Dejtingtråden del 38

[karamelldrottningen]

Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.

Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.

Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.

Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.

Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel. Har tyvärr råkat på några såna och har inte direkt blivit motbevisad eftersom kvinnoföraktet efter ett tag alltid dyker upp som ett brev på posten (det är alltid alla kvinnors fel att den där karln inte har fått tag på en tjej och så vidare). Jag däremot är ju fullt övertygad om att det inte är något som helst fel på de killar som visat intresse för mig, förutom någon som betett sig som just en incel, det är bara jag som absolut inte kunnat känna något för dem. Vad är er åsikt? Spelar det också roll hur gammal personen är, även om vi bara pratar om vuxna?

Jag tycker inte att det definierar hur en person är. Men visst kan det på ett sätt vara svårare att gå till ett mer seröst om personen endast haft kortare förbindelser, många och inte velat binda sig. Eftersom personen är van vid det.

 

[Svartkatt]

Tack för alla svar. Spinner vidare framför allt på de svar där ni är lite mer skeptiska. Jag är ju också det, så jag förstår verkligen varför ni resonerar som ni gör. I mitt fall har det egentligen inte handlat så mycket om rädsla för att binda sig, utan det har verkligen varit att jag inte träffat rätt person eller mer träffat rätt person men vid fel tillfälle i livet så att han inte kunde gå vidare med vår relation.

Nu är jag så pass gammal, och föredrar så pass mycket äldre män, att det jag egentligen vill ha är ett seriöst förhållande men kanske inte nödvändigtvis ett samboförhållande. Jag har själv lyckats köpa mitt drömboende och jag vill absolut inte behöva sälja det för att flytta in till någon annan, och jag är mer än medveten om att jag inte kan kräva att den andre ska göra sig av med sitt boende för att flytta in hos mig. Är man så gamla så har ju båda haft ett liv tidigare, oavsett om det varit en kärleksrelation inblandad eller inte. Barn är inte aktuellt oavsett.

Men jag är definitivt en av dem som själv ser röda varningsflaggor om det var en kille i min ålder eller äldre som aldrig haft en relation. Men den typen av killar brukar dessutom tendera att vara ganska osjälvständiga och jag skulle verkligen inte vilja klassa mig själv som osjälvständig. Egentligen har nog mitt problem varit att jag varit lite för självständig för att rätta in mig i flocken.

 

[clusia]

Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.

Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.

Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.

Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.

Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel. Har tyvärr råkat på några såna och har inte direkt blivit motbevisad eftersom kvinnoföraktet efter ett tag alltid dyker upp som ett brev på posten (det är alltid alla kvinnors fel att den där karln inte har fått tag på en tjej och så vidare). Jag däremot är ju fullt övertygad om att det inte är något som helst fel på de killar som visat intresse för mig, förutom någon som betett sig som just en incel, det är bara jag som absolut inte kunnat känna något för dem. Vad är er åsikt? Spelar det också roll hur gammal personen är, även om vi bara pratar om vuxna?

Vid 25 års ålder hade jag inte brytt mig. Idag som 30+ bryr jag mig. Dels av incelsvibbar men också för att jag upplevt att snubbar utan tidigare förhållanden har svårt att hantera nära relationer och jag blivit en projektledare för hela relationen.

Dejtar inte tjejer så eventuell skillnad kan jag inte uttala mig om.

 

[Bison]

Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.

Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.

Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.

Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.

Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel. Har tyvärr råkat på några såna och har inte direkt blivit motbevisad eftersom kvinnoföraktet efter ett tag alltid dyker upp som ett brev på posten (det är alltid alla kvinnors fel att den där karln inte har fått tag på en tjej och så vidare). Jag däremot är ju fullt övertygad om att det inte är något som helst fel på de killar som visat intresse för mig, förutom någon som betett sig som just en incel, det är bara jag som absolut inte kunnat känna något för dem. Vad är er åsikt? Spelar det också roll hur gammal personen är, även om vi bara pratar om vuxna?

Eftersom jag aldrig pratar om tidigare relationer om inte han själv tar upp det så hade jag inte brytt mig.
Jag är verkligen totalt ointresserad av det och tycker det är dödens tråkigt oavsett att både prata om och lyssna på.

 

[Svartkatt]

Ska väl också tillägga att jag hoppas att jag, om det hade kommit upp, hade känt mindre röda flaggor om killen hade kunnat presentera en liknande förklaring som min egen. Det vill säga att man helt enkelt inte träffat rätt eller prioriterat annat i livet. Jag har lite svårt att föreställa mig det eftersom nästan alla män jag blivit intresserad av sen gymnasiet har haft barn och då per automatik haft minst ett mer seriöst förhållande.

Men de killar jag råkat på som haft incelvibbar (inga dejter utan det har varit killar jag träffat via jobb och utbildning som känt sig manade att kräkas sin dynga om hur mycket de avskyr det motsatta könet som aldrig förstår deras storhet) har alltid skyllt allting på tjejerna. Förutom den allra första killen jag låg med, som var en riktig rövhatt, tycker jag inte illa om någon av de killar jag tidigare gillat. Antingen så har det varit så enkelt att han helt enkelt inte varit intresserad av mig, att jag i ett fall då var så mesig att han hann träffa någon annan för att jag inte kom till skott eller så har det helt enkelt inte varit möjligt för honom med en ny relation, där och då. Jag skulle aldrig prata illa om tidigare erfarenheter eller killar generellt med en ny dejt, liksom. Möjligtvis på ett senare skede kanske bli tvungen att berätta om rövhatten för att mitt förhållande till sex inte är helt okomplicerat efter hans behandling.

 

[parellikusken]

Blev dissad av min dejt idag, hen är inte romantisk intresserad av mig skrev hen.
Mycket skönt!
För jag känner samma sak, så nu slapp jag skriva det meddelandet.

 

[Stefffie]

Hemma igar fran fyra dagar med juristen i Cotswolds. Helgen gick typ sa bra som den kan, massa solsken, bra mat och tid i naturen. Jag ar glad och lattad att jag inte vid nagot tillfalle kande ett akut behov av att vara ensam och fa lite egentid, nagot som ar normalt for mig nar jag spenderar mer an typ 24-48 timmar med en person
Han ska t.o.m. komma over till mig ikvall, sa det verkar som om ingen av oss trottnat pa varandra, vilket nog far sees som ett plus!

Jag har lite liknande nervositet som @Svartkatt dock, da jag enbart haft korta dejtinghistorier (typ max 3 manader), och mina tva langsta "forhallanden" varit fwb.
Vi har inte gatt in pa tidigare relationer an, men jag vet att han bott ihop med atminstonde en tidigare flickvan och efter helgen vill jag garna dela med mig lite kring min egen situation. Jag tanker halla det ganska oppet, och typ borja med att beratta att det ar ganska nytt for mig att dejta sa som vi gor nu, och sen tanker jag att samtalet far ga dar det gar, beroende pa vad for slags fragor han har osv

 

[Stefffie]

Hur kan man klaga på denna vyn?

 

[Nepenthe]

En av bönderna från bonde söker fru har gillat mig på Tinder. En av alla de som har ”vill ha barn” och inte läst att jag inte vill?

Har två favoriter nu jag skriver med hoppas på att träffa nån av dem så en kan känna efter irl.

 

[Bison]

Har haft fullt upp på min egen avdelning och knappt sett S på hela veckan men idag mötte jag honom när jag var där borta en snabbis.
Han log och hälsade och jag ville nästan gråta
Det där jävla leendet, det hade varit bättre om han hade varit son innan och inte hälsat alls
Men ja, någon dag slutar jag väl vara bitter över detta.

 

[Nepenthe]

Jag la fram o ses till båda favoriterna
Inte likt mig o ta det steget men vafan!

Ena killen bor en bit bort men tänkte vi kunde ses halvvägs han är väldigt varm och omtänksam. De känns genom hans sätt att skriva.

Andra killen bor nära och vi har endel gemensamt. Han frågar mycket och verkar även han omtänksam och glad.

 

[Avalbane]

Idag blir nog jag o S "officiella" på hans arbetsplats.
Han sen och förmodligen luktar en hel del brandrök och jag kommer senare och luktar detsamma. Ombyte för sådant har jag då inte med...
Om någon skulle fråga varför jag luktar så skulle jag iaf säga som det var. Så behöver inte hitta på något.
Sen kan vi ha träffat en kollega till han som hajade till utanför affären när hon såg mig. Så hade säkert börjat ryktas oavsett.
Återstår o se när jag kommer dit om dryga timmen.

 

[Bison]

Igår stod jag och pratade med en annan arbetsledare, jag är ju alltid glad, skrattar mycket osv.
När han gick kom en av mina killar fram, han kommer från andra skiftet och har inte riktigt kolla på vilka alla är.
"Var det där ett Tinder-ragg? Jag var precis på väg fram för att winga dig!"
Så jävla roligt Den killen hade antagligen blivit lite förvirrad men ändå tagit det bra. Har nu lovat att förvarna om det är ett ragg och inte bara någon random kollega

Har inbokad dejt med favoriten imorgon, sen är det bara att hoppas att han fortsätter att vara min favorit

 

[tigerflicka]

C och jag testar på distans”förhållande” nu 1,5 vecka när jag är på semester. I torsdags fick han träffa min bästa kompis, som var hos mig på kvällen innan vi skulle dra iväg på vår resa. De klickade, och även om det inte är det viktigaste så är det såå skönt. Jag kan ha blivit lite mer kär efter det. För ja, jag är nog kär. Det har gått vansinnigt fort att komma dit och jag ska försöka låta bli att freaka ur.

 

[Pratsch]

Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.

Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.

Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.

Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.

Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel. Har tyvärr råkat på några såna och har inte direkt blivit motbevisad eftersom kvinnoföraktet efter ett tag alltid dyker upp som ett brev på posten (det är alltid alla kvinnors fel att den där karln inte har fått tag på en tjej och så vidare). Jag däremot är ju fullt övertygad om att det inte är något som helst fel på de killar som visat intresse för mig, förutom någon som betett sig som just en incel, det är bara jag som absolut inte kunnat känna något för dem. Vad är er åsikt? Spelar det också roll hur gammal personen är, även om vi bara pratar om vuxna?

Min sambo var 35+ när vi träffades och hade aldrig haft ett längre förhållande innan. Jag var första tjejen han presenterade för sina föräldrar. För mig var det absolut en varningsflagg men jag valde ändå att träffa honom och nu 5 år senare väntar vi barn nummer 3 . I sambons fall är han dels lite blyg/försiktig och han har väl insett i efterhand att han inte förstått att vissa tjejer varit intresserade. Men den största anledningen till att han inte träffat någon var att han prioriterat familjeföretaget och arbetat bra mycket mer än 100%. Fördelen när vi träffades var att han hade bestämt sig för att verkligen försöka. Han ville ha familj och barn och det var något han var villig att prioritera högst. Så familjeföretaget är nu avvecklat och han jobbar åt en annan entreprenör, just för att kunna ta ut ledighet och slipa stressen över företagets ekonomi. Visst har det varit lite jobbigt ibland och det har i vissa situationer märkts att han inte har så mycket erfarenhet av relationer men alla förhållanden har sina problem. Sambon var dessutom van att städa, tvätta och sköta ett hus själv så det är jag tacksam över. Hade jag träffat honom när han var 10-15 år yngre hade han kommit direkt från sin mamma (världen bästa svärmor btw) som verkligen skött allt i hushållet. Så pass att sambon inte ens behövt plocka av sin egen tallrik. Svärfar brukar inte behöva värma sin egen mat i micron.

 

[Bison]

Det var som vanligt, trevligt men inte mer.
Vi är lika, lätt att prata, han var jättesöt osv. Men det klickar liksom inte för mig
Jag vet inte vad som saknas men något är det.
För mig kan det inte växa fram heller. Jag räknar inte med att bli störtförälskad, sån är jag inte men jag behöver känna att vi bondar på ett speciellt vis.
För mig behövs det oavsett om det handlar om vänner eller "kärlek" klickar det inte direkt blir det inte på riktigt. Det kan vara absolut vara trevligt och givande men inte mer.

 

[Eurydome]

Min sambo var 35+ när vi träffades och hade aldrig haft ett längre förhållande innan. Jag var första tjejen han presenterade för sina föräldrar. För mig var det absolut en varningsflagg men jag valde ändå att träffa honom och nu 5 år senare väntar vi barn nummer 3 . I sambons fall är han dels lite blyg/försiktig och han har väl insett i efterhand att han inte förstått att vissa tjejer varit intresserade. Men den största anledningen till att han inte träffat någon var att han prioriterat familjeföretaget och arbetat bra mycket mer än 100%. Fördelen när vi träffades var att han hade bestämt sig för att verkligen försöka. Han ville ha familj och barn och det var något han var villig att prioritera högst. Så familjeföretaget är nu avvecklat och han jobbar åt en annan entreprenör, just för att kunna ta ut ledighet och slipa stressen över företagets ekonomi. Visst har det varit lite jobbigt ibland och det har i vissa situationer märkts att han inte har så mycket erfarenhet av relationer men alla förhållanden har sina problem. Sambon var dessutom van att städa, tvätta och sköta ett hus själv så det är jag tacksam över. Hade jag träffat honom när han var 10-15 år yngre hade han kommit direkt från sin mamma (världen bästa svärmor btw) som verkligen skött allt i hushållet. Så pass att sambon inte ens behövt plocka av sin egen tallrik. Svärfar brukar inte behöva värma sin egen mat i micron.

Så kärleksfullt du beskriver honom!

 

[Unafraid]

Min sambo var 35+ när vi träffades och hade aldrig haft ett längre förhållande innan. Jag var första tjejen han presenterade för sina föräldrar. För mig var det absolut en varningsflagg men jag valde ändå att träffa honom och nu 5 år senare väntar vi barn nummer 3 . I sambons fall är han dels lite blyg/försiktig och han har väl insett i efterhand att han inte förstått att vissa tjejer varit intresserade. Men den största anledningen till att han inte träffat någon var att han prioriterat familjeföretaget och arbetat bra mycket mer än 100%. Fördelen när vi träffades var att han hade bestämt sig för att verkligen försöka. Han ville ha familj och barn och det var något han var villig att prioritera högst. Så familjeföretaget är nu avvecklat och han jobbar åt en annan entreprenör, just för att kunna ta ut ledighet och slipa stressen över företagets ekonomi. Visst har det varit lite jobbigt ibland och det har i vissa situationer märkts att han inte har så mycket erfarenhet av relationer men alla förhållanden har sina problem. Sambon var dessutom van att städa, tvätta och sköta ett hus själv så det är jag tacksam över. Hade jag träffat honom när han var 10-15 år yngre hade han kommit direkt från sin mamma (världen bästa svärmor btw) som verkligen skött allt i hushållet. Så pass att sambon inte ens behövt plocka av sin egen tallrik. Svärfar brukar inte behöva värma sin egen mat i micron.

Min sambo var 37 när vi träffades och hade aldrig presenterat en tjej hemma nu har vi hängt ihop i 10 år. Jag funderade inte så mycket då, för jag hade aldrig planerat att vi skulle bli tillsammans

 

[Bison]

Gårdagens dejt tog bort mig, det känns ändå bra att han hann före och att det uppenbarligen var en ömsesidig missmatch

Brandmannen vill gärna ses igen men jag är inte så pepp.
Nu ser jag mest fram emot att jobba imorgon och förhoppningsvis träffa A som borde vara tillbaka från sin semester

 

[karamelldrottningen]

Gårdagens dejt tog bort mig, det känns ändå bra att han hann före och att det uppenbarligen var en ömsesidig missmatch

Brandmannen vill gärna ses igen men jag är inte så pepp.
Nu ser jag mest fram emot att jobba imorgon och förhoppningsvis träffa A som borde vara tillbaka från sin semester

Du är så cooool
Jag hade ju börjat gråta eller något annat dumt om någon tog bort mig oavsett hur dejten var