga tycker jag att folk ska hålla tyst om. Och pratet om att det är synd om ens föräldrar som inte får bli mormor/morfar... Alltså, ska man skaffa barn för någon annans skull? Det måste ju vara det mest korkade argument som finns!

 

[starcraft]

Jag var länge en sån som inte skulle ha barn. Jag har fått frågor både från vänner och föräldrar. För ett par år sedan blev jag och min mamma rejält osams pga hon hade svårt att respektera mitt val. Har även vänner som säger sig respektera mitt val, men ändå måste flika in om hur fantastiskt det är att vara förälder och att jag också borde bli det. I alla fall, när jag var runt 31 tror jag så började jag ändra mig. Jag tror att livet kan bli fint med ett barn, men tror också det kan vara fint utan barn. Dock var jag vid det här läget singel och ville inte ha med män att göra, så funderade på att skaffa på egen hand, men liksom sköt upp det. Min mardröm skulle ju vara ifall jag ångrar mig när jag väl sitter där med en unge. Så därför sitter det långt inne hos mig att aktivt försöka. Idag har jag en bra partner som jag tror skulle bli en utmärkt pappa, men vi delar åsikten att livet kan bli bra barn eller ej, så ingen stress. Blir det så blir det liksom. I min ålder vet man ju heller inte om man ens kan bli gravid.

 

[Calmiche]

Det finns så oerhört många historier om både barn och föräldrar som har det svårt. Jag känner en person som visserligen älskar sina barn högt men ångrar att hen skaffade barn för hen ville egentligen inte ha barn. Och alla hundratals barn det söks familjehem till är ju hemskt

Som någon nämnde tidigare i tråden, finns många möjligheter om man vill va med barn men inte har egna. Allt jobb, riskerna med en graviditet och att bli så otroligt bunden med egna barn...Jag vill absolut inte ha egna, var dessutom mer extramamma än syster åt yngsta syrran så hon känns lite som mitt eget barn emellanåt. Däremot är jag inne på att bli kontaktfamilj om några år när livet är stabilare.

Jag har också fått en oerhörd mängd irriterande frågor och "lilla gumman-förklaringar" att jag kommer minsann vilja skaffa barn när jag hittat den rätte. De gav upp för några år sedan tack och lov. Men lite är det en generationsfråga tror jag, min mamma blir rabiat om jag säger att jag vill fira en högtid själv för FAMILJEN är ju viktigast enligt henne. Jag är mest less på att kuska runt vareviga högtid för jag som singel och bor längst bort, ynka 2h i bil, ska JÄMNT vara den som åker till alla andra.

 

[sthu]

Jag tror inte jag skulle ångra mig om det blev ett hoppsanbarn. Men jag skulle förmodligen känna att jag får ge upp mycket av vad som är jag.

Risken för ett sådant barn är dock minimal. Har spiral vilket ger ett bra skydd. Visst kan det hända ändå, men det är osannolikt. Funderar på sterilisering men då är det det där igen, tänk om jag ändrar mig?

Vill bara säga att mina föräldrar kunde inte bry sig mindre om jag skaffar barn eller ej. De är fullt nöjda med de barnbarn som finns, fler skulle vara en bonus men absolut inget det förväntar sig. De vet om var jag står i frågan (mammas reaktion när jag berättade var "jaja, det vet jag väl") och har för länge sen accepterat att katterna är som mina barn.

 

[Milosari]

Eftersom jag är en av alla som har gått ifrån "ska aldrig ha några jävla ungar!" (det var exakt så jag uttryckte det, upp till nånstans närmare 30) via ett antal steg närmare barnalstrande till att vara fyrabarnsmor, alla efterlängtade. Så kan jag säga att man vet om man vill ha barn. Jag var tvärsäker när jag var i anti-stadiet, jag ville inte alls ha några barn. Vad som hände på vägen vet jag inte, men när jag träffade min man var jag plötsligt lika säker på att jag åtminstone ville ha ett barn. (och längtan efter fler kom när ettan var född)

Så var det inte riktigt för mig. Det bara blev liksom. Men vi hade diskuterat innan, pappan och jag, att OM det blev barn så var det han som skulle dra det tyngsta lasset. Han ville verkligen och jag var trygg i att barnet skulle få minst en engagerad förälder. Graviditeten var ett helvete och det var först när han kom upp på magen som det hände. Det var som en strömbrytare slog till. Jättemärkligt. Såklart hormoner och kanske en överdos av lustgas men DÅ visste jag.

Kanske inte bästa sättet att skaffa barn på men som sagt. En strålande blivande förälder fanns och jag hade tänkt ha en biroll.