Mamma var upprörd efteråt och vad tusen gånger om ursäkt å hennes vägnar.och även om det var en barnbrist så ska du bestämma själv!
Ärligt talat har jag inte heller fått frågan än, förutom den där från släktingen häromdagen, jag har nog mest bara antagit att det kommer.Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor
Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
Framförallt från sambons familj, eftersom han kommer från två mer konservativa (läs: gammaldags) kulturer.Jag fick frågan från ca 25 år, eller rättare sagt så blev jag emotsagd när jag deklarerade att jag aldrig någonsin ville ha barn.Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor
Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
Ärligt talat har jag inte heller fått frågan än, förutom den där från släktingen häromdagen, jag har nog mest bara antagit att det kommer.
.Jag får frågan hela tiden, trots att jag inte har partner. Oftast inlindad i ”du måste skaffa kille nu, tänk på att du inte blir yngre när du ska skaffa barn”. Även av personer som själva haft svårt för att få barn. Så har man otur och omges av personer med en stark barnnorm så slipper man inte undan för att man är ensamstående. Det är nästan ännu mer provocerande för dem att jag inte ständigt är på jakt efter en lämplig faderskandidat.Det där är så främmande för mig. Jag är 33 år och har aldrig fått frågan av någon, någonsin. Men det bidrar kanske att jag bröt en relation när jag var 26 och gick in i nästa först när jag var 30. Sedan dess har det ju gått relativt snabbt för oss med både bröllop och graviditet. Men nej, varken vänner eller familj har frågat. Eller jo just det, en gång fick jag frågan av en aningens burdus vän till min mor
Men jag kan tänka mig att det är skillnad om man har en långvarig relation. Jag tror också det är skillnad på hur stark normen är i ens familj och umgänge. Vi har personer i vår närmsta familj som inte har barn. Självvalt i vissa fall, en sorg i andra fall. Men det gör nog att alla är lite mer medvetna om att alla faktiskt inte kan, eller vill.
När folk argumenterar mot att varför jag/vi valt att inte skaffa barn brukar jag lite krasst fråga om man tycker att folk som inte tycker om hundar ska skaffa sig en hund, för mig är det samma sak, jag tycker inte om barn, bara tanken på att binda upp mitt liv efter barnets behov osv ger mig obehag/rysningar, på det sättet vet jag att jag inte vill ha barn. Ska man ha barn ska man vara beredd på att göra uppoffringar, annars är det inte rätt vare sig mot föräldern eller barnet.
Hear hear, här är en till. Jag är 31 i år och har väl alltid känt att det inte riktigt finns plats för barn i mitt liv. Jag tycker väldigt mycket om barn, och har en fantastisk brorsdotter som hjärtat svämmar över av kärlek för, men jag har så svårt att se hur jag kan fortsätta leva som jag gör nu och dessutom göra plats för egna barn. Jag har två hundar och en häst och känner nästan varje dag att "vilken bra plats jag är på just nu, gud, vad jag TRIVS i livet" och att livet dessutom blir roligare och roligare ju äldre jag blir. Att få barn känns (för mig!) som att sätta sig själv på paus lite grann och jag tror inte att jag är beredd på att göra det.
Sedan finns andra aspekter som har viss betydelse för mig, som att jag inte vill utsätta min kropp för en graviditet och förlossning, och att jag ser pessimistiskt på framtiden och tycker det känns deprimerande att låta ett barn växa upp i en brinnande värld. Och sedan är jag rätt kasst avelsmaterial, om man ska vara helt ärlig.
Jag är smart och har vackert hår men övriga gener är rätt tveksamma Jag vill också påpeka här att det är faktiskt aldrig för sent om man kan tänka sig att ha hand om barn och det inte promt måste vara biologiska. Men kan till exempel vara familjehem åt ett barn och bara ha barnet till exempel varannan helg eller något sånt. Det finns så många lösningar om man skulle ångra sig och vilja ha mer barn i sitt liv! Så man behöver inte ha panik och tänka att "klockan tickar".
Jag är själv barnfri och är helt bekväm med det. När folk frågar varför jag inte vill ha barn så säger min hjärna snarare varför skulle någon någonsin vilja ha barn? Jag förstår alltså inte alls längtan överhuvudtaget. Men jag antar att det är som med allt annat jag vill, jag förstår mig inte på folk som vill bo i innerstan heller liksom, och de människorna förstår säkerligen inte min önskan att bo på landet, sånt är livet.
Jag är nu 34 och min familj har ganska nyligen förstått att jag verkligen menar allvar. Det blir inga barn! Men jag gissar att jag kommer få frågan igen när jag har tagit examen
Har inga råd att komma med, mer än att jag också känner igen mig väldigt väl i det du skriver.
Är 37 år nu, gift och har alla ekonomiska förutsättningar för barn men jag har aldrig identifierat mig som förälder. Precis som du säger känner jag absolut noll lust efter ett liv som styrs av hämta/lämna, VAB, lekparker eller diverse utflykter för att aktivera barn. Såklart är föräldrarollen inte bara massa måsten, men för mig överväger inte fördelarna nackdelarna.
När jag var yngre, runt 30 fick jag en del kommentarer för vänner, familj och kollegor men de verkar ha gett upp nu. Jobbigast var att göra mamma besviken när jag berättade att jag inte ville ha barn, samtidigt som jag blev irriterad över att hon skulle gråta över det när de redan hade tre barnbarn.
När jag träffade min man för 7 år sedan berättade jag tidigt att jag inte ville ha barn, var en stor familj viktig för honom var jag fel häst att satsa på. Han ville inte heller ha barn utan är nöjd med det liv vi lever med aktiv fritid och hundar.
På senare tid har jag också börjat få en liten klump i magen ibland, tankar som tänk om jag ångrar mig, hur ensam kommer jag bli på ålderdomshemmet osv dyker upp, samtidigt som jag har en rätt dyster syn på framtid med miljöförstöring, klimatförändringar och hårdare samhällsklimat. Vill jag verkligen att min avkomma ska få växa upp i det? När jag pratar om det med min man idag vill han inte heller ha barn per se, men tycker tanken är lite sorglig att man inte har någon att lämna över till, för vems skull förvaltar man verkligen gård osv.
Hade jag fortfarande bara varit 30 så hade jag nog ändå känt att jag hade några år till på mig att fundera, men nu känns det som tiden börjar rinna mellan fingrarna. Dessutom vet jag inte ens om jag kan få barn, jag kanske är steril
Jag tycker det svåra är att veta om klumpen i magen kommer av att man själv är osäker på själva barnfrågan, eller om det är viljan att följa normen. Jag kan inte riktigt känna skillnad.
Jättesvår fråga som man nog inte kommer ha facit på förrän man är 80 bast och sitter där i gungstolen.
Jo, det är ju en aspekt också... jag brukar säga att jag tagit mig själv ur avel
Disclaimer: Ovanstående är givetvis med glimten i ögat från en naturvetare och avelsnörd... men självklart att jag inte applicerar avelsprinciper på människor. Det är galghumor riktad enbart åt mig själv. Hur andra tar sina beslut lägger jag mig inte i.
