Men det var bra. Själen behövde det. Han har någon form av fingertoppskänsla för mitt mående (har inte berättat om läkarbesök osv imorgon, sparar det tills efter).Jag kan väl tycka att även om man är köttätare/allätare så borde man kunna bjuda en icke-köttätare på middag? Det ingår iaf i mina baskunskaper
Jag kan väl tycka att även om man är köttätare/allätare så borde man kunna bjuda en icke-köttätare på middag? Det ingår iaf i mina baskunskaper
Fint ändåMed tanke på livet just nu så körde jag upp till en rastplats längs med E4 efter att 4s föreslagit att jag kunde sova kvar. Jag har sovit exakt 0 sekunder, dels sover jag dåligt med sällskap och dels är det sjukt trångt i lastbilen
. Du får sova nån annan gång .Ja, då får man ju tänka lite mer, men jag skulle inte backa för det heller, faktiskt.
Ja, då får man ju tänka lite mer, men jag skulle inte backa för det heller, faktiskt.
Ja, då får man ju tänka lite mer, men jag skulle inte backa för det heller, faktiskt.
Fint ändå
Samma här. Men jag är också så brutalt svindålig på att laga mat att jag också hade aktat mig noga för att laga mat till någon person oavsett matpreferenser.Jag hade backat på det. Inte för att hsf tycker det är dåligt/fel utan pga det hade blivit för svårt iom att jag själv är så kräsen och knappt äter något
Har tyvärr råkat på några såna och har inte direkt blivit motbevisad eftersom kvinnoföraktet efter ett tag alltid dyker upp som ett brev på posten (det är alltid alla kvinnors fel att den där karln inte har fått tag på en tjej och så vidare). Jag däremot är ju fullt övertygad om att det inte är något som helst fel på de killar som visat intresse för mig, förutom någon som betett sig som just en incel, det är bara jag som absolut inte kunnat känna något för dem. Vad är er åsikt? Spelar det också roll hur gammal personen är, även om vi bara pratar om vuxna?Jag har en liknande situation som dig i bakgrunden, hittills har ingen ifrågasatt min dåliga erfarenhetHörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Men skillnaden är väl iofs att jag inte letar efter ett "seriöst" förhållande, jag har insett att jag inte vill ha det heller. Utan jag har en relation med en man som har en primärpartner, samt en kk, och är rätt nöjd så. Jag gillar att vara självFör mig spelar det igen roll alls om personen haft en längre relation innan eller inte. Dom två jag dejtat längst senaste åren har inte haft någon relation och har båda varit över 30.Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Spelar absolut ingen roll!Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
du 35 och jag är 39.
så nej, de spelar ingen roll.Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Jag hade eventuellt tagit det som en varningssignal beroende på hur personen är.Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
Min fina kollega som jag tycker mycket om har haft förhållanden men aldrig så långa eller "seriöst" att han bott ihop med någon. Honom skulle jag säga ja tack till alla dagar i veckan. Men nån jag inte känner ilka bra hade jag behövt lära känna ordentligt först.Hörni - ni som, i alla fall många av er, är aktiva med dejtandet. Tycker ni att det är ett problem om en person ni dejtar inte har haft något riktigt seriöst förhållande tidigare? Förutsatt att ni är äldre än typ 25? Jag är kluven.
Jag frågar för egen del, för det är alltså jag som är personen som inte haft ett förhållande. Från början var det nog mest att jag var ganska omogen på den fronten jämfört med mina kompisar i högstadiet och egentligen kanske ganska omogen på den fronten även under gymnasiet. Eller jag prioriterade i alla fall annat (skolan och ridningen) under gymnasiet. Sen träffade jag den där killen med fylle-smset jag skrev om förra veckan i tråden och jag vågade aldrig träffa honom i en mer dejtsituation trots att han verkligen visade att han ville, just för att jag kände mig så hopplös och oerfaren, så det rann ut i sanden.
Ganska kort efter det träffade jag en annan kille som jag träffade ganska regelbundet och låg med under kanske sju-åtta månader, men jag fick aldrig berätta för någon att jag träffade honom och han var väldigt tydlig med att han inte tänkte bli ihop med mig. Men jag var ung och kär och förnedrade mig med att fortsätta träffa honom och hoppas att han skulle ändra sig. När jag var 25 träffade jag sen en vettig kille som jag hade ett kortare distansförhållande med ett tag, han träffade min familj en gång och jag träffade hans. Men det funkade inte med distansgrejen, i synnerhet i mitt liv, så det blev heller aldrig något och det är ju inget som någon annan än den närmaste familjen känner till.
Efter det kände jag ganska tydligt att jag inte ville ge mig in i något nytt utan ordna upp mitt liv på andra fronter först. 2017 träffade jag en man via mitt dåvarande jobb och blev handlöst förälskad i honom. Han var inte opåverkad han heller, men han hade familj och han vågade aldrig ta steget. Men det tog till förra året (...) innan jag kunde släppa honom. Det har funnits flera som visat intresse för mig på jobbet under den perioden, några har det inte ens varit något fel på, men jag har inte kunnat när jag har känt att jag fortfarande ville ha någon annan.
Men här står jag nu. 35 och har aldrig varit ihop med någon "på riktigt". På ett sätt tycker jag att min livssituation för övrigt visar att det inte är något "fel" på mig, jag bor inte hemma, jag har ett fast heltidsjobb och så vidare. Men å andra sidan, hade det varit en kille som varit som jag hade jag direkt tänkt incel.
